Hänvisningarna ligger som döda fiskar på havsbottnen

Jag noterade i morse i en retsam pik att Ted Urho på Yle Huvudstadsregionen varit generös mot HBL i bildsättningen då han gjort ett inslag om grundskolan. Det ledde till betydligt vettigare tweets av kollegor på Yle – Antonia Berg, Jesper Alm och Christoffer Gröhn – om hur, när och varför medier borde hänvisa till varandra.

Det de diskuterade eller snuddade vid var:

  1. God journalistisk sed – om en konkurrent är först ute med en nyhet då hänvisar man till den konkurrenten.
  2. Om man inom mediebranschen borde uppmärksamma och haka på konkurrenters storsatsningar.
  3. Om man kan förvänta sig att kollegor har koll på vem som var först, d.v.s. kan man kräva att HS läser Svenska Yles webb?

Den första punkten är känslig och viktig men tämligen onödig ur nyhetskonsumentens synvinkel. Viktigare för konsumenten är vad medierna gör, enskilt eller tillsammans. Det betyder att hänvisningen till den som har scoopet är startpunkten: det är vad som sker sedan som är det viktiga.

Här kunde man ta med punkt 2. och hänvisa till exempel till fall som Ilkka Kanervas avgång från utrikesministerposten, Bensowstiftelsens barnhemsdebacle och registreringen av romer i Sverige.

Vi kan placera dem i viktighetsordning, visst, men poängen är att de är exempel på hur en nyhet brejkar för att sedan följas upp av andra medier. Ju mer medier har koll på varandra (punkt 3.) desto bättre förutsättningar för goda samspel mellan konkurrenter.

Det borde finnas mer av sånt i Finland. Mera ”drev” i positiv mening, d.v.s drev som breddar och fördjupar, inte drev som rusar blint och fantasilöst.

Det betyder att Berg och Gröhn har rätt då de tycker att (finskspråkiga) medier borde lusläsa Svenska Yles webb (och vice versa, förmodar jag) och ge cred då de plockar upp en nyhet.

Men Alm har också rätt då han som svar på det skriver det blir lite väl mycket med hänvisningarna till medierna – hur ofta inleds inte en rubrik med HS:, TS:, HBL:, Yle: o.s.v.?

Men problemet är inte att medier hänvisar till varandra utan varför de gör det. I nio fall av tio är hänvisningen ett tecken på att medierna börjat behandla varandra som nyhetsbyråer. Istället för att själv kolla upp hänvisar man (t.ex.) till Turun Sanomat som pratat med en tjänsteman på ett ministerium om ett lagförslag som om det lämnar skrivbordslådan kan betyda si eller så.

Ni får ursäkta metaforen, men: hänvisningen blir en catch and release-övning. Nyheten dras upp ur flödet, redaktionen synar den, räknar den som en liten fångst och slänger den tillbaks i vattnet: där sjunker den död till botten – ingen följer upp, ibland inte ens tidningen som var först ut med nyheten.

Jag upplever också att rubrikerna som inleds med en hänvisning till en konkurrent är problematiska. Inte för att de förekommer ofta utan för att de ofta är tecken på ett fattigt nyhetslandskap. De är inte början på något; de är ett tecken på en bransch som nöjer sig med mindre för att den upplever sig sakna resurser (ekonomiska och intellektuella).

Så skulle mediekritiken fungera

I dagens ledare för jag ett resonemang om mediekritik som utmynnar i ett förslag: skapa ett gemensamt mediekritiskt veckomagasin.
Här är lite mera kött på benen.
Om inte för annat så för att nån ska kunna komma med ett bättre förslag.

Vem ska vara med?
Yle och de stora mediekoncernerna och -husen, typ Sanoma, HSS och KSF, är givna kandidater.
Insatsen kunde vara en procentuell andel av den egna omsättningen.
Men det skulle finnas vissa gränsvärden så att små, fristående tidningar kunde vara med om de så önskar – utan att riskera den egna budgeten. (Jo, jag tänker t.ex. på ÅU.) Vi pratar inget tvång här, all medverkan är frivillig. De som är med får använda det producerade materialet som de vill.

Varför vara med?
Det är svårt att hitta ett ekonomiskt incitament. Åtminstone till att börja med. Främst handlar det om hur medierna upplever sig själva och hur de vill framstå för allmänheten.
Medieforskaren Anu Koivunen skrev helt korrekt i en Twitterdiskussion tidigare idag att det handlar om en profilhöjning för journalistyrket. Det är alltså en kvalitetsfråga, inte en affärsmodell.
Jag noterade på Facebook ett antagande att kvällstidningarna inte bryr sig om en sån här möjlighet och att de seriösa dagstidningarna redan får värdefull feedback av sina läsare. Men det håller inte streck. Mediekritiken gör ingen skillnad på kvälls- och dagstidningsjournalistik. Och medan läsarrespons ska högaktas så ska den inte tas för en målmedveten analys som höjer sig över också det kvalificerade tyckandet.

Vilket är materialet?
Här kan man gå olika vägar, eller kombinera dem. En möjlighet är att materialet, som sagt, är tillgängligt för alla som är med i projektet. Med andra ord skulle materialet vara sånt som lämpar sig för tv, radio, webb och tidning.
Det kan betyda versionering, t.ex. en artikel i olika format – ljud, bild, grafik.
Det kan också betyda att olika innehåll görs för olika medier – t.ex. att (delar av) redaktionen tar sig an ett visst uppslag med ett visst medium i tankarna. Produkten kan sedan yngla av sig i andra format, men kortare. Materialet ska också finnas på svenska – förstås.
En annan möjlighet är att det mediekritiska materialet har en helt egen plattform: webb(-tv), podsändning, men knappast tidning.

Vem granskar medierna?
Finansieringen skulle möjliggöra en tillräckligt stor och självständig redaktion. Den kan vara centraliserad – t.ex. i redan befintliga redaktionsutrymmen: också ett sätt för ett mediebolag att vara med i samarbetet – eller utspridd i landet.
Pengarna från mediebolagen skulle kanaliseras in i ett fristående produktionsbolag. Det här borde inte vara ett problem för skattefinansierade Yle som redan nu använder sig av outhouse-produktioner.
Avgörande är att redaktionen är tvåspråkig och multimedial (betyder inte att en person måste vara bägge, men att det präglar redaktionen som helhet).

Men…
Mediekritik är något som inte får lämpas på en enskild redaktion.
Den borde vara en naturlig del av det journalistiska hantverket. Att ifrågasätta är inte att kakka i eget bo. Det är i bästa fall att göra boet bättre. Och det vill väl alla journalister bidra till…

Låt rasisterna analysera sina skämt

Det finns ett avsnitt av serien Seinfeld – jag glömmer vilket – där en person konverterar till judendomen för att kunna berätta vitsar om judar. En rabbi frågar Jerry (Seinfeld) om han känner sig förolämpad – som jude. Seinfeld svarar nej, inte som jude – men som komiker.

Varje gång nån idiot – oberoende om hen är förklädd till politiker eller inte – försöker försvara rasistiska påhopp eller nazistiska tendenser med humorkortet känner jag sorg för komiken.

Det är dags att återta humorn! Inte så, att den begränsas till ett fåtal – för humor är i grunden demokratisk och jämlik. Utan så, att de som påstår att nedsättande kommentarer och nazihälsningar är humoristiska också ges en offentlig plattform där de tvingas bryta ner skämten, analysera dem och förklara dem.

Kännetecknet för ett dåligt skämt är att det måste förklaras. Och har man, efter ett skämt, säg, fått en varning av riksdagens talesman, fot foten ur det egna partiet, åtalats för hets mot folkgrupp, då är det rimligt att inte bara beteendet förklaras (som ett skämt) utan också att själva skämtet förklaras.

Och det ska förklaras på en lika offentlig plattform som man valde att dra skämtet, men inte på egna villkor utan på villkor som – här kommer det – skämtkommittén väljer.

Just det. Eftersom humorkortet dras så ofta, låt oss ta det på allvar. Låt oss inrätta en nämnd likt pressens opinionsnämnd, där skämtarens ord tas på allvar: om det här var ett skämt, hur var det uppbyggt; vilken var poängen; hur skulle den poängen förmedlas etc?

Jag vet inte exakt hur den här nämnden skulle se ut och vem den skulle lyda under, men sänd mig förslag och jag lovar föra saken vidare.