Nyhetsbloggen avslöjar: Hen är KSF:s nya medialedare

Så här är det: Då KSF Medias avgående vd Henrik Johansson säger att journalistisk oerfarenhet ligger bakom beslutet att söka ny vd, tidningschef och ansvarig utgivare för samtliga KSF-tidningar, så handlar det främst om att hitta en journalistisk legitimitet för åtgärder som kommer att vara ifrågasatta.

Fråga: Vad är det som nu gör att Johanssons avsaknad av journalistisk bakgrund är en nackdel? Tidigare, då osthyveln gått, har det argumentet förts fram av kritikerna, inte KSF:s ledning. (Signalen från ledningen har snarare varit att just oerfarenheten varit en dygd i hårda tider.)

Svar: Den omstrukturering av KSF:s medier som är på gång kommer för pessimisterna att framstå som en förändring av de journalistiska principerna i Svenskfinland. Förändringarna kan bara försvaras av en (f.d) journalist med journalistiska argument.

Då Aftonbladets Jan Helin blev vd, ansvarig utgivare och chefredaktör i maj 2012 skrev han: ”… att tro att redaktionell verksamhet är något som är helt frikopplat från ekonomiska realiteter är mer än lovligt naivt. I verkligheten kan journalistiken mycket väl stärkas av att beslut och budget sitter i samma skalle.”

Bara den journalistiskt erfarne Helin som (då) hade jobbat på Aftonbladet i 19 år kunde säga så.

Liksom bara världens (då) mesta anti-kommunist Richard Nixon kunde åka till Kina kan bara en journalist med utgivaransvar säga: Nu gäller det att utveckla för att sälja innehåll och göra ett resultat.

Vad är det som ska legitimeras journalistiskt? Tja, satsar man på webben – och gör det med begränsade resurser – måste det tas ur papperstidningen. I Östra Nyland utkommer två tidningar, BBL och ÖN. En av dem försvinner. Antalet utgivningsdagar minskar – det gäller också Västra Nyland. Osv.

Hur omstruktureringarna än ser ut kommer de att ske ovanför de respektive chefredaktörernas huvuden. KSF Media har knappast ett behov av att devalvera koncernens chefredaktörer, men nog att förändra deras roller i den pågående förändringen.

Det journalistiska tomrum som då uppstår måste fyllas med något. En vd, tidningschef och ansvarig utgivare med journalistisk bakgrund är detta något.

Vem är hen då? Min gissning: HBL:s nuvarande chefredaktör Jens Berg.

Nötter!

Gästbloggare: Jean Lindén, ÅU

Gillar sältan. Skribentens kollega Johan Backas kan ofta skymtas med en påse nötter i handen.

Och så går medierna än en gång ut med en glad nyhet om att du ska stjälpa i dig A för att bli B! (Se till exempel SVD här eller HBL här).

A står ofta för choklad eller vin. Den här gången är det nötter.

B står ofta för ”bli smalare”. Den här gången handlar det om att man ska leva längre.

Sammanfattningsvis: Enligt studien ska man äta nötter för att leva längre.

Det enda lilla problemet är att undersökningar som den aktuella om nötter inte kan bevisa sådana direkta samband. Det kan man se svart på vitt om man bara ägnar ett par minuter åt att googla fram själva rapporten.

Eller om man bara plockar fram den där grundkursen i vetenskapsteori som man skippade under studietiden.

När forskare går igenom massivt statistiskt material om folks ätande och hälsa kan de förstås – som i nötfallet – hitta ett statistiskt samband (en korrelation) mellan exempelvis nötätande och livslängd.

Men det betyder inte att man vet att folk lever längre för att de äter nötter. Det kan, till exempel, finnas en tredje, okänd faktor som råkar ha koppling till både livslängd och nötätande.

Ett klassiskt skolboksexempel på det här är statistiken som visar ett samband mellan glassätande och mord på öppen gata i en amerikansk stad. När folk köper mera glass mördas det mera.

Kan vi alltså dra slutsatsen att glassätande leder till mordlust? Eller kanske tvärtom, att mördare gärna äter glass efter sina dåd?

Nja, det som knyter samman siffrorna är troligen en tredje, ”okänd” faktor: nämligen vädret. När det är soligt och varmt äter folk mera glass och rör sig mera utomhus vilket ökar möjligheterna för att mord ska ske på öppen gata.

Nötforskarna konstaterar själva att man inte kan utesluta att okända faktorer förklarar sambandet mellan nötätande och livslängd, och att deras forskning inte kan bevisa att det är just nötätandet som leder till längre liv.

Forskarna, som för övrigt delvis är finansierade av nötindustrin, menar visserligen att det verkar osannolikt (”seems unlikely”) att någon okänd faktor skulle kunna förklara hela den positiva effekt som studien antyder att nötter kan ha.

Men det är ett långt steg från ”verkar osannolikt” till ”är omöjligt”. Och även om studien kanske har rätt i att det kan vara bra att äta nötter, så kan de positiva effekterna vara mycket mindre än vad studien antyder.

Studien innehåller också flera andra osäkerhetsfaktorer och tolkningsmöjligheter.

Vi kan nog fortsätta tugga på våra nötter, såvida vi inte är allergiker. De kan säkert ha en massa positiva hälsoeffekter, och eventuellt förlänga liv som forskningen antyder.

Men vi ska inte inbilla oss att den här rapporten bevisat det.

Det var bara medierna som ”went nuts” – igen.

P.s.: Det finns också medier – som CNN – som skötte sig genom att konstatera att studien inte kan bevisa ett kausalt samband mellan nötätandet och hälsoeefekterna, låt vara att också CNN:s rubrik drar kurvorna raka.

Man fattar aldrig goda beslut bakfull

Handen på hjärtat: då jag idag intervjuade Niclas Jern från Walkbase om jätteinvesteringen i företaget tänkte jag ”Fan vad kul!”.

Och det är kul och bra på alla sätt att det går bra för Walkbase. Inget av det jag skriver ska kasta någon skugga över företaget.

Snarare handlar det här om hur jag som journalist ska förstå vad den finländska IT-boomen är – finns den ens?

Jag kom att tänka på det här över diskhon då jag lyssnade på Patrick Schaumans inslag i A-17 från Slush-mässan (från 32 minuter). Schauman, som ställde bra frågor, intervjuade en företagare som sålde ett koncept som, om jag förstod det rätt, gick helt emot den företagsidé som lockat investerare att placera tre miljoner i Walkbase.

(Deras teknik bygger på att 92 procent av handeln sker i den fysiska världen, trots all hajp kring näthandeln; företagaren Schauman intervjuade utgick från att den typen av handel är passé: hela nätet blir vår butik.)

Jag kan tänka mig att teknologiindustrin i Finland ser ut som följande:

  • Det finns en mängd idéer;
  • av dem förverkligas en liten del;
  • några av dem blir långvariga produkter;
  • ännu färre blir hittar;
  • försvinnande få blir globala företag som skapar arbetsplatser i Finland och drar in skattepengar osv.

Som sagt, jag har ingen större insyn i det här så nån får gärna korrigera mig.

Men om det är så här ställer det följande krav på oss journalister: för att vi inte ska presentera en skev bild av teknologiindustrins faktiska landvinningar borde vi följa med alla dessa startups. Från ax till limpa, så att säga.

Annars riskerar vi vara med och skapa en bubbla.

Teknologiindustrin är helt säkert värd att satsa på. I den mån staten tillsammans med lärosäten och företag kan utvidga och stärka den industrin är det en ansträngning värd att understöda. Men den ska också tåla den granskning som kan avkrävas oss journalister.

Patrick Schauman sa det bra i A-17: Slush-mässan är ett försök att lyfta Finland ur Nokia-krabbisen.

Om det är så att Finland har Nokia-krabbis får man hoppas på två saker. Dels att de som försöker få Finland att nyktra till inte själva har baksmälla eller försöker utnyttja den. Dels att de som rapporterar om processen inte lider av samma krabbis och desperat vill bli kvitt den.

För man fattar få goda beslut bakfull.

 

Ska SFP tas på orden?

I dagens ÅU (7.11) ingår artiklar om hur SFP hanterar flyktingfrågan på lokal nivå i Kimitoön och Pargas (kortversion här). Kommentaren nedan finns i anslutning till de artiklarna.

Det är motiverat att lyfta fram SFP då det handlar om flyktingfrågan i Åboland. Inte för att SFP allena bär ansvaret utan för att partiet är tongivande i Pargas och Kimitoön och förknippat med öppenhet och tolerans.
Att det i de åboländska kommunerna finns en verklighet som avviker och ibland skär sig med partitoppens budskap är i sig inget unikt. Det gäller alla partier att retoriken på riksnivå blir genomskinlig i den kommunala verklighetens kranka sken.

Att granska SFP:s budskap om ett rikare Finland ur åboländsk synvinkel handlar därför inte inte om att moralisera utan snarare om att problematisera; om att bedöma partiets uttalade mål.
Räcker det att målet finns som en motkraft till en inåtvänd och ibland rasistisk hållning? Eller måste det finnas en rörelse mot målet?
Stefan Wallin skrev som SFP-ordförande att partiet är beredd ”att bära ansvar och förtroende på politikens alla nivåer.” (Medborgarbladet 2/2011). Hur har det ansvaret, till exempel i flyktingfrågan i Åboland, omsatts i praktiken?

Att ställa de här frågorna är inte att underskatta att många folkvalda i Pargas och på Kimitoön ifrågasätter om de klarar av att ta emot flyktingar. Det är att ta SFP på orden: ”Vi… välkomnar en lyckad integration – inte för att det är lätt utan för att vi vill” (från Framtidsmanifestet).
Partiets politik kan inte definieras enbart utgående från vad det inte är (exkluderande, inåtvänd), utan från vad politiken åstadkommer – bland annat i Pargas och Kimitoön.
Också på kommunal nivå ska ett invandrarvänligt parti kunna granskas som om valteserna togs på allvar och förväntningarna var motiverade.

Om förväntningarna är motiverade, vad är då SFP:s flyktingpolitik i Åboland så långt? Knappast ett misslyckande men nog ett tecken på att partiets inkluderande politik inte förbehållslöst omfattas av alla.
Om förväntningarna ska dämpas, hur ska vi förstå SFP:s politik? Som alltid anpassad, ibland förverkligad men aldrig en som formar omständigheterna?
I så fall måste Framtidsmanifestets viljeyttring om en lyckad integration omvärderas.

Hur vi urvattnar ordet ”demokrati”

Kort reflektion med anledning av att Jimmie Åkesson igår fick en tårta i ansiktet.

Det är inte okej att tårta nån eller att kasta ägg på nån eller komma med personliga påhopp bara för att man inte accepterar personens politiska övertygelse. Sen finns det attacker som är betydligt grövre än den som Åkesson råkade ut för och de är mer än ”inte okej”.

Men ibland är det på sin plats att säga att nåt inte är okej, eller inte juste, eller tarvligt, löjligt, överdrivet o.s.v.

Ibland är det att totalt tappa sinnet för proportioner att kalla en tårta i ansiktet för ”en terrorhandling i det lilla”.

Ibland är det att urvattna demokratibegreppet att se ”demokratin som… ett offer efter den här attacken eller som ”ett försök att nagga demokratin i kanten”. O.s.v.

En tårtad politiker är en tårtad politiker och att jämföra det med misshandel eller t.o.m. värre saker är att tro att det var av en slump som tårtan var en tårta och inte ett järnrör eller en k-pist.

Men att komma med en tårta till ett politiskt möte är ingen slump. En tårta är ett val just för att den inte är ett järnrör eller en k-pist.

Om vi inte ser skillnaderna mellan tårtning, misshandel och mord – om vi inte ser hur vitt skilda dessa handlingars relation till demokrati är – då är vi farligt nära förenklingar som är potentiellt större hot mot demokratin än tårtan.