Nyhetsbloggen recenserar Hbl Kväll

Är det innehållet eller tidpunkten och formatet som gör Hbl Kväll unik?

På basis av det första numret är svaret det senare. Den digitala eftermiddagsupplagan överträffar inte morgontidningen sett till innehållet.

Ett förstanummer är aldrig en färdigutvecklad produkt, men här är några intryck.
Tidningen är gjord för pekplattor och mobiler. Hbl Kväll-redaktören Andrea Svanbäck inkluderar också PC:n men på den känns korta texterna som förstorade, vilket signalerar magert innehåll mer än en känsla av unikhet.

I Studio HBL-diskussionen – länkad till i premiärnumret (övriga interaktiva länkar känns hyfsat motiverade) – säger Svanbäck att eftermiddagstidningen ska ses som en sorts motvikt till det splittrade webbflödet. Hbl Kväll har ett början och ett slut och ett färdigt urval.

Inget märkligt med det, så fungerar också papperstidningen. Men Hbl Kväll känns som om man snävar till urvalet jämfört med papperstidningen (att man inte fått fler resurser för tidningen bekräftar det).

Kombinera den känslan med chefredaktören Jens Bergs poäng om tidningens mer direkta tilltal – tanken är att Hbl Kväll ska läsas utan rynkad panna i aftonens lätta sinnesstämning – och fan på väggen målas i skepnad av en urvattnad digital version av Hbl.

Jag tänker inte måla fan på vaggen – det är på tok för tidigt att betygsätta HBL:s satsning. Jag säger bara det här: ”kväll” blir ”light” om inte eftermiddagsbilagan blir en frän kontrast till papperstidningen.

Sinnesstämning är inte nog. Också den som inte står på tå vill bli överraskad.

Vill vi gå på toa i Nazityskland medan Storebror tittar?

Medan jag förberedde en efterrätt – nej, ni får inte receptet – lyssnade jag på ett intressant inslag av Yle-kollegan Markus Ekholm. I korthet handlar det om om och hur finländare ska tänka då det gäller det egna virtuella avtrycket, i sociala medier och diverse molntjänster.

Sammantaget är experternas bedömning att vanlig folk är naiva då de uppdaterar, surfar runt och sparar information om sig själva. Parallellerna som dras är (inte oväntat) med George Orwells roman 1984, Nazityskland (tänk om Hitler haft den här mängden information) och att göra toabesök i ett shoppingfönster.

En kort reflektion kring det här. För det första är det bra att Edward Snowdens avslöjande om NSA förankras i vår vardag. Våra virtuella hus har betydligt fler fönster än våra verkliga – möjligheterna att titta in är fler. Det är ett faktum vi inte kommer runt.

För det andra tror inte heller jag att president Obamas tal i fredags är en vändpunkt i det globala spioneriet. I sitt tal jämförde Obama USA med Ryssland och Kina och sa att den stora skillnaden är att USA för en offentlig diskussion om övervakningen. Att Snowdens avslöjande tvingat fram den diskussionen nämnde fredspristagaren inte.

Det är inte orättvist att betrakta den ”offentliga diskussionen” som en skademinimerande strategi signerade den amerikanska säkerhetstjänsten.

För det tredje – och det här är mitt inlägg i en debatt som jag inte påstår är avgjord, ens för mig själv – tror jag inte att (t.ex.) webbutvecklaren Simon Rönnholms tillvägagångssätt, att vandra genom den virtuella världen med fejkad identitet är lösningen.

Mitt argument för det här är troligen ett som IT-experterna kallar för naivt, men ändå… Så här tänker jag: Den mest skrämmande parallellen till 1984 är inte övervakningens tekniska aspekt utan dess mänskliga. Kom ihåg att i Orwells dystopi är tekniken bara en liten del av det totalitära samhället. Den avgörande biten har att göra med att folk inte litar på varandra; att de anger varandra (barn anger föräldrar, romanens hjälte sin stora kärlek); att det enda bestående är statens totalitet (vem som t.ex. är statens fiende varierar).

Då demokratier går genom trauman är ”det öppna samhället” ett ofta återkommande begrepp. Så pass ofta att jag ibland är rädd att det förlorar sin innebörd. Men om vi tar begreppet på allvar måste vi också se att det omfattar nätet.

Det vill säga: om jag agerar som om Nazityskland väntar runt hörnet eller som om mina toabesök har blivit allmän egendom utan min vetskap, då har jag gett upp tanken om det öppna samhället och dess ideal.

I min naivitet försöker jag alltså två motstridiga tankar att existera samtidigt (det Orwell kallade ”dubbeltänk”, ha-ha):

  1. Den teknik vi använder utnyttjas av för oss okända krafter för att samla information om oss på ett synnerligen odemokratiskt sätt.
  2. Vi använder själva it-tekniken eftersom vi upplever att den är, inte ens en förlängning utan en del av det demokratiska samhället.

Det första ska vi vara medvetna om, och försöka förändra; det senare ska vara den bärande tanken i det öppna samhällets virtuella värld.

Dan

Därför borde Radio Helsinki kunna be om bidrag

Polisen har säkert rätt då den säger att lagen förhindrar Radio Helsinki från att ta emot pengar som donerats frivilligt på kanalens begäran. Det kommersiella sätter käppar i hjulet.

Därför är det lagen som borde ändras (jag tänker inte ge mig i kast med teknikaliteter om hur, men ändras bör den).

Jo det finns sätt att gå runt problemet. Vi har t.ex. hårklyveriet att Radio Helsinki får ta emot donationer men inte be om pengar.

Likaså har vi den juridiskt viktiga men (troligen) innehållsmässigt fattiga teknikalitet att radiokanalen gör den planerade frivilliga avgiften till något som mera liknar ett regelrätt köp (som Kaleva rapporterar).

Men det finns nåt avgörande med att kunna säga ”Om ni gillar oss, donera si-och-så mycket i månaden för att underlätta jobbet vi gör för er”.

Poängen är den: kommersiella medier jobbar under ett enormt tryck just nu. Upplagorna faller, distributionskostnaderna stiger, annonsörerna är försiktiga, övergången till det digitala är en utmaning – inte omöjlig, men ingen söndagspromenad heller – osv. (Ja ja, det här handlar inte längre om radio…)

I den här situationen måste trösklarna göras så låga som möjligt (sänkt moms på digitala utgåvor är ett steg) och livlinorna så många som möjligt. Att kunna be om donationer vore en livlina i en bransch som, tror jag, allt mer måste jobba enligt en ”många bäckar små”-principen.

Men det handlar inte bara om ett skapa ett ekonomiskt förhållande till lyssnarna, tv-tittarna och läsarna.

Det handlar om ett skapa ett mer intimt förhållande till dem än vad, säg, Yleskatten nånsin kommer att mäkta med. Det handlar om att uttalat erbjuda dem möjligheten att visa sin uppskattning och vilja att stöda ett specifikt innehåll.

Podsändningen Filmspotting, som jag klassar som det bästa radioprogrammet om film, drivs i stor utsträckning med hjälp av donationer (det finns otaliga andra exempel i USA, se bara på NPR).

Filmspotting viker några minuter av varje program till att tacka dem som donerat. En monetär transaktion som är uppskattning, kvalitetsstämpel och praktiskt hjälpmedel i ett.

Dan

Kritik om ytlighet faller på eget grepp

Jag hade tänkt inleda året med att berömma den finlandssvenska journalistikens tillstånd.
Efter att ha läst Anna-Lena Lauréns analys av terrordåden i Volgograd, Philip Teirs kolumn i HS och – i ett försök att summera nyhetsåret – återstiftat bekantskapen med Toffe Gröhns nattklubbsbesök tänkte jag: Det ser ganska bra ut.
Jo, det finns fler goda exempel än dessa tre och jag hade tänkt nämna dem… men så läste jag Kenneth Mynttis kolumn om hur ”Yle går mot mer ytlighet” och tänkte om (jag nämner min ursprungliga tanke så är det gjort).

Svenska Yle kan försvara sig självt och förklara varför dokumentären ”I Stalins skugga” som Myntti efterlyser inte köpts in.
Jag är inte intresserad av att gå någon annans ärende. Däremot stör det mig hur slentrianmässig kritiken mot det påstådda ytliga blivit.
I grunden handlar det ofta om att den som kritiserar inte gillar ett visst innehåll.
”Ytligt” är ett effektivt slagträ eftersom det finns sanning i påståendet. Är matlagningsprogram ytligare än dokumentärer om det efterkrigstida Finland? För att citera svenska rapparen Petter: Så klart!

Då måste vi fråga oss: Är det ytliga dåligt? Om ja, hur och när?
För Kenneth Myntti är det ytliga dåligt i relation till det han upplever som viktigt (djupt). Inte bara dåligt, det är ”ett hån mot finlandssvenskheten och våra veteraners insatser i kriget, men på ett bredare plan en underskattning av tittarnas intelligens och en ignorans av det demokratiska samhällets behov av djup och substans.”
Myntti ger också public service en viktig roll: den ska ”förbereda oss för nästa katastrof” och lifestyle-program mäktar inte med den förberedelsen. Enligt Kenneth Myntti har Yle helt avsvurit sig det samhällsbyggande ansvaret eftersom ”tv-utbud … är betydligt mer inriktat på underhållning och livsstil än någonsin tidigare.”

Vi betar av dessa påståenden och börjar med det sista.

  1. Det är troligen så att underhållnings- och livsstilsutbudet är större än någonsin – troligen för att Yles utbud är större än någonsin. Det innebär att det djuplodande och mer seriösa utbudet är större än någonsin.
  2. Vilket i sin tur betyder att Yles allmänbildande roll – den katastrofförberedande uppgiften skriver jag inte under – inte kan dömas ut som negligerad: jag växte upp med (Svenska) Yle och ser en förbättring som överskuggar det som fortfarande är dåligt (=som jag inte gillar, bl.a. program som Myntti kritiserar).
  3. Yles innehåll är inte hugget i sten. Rundradiobolaget har en fast kärna (nyheter, barnprogram, program på svenska etc) men kanterna lever – med samhället. Därför är det viktigt att innehållet diskuteras. Myntti gör rätt i att ta diskussionen men ordvalet förmedlar mera hans statiska världsbild än Yles hån mot finlandssvenskheten och krigsveteranerna.

Dokumentären ”I Stalins skugga” har jag inte sett men den skulle säkert platsa väl i Svenska Yles tablå – speciellt efter vårens debatt. Jag ifrågasätter inte det.
Däremot tror jag att Kenneth Myntti och andra som är beredda att beskriva Det ytliga som roten till allt ont faller på eget grepp.
Deras poänger är populistiska; de vänder sig till dem som är snabba med att tillskriva sig själva stort djupt och döma ut andra som ytliga – på basis av vad de tittar och lyssnar på och läser.
Det här – att hänga upp en diskussion om Den farliga ytligheten; om stundande katastrofer; om finlandisering, hån och förnekelse – på Svenska Yles val att inte köpa in en dokumentär, det, om något, är ytligt.

Dan