Censurerade Yle Thomas Wallgren?

Okej. Först hade jag inte tänkt skriva om det här. Främst för att Svenska Yle insåg och korrigera sitt misstag (så gott det gick).

Men också för att jag anser att Yle inte gjorde sig skyldig till censur då bolaget avlägsnade den redan sända intervjun med EU-valskandidaten Thomas Wallgren (SDP) från Arenan och drog tillbaka den planerade reprisen (”Bakom bilden” sändes 26.2 i Yle Fem).

Yles etiska regler är tydliga. Kandidaters medverkan i nyhets- och aktualitetsprogram bedöms utgående från nyhetskriterier och medverkar de i andra program ska det ”koordineras för att säkra att kandidaterna blir lika behandlade.”

I fallet med Thomas Wallgren fanns det ingen koordinering. Vill man kalla intervjun en skada är den redan skedd. Att Svenska Yle plockade bort programmet från Arenan var inte att censurera Wallgren eftersom handlingen inte handlade om hans budskap utan om Yles fadäs.

Thomas Wallgren har bett bolaget om en skriftlig motivering. Jag gissar att den kommer att handla om hur Yle missat grovt i koordineringen och försökt reparera detta. ”Vi brast i våra rutiner” etc.

Men. Skälet till att debaclet är värt några rader är den YouTube-video som Wallgren satte upp idag. ”Censureringen” (videon har ordet i rubriken) lär enligt Wallgren bero på den positiva exponering han fått – negativ exponering skulle ha varit okej, säger han slugt.

Jag tror inte att motsatsparen positivt-negativt fungerar på ett allmänt plan, även om jag är bombsäker på att Yle skulle kunna ägna ett program åt en eller ett fåtal kandidater om det handlade om ett avslöjande av något slag. Fast då skulle det inte heta ”negativt” utan (hoppeligen motiverat) ”kritiskt”.

Däremot tror jag att Wallgren pekar mot nåt som alla mediehus, inte bara Yle, ska tänka på. Av egen erfarenhet vet jag ”den lika behandlingen” av kandidaterna styr valbevakningen. Och inte omotiverat. I valtider haglar beskyllningarna om partiskhet. Det gäller för journalister att kunna bevisa motsatsen.

Men det leder också till att valbevakningen blir formaliserad. Man försöker vara innovativ inom de givna ramarna: svenskarna gör valduellerna till schlagerfestivaler, i Finland står kandidaternas/partiernas hejarklackar för det folkliga; man höjer tempot.

Före årsskiftet var det mycket prat om konstruktiva nyheter (inte att förväxla nyhetsmys, underströks). Motsatsen till kreativa nyheter måste rimligtvis finnas. Jag påstår att det destruktiva skapas då gammelmedia försöker anamma ett tonläge som de tror är ”dagens”. Det leder till överdriven konfrontation, till avbrutna svar, till sound bites istället tydliga budskap.

Det sorgligaste i kråksången är kanske det här (påstått med brasklappen att jag aldrig hann se intervjun med Wallgren): formatet för ”Bakom bilden” är gammelmedias potentiella styrka i en tid då kandidaterna i allt mindre grad är beroende av de traditionella medierna för att nå ut med sina budskap.

Problemet är alltså inte att Thomas Wallgren fick tala till slut. Problemet är att ingen annan kandidat får göra det.

Jag anpassar inte budskapet, Trygve Söderling

Antingen är Trygve Söderlings kritiska röst nuförtiden helt irrelevant i Svenskfinland eller så ingjuter han en skräck som får journalisterna att tiga.

För journalistkårens och Söderlings skull hoppas jag att ingetdera påstående stämmer – att Söderling är relevant och därför värd mothugg.

Jag tycker nämligen att det är märkligt att han i HBL (13.2) kan skriva att ”journalisterna” är ”ideologiproducenter” som måste ”anpassa budskapet till ägarnas och annonsörernas objektiva klassintressen (‘journalistik är det som trycks på baksidan av annonserna’ lyder den klassiska definitionen).”

Påståendet har sin upprinnelse i nya KSF-chefen Barbro Teirs hänvisning till Karl Marx. Söderling korrigerar Teir, ifrågasätter hennes (av kapitalistiska intressen präglade) rationella förmåga och hoppas att de hopplöst icke-marxistiska journalisterna vågar stå på sig – de får ”gärna fortsätta att hävda” betydelsen av en vital debattkultur.

Till Trygve Söderling vill jag, som en av ”journalisterna”, säga: Jag är ingen ideologiproducent. Jag anpassar inte budskapet efter kommersiella intressen.

Men Söderling gör oss journalister en tjänst med sin formulering. Den uteblivna motreaktionen (jag har inte sett någon kritisera påståendet, däremot har det nog gillats – också av journalister) visar att kåren tappat greppet om mediediskussionen.

I går var det mycket virtuella kramar på de österbottniska journalisternas Facebook. ÖT, Vbl, Syd-Österbotten och PS blev tabloider. ”Det är fest i Österbotten”, skriver ÖT:s chefredaktör Margareta Björklund.

Såna här nödvändiga förändringar, och satsningar av typen HBL kväll, är viktiga och värda att lyftas fram. Men de ska alltid vara svar på frågor som innehåll och substans frammanar.

Här tycker jag att vi journalister måste skärpa oss. Vi är ofrånkomligt en del av jakten på saliggörande lösningar som mediebranschen är i desperat behov av. För den skull ska vi inte nöja oss tekniska formuleringar som ”paketering”, ”läsvänlighet” eller ens ”lokalt” – det sistnämnda begreppet har blivit varje mediechefs Komma ut ur fängelset-kort.

Allt ska förankras i det journalistiska arbetet. Förändring är inte en dålig sak om den handlar om att anpassa utan att tumma på den kunskap, drivkraft och övertygelse som finns på varje redaktion.

Ja, vi kan glädjas över tabloidiseringar, tv-satsningar, digitala eftermiddagstidningar osv. Men aldrig så, att den tekniska aspekten överskuggar det vi vill göra med dessa format – bra journalistik.

Du som är journalist, läs Trygve Söderlings påstående. Förklara sedan varför det inte är dig Söderling skriver om. Det är en början.

Dan

Heja Larsmo! Ner med jämställdhetsdeklarationen!

Handen på hjärtat bästa läsare – skulle ni, om inte Larsmo valt att inte skriva under den europeiska deklarationen om jämställdhet ha känt till att en sådan deklaration sänts till kommunerna?

Låt oss säga att ni kände till deklarationen. Skulle ni ha sett den som avgörande för att Finland blir ett jämställt land på riktigt?

Låt oss vidare anta att Larsmo skrivit under deklarationen, hade ni då utbrustit ”Se där en kommun som verkligen kämpar för jämställdheten!”?

Svaret på dessa frågor är för er flesta nej.

I det första fallet för att dylika deklarationer är markeringar (och i viss mån tips och praktiska verktyg) som sällan har någon relation till dem som inte är kommunala tjänstemän. Deras betydelse är symbolisk men i en strid ström av symbolik är deras praktiska värde nära noll.

I det andra fallet är svaret nej eftersom Finlands ofullbordade jämställdhet inte beror på frånvaron av godkända texter. Ni har säkert hört talats om grundlagen?

I det tredje fallet hade ni knappast sjungit Larsmos lov eftersom medierna inte hade rapporterat om att kommunen skrivit under deklarationen.

När jag lyssnar på Marita Björkström (KD), kommunstyrelsemedlem som inte ville underteckna, i A-17 (från 26:30 ungefär) tycker jag dels att hon överdriver deklarationens betydelse, men också att hon säger nåt som skär igenom skimret som omger dylika deklarationer: vi behöver dem inte; vi jobbar för jämställdhet hela tiden.

Någon vill säga att det här är en imageförlust för Larsmo. Om det är den enda betydelse vi tillskriver deklarationer om jämställdhet, då förtjänar de inte att skrivas under.

Att Kvinnoförbundet ratar Larsmos beslut är på ett sätt begripligt. Förbundet har egentligen inget annat alternativ. Men visst vore det kul om också det, och andra i framkanten, tog sig an att känna igen kejsarens nya kläder – och göra jämställdhetsdiskussionen rättvisa.

Yle gör homosexuella idrottare en björntjänst

Simmaren Ari-Pekka Liukkonen har som första finländska manliga toppidrottare berättat om sin homosexualitet. Det här gjorde han för Yle Urheilu.

Det Liukkonen gjort är modigt och han ska ha beröm för sin öppenhet.

Samtidigt är det nedslående att sådana beskrivningar och uppskattningar är på sin plats. Det här är Finland 2014, som påstås vara ett av världens mest demokratiska, jämställda och trygga länder.

Ari-Pekka Liukkonens sexualitet borde egentligen inte vara ett diskussionsämne.

Men låt gå, nu är det offentligt. Hur hanterar Yle Urheilu det toppsimmaren valt att berätta genom redaktionen?

Svar: Som om ”det korrekta” i Liukkonens uttalande fortfarande är ett föremål för diskussion.

Fast egentligen inte ens en diskussion. Yle Urheilu vill att allmänheten ska ”delta” i homodiskussionen genom att svara ja eller nej på frågan ”Kan en idrottare vara öppet homosexuell?”

(Tillägg 3.2: Yle har avslutat diskussionen och ändrat rubriksättningen.)

Att ”delta” är alltså att klicka för ett av alternativen.

Men det är egentligen inte förvrängningen av vad det innebär att delta i en diskussion som är värst här. För vad Yle Urheilu gör med själva frågeställningen är att påskina att den här frågan på riktigt är något som allmänheten har rätt att avgöra.

Här fanns kanske goda intentioner men sportredaktionen drar mattan undan sin och framför allt Ari-Pekka Liukkonens budskap: idrottare är som vi finländarna i allmänhet – en heterogen grupp för att alla inte är hetero

Det här är ett faktum, inte en öppen fråga om rätt och fel.

Liukkonen själv vill se en diskussion om homosexualitet, bl.a. med tanke på OS i Sotji, och att diskussionen i något skede blir onödig.

Frågor formulerade som Yle Urheilus visar att vi har lång väg till det.