Om VF:s beslut var taktik är medierna del av den

Jag läser i Susanna Ginmans ledare att Vänsterförbundets sorti har drag av taktik för den fick medial uppmärksamhet.

Marko Junkkari utvecklar resonemanget i Helsingin Sanomat. Yles Anne Suominen var snabbt ute med samma analys.

Kontentan är: Vänsterförbundets beslut var valtaktik och den mediala uppmärksamheten är beviset.

Helt kort: Om analytikerna säger A måste de säga B. Det vill säga: medierna gör politik till taktik. På följande sätt: politiker vet att utnyttja medierna (inget nytt) och medierna känner av det – och hittar inte andra förklaringar.

Kanske de inte vill hitta andra förklaringar. För det skulle innebära att politik inte alltid är ett spel. Det skulle betyda att ge avkall på den dramatik som taktiken antyder.

Det skulle innebära att politiska beslut ibland är genuina, grundade på ideologi och politiska värderingar.

Men det skulle ju vara tråkigt.

 

Dagen då Yle blev politiskt beroende

I dag beslöt riksdagsgruppernas ordförande enhälligt att indexet som styr Yleskatten inte höjs nästa år. Det betyder att bolaget måste skära i den egna verksamheten, säga upp folk; köpa färre externa produktioner osv.

Konsekvenserna av dagens beslut kommer bl a fram här i Yles egen bedömning.

Man kan tycka vad man vill om det här. T ex att det är en självklar solidarisk handling att också statsägda Yle sparar, att sex miljoner euro (som det handlar om) är en droppe i havet, att kommersiella aktörer som länge kritiserat bolagets ställning nu vinner en liten seger, att Yle borde spara mera genom att snäva till sin kärnverksamhet osv.

Men vad man än tycker om beslutet bör en sak stå klart: det var ett politiskt beslut som styr Yles verksamhet.

Visst, man kan 1) poängtera riksdagsgruppernas enighet, man kan prata om att 2) Yle deltar i spartalkot som alla andra, man kan säga att 3) beslutet ändrar förutsättningarna för Yles verksamhet men rör inte dess innehåll.

Allt det här är sant, men det gör inte beslutet mindre politiskt.

  1. Partier kan vara eniga men av olika orsaker. Ett gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.
  2. Att alla ”deltar” i en åtstramningspolitik gör inte politiken mindre politisk. Spartalkot är resultatet av politiska värderingar, övervägningar och beslut och Yle är nu en del av dem.
  3. Syftet med den indexstyrda Yleskatten var att hålla bolaget borta från den politiska sfären. Ändringen av bolagets ekonomiska förutsättningar gör bolagets ledning till beslutsfattarnas förlängda arm. Sant, det är en arm som sitter löst i den politiska kroppen men i dag har indexet visat sig vara nervtråd nog för de politiska signalerna att gå fram.

Vill man måla fan på väggen kan man påstå att indexet nu representerar det Yle minst av allt vill förknippas med: politiskt beroende.

Hur man ser på det här beror i stor grad på hur man ser på public service. Hur man ser på public service påverkar i sin tur vilka befogenheter man är beredd att ge politikerna. Yle säger stolt att det är det mest betrodda mediehuset i Finland. Det är troligen sant. Men att folk litar på Yle behöver inte vara en garant för allmänhetens stöd då hyveln går.

Petteri Orpo (Saml) säger att dagens beslut är ett undantag – tills nästa riksdagsval åtminstone. Vilket betyder: beslutet kan inte ses som ett undantag och det kan inte ses som apolitiskt.

”Du smutskastar våra myndigheter”

AnonymtBrevLördagens långa reportage i ÅU har fått bra spridning också på webben där det publicerades i söndags.
Det gläder. Dels för att det visar att långa texter inte är lika med höga hinder.
Dels för att själva ämnet – laglig och illegal invandring, myndighetstro och -kritik, det formella och det medmänskliga – är viktigt.

Reportaget har fått en del tummar på Facebook, uppskattande ord i sociala medier och IRL, men det längsta responsen i textform kom per post i morse.
Jag vet inte vem som sänt mig brevet, men kritiken i det tycker jag behöver mötas. Jag kan bara hoppas att personen som skrev brevet också läser denna blogg.

Brevet har fyra kritiska invändningar mot reportaget och mitt val att göra det. Jag tar dem i tur och ordning.

1. Ingen i Finland behöver vara rädd för polisen om man har rent mjöl i påsen och följer lagar och föreskrifter för immigration.
Majoriteten av dem som finns i Finland, finländare eller inte, är inte rädda för polisen. Majoriteten av dem som är, kanske inte alltid rädda men som har skäl att hålla sig undan polisen gör så av en orsak. Den orsaken är inte alltid en kriminell handling, även om det enligt gällande lagar och föreskrifter ser ut som ett brott.
Det måste vi kunna skriva om och diskutera utan att beskyllas för att underminera rättssamhället eller ta brottslingar i försvar.

2. Personerna i reportaget har sysslat med mänskosmuggling och brutit mot sitt lands traditioner. Därmed är deras förtroende förbrukat.
En av personerna smugglades ur sitt hemland, på flykt undan den egna familjen. Att välja den vägen är en akt av desperation.  Det är inte att ”syssla med människosmuggling” (citat). Hade personen i fråga kunnat hade hon rest till Finland som en fri människa. Det var hon inte. Att bryta mot traditioner var i detta fall att bryta sig fri.
Jag påstår att det ingjuter, inte förbrukar förtroende.

3. Reportaget är ansvarslös marknadsföring för hur man tar sig illegalt in i Finland. Reportaget är smutskastning av främst polisen, som inte kan munhuggas med redaktörer.
Inga detaljer om hur personen i fråga tog sig in i landet finns i reportaget. Givet det som personens val ledde till har jag svårt att se det som marknadsföring. Reportaget ger en bild av personens situation och av dem som den närmast berör. Reportaget tar också upp myndighetskritik som initierade källor stått för under intervjuer.
Polisen och andra myndigheter ger sin syn på situationen. Längdmässigt upptar den biten hälften av reportaget. Jag kallar inte det smutskastning utan balanserad rapportering.

4. Illegala mänskoströmmar är ett allvarligt problem. Det är allas vår uppgift att undvika spridning av enkla populistiska problemlösningar.
Instämmer med det första. De här mänskoströmmarna innebär ofta en otrolig misär och ett oumbärligt lidande. Mänskor flyr av olika anledningar, ibland för att överleva; ibland för skäl som inte är försvarbara (d.v.s. de flyr inte alltid). Jag tror inte att alla som kommer till Finland har goda grunder att stanna. Jag tror heller inte att alla poliser är onda.
Däremot tror jag att det finns brister i vårt asylsystem. De som presenteras i reportaget och deras eventuella lösningar – resurser så att minoritetsombudsmannen kan utföra sin lagliga plikt t.ex –är inte populistiska.

”Tänk nu två gånger före du gör följande reportage!” avslutar den anonyma brevskribenten.
Låt mig intyga att jag tänkte två gånger många gånger då jag skrev lördagens reportage. Och att jag kommer att göra det på nytt då jag skriver nästa.

Dan

Hur ska vi förstå Haglunds slips-löfte?

Först framstår det som oskyldigt, nästan småroligt att Finlands försvarsminister Carl Haglund (SFP) lovar Svenska Yles journalist Freddi Wahlström att bära en blågul slips med anledning av krisen på Krimhalvön.

Kanske är det också det, en lättsam randanmärkning i en allvarlig berättelse. Kanske har Wahlströms kollega Mattias Fagerholm rätt då han rubricerar ”En höna av en ukrainsk slips” i sin blogg och i sammanfattningen inkluderar rysk medias kritiska tolkning av slipsvalet.

Men ändå. Löftet och slipsvalet hade sin upprinnelse i en diskussion om politiska signaler (där också jag deltog på ett hörn). Rysk media läser (in) ett budskap och försvarsministern ger sin förklaring.

Vilken slutsats ska vi i vår landsända dra? Och då menar jag inte bara av slipsvalet, utan också av det faktum att det görs som ett löfte till en journalist.

Ska vi tänka att den komprimerade och ibland familjära diskussion som finns på Twitter, också mellan journalister och politiker, förs i ett för sociala medier naturligt tonläge?

Ska vi tänka att den som missar detta tonläge också gör en höna av en fjäder/slips?

Ska vi tänka så för det andra alternativet – att det fanns ett outtalat samförstånd mellan journalisten och ministern om att något skulle signaleras – cementerar inte bara ett okritiskt ”vi mot dem (ryssarna)” utan också en relation mellan medierna och statsmakten som känns obekvämt mysig; som en motsvarighet till det vi tänker oss att rysk media gör i kritiken mot slipsvalet?

De här frågorna är värda att ställas. Inte för att jag tror att journalister och politiker överlag har ett osunt förhållande till varandra eller för att Wahlströms slips-tips skulle vara ett grovt övertramp, utan för att också detta förhållande sänder signaler som bäddar för budskap att läsa in.

Dan