Om torsdagens partiledardebatt: Migränen är också Svenska Yles

Kvällens partiledardebatt inför EU-valet genomfördes utan SDP:s Jutta Urpilainen. Migrän tvingade sossarnas boss att stanna hemma. Någon ersättare tillät Svenska Yle inte.

En motivering löd att endast partiledare hava tillträde till partiledardebatter. En annan att de övriga partiernas misslyckade försök att komma undan ett framträdande på svenska inte gav Svenska Yle något val: inte ens sjukdom var motivering nog för en rockad (schackterm – slå upp det).

Att Urpilainen sedan nog kunde ta sig till riksdagen och var inbokad för Enbuske & Linnanahde senare på kvällen ger skäl till spekulationer. Blotta tanken att riksdagspartiernas ledare skulle vilja sidsteppa en tv-sänd debatt i Yle för språkets skull gör att bolagsledningen sätter hårt mot hårt.

För ingen ska väl tro att Svenska Yle nöjer sig med mellanchefer för att bossens svenska är knagglig?

Är det en obefogad rädsla? Bevisligen inte. Och handen på hjärtat: vem tror att Urpilainen inte hade dykt upp hade det handlat om storebror finska Yles debatt?

Under kvällen har jag läst vettiga kommentarer om hur Svenska Yles val inte är public service. En debatt utan SDP är rumphuggen i bästa fall, snedvriden i sämsta.

Men hur skulle Svenska Yle ha agerat? En debatt med en avbytarbänk vill ingen se på. Och vad händer med varumärket Svenska Yle om partiledarna väljer Putous, Uutisvuoto och Arto Nyberg men nobbar Finnilä & Jungar?

Jag säger inte att Svenska Yle gjorde fel givet de premisser som finns för valdebatt i Finland i dag. Enligt dem måste man ha stjärnkonstellationerna med då det verkligen gäller.

Men är det inte just det här som gör partipolitiken så erbarmligt tråkig? Att vi journalister går till toppen, inte för att vi väntar oss ett nytt budskap utan för att det levereras just på toppen.

Jo, det finns ett vettigt argument om det yttersta politiska ansvaret, om att höra löften från hästens mun osv. Men samtidigt: ett parti är inte dess ledare och en ideologi är alltid delad.

Om partiledarna inte vill ställa upp, berätta då det klart och tydligt i sändningen – och behandla sedan den som ställer upp, inte som en ersättare utan som en som kommit för att prata partipolitik som vi en gång definierade ordet: nåt som samlar många.

Om misshandeln på bussen och svenskan som krok

Det första påståendet om journalistik som jag hörde medan jag ännu stod och borstade skorna i farstun till branschen var: Folk lyssnar, läser och tittar på nyheter för att försäkra sig om att världen finns kvar.

Lite omskrivet: Folk tar till sig nyheter för att bekräfta en redan etablerad världsbild.

I dag rapporterade Ilta-Lehti om att en kvinna misshandlats för att hon pratat svenska på bussen. Yle följde upp med ett ögonvittne, HBL refererade och nyanserade något genom att sätta ett frågetecken bakom det påstådda motivet i HBL Kväll (”Språk eller inte bakom bussbråk?”).

Det här fallet är å ena sidan glasklart. Misshandel är misshandel. Det finns inte mycket att orda om.

Däremot är motivet anledning till ord – många ord. Skälet till att vissa brott genererar mer än några rader är att det antagna motivet blir en krok att hänga upp en större diskussion på.

Nu blev överfallet i mångas ögon ett bevis på svenskhatet i Finland. Svenska Yle sällade sig till dem genom rubriken ”Svenskhat på bussen…”

Kan vi veta att så är fallet? Ögonvittnesskildringen ger rum för den tolkningen. Men om antaganden ska vägas mot varandra skulle jag styra diskussionen åt ett annat håll.

Den diskussionen skulle ta fasta på hur mannen, enligt ögonvittnet, agerade, i kombination med polisens uttalande till HBL Kväll. Först: ”Han var i ett sådant tillstånd att han kunnat ge sig på vem som helst.” Och sedan: ”Han greps, men är försatt på fri fot.”

Den diskussionen skulle handla om hur den öppna vården i Finland fungerar, hur polisen agerar i fall där personer med psykiska problem måste gripas.

Är den här kroken bättre än den andra? Kan jag inte påstå. Är den här kroken en del av min etablerade världsbild? Helt säkert.

Problemet med krokarna uppstår då en enskild händelse ska betraktas som värd lite längre tid på ytan i nyhetsflödet för att den antas vara något mer än en enskild händelse.

Jag skriver ”problem”, inte för att förringa det som den misshandlade råkade ut för utan för att påstå följande: händelser av det här slaget kan bli något annat då de skopas upp av medierna och ges till allmänheten.

Vad exakt det blir beror på nyhetskonsumentens egna antaganden. Av kommentarerna att döma har det här misshandelsfallet en plats i diskussionen om svenskan – för både språkhetsare och de som tycker sig känna av ett hårdare språkklimat.

Och medierna har fingertoppskänsla nog att veta det här då vinkeln på storyn väljs och kroken etableras.

Dan

Är Katainen stöveln som lämnar ett dike med lera?

Jag lyssnade på statsminister Jyrki Katainens (Saml) utläggningar i Radio Suomis intervjutimme idag. Inte helt koncentrerat ska sägas, för svärfar stekte köttbullar och köksfläkten brummade.

Vår avgående statsminister kommenterade två saker som är intressanta. Intressanta för de säger nåt om politikens dubbelnatur – en natur som alla involverade (politiker, politiska journalister och väljare) ibland har svårt att hantera.

Intressanta, också, för att Katainens sätt att artikulera sin politiska övertygelse återigen bubblar upp till ytan.

Katainen sa dels, som svar på frågan om regeringens funktionsduglighet, att Finlands nuvarande politik är ett resultat av partiernas förhandlingar. Statsministerns poäng är alltså att det inte är enskilda personer som sitter i regeringen utan partier.

Han har rätt i att ingen är oersättlig. Men det är också väldigt typiskt för Katainen att framhävda att en överenskommen politik (sakfrågor) ska drivas även om laguppsättningen ändras.

Det är också ett sätt för Katainen att mota kritik om fanflykt i grind. Det hänger inte på honom personligen, helt enkelt.

(I det här resonemanget får han stöd av finansministern Jutta Urpilainen (SDP).)

Katainen fick också frågan om hur socialdemokraternas ordförande-race och Samlingspartiets dito påverkar regeringens arbete. Statsministerns svar var en sorts förlängning av det ovan: överenskommelser mellan partier är en sak, vem som leder de enskilda partierna en annan, intern sak.

Man blir nästan rörd av hur Jyrki Katainen gång på gång betonar att politik är för vuxna, ansvarsfulla mänskor (han gör det i plenisalen då Soini orerar, han gör det inför pressen då regeringen karvar i den offentliga sektorn, han gjorde det idag igen).

Han tänker sig alltså, att eftersom partierna förhandlat sig fram till det regeringsprogram som nu styr Finland så kommer det inte att vara ett samtalsämne då enskilda personer – Virkkunen, Vapaavuori, Orpo, Stubb (Saml) och Rinne, Urpilainen (SDP) – kämpar om ordförandeposten.

Som om regeringspolitik och partiideologisk politik existerar i två skilda världar, åtskilda av vattentäta skott som upprätthålls av vuxna, ansvarsfulla politiker.

Men det är ju klart som korvspad att då Rinne och Urpilainen på allvar börjar slåss om att leda sitt parti, så kommer Urpilainen att distansera sig själv från regeringsprogrammet.

Varför? För att den vision som en partiordförande förväntas visa upp för delegaterna rimmar dåligt med den kompromissvilja som sexpackregeringen krävt. Och Urpilainen, men troligen också i viss mån Katainens potentiella efterträdare, måste visa sig vara visionären som kan leda partiet i den riktning fotfolket vill. Samma vilja som många, säkert också inom Samlingspartiet, upplever att kompromissats i regeringssammanhang.

Det här lämnar inte regeringsarbetet ostört.

Jyrki Katainen kanske tror att han lämnar ett tomrum som fylls på samma sätt som leran i ett dike rinner till då man drar stöveln ur det. Men så fungerar inte politik. Tack och lov.

Dan

Behandla inte Donner med silkeshandskar

Det går inte att ta miste på att Jörn Donner är med i EU-valet för att vinna.”, skriver Svenska Yles Magnus Hertzberg med anledning av att Donner i dag offentliggjort sin kandidatur.

Går inte att ta miste? Verkligen?

Låt mig fråga: Om någon annan kandidat har krävt två månaders övertalning, sedan sagt att hen inte har någon valstrategi (men fotarbete är åtminstone uteslutet), och att det inte är givet att hen åker till Bryssel även om väljarna skulle vilja det – om nån annan kandidat sagt så, hade viljan att vinna fortfarande varit lika påtaglig?

(På Facebook undrade också en av Donners medkandidater om han (Donner) skulle ta emot mandatet, skulle det bli hans, men den kommentaren raderades sedan.)

Ni vet svaret. Det är nej.

Från min sida handlar det här inte om Donners ålder, 81, eller om att han inte skulle vara en kvalificerad kandidat – om han så vill. Frågan är snarare: tas han på allvar – av journalisterna, av väljarkåren, av SFP?

Partiet tar honom troligen på ett sorts allvar. Annars hade inte Carl Haglund hängt på Donner i två månader istället för att, säg, vända sig till nån som verkligen vill jobba för rösterna. Det är ett strategiskt allvar – Jörn Donner generar röster bara genom att finnas.

Frågan är om väljarna kommer att se genom det och om (de finlandssvenska) journalisterna förmår göra det genom att testa kandidaturen.

Jag hoppas det. För jag tror att Donner skyr silkeshandskar.

Dan