Dags att lägga ”den taxellska paradoxen” i malpåse

På en rödvinsstänkt fest under studietidens första år kom filosofistuderande Lolax att diskutera svenskan i Finland med någon vars identitet han i skrivande stund inte erinrar sig. Ett argument slängdes fram av motparten: ”Den taxellska paradoxen håller streck!”

Lolax frös till is. På lektionerna hade Zenons paradoxer diskuterats. Men den taxellska paradoxen? Vilken är den? Och hur relaterar den sig till svenskan i Finland. Är den taxellska paradoxen lik Schrödingers katt – handlar den om ett både-och-tillstånd?

Jag har sedermera lärt mig vad den taxellska paradoxen är. Jag har också, på ett fantasilöst och för journalister brukligt sätt, frågat Christoffer Taxell om paradoxen – för det är ju det man gör då man intervjuar karl’n.

Den taxellska paradoxen lever kvar i den finlandssvenska debatten, Alexander Stubbs kliniska bedömning av paradoxens hälsotillstånd och den efterföljande debatten är bevis för detta. (Läs t ex Susanna Ginman och Jan-Erik Andelin.)

Men frågan är om paradoxen – ett tvåspråkigt land kräver enspråkiga lösningar – stjälper mer än den hjälper.

Märk väl: nu pratar jag inte om diskussionen om t ex tvåspråkiga skolor. Jag menar själva begreppet ”den taxellska paradoxen”.

Paradoxen hänger kvar för att:

  1. den antas hålla streck.
  2. den antas höra till allmänbildningen i (Svensk)Finland.
  3. den sammanfattar komplexa frågor – något politiker och journalister gillar.

Men kan det vara så, att begreppet gör diskussionen en björntjänst genom att syfta på en tidigare partiledare för SFP, och därmed gör sig sårbar för kritik om ett dammigt, borgerligt patriarkat vars språkpolitik också tjänar ett egenintresse?

Kan det vara så, att paradox-delen i begreppet, oavsiktligt eller inte, ger sken av att vilja slå fast en oföränderlig världsbild – som om vi hade att göra med något vetenskapligt – och därmed gör sig sårbar för kritik om att blunda för en föränderlig verkligheten?

Kan det vara så, att det bland journalister och politiker finns en övertro på hur etablerat detta begrepp är, också bland yngre människor, och att man genom att använda det omedvetet ger diskussionen ett bäst före-datum som för länge sedan passerats?

Om de här frågetecknen är motiverade är det illa för diskussionen om tvåspråkiga lösningar i det här landet.

Månne det är möjligt för alla berörda att föra den diskussionen utan att hänvisa till den nämnda paradoxen? Själv tänker jag försöka. Från och med NU!

Dan

Tror Alexander Stubb på ett ”fiksu kansa”?

Såg återigen minister Alexander Stubb i Yles tv-nyheter bestrida att det finns nåt konstigt med att han tävlar om partiordförandeposten för Samlingspartiet (och därmed uppdraget som statsminister) och samtidigt är röstmagnet i EU-valet.

Stubbs svar på frågan var, i korthet att finländarna är ett smart folk (fiksu kansa); att uppdraget som parlamentariker är detsamma han skulle ha som statsminister i ministerrådet; att han, återigen, går dit fosterlandet kallar (det sista har han nu upprepat in absurdum).

Alexander Stubb har rätt att ställa upp i vilka val han än väljer, liksom det är fritt fram för folk att rösta på honom eller låta bli. Men att strunta i att det finns en konflikt mellan hans genuina intresse att leda Samlingspartiet och det mandat 148 000 väljare gav honom i söndags är inte rakryggat.

Varför? Tja för att:

  1. mandatet Stubb beviljades i söndags ger honom ett uppdrag i EU i fem år; statsministerjobbet håller honom sysselsatt fram till nästa riksdagsval – efter det är Stubb kanske inte längre minister.
  2. det ger en rätt märklig bild av hur EU fungerar om man till sina väljare säger att bara man är inne, så är det ingen skillnad vad man gör – som om parlamentet, ministerrådet och kommissionen stod på samma linje.
  3. i söndags var det 148 000 medborgare som bar Stubb till Europaparlamentet; då ordförandekampen avgörs är det en intern samlingspartistisk uppgörelse – inte en folkvilja som avspeglas.

Ett fiksu kansa borde känna till den konflikten. Och Stubb borde veta att folket borde känna till det.

Såvida han inte tror att han inte har att göra med ett fiksu kansa, utan med ett som ställer sig i okritisk givakt så fort det hör orden ”fosterlandet kallar”.

Dan

Segregation är allas angelägenhet

ÅU:s reportage 15.3 och de uppföljande artiklarna om kritiken mot polis- och migrationsmyndigheterna fick polischefen Tapio Huttunen att föreslå att jag bekantar mig närmare med polisens vardag.

Artiklarna i dagens ÅU – läs dem här och här – är resultatet av hans invit.

Jag är tacksam för att konstaplarna Vesa Jauhiainen och Hanna Santavuori tog sig tid att berätta om sitt jobb och ge en inblick i sin vardag.
Av det jag såg, och främst av lärarnas beskrivningar och elevernas sätt att prata med Jauhiainen och Santavuori, är det tydligt att jobbet de gör är viktigt.

Jag vill göra två poänger.
För det första: att understryka polisens roll i Kråkkärret är inte att peka ut stadsdelen som ett problemområde. Det är inte heller att peka finger mot invandringen till Finland.
Som biträdande rektor Satu Kekki säger: eleverna i Turun normaalikoulu är finländare, punkt slut.
Så borde vi förstå det. Orden ”invandrare” och ”invandrarbakgrund” har blivit en genvägar i många debatter – som om de stod för något alla intuitivt begriper.

Segregering är inte ett invandrarproblem. Det är ett finländskt problem, en angelägenhet som rör oss alla.
I den mån segregering handlar om att någon inte gör tillräckligt så är vi alla skyldiga att göra mer.
Den uppgift som samhället litar på att polisen löser har sin upprinnelse i en mångfald av orsaker, men vilka dessa än är så finns de i vår gemenskap.
En vi och dem-inledning gagnar ingen.

Poäng nummer två: artiklarna ska inte läsas som en motsats till de övriga ÅU publicerat under våren. Den ska läsas vid sidan av dessa.
Att säga att poliser som Jauhiainen och Santavuori gör ett ovärderligt jobb är inte att säga att myndighetskritik obefogad.
Journalisters jobb är stadd i en mångfasetterad verklighet.
ÅU återkommer till frågan.

Läs också:

Biskop Kalliala: Kritiken överensstämmer med det jag hört

Polisledningen avfärdar kritiken i ÅU: ”Bara rykten”

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.

Nu är Jehovas vittnen lovligt byte

Jag hör till den evangelisk-lutherska kyrkan men är i praktiken en ateist. Kyrkoskatt fortsätter jag betala i tron att kyrkan, och diakonin främst, utför viktiga samhälleliga uppgifter.

Jag tror alltså inte på Gud, inte heller på mirakel eller på ett liv efter detta. Därmed tror jag inte heller att det finns ett helvete, djävlar och demoner. Det säger sig självt att jag inte ser Bibeln som ett rättesnöre då det handlar om hur man ska leva sitt liv.

Det gör däremot Jehovas vittnen (JV). In absurdum, om man frågar mig. I Bibeln finns sanningen och givet att vi är på väg mot undergången, bokstavligt talat enligt JV, gäller det att läsa Bibeln, tolka den rätt och följa den, inte världsliga lagar och andra futila ansträngningar att rädda denna dömda värld.

Jag har diskuterat det här med JV (läs reportaget i ÅU 6.12.2013). Och jag håller inte med dem.

Men.

Nåt måste sägas om hur medierna nu pumpar ut undersökningar som stödföreningen för religionernas offer (UUT) kommer med.

I går la Svenska Yle ut en text som verkar vara ett översatt sammandrag av UUT:s rapport.

Välkänd fakta om JV – som för en sekulär person framstår som tokigheter – blandas med formuleringar om vad samfundets medlemmar, enligt UUT, gör eller inte gör.

Att rapporten grundar sig på UUT:s utredning – som i sin tur grundar sig på berättelser av anonyma personer som kontaktat föreningen – glöms bort.

Det heter att ”UUT:s utredning visar att…” som om vi här hade att göra med oomkullrunkelig fakta. På Facebook presenterade Svenska Yle nyheten med tillägget: ”Straffen har offentliggjorts inför hela församlingen och ytterligare förnedrat offren, visar en ny rapport.”

Rapporten som kom den 3 maj fick samma behandling av flertalet medier. Korrekt fakta om hur JV:s medlemmar lever sina liv blandas med påståenden som UUT presenterar.

Tar jag JV i försvar? Nej.

Svartmålar jag vittnesmålen? Absolut inte. Det här handlar inte om antingen-eller, utan om hur medierna skriver om den här frågan.

Hur oense jag än är med samfundet så har jag mindre överseende med det flockbeteende som medierna och nyhetskonsumenterna nu är involverade i – och som, krasst uttryckt, UUT vet att använda sig av.

JV är lovligt byte för att rapporterna stärker redan förutfattade åsikter om samfundet. Om de också förvränger åsikterna återstår att se – och det är min poäng.

Det UUT presenterar kommer förhoppningsvis att utredas grundligt. Berättelserna i rapporten vittnar om sexuella övergrepp som inte polisanmälts. Håller det streck har brott förekommit. Men det vet vi inte – än.

Det är klart att medierna ska uppmärksamma den här frågan, och det är en bra sak att den också blivit en diskussion på ministernivå. Och, för tydlighetens skull, jag har ingen romantiserad bild av JV: att i dagens samhälle tolka Bibeln så strikt som samfundet gör är konfliktfyllt och leder helt säkert till personliga tragedier.

Men just för att det är en så viktig fråga måste alla, och speciellt medierna i egenskap av förmedlare, ha samma kriterier i det här fallet som de har i andra: att inte ta en parts ord i en konflikt som sanning, bara för att den andra framstår som märklig.

Det är oförlåtligt att bli språkrör för en part, att inte behandla bägge parter med det kritiska grepp som är kärnan i god journalistik.

Också JV (vem pratar vi om förresten: religionen, samfundet, eller enskilda individer?) är oskyldiga till dessa anklagelser tills annat har bevisats.

Dan