Mediers maktlöshet mot nedrigheten i det lilla

En mamma till ett adoptivbarn publicerar ett blogginlägg om rasistiska påhopp på den femåriga pojken på en badstrand i Vasa.

Inlägget får genomslagskraft – det görs nyheter på händelsen, det skrivs ledare.

Förutom de rasistiska glåporden, som två tonårstjejer riktat mot femåringen, är badfolkets ovilja att ingripa det som upprör.

Folk vände bort blicken då tjejerna tyckte att det kvittar om pojken drunknar eftersom han är mörkhyad.

Men när händelsen blir först ett blogginlägg och sedan nyhetsstoff, då händer något annat.

Då är det många som vill tycka till – i den grad att mamman raderar blogginlägget. Hon ”säger att uppståndelsen blev för mycket för familjen”, skriver Svenska Yle.

Vad är det som händer här?

Hur går vi från att ingen vill ingripa till att så många vill ha en åsikt att de som utsattes upplever sig utsatta igen?

Jag tror det beror på att i vår mellanmänskliga tillvaro finns situationer som kräver att vi agerar. Det finns lite eller inget utrymme för tyckande eller åsiktsodling då vi ser en medmänniska förnedras eller skadas.

Vi vänder bort blicken för att skapa ett avstånd mellan oss och det som sker.

Det avståndet förser mediernas oss med. Kravet att agera finns inte längre, men utrymme att tycka till finns det gott om.

Det lilla barnets rädsla, mammans förtvivlan, tjejernas rasistiska påhopp är nu något för oss att ha en åsikt om, att teoretisera kring.

Vi argumenterar och dömer ut andras argument; vi synar de direkt involverade och betygsätter dem. För oss är de inte medmänniskor, de är exempel på något som vi tror oss behöva namnge på korrekt sätt.

Men vad det är, är en nedrighet i det lilla. Och medier, sociala eller inte, är dåliga verktyg då det handlar om att komma åt denna nedrighet.

För medierna ger oss chansen att behandla den på armslängds avstånd, som om vi själva var fria från nedrigheten; som om vi själva inte var små på det sättet.

Det betyder inte att journalister ska sluta skriva om rasism, eller att vi ska sluta läsa om rasism.

Det betyder snarare att vi ska förstå vad rasism innebär för dem som utsätts för det.

Det betyder att vi ska förstå vad medier kan göra och inte kan göra i den här fråga, och sedan förstå hur vårt ansvar tar vid detta ”inte kan göra” – genom att göra det människorna på badstranden i Vasa inte gjorde.

Dan