Om choklad, mjölk och skitsnack

Filosofen Harry G. Frankfurt har skrivit en kul essä som heter On Bullshit – alltså Om skitsnack (finns på finska, Paskapuheesta).

Frankfurts argument är att skitsnacket i motsats till lögnen, som alltid är en motpol till sanningen, kan vara sant eller falskt.

Utmärkande för skitsnackaren är att hen vill göra ett intryck på sin publik. Det gör skitsnackaren till en inkonsekvent lirare som inte beaktar vad hen sagt tidigare eller vad hen kommer att säga.

Skitsnackaren bryr sig inte om sanningshalten i det som påstås. Råkar det vara sant, är det inte tack vare att skitsnackaren ansträngt sig.

I tisdags gick en massa nyhetsmedier ut med FNB-TT nyheten att ”kakao förbättra minnet hos äldre”. Exemplet från HBL:s webb, men också min blaska, ÅU, körde nyheten i onsdagstidningen.

I dag var det dags igen: ”Svensk studie visar att mjölk är farligt.”

Återigen: exemplet är från Svenska Yle men själva fenomenet – att påstå att forskning om det som vi äter och gör visar sig vara skadligt och/eller nyttigt- är nåt som hela mediebranschen är skyldig till.

Problemet är inte att den här typen av forskning görs. Medveten om att det finns nollforskning vill jag ändå tro att en stor del av det forskarna sysslar med är vettigt och värt att stöda.

Problemet är inte heller att medierna berättar om forskningen. Om något så borde nyhetsmedierna i större utsträckning bevaka det vetenskapliga området, men den tid då dagstidningarna uttryckligen hade vetenskapssidor är förbi – med några undantag.

Problemet, som jag ser det, är att vi journalister ofta närmar oss forskningsresultaten där de är som svagast – men också mest häpnadsväckande. Där de, för att återknyta till skitsnacket, gör mest intryck.

De svagaste delarna av forskningsresultat är de som antyder kausala samband, orsak-verkan, ni vet. Samtidigt är det just detta som nyhetsmedier är mest intresserade av, eftersom de är enklast att återge.

”Anders äter choklad. Anders minne blir bättre.” Eller: ”Ulla dricker mjölk. Ulla dör.”

Vad gäller kakaonyheten framgår att forskarna varnar för att konsumera kakao, i hopp om att förbättra minnet (”… they caution against an increase in chocolate consumption in an attempt to gain this effect.”)

Vad gäller mjölknyheten framgår att forskarna uppmanar till en försiktig tolkning av av resultaten (”… a cautious interpretation of the results is recommended.”)

Trots detta är det ofta det totalt motsatta som vi journalister gör – genom rubrik- och bildsättning och genom hur vi begraver dessa starkare påståenden djupt i texten – om alls.

Och vi gör det eftersom vi inte är intresserade av sanningshalten i det som påstås, men nog av att göra intryck på läsaren. Ett snabbt intryck som efter några timmar har spolats bort av det ständiga nyhetsflödet – ett flöde som vi journalister är mycket medvetna om och som gör att vi i slutändan inte bryr oss om vad dessa forskare påstår.

Och till den som säger att journalister bara förmedlar dessa resultat och dessutom inte har kompetensen att ifrågasätta dem och göra dem rättvisa, svarar jag: Då är situationen värre än vad begreppet ”skitsnack” förmår beskriva.