Om män och kvinnor bakom ratten

I måndags kanade en bil ner i Aura å i Åbo. Föraren, en kvinna, klarade sig oskadd, liksom andra i olyckans närhet.

I ingressen till notisen på ÅU:s webb nämndes bilistens kön – ”Den kvinnliga föraren…” – vilket i sin tur ledde till en kommentar på vår Facebook: Skulle det inte ha räckt med ”bilist”?

Den kommentaren fick många tummar. Den ledde också till en intern diskussion på redaktionen. Vi tar våra läsares kommentarer på allvar.

Så här ser jag på det hela: För det första är det inte så att kvinnor behandlas orättvist då det handlar om trafikolyckor eller -förseelser.

En snabb koll i vårt arkiv – då handlar det om rattfylleri – visar att könet på bilisten nämns oavsett om det är en man eller en kvinna. (Männen är i klar majoritet bland rattfyllona.)

Den mer övergripande diskussionen handlar om det här: Förstärker vi stereotyper genom formuleringar som ”den kvinnliga bilisten”? De som reagerar på formuleringen svarar troligen ja.

Kanske de tänker så här: Om en tidning som ÅU är snabbt ute med att etablera könet låter den förstå, om än indirekt, att könet har något med olyckan att göra.

Jag svarar nej. Vi ska alltid fundera på formuleringar, och ”kvinnlig” har problematiska konnotationer. Men medierna kan inte anklagas för att hänga ut kvinnor som sämre bilister om det är fastslaget att bilisten var en kvinna.

Att rapportera om en händelse är inte att fälla ett påstående.

Fakta är motsatsen till fördomar. Om vi börjar försöka föregå eller undvika diskussioner om ”kvinnliga och manliga bilister” genom att undanhålla fakta drar vi undan mattan för oss själva.

Det här kommer vi inte ifrån: Nyheter förstärker ofta människors världsbild. Om det i nån stackares världsbild ingår en idé om att kvinnor är av naturen sämre bilister är det inte mycket vi journalister kan göra åt det.

Men det vi aldrig ska göra är att låta fördomar styra förutsättningarna för hur vi gör nyheter.

Jag önskar alla en god jul!

Dan

Ja, rubriken var missvisande

Eftersom NTM-centralen tycker att Nordanå-Lövböleplanen är för liten frågade ÅU enhetschefen Anna-Leena Seppälä om det betyder att centralen inte kan försvara planen.

Enhetschefen svarade:
– I det här avseendet tycker vi inte att planen är bra och det kan leda till oklara situationer i kommunen om bygglov söks innanför vindkraftverkens bullerområde men utanför planområdet. I det här skedet börjar jag inte spekulera i våra möjliga vidare åtgärder i ärendet.

Det här svaret ledde till rubriken ”NTM-centralen gillar inte planen”. (Läs artikeln med en korrigerad underrubrik här.)

Enhetschef Seppälä har sedan sagt att rubriken är missvisande (läs mera här). NTM-centralens synpunkt är att planen i övrigt är bra gjord och förverkligar landskapsplanen.

Rätt ska vara rätt.

Artikeln i lördagens ÅU håller streck men rubriken borde ha återspeglat att NTM-centralen inte gillar delar av planen men godkänner den som helhet.
Nu blev rubriken missvisande, och för det ber jag om ursäkt.

Dan Lolax

Du som lämnade kyrkan, bli medlem igen – eller intellektuellt ohederlig

Efter fredagens omröstning i riksdagen har över 13 000 finländare lämnat sin församling.

Det största skälet antas vara ärkebiskop Kari Mäkinens positiva syn på att Finland verkar få en jämlik äktenskapslag. En del anger Kristdemokraterna och Päivi Räsänen som skäl till att de lämnat kyrkan.

Det sistnämnda – d.v.s. ett enskilt partis (partiledares) åsikt i en värdefråga – är fortfarande inget giltigt skäl att lämna kyrkan. Räsänen och KD verkar orsaka en spasm som eroakirkosta.fi påpassligt fångar upp: det är ogenomtänkt men effektivt.

Jag har större förståelse för dem som anger Mäkinens uttalande som orsak. Han ÄR den evangelisk-lutherska kyrkan personifierad. Om ärkebiskopen leder ett samfund på ett sätt som man inte längre kan godkänna är det kanske hög tid att lämna samfundet.

Men nu gäller det för hundratusentals finländare, som tidigare lämnat kyrkan p.g.a. Päivi Räsänens uttalanden om vem som har rätt till vad, att bli medlemmar igen.

Även om folk i sin ilska inte kunde, som vår grundlag kan, hålla isär kyrka och stat kan vi anta att beslutet att lämna kyrkan hade ett syfte: att ta ställning, kanske t.o.m. att åstadkomma förändring.

Det är intellektuellt och etiskt ohederligt att inte låta den linan löpa fullt ut. Ärkebiskop Mäkinens uttalande är den linans slut.

Om vårt samhälle, i.o.m. fredagens omröstning, är inne i en definitiv förändring så måste kyrkan, genom Mäkinens ställningstagande och den medlemsflykt det uttalandet orsakade, vara en del av den förändringen.

Om man lämnat kyrkan och nämnt äktenskapslagen som en i någon form yttersta orsak, då fråntar man sitt beslut allt värde – degraderar det till en tom gest – om man inte nu överväger att bli medlem igen, och också sedan blir det.