”CP” är fortfarande ett skällsord

Med anledning av artiklarna i dagens ÅU, en reflektion.

Redan före Pertti Kurikan Nimipäivät sändes till ESC viskade vi om vår egen vidsynthet.
Då valet var ett faktum övergick viskningen till ett mantra: Vi är toleranta, vi accepterar alla, vi är föregångare. (Underförstått var att vi är de normala.)

Frågan är om mantrat upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska tro det utan att behöva omsätta det i praktiken?
Handen på hjärtat: att rösta fram en professionell punkkvartett vars medlemmar råkar ha utvecklingsstörningar berättigar inte till många ryggdunkningar.

Det är knepigt att bena ut reaktioner som de som följt i PKN:s kölvatten.
Här finns förstås genuin glädje – bland dem som har någon utvecklingsstörning, bland deras anhöriga och bland människor som jobbar med dem.
Här finns också respekt för tre yrkesmänniskor.
Men här finns också läpparnas bekännelse.

Förstå mig rätt. Vi som låter vår glädje omfatta PKN:s särdrag är säkert glada.
Men för att den glädjen ska kunna omsättas i en genuin vidsynthet, den som vi tror att finns där, krävs mera än att ha en åsikt om PKN.

Strängt taget krävs att vi överhuvudtaget börjar förhålla oss till medmänniskor som råkar ha en diagnos, också de som inte är punkrockare.
Det tror jag är en svårare sak.
De flesta i min ålder skulle aldrig ens komma på den tanken – om vi inte är anhöriga till eller släkt med en person med en utvecklingsstörning. (Det är möjligt att lägre ner i åldrarna är det en annan sak.)

Medan jag förberedde intervjuerna dök två nyheter upp i flödet som direkt berörde handikappfrågor.
Den ena var ett uttalande från Tukiliitto – De utvecklingsstördas stödförbund – som kritiserar kommunernas sätt att konkurrensutsätta utvecklingsstördas boenden.
Av sparskäl tvångsflyttas de inneboende till lokaler långt från hemkommunens centrum.

Den andra var utredningen av en trähusbrand i Åbo i november i fjol.
Två människor dog i den branden. Utredningen konstaterar att ”invånarnas funktionsförmåga inte inte beaktats i räddningsplanen.”
Sådana här nyheterna är mer vardag än ESC för de flesta med en utvecklingsstörning.

I måndags bytte jag några ord med Daniela Andersson, chefredaktör för SOS Aktuellt.
Andersson ser mycket positivt i PKN:s framgång – den är gränsöverskridande och skapar nödvändiga förebilder. Hon hoppas det innebär ett framsteg för alla personer med funktionsnedsättningar.

För det behövs.
I Finland är journalisternas kunskap om utvecklingsstörningar begränsade. Överlag har folk svårt att prata om funktionsnedsättningar.
– Vi är lite bakom flötet i Finland. Det är pinsamt att ”CP” fortfarande är ett skällsord som ungdomar använder, säger Daniela Andersson.

Det är typiskt att då något blir ett fenomen så stannar tanken upp vid fenomenet och går inte vidare och sätter tänkaren själv i blöt.
Vi säger att PKN är en bra sak för folk med en utvecklingsstörning.
Och medan det stämmer att PKN har gjort sitt arbete så undgår det oss att för att det ska vara ”en bra sak” så måste vi göra vårt jobb.

Vad är jobbet? frågar ni.
För det första att inventera de egna fördomarna. Hur förhåller jag mig till människor som inte är funtade som jag?
För det andra att fråga var de här människorna finns i förhållande till en själv. Om ingenstans, varför inte?
För det tredje, och beroende på hur frågan ovan besvaras, att fråga vad man själv kan göra – och att sedan låta det man gör styra det man säger.

Om Pekka Ervasti och ”privilegierade finlandssvenskar”

Det har nu gått tre dagar sedan en av Finlands mest sakkunniga politiska redaktörer, Yles Pekka Ervasti, avslutade ett i övrigt välavvägt blogginlägg med en märklig knorr. Enligt Ervasti kan regeringen Sipilä komma att föra en politik som SFP egentligen stöder – vilket betyder att partiet kan ägna sig åt kärnverksamheten: ”försvara de svenskspråkigas evinnerliga privilegier” (ruotsinkielisten ikiaikaisten privilegioiden puolustamiseen).

Det är rätt märkligt att en politisk journalist på ett tvåspråkigt rundradiobolag i ett tvåspråkigt land väljer ett ord som ”privilegier” då han ska beskriva SFP:s verksamhet. Även om man väljer att se SFP som ett språkparti är det ytterligare ett steg mot illviljan att kalla finlandssvenskar för privilegierade. Och det känns extra märkligt med tanke på att Ervasti vet hur många betydligt mindre sakkunniga det finns som är villiga att vara illvilliga.

Men det egentliga problemet är inte att Pekka Ervast skrev som han gjorde. Det största problemet är att han låter formuleringen hänga där oförklarad trots att många bett honom förklara. Det är också märkligt att Yle, som vad jag vet känner till att Ervastis formulering skapat huvudbry, agerar med undfallenhet. Tankarna går till Atte Jääskeläinens icke-svar på frågan om varför Yle använder termen ”tvångssvenska” (pakkoruotsi).

Det finns två saker att fundera på i sammanhanget. Den ena är mer allmän och gäller hur vi journalister interagerar med allmänheten. Om man i en text tar ställning eller överlag analyserar frågor som berör många, ska man inte då vara beredd på att gå i dialog med den allmänhet man riktar sig till?

Jag är den första att erkänna mitt eget tillkortakommande här. Jag och många av mina kollegor borde ha bättre fingertoppskänsla då det handlar om att bemöta sakliga frågor och motargument. Som det nu är verkar många av oss betrakta kommentarsfälten som läsarnas lekrum dit vi med jämnan slänger nya saker att slita i.

Den andra grejen har att göra med Yle mer specifikt. Jag undrar om det i bolaget finns ett krav på lojalitet som överskuggar nödvändigheten av en mediekritisk diskussion? Är det så att man bakom stängda dörrar suckar över sånt som borde diskuteras, även offentligt, medan man utåt tiger och hoppas att allmänheten glömmer bort det som borde diskuteras?

Som ett statsägt bolag som värnar om journalistiska regler och etiska principer borde Yle värna om den öppna, kritiska debatten. Den ska kunna föras av varje anställd och kan inte vara hänvisad till program som Uutisvuoto eller Pressiklubi. Mediekritiken i Finland är så svag att den knappt hålls stående. Jag ser det som Yles ansvar att idka den.

Men åter till Pekka Ervasti. Det här inlägget ska inte tas som ett krav på en ursäkt för hans formulering. Det handlar om att säga B då man väl sagt A. En garvad politisk redaktör som, bevisligen, inte drar sig för att pressa politiker måste själv kunna svara på frågor. Annars finns risken att respekten hen vinner genom det sakliga raseras av det osakliga.

Och om Ervasti blir allmänheten skyldig ett svar tvingas den kanske dra egna slutsatser och bedöma slängen om finlandssvenskar som osaklig.

Hankeiter – svik inte Studentbladet!

Yle Huvudstadsregionen rapporterar att Hankens studentkår är missnöjd med Studentbladets innehåll och överväger att lämna föreningen som ger ut tidningen, SSI.

Hankeiterna tycker att Stbl skriver för mycket om hum-flum och för lite om fyrk. Därför känns tidningen inte relevant längre; därför gör de kanske som Åbo Akademis Studentkår redan gjort och lämnar tidningen åt sitt öde.

Innehållet i Stbl är en evighetsdiskussion – men inte bara på ont. Det är väl självklart att en tidning som vänder sig till tusentals studenter aldrig kan tillfredsställa alla och ska diskuteras.

Det är ett misslyckande om den diskussionen leder till att Stbl lämnas vind för våg. Det tyder på att man inte diskuterar lösningar, eller i värsta fall att diskussionen aldrig var ämnad att leda till en lösning; att de som schappar vill spara pengar – inte läsa om dem.

Så här är det: Stbl:s situation kan liknas vid lokaltidningens. Förr, då världen var mera avgränsad, mättades behovet av den tidning som skrev om det som direkt berörde en själv. De här gränserna finns inte längre, och behoven som ska mättas är många.

Det handlar om att Stbl måste, liksom vilken lokaltidning som helst, ha en fingertoppskänsla för läsarnas mosaiska vardag. I den ryms enormt mycket mer än studier, och vardagen är inte enbart kopplad till studieorten.

Det är förstås det här Stbl försöker göra hela tiden – med begränsade resurser som blir ännu mer begränsade om hankeiterna sticker.

Men frågan är om det inte är dags för Stbl att ta hela klivet in i den digitala värld där merparten av studenterna finns för det mesta och där blivande studenter kommer att finnas uteslutande?

Mitt förslag: Starta en Stbl-community där trafiken går mellan redaktionen och studenterna och mellan studenterna själv; där kvalitativ journalistik fortfarande står i fokus, men nu ännu mer eftersom den inte binds upp av papprets deadlines och utgivningsdatum; där den här flexibilitet möjliggör medarbetare på alla studieorter i Svenskfinland; där text kompletteras av videomaterial, livestream och podcasts.

Mitt råd till Svenska handelshögskolan: Svik inte Stbl, hitta en fungerande lösning istället.

Min vädjan till Åbo Akademis studentkår: Återvänd till Stbl! Ni behövs.

Dan

PS. Läs också chefredaktören Niklas Evers kolumn.