Hur Turun Sanomat bildsätter våldtäkt med raffset

Jag har tidigare skrivit om hur Åbodraken Turun Sanomat misslyckats totalt i sin bildsättning.

Frågan är om inte exemplet från i går är värre. Kolla in den här skärmdumpen:

TS

Kontrastera sedan vad och vem nyheten handlar om:

Två män, den ena misstänks för koppleri, den andra för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Båda misstänks för utnyttjande av barn. En brottsrubricering lyder våldtäkt.

Alltså: i ett fall där män våldtagit, utnyttjat sexuellt och gjort pengar på prostitution väljer TS att bildsätta, inte bara med en generisk bild utan också med en bild som väldigt mycket rider på fördomar om lyckliga horor som alltid är ute efter snabba cash.

En läsare frågar korrekt vad bilden har med brotten att göra. En annan läsare svarar att det kan handla om någon som nästan är vuxen, men som ljugit om sin ålder.

En bildsättning av det här slaget styrker såna antaganden, att egentligen handlar det om vuxna mänskor som är i kontroll över sina glamorösa liv där sex inte bara är en njutning utan också inkomstbringande för de prostituerade.

Den här bildsättningen gick åt helsike, Turun Sanomat. Om ni inte har generiska bilder av män som utnyttjar, våldtar och köper sex – låt då bli att bildsätta.

Dan

Svenska Yle pratar i skägget om sociala medier och ansvar

Jag gillar Stefan Winiger och Svenska Yle men nu måste jag läxa upp dem båda.

Inte enbart för att jag tycker att de gör en grej bakvänt, utan för att jag tror att de inte är ensamma om att göra det bakvänt.

Och för att jag tror att det bakvända är symptomatiskt för hur vi journalister försöker balansera fakta och ”snackisar” – och för att vi tror att vi klarar av det. Eller ännu värre: att vi tror att det är eftersträvansvärt att vi klarar av det.

Under temat ”debatt” dammar Svenska Yle av en snart tre månader gammal loppukevennys om hur skägg är som bajs.

Det märkliga är, att Svenska Yles artikel landar i en sågning, signerad Der Spiegel, av den amerikanska radiostationen KOAT:s ovetenskapliga undersökning av en ”handfull” skägg.

Den sågningen borde rimligtvis ha avstyrt Svenska Yle från att försöka göra det här till en ”debatt”.

I ett skede intar artikelskribenten Winiger ett sorts metaperspektiv och skriver att KOAT:s ”undersökning” har ”delats och kommenterats vida på hela planeten och visar tydligt på de sociala mediernas makt – helt oavsett om det som skrivs är sant eller inte.”

Men att bajsskägget bevisligen är en myt hindrar inte att Svenska Yle försöker skapa debatt av myten. För då man inte har fakta på sin sida kan man alltid, som Svenska Yle gör, fråga ”Tror du att skägg är en bakteriespridare?”

Tror? Är det inte folks ogrundade tyckande som är bränslet i de sociala mediernas makt? Är det inte vad folk tror, i motsats till vad som verkligen gäller, som kommer i vägen för en informerad debatt? Är det inte övertygelser av det här slaget – ”Skägg är snuskiga!” – som gör att rykten och vaga påståenden fortsätter leva kvar långt efter att de bevisats vara felaktiga?

Det Svenska Yle säger är ungefär det här:

Här är ett påstående. Vi vet att det inte stämmer. Men det är en snackis. Så ni får säga vad ni tror om det här som vi vet att inte stämmer. Och, by the way, vi vet att det här med låta snackisar köra över fakta är en avigsida av sociala medier. Så vi publicerar det här under ”debatt”.

Det här är ett tillkortakommande symptomatiskt för medierna och för oss journalister. Den här gången handlade det om skägg, men nog finns det väl utrymme för källkritik för det?

Dan