Vad gjorde du på Sannfinländarnas presskonferens, Risto Uimonen?

Mycket har sagts om hur Sannfinländarna, som nu tycks existera i en parallell verklighet, i går försökte släta över fallet Olli Immonen genom att lista journalister, politiker och akademiker som ”förtalat” partiet.

Men några ord måste sägas om Risto Uimonen, före detta journalist och ordförande för Opinionsnämnden för massmedier.

Vad gjorde Uimonen på Sannfinländarnas presskonferens? Vilken var hans roll? (Risto Uimonens del i presskonferensen finns mellan cirkatiden 13-23 på videon bakom länken ovan.)

Allmänt taget verkar de flesta kommentatorer, förutom HBL:s Marianne Lydén, utgå att Risto Uimonen gav en objektiv och ibland mot Sannfinländarna kritisk beskrivning av händelserna efter Immonens Facebookuppdatering i slutet av juli.

Ja, Uimonen konstaterade att utan Facebookuppdateringen hade medierna inte agerat som de gjorde. Ja, han sa att Immonen och partiledningen borde ha förklarat och uttalat sig tidigare. Ja, han uppmanade partiledningen att fundera på vilka ord man använder  i flyktingdebatten. Ja, han kallade Matti Putkonens lista över Sannfinländarnas ovänner för smaklös (i Helsingin Sanomat efter presskonferensen).

Men det är inte allt som Risto Uimonen gjorde.

Han inledde sitt framförande genom att plocka upp Matti Putkonens uppmaning till journalistkåren: Is i magen. Sedan la Uimonen till: Det har jag haft hela tiden.

Det satte tonläget för Opinionsnämndens ordförande. Fallet Olli Immonen beskrivs flera gånger som ett mediarabalder (”mediakohu”) och då Uimonen ska plocka isär uppståndelsens anatomi gör han det genom att säga att medierna mal på tills ett nytt rabalder ersätter det gamla. Mediernas megafoneffekt, kallar ordförande Uimonen det.

Alltså: att fallet Immonen behandlats så ingående av medierna har inte att göra med vad det säger om Immonen själv, om hans parti, om Sannfinländarnas regeringspartner, om högerextrema rörelser i vårt land, om folkets motreaktion, om flyktingfrågan o.s.v.

Uimonen låter förstå att onsdagens presskonferens handlar om att medierna inte hittat annat att skriva om.

Efter detta tar Uimonen på sig rollen som konsult. Hur borde Olli Immonen ha agerat; hur borde partiledningen ha agerat? Att eftersläckningen (”jälkisammutus”) pågår tyder på att man inte agerat rätt.

Allt handlar om teknikaliteter för Risto Uimonen. Hans uppmaning till partiet om att välja orden i flyktingdebatten bättre handlar inte om vad de valde orden står för utan om att få slut på rabaldret.

Sedan säger Opinionsnämndens ordförande att problemet är att uppståndelsen fortgår. ”Röklukten ligger fortfarande i luften. På något sätt måste det här rabaldret få ett slut.”

Fråga: Vem är han att säga att rabaldret, om man vill kalla det så, måste få ett slut? Varför agerar Risto Uimonen eko till Matti Putkonen?

Så här är det: under onsdagens presskonferens tjänade Uimonen Sannfinländarnas intresse. Han placerade ett lätt tekniskt ansvar på Olli Immonen och partiet, men han förstärkte också den cyniska uppfattningen om en sensationslysten journalistkår – som man kan stilla genom att följa Uimonens råd.

Jag är den första att tala för hur viktigt mediekritik är. Den här bloggen är ett resultat av det. Men en ytlig mediekritik som fungerar som mellanspel till Matti Putkonens och Olli Immonens verklighetsfrånvända påståenden om journalistkåren är ingen mediekritik. Den är, medvetet eller inte, en del av ett propagandamaskineri.

Dan

Vad familjen Stubbs krossade fönsterrutor egentligen lär oss

Det jag gör på några rader framöver kan lätt misstolkas så låt det vara sagt från början: Det här handlar inte om förminska det som Alexander Stubb och hans familj råkade ut för. Snarare så handlar det om att ta händelsen på allvar och i samma veva fundera på vilka mekanismer som är aktiva då politiker, medier och allmänhet reagerar på sånt som är värt att fördömas.

Kort sagt: det handlar om vad vi reagerar på och hur och varför.

Natten till tisdag krossades två fönsterrutor på finansminister Alexander Stubbs hem. Polisen rubricerar händelsen som skadegörelse, grov skadegörelse och hemfridsbrott.

Ett dagis fick nio rutor krossade samma natt och de två unga män (20 och 21 år gamla) som häktats misstänks för åtta liknande brott. De ska ha skett under tiden januari-juni.

Det är oklart vilka männens motiv var då de sköt sönder familjen Stubbs rutor med luftgevär, men de dunkla motiven till trots var statsminister Juha Sipilä (C) beredd att dra fram demokratikortet då han på Twitter skrev:

Anta att endast nio dagisfönster hade krossats den natten. Då hade statsministern – och andra (bl.a.):

knappast twittrat om det. Likväl hade deras konstaterande hållit streck: I vår demokrati finns inte rum för sånt agerande.

Mycket i nyhetsflödet handlar om vem som utsätts för vad. Det är krasst men sant att en ministers ruta spricker högre än ett daghems. Åtminstone om de gör det under samma natt.

Men är det inte det här som är det tydligaste tecknet på att vår demokrati är i olag? Skadegörelse och trakasserier förekommer i alla löne- och samhällsklasser, men bara i ett fåtal fall verkar övergreppen vara värda att ställas mot de ideal som demokratibegreppet hyser. Då Alexander Stubb intervjuades om vandalismen mot sitt hem sa han att ”Många andra har blivit offer för betydligt allvarligare våld än politiker brukar bli.”

Alla som råkat ut för våld är värda att någon står upp för dem och fördömer våldet. Men det sker inte. Vandalernas räder före attacken mot familjen Stubbs hem gick onoterade förbi eftersom redaktionernas nyhetströsklar är selektiva på ett odemokratiskt sätt.

Få politiker fördömer det dagliga våldet eftersom deras perspektiv måste vara brett – men blir specifikt på ett naturligt sätt då den egna kåren drabbas.

Enskilda våldshandlingar upplevs inte som ett hot mot demokratin om de inte kan kopplas till det vi förknippar med demokrati, t.ex. politiker. Och det handlar inte om alla sorters hot mot alla sorters politiker: mord- och våldtäktshot mot kvinnliga riksdagsledamöter på nätet har inte lett till uppmärksammade fördömanden.

Det är det här som tisdagens händelse lär oss: att skadegörelse och våld inte har en plats i vår demokrati och att vi inte kan förlita oss på enbart politiker och medier då det gäller att basunera ut det budskapet.

Dan

Om varför Yle och Olli Immonen är på kollisionskurs

Så här skrev Olli Immonen, sannfinländsk medlem i Yles förvaltningsråd, på sin politiska Facebooksida i onsdags (12.8): ”Jouduin juuri estämään erään Yleisradion vasemmistoradikaalin toimittajan kirjoittelun tänne fb-sivulleni. Tämä sivu on Ylen aivopesusta vapaa alue.” (Alltså: ”Jag tvingades nyss hindra en vänsterradikal redaktör från Yle att skriva på min fb-sida. Den här sidan är ett område fritt från Yles hjärntvätt.”)

Den kommentaren, som gillades av många, finns i en diskussion som inleds med att Immonen citerar en ”mediekritisk” blogg vars mål är att avslöja Yles antieuropeiska och -finländska propaganda. I citatet heter det att Yle och HS koncentrerar sig på Immonens Facebookinlägg och uppmärksammar en rödgrön, marginell rörelse (Vi har en dröm-manifestationen), istället för att syna icke-europeiska inkräktare som våldtar finländska kvinnor.

Det är svårt att veta var man ska börja. Här har vi alltså en finländsk riksdagsman som sprider lögner om våldtäkter och som fungerar som dammlucka för rasismen.

Exempel: längre fram i diskussionen kommer Immonen med ett tillägg till påståendet att ett aktuellt våldtäktsfall utförts av icke-finländare: ”Asian selvittäminen kai vielä kesken.” Dvs: utredningen pågår ”väl” fortfarande. Till det här svarar en av Immonens anhängare att det är bra att extremhögern finns för den ska ta hand om mörkhyade [min omskrivning] som Hitler gjorde en gång i tiden.

Om nån hade förväntat sig att Olli Immonen skulle ta avstånd från sånt lär hen bli besviken. Immonen kommer att fortsätta vandra den här vägen. Därför blir hans roll som förvaltningsrådsmedlem i Yle extra intressant.

Immonens syn på Yle är utsprungen ur en paranoid övertygelse om en rödgrön konspiration. Han begriper inte att rundradiobolagets uppdrag och hans världssyn är motsatser, inte pga att bolaget har slagsida mot vänster medan Immonen själv slaskar omkring i dyigt högervatten utan pga att Immonen hyser anti-demokratiska åsikter och Yles uppdrag är demokratiskt (Lag om Rundradion, 7 §: ”stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka”; ”stödja tolerans och kulturell mångfald”; ”främja växelverkan mellan olika kulturer”).

Exempel: Den blockerade Ylejournalisten som hänvisades till i början hade frågat Olli Immonen om han litar på en blogg som kallar nynazister för ”oliktänkare”? Enligt den Ylekritiska bloggen är medierna ute på nazijakt, men egentligen förorsakades våldsamheterna i Jyväskylä knappt två veckor sedan av antifascister – inte av nynazisterna.

För att illustrera hur pass ”hjärntvättade” journalisterna på ”propagandabyrån” Yle är vänder sig Olli Immonen alltså till en blogg som tar nynazister i försvar.

Så vad vi har här är en riksdagsman och förvaltningsrådsmedlem som kommer att fortsätta som han gjort, eventuellt ännu mer frenetiskt. Vi har också ett rundradiobolag som, om det är sitt uppdrag troget, måste kalla Olli Immonens uttalanden för vad de är: ohederliga, grundade i okunskap om bolagets uppgift, och anti-demokratiska.

Det finländska flaggskeppets nyhetsredaktioner kan inte tassa runt hunom. Att tiga om Immonen vore att gå honom till mötes.

Nyhetsrapporteringen är en sak, Yles officiella respons en annan. Yles programarbetare har redan tidigare svarat Immonen då denna frågat efter partiböcker bland bolagets anställda. Frågan är om inte Lauri Kivinen och Marit af Björkesten borde säga att sannfinländaren kan ta sin retorik tillbaka till 1970-talet? (Kanske inte med de orden.)

Jag ser nämligen en tydlig koppling mellan villfarelser som Immonens och hot som riktas mot journalister.

Framför allt måste Sannfinländarnas partigrupp inse det ohållbara (även informationschefen Matti Putkonens senaste uttalande grusar den förhoppningen).

Det här har sedan länge slutat handla om Facebokkupddateringen i juli. Immonen kommer att fortsätta stå för sin världssyn. Frågan är bara om han ska få göra det som riksdagsman och medlem i Yles förvaltningsråd. Om partiet svarar ja på den frågan och låter honom fortsätta blir det intressant att se hur Immonen och förvaltningsrådet genomför det här uppdraget (enligt 6 § i redan nämnda lag):

Förvaltningsrådet ska dessutom årligen före utgången av april lämna riksdagen en berättelse om hur den allmännyttiga verksamheten enligt 7 § har genomförts…

Dan