Att regeringen tar avstånd från Ku Klux Klan förklarar inget

Det är först då flyende barnfamiljer möts av slagord och raketer och då stenar kastas av typer i Ku Klux Klan-dräkt mot Röda Korsanställda som regeringen tycker det är dags att fördöma rasisterna.

Före det har budskapet varit ett om förståelse för dem som utan att blinka avfärdar asylsökande som lyckosökare, brottslingar och desertörer.

Om man riktigt anstränger sig – men jag medger att det är svårt – kan regeringens beröringsskräck för rasismens fula tryne ha att göra med att man vill låta trynet grina i det tysta och på så sätt täppa till det. Jag kan också tycka att det är problematiskt att rasisterna tillåts överskugga de många fler som ställer upp för asylsökande.

Men i slutändan är det ändå så här: den politiska ledningen måste våga diskutera landet som den leder – med vårtor och allt. Just nu verkar ledningen vara rädd att vårtorna sprickor om man petar i dem – kanske pga. att de också finns på regeringens rygg.

Inrikesminister Petteri Orpos konststycke i absurdism då han försökte förklara att Finland är för en fördelning av kvotflyktingar men trots det röstade mot förslaget visar hur schizofren vår regering är.

Philip Teir förklarade den splittrade Finlandsbilden på ett bra sätt i Dagens Nyheter häromdagen, och Anu Koivunen är inne på samma fråga i en kolumn i HBL då hon skriver att dubbelspelet föranleds av inrikespolitik.

Dubbelspelet orsakas inte enbart av Sannfinländarna, men visst skulle regeringens linje i flyktingfrågan vara lättare att läsa om Sannf inte byggt sin makt på, i bästa fall, en restriktiv invandringspolitik och, i värsta fall, ren och skär främlingsfientlighet.

Så sent som i går sa Sannf:s Europaparlamentariker Jussi Halla-aho att asylsökande borde interneras vid den finsk-svenska-gränsen i en enda stor barackby. Flyktingarna skulle inte få något stöd och levnadsförhållandena skulle vara så enkla som möjligt.

Om denna politiker skrev utrikesminister Timo Soini (20.9.) i sin ”Ploki”: Minua, EU-politiikasta ja Jussi Halla-ahoa maahanmuuttopolitiikasta, on arvosteltu rajusti. Vääriksi väitteitämme ei ole todistettu. Alltså: Ingen har bevisat Halla-aho fel i hans syn på invandringspolitiken.

Det är därför som regeringens fördömande inte förklarar något av värde. Ta regeringens utspel ordagrant. Så här står det i pressmeddelandet:

På svenska: Finland är ett internationellt, öppet och tolerant land, där de allra flesta godkänner migrationen.

På finska: Suomi on kansainvälinen, avoin ja suvaitsevainen maa, jonka suuri enemmistö hyväksyy maahanmuuttajat.

Jämför det sista ledet i meningen med några plock i Timo Soinis ”Ploki”:

(20.9) Perussuomalaiset ovat vuosia varoittaneet sekä moraalittomasta europolitiikasta  ja löperöstä maahanmuuttopolitiikasta Euroopassa, myös Suomessa.

(3.9) Olemme olleet oikeassa sekä  eurokriisissä että pakolaispolitiikassa. Tulokset ovat kaikkien nähtävissä. Kun ei ajoissa uskota, kalliiksi käy.

(18.12.2014) Jytky tehtiin kovalla sitoutumisella. Lautakasat, puoluerajoituskorruptio, EU-kriisi, maahanmuuttopolitiikka ja monet uudet kasvot loivat voitolle olosuhteet.

Alltså: Sannf har, enligt Soini, haft rätt i sin kritik mot EU:s och Finlands omoraliska och slappa invandringspolitik och partiets framgång bygger bland annat på att man bundit sig till att ändra på detta.

Man frågar sig: Gäller ”de allra flesta” också regeringen? Det vill säga: Godkänner inte hela regeringen migrationen?

Otydligheter som det här gör att det krävs mer än ett fördömande av uppenbar främlingsfientlighet.

Dan

 

 

 

 

Hans Roslings uppgång är journalistikens fall

Det sociala medieflödet har den senaste månaden dominerats av en grånad professor som på kännspak engelska eller rapp svenska förklarar flyktingströmmen från Syrien med klossar och äpplen och täpper till käften på enfaldiga journalister.

Det finns mycket att beundra hos Hans Rosling. Inte minst är han en förebild för akademikerkåren. Påläst och orädd kavlar han upp ärmarna och tar sig an skitjobbet att göra världen begriplig. Att Rosling känns som en fräsch fläkt har delvis att göra med att han är en sällsynt art – en professor som inte går vilse i statistiken utan tyglar den för allmänhetens skull.

Samtidigt kan jag inte annat än tycka att Hans Roslings popularitet bygger på att journalistiken misslyckats – men också på att journalistikens villkor missförstås.

Jag stärktes i min åsikt då jag såg folk, bland dem journalister, glatt dela ett videoklipp där Rosling klämmer till en dansk redaktör. I programmet ryter professorn ilsket att dansken har fel och han rätt och det inte finns nåt att debattera. ”Där fick han, dansken”, var undertexten i de många Facebookuppdateringarna.

Journalistikens misslyckande består i att den inte lyckas göra det (ibland) svåra enkelt. Då Rosling plockar med äpplen för att visa hur många som flytt Syrien, var de befinner sig nu och hur få Europa tagit emot så går det upp ett ljus för tittaren: ”Det visste jag inte!”

Bara den som är svältfödd på såna lektioner reagerar så.

Nån kanske protesterar och säger att medier gör sånt hela tiden, med hjälp av datavisualisering och engagerade journalister. Må så vara, men om Rosling upplevs som den som verkligen förklarar världen – till den grad att flaggskepp som Rapport bjuder in honom för att… förklara – då går journalisternas budskap inte hem.

I veckan hotade försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) lämna en direktsänd tv-intervju då frågor om ett kanslichefsbyte blev för mycket för ministern. Det här tilltaget kritiserades med rätta av journalistkåren. Men då en professor säger åt en journalist att det inte finns nåt att debattera för att han har rätt hurrar många – också journalister.

Jag medger att jämförelsen haltar. Men jag gör den för att göra följande poäng: Niinistö representerar en makt som ska granskas. Hans agerande är ett tecken på att makten missbrukas.

Rosling och den danska redaktören däremot är ute i samma ärende: att förklara omvärlden. Men om professorns ”jag har rätt och du har fel” hyllas så tyder det på att professorn anses göra jobbet bättre. Eller kanske ännu värre: antagandet är att redaktören inte bara göra ett mindre bra jobb utan gör sig skyldig till att förvränga sanningen.

Att slentrianmässigt påstå att journalistiken förvränger sanningen bygger (i bästa fall) på ett missförstånd. Hans Rosling säger i det nämnda danska programmet att om man vill förstå världen ska man inte lyssna på journalister. Den kritiken kan tas på två sätt. Antingen så att journalister måste bli bättre på att förklara världen. Och det kan vi bli.

Eller så kan Roslings kritik tas som ett tecken på att han inte förstår eller ogillar hur journalister jobbar – också då vi gör ett bra jobb. Professorn tycker t ex att journalister fokuserar för mycket på det negativa som händer i världen. Han vill att ett demokratiskt val i Nigeria får lika mycket utrymme som Boko Haram; att medierna inte fokuserar på fattiga länder då så många tagit sig ur fattigdomen; att flickors och kvinnors allt bättre villkor inte överskuggas av dem som inte berörs av framstegen.

Kort sagt: Hans Rosling vill ha proportioner. Det kommer han inte att få. Åtminstone inte som han vill ha dem, typ: av tio nyheter är nio goda och en dålig för det är så världen ser ut på riktigt.

Rosling och andra ska kunna kräva att journalister är (nästan) lika pålästa som Rosling själv. Men det är ingen självklarhet att journalister omsätter den kunskapen som en professor skulle göra det.

Nyhetsjournalistik handlar inte om att avbilda omvärlden ett-i-ett. Nyhetsjournalistik handlar om att göra bedömningar om vilka typer av händelser som har störst relevans för dem som konsumerar nyheterna; om vad folk behöver veta o s v. Och medan den bedömningen alltid ska kunna granskas och kritiseras – t ex för att vara genomgående för negativ – så är det en ständigt pågående diskussion.

Rosling kommer med goda inlägg i den diskussionen, men det är inte sagt att han har rätt – och andra fel. Det kan, med andra ord, debatteras.

Dan

Journalister – sluta tro att eroakirkosta.fi är en neutral nyhetsbyrå

Sedan det blev en trend att lämna den egna församlingen av mer eller mindre begripliga skäl har nyhetsmedierna i allt större grad använt sajten eroakirkosta.fi som en neutral nyhetsbyrå.

eroakirkosta.fi, som alltså hjälper folk med själva lämnandet, förser medierna med statistik om hur många som under en given dag stuckit från kyrkan. Medierna kopplar sedan ihop statistiken med en aktuell händelse. Ofta behöver journalisterna inte ens anstränga sig. eroakirkosta.fi bistår också med sammanhanget och förklarar folks agerande.

Som i söndags, då vi kunde läsa att 196 personer klev ut ur Guds hus på lördag och att ”fler väntas lämna idag”. Kyrkoflykten tillskrivs ärkebiskopen Kari Mäkinens uttalande om att församlingarna ska upplåta sina lägergårdar till Migrationsverket och Röda korset för att hjälpa de flyktingar som kommer till Finland.

Den här informationen levererades av eroakirkosta.fi och användes som om föreningen vore FNB.

Föreningen listar själv skäl som angetts då folk plötsligt ansett att de inte längre kan höra till en evangelisk-luthersk församling. Ni kan läsa skälen själv här, men kort sagt handlar det om rätt trångsynta motiveringar.

Att folk lämnar kyrkan pga. främlingsfientliga, ibland rasistiska skäl  verkar inte störa eroakirkosta.fi Deras syfte är att underlätta för folk att göra så. Att skälen inte sammanfaller med de humanistiska värderingar som föreningen säger sig stå för hindrar den inte från att skylta med statistiken.

Strängt taget kunde man påstå att den här församlingsflykten gynnar kyrkan. För vilken kyrka vill ha medlemmar som inte ser människan i sin medmänniska?

En sån diskussion förs aldrig eftersom redaktionerna uppfattar eroakirkosta.fi som en neutral nyhetsbyrå som förser dem med intressant statistik. Och föreningen kan därför fortsätta med sitt jobb, aldrig ifrågasatt och krävd på nyanseringar utan snarare stödd i sitt arbete av icke-reflekterande journalister.

Här är mitt råd till alla journalister: Använd gärna eroakirkosta.fi:s statistik men kom alltid ihåg att föreningen bakom – VATA ry – har ett syfte. Den är inte en obunden part utan en aktiv aktör som är beroende av synlighet i medierna.

Ingen skugga ska falla över föreningen för att den gör vad den gör, men journalister ska kunna ställa följdfrågor om den statistik som levereras och om de kopplingar som görs. Annars springer de nåns ärenden. Och det vill de inte.

Dan