Är Yle som Nordkorea?

Public servicebolaget Yles ryggdunkande undersökning av sig själv irriterar utrikesminister Timo Soini. I sin Ploki (sista stycket) skriver Soini att siffrorna är ”nästan nordkoreanska”. Nittiotvå procent av dem som deltog i Taloustutkimus undersökning (beställd av Yle) sa att Yles nyheter är trovärdiga.

Soinis irritation är inte märklig givet att det finns många sannfinländare som tidigare kritiserat Yle för att ha en vinklad agenda. Av dem sitter den mest högljudda kritikern i bolagets förvaltningsråd: Olli Immonen drar sig inte för att citera antisemitiska bloggar då han kritiserar Yle.

Men har Soini en poäng här? Är det ”självgodhet som lyser genom” och är det i så fall ett problem?

Ett annat sätt att formulera frågan: Förutom Immonen & co är det få som ifrågasätter att Yles nyheter är tillförlitliga, men vad säger bolagets sätt att förmedla undersökningens resultat?

Klart är att den finska nyheten om finländarnas syn på Yle tar till pukor och trumpeter. Några plock:

  • ”Stormiga tider har fått folk att fundera på var de hittar den tillförlitligaste informationen.” (Ingress)
  • ”I dessa tider har människorna velat samlas framför tv:n för att följa nyheter som placerar saker i ett sammanhang.” (Atte Jääskeläinen)
  • ”Vi ifrågasätts och utmanas mycket hårdare än tidigare.” (Atte Jääskeläinen)

Det är det sista citatet som är nyckeln, tror jag. Yle är pressat av politiker, privata aktörer men också av konsumenternas krav. Av samma skäl som Taloustutkimus undersökning retar gallfeber på Timo Soini är den manna från himlen för Yleledningen: den ger sken av att Yle gör sitt jobb, den senaste tidens kritik till trots.

Borde Yle ha varit ödmjukare i hur man gick ut med sin förträfflighet? Tja, att man gjorde det så här visar att i vissa avseende är bolaget som en privat aktör i en konkurrensdriven bransch: Det lyfter sin egen svans.

Men vänta. ”Ger sken av”? Gör inte Yle sitt jobb? Jo men det krävs en nyansering. Om man frågade Yles ledning om bolagets nyheter är mer tillförlitliga i dag än de var i fjol skulle ledningen svara att Yles nyheter alltid varit tillförlitliga. Att säga att de är mer pålitliga nu vore att tillstå att de varit mindre pålitliga tidigare. Vilken nyhetsorganisation med självrespekt skulle erkänna det?

Det Taloustutkimus undersökning sätter siffror på är hur folk upplever Yles nyheter. Två saker kan sägas om upplevelser:

  1. Som måttstock på nyheters kvalitet är de inte utan problem. (”Så Yle har misslyckats med att skapa kritiska medborgare!” kommenterade kollegan Jean Lindén nyheten om undersökningen.)
  2. I just den här upplevelsen figurerar en rad andra faktorer – faktorer som är utanför Yles kontroll.

Vad gäller det senare: Främst handlar det om att ju mer splittrat mediefältet blir desto troligare är det att gammal är äldst. D.v.s. att folk litar en gammal bekanting – åtminstone fram till att en ny generation definierar vem den gamla bekantingen är. Här är det skäl att notera att Ilta-Sanomat och Iltalehti fortfarande är de två viktigaste nyhetskällorna på nätet.

Är Yle som Nordkorea? Nej för siffrorna avslöjar inte ett auktoritärt inflytande över undersåtar och inte heller allmänhetens vördnad för Yle. Det handlar om en upplevd pålitlighet i ett evigt nyhetslödder (ett fint alternativt ord till ”nyhetsflöde” som jag hörde Pia Maria Ahlbäck använda).

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

När blir medierna terrorns medlöpare?

Den tjugotvååring som greps i Boliden i Sverige i torsdags har släppts och är inte längre misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Det som hänt är inget mindre än ett fiasko för svenska Säpo, men är också mediebevakningen av jakten på den misstänkte ett fiasko?

Som så ofta då det visat sig att medierna gått ut med falska uppgifter efterlyses en mediekritisk diskussion. Cynikern i mig säger att även om den diskussionen förs så kommer medierna inte att agera annorlunda nästa gång. Aftonbladets Lena Mellins förklaring till varför hon anser att publiceringen var rätt styrker det antagandet.

Mellin menar att publiceringen av namn och bild bidrog till att mannen kunde uteslutas ur utredningen. Det stämmer bara om utgår från Säpos inkompetens. Mycket tyder på att Säpo kunde ha uteslutit mannen utan mediernas hjälp om de agerat som förväntas av en säkerhetspolis. Det här innebär också att medierna förhöll sig okritiskt till Säpos information.

Men efterklokhet hjälper föga. Snarare handlar det om att blicka framåt utgående från följande formulering i ett pressmeddelande från Säpo: ”Med hänsyn till det osäkra läge som råder är det sannolikt att Europa får anpassa sig till den här typen av händelser.”

Det är en tidsfråga innan ett snarlikt händelseförlopp utspelar sig i Finland. Frågan är: Hur kommer Skypo att agera och hur kommer medierna att hantera den information de får av skyddspolisen?

I början av november höll Skypo en presskonferens om säkerhetsläget och berättade luddigt att situationen i Finland är säker men inte lika säker som tidigare och att flyktingströmmen blir en kanal för extrema åsikter.

Det fick Ilta-Lehti att gå ut med följande löpsida:

I-L 7.11

Här kopplas alltså invandringen till Finland samman med jihadister på ett sätt som man förväntar sig av MV-lehti men som måste räknas som ett bottennapp av Ilta-Lehti. Vad kommer tidningen och andra medier att göra den dag då Skypo meddelar att man jagar en terrormisstänkt i Finland?

Det har pratats mycket om rädsla efter attentaten i Paris. Rädslan är en faktor också i den här diskussionen.

Närmare bestämt: vågar medierna göra sitt jobb och vara besvärliga också då myndigheterna säger att det är skarpt läge eller är rädslan för att stämplas som dissident och förlora läsarnas gunst för stark?

För att vara övertydlig: att vara besvärlig handlar inte om att komma till en annan slutsats än myndigheterna. Det handlar om att ha tillräckligt på fötterna; det handlar om att vara tydlig med hur långt informationen sträcker sig; det handlar om att inte låta braskande rubriker göra misstanke till konstaterande o.s.v.

Vare sig man gillar det eller inte är detta ett faktum: att gå ut med felaktig information, skapa rädsla och stämpla oskyldiga sammanfaller väl med terroristernas syfte. Det är ”den typen av händelser” de vill att mänskor ska anpassa sig till.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nyheten om vanvård på Kårkulla – det handlar om tillit

Under Yle Åbolands nyhet om att vanvård förekommer på någon av Kårkulla samkommuns enheter i Pargas har en diskussion om de anonyma källorna uppstått.

Många (anonyma) läsare har inga problem med att Yle hänvisar till källskyddet då vårdarnas identiteter hålls hemliga men det finns också de som tycker motsatsen.

Det finns de som tycker att Yle sysslar med sensationsjournalistik; att Yle svartmålar hela samkommunen då man inte säger vilken enhet det handlar om; att motiven för avslöjandet inte är vanvård utan något annat.

Så här skrev Journalistförbundet, Mediernas Centralförbund och Opinionsnämnden i ett ställningstagande med anledning av att en ny underrättelselag bereds:

Källskyddet är en fundamental del av yttrandefriheten som är en grundlagsenlig rättighet. Yttrandefriheten skyddas också av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Möjligheten att i medierna anonymt få lyfta fram samhälleliga problem och orättvisor, också idéer, är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhället och för demokratin. För medborgaren utgör källskyddet en del av yttrandefriheten. Att få information om samhället utgör också en viktig grund för att medborgaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om samhällets aktörer och om maktutövning.

Anonymitet är ett måste i såna här fall. Det är en icke-fråga.

Den egentliga diskussionen handlar om tillit. Litar folk på medierna? Litar folk på Kårkulla samkommun. Utgår man från kommentarsfältet under nämnda nyhet är det den senare som har ett förtroendeproblem.

Det finns de som tycker att vårdarna borde ha gått till samkommunens ledning med problemen och inte via medierna. Men även om man kan tycka att det kontraproduktivt, t.o.m. destruktivt att tala om vanvård utan att vara specifik så är det här inget som Yle har att göra med.

Mediernas ansvar är inte att fixa saker (trots att just Svenska Yle kört fixa-kampanjer). Mediernas ansvar är att skapa förutsättningar för att det som är sönder fixas, men medierna har inget resultatansvar vad gäller själva fixandet. Mediernas ansvar har att göra sanningen. Här kommer tilliten in.

Källskyddet är heligt och därför testas nyhetskonsumentens tillit till att, i det här fallet Yle Åboland, har verifierat anklagelserna; har uteslutit att andra motiv än att berätta sanningen; har satt sig in i organisationens praxis och så vidare.

Tillit förtjänas och förbrukas. Samkommunen har i mångas ögon förbrukat sitt, inte kanske p.g.a. anklagelserna i Pargas utan mera p.g.a. vad som tidigare de facto kunnat bevisas vara vanvård.

Tilliten till Yle Åboland är för var och en att avgöra men notera att då medier bedöms är det skäl att titta längre bak i tiden än den aktuella nyhet.

D.v.s. att frågan måste vara: Hur har den här nyhetsredaktionen levt upp till sitt ansvar så långt och vad säger det om den rapportering den gör just nu?

Dan

”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan