”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan

Dela med dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *