Nyhetsbloggen spår 2016

Bästa läsare. Innan jag tar itu med Nyhetsbloggens slumpmässigt utvalda spådomar vill jag önska er ett gott nytt år.
Under året har bloggen lästs av 25 000 unika besökare, vilket ger ett hyfsat snitt åt de 27 inläggen.
Mest läst var Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig) med över 4 100 läsare.
Men över till spådomarna.

Attackerna mot de asylsökande och flyktingförläggningarna kommer allt tätare och blir allt våldsammare. Frågan är om beslutsfattarna och polismyndigheterna kommer att ägna frågan det allvar den kräver innan människoliv skördas?
Nyhetsbloggen förutspår: Det kommer att krävas en tragedi av någon form för att de som är ansvariga och har förmågan att ingripa ska göra det.

Det här betyder inte att rasismen rinner åt sidan. Extrema föreningar som Suomen Sisu, nätverk som Stäng gränserna! och nyuppsprungna partier som Suomidemokraatit får skarpare konturer och vinner mark – på nätet och IRL.
Nyhetsbloggen förutspår: Den politiska topografin i Finland får ett bestående högerextremt inslag som samlar kraft inför kommunalvalet 2017.

Under senvåren börjar de första asylbesluten komma. Finland fortsätter stämma av säkerhetsläget i Afrika och Mellanöstern för att se till att kunna utvisa så många som möjligt. De negativa beskeden leder till utdragna rättsprocesser.
Nyhetsbloggen förutspår: Församlingar som hjälper asylsökande överbelastas, liksom kliniker som hjälper papperslösa. På längre sikt blir de så kallade returneringscentralerna ett mångfasetterat problem. Hur länge de som ska utvisas måste stanna där är oklart; om deras hemländer tar emot dem är oklart; sysslolösheten på centralerna blir ett problem, liksom kostnaderna för att upprätthålla centralerna.

En del högskolor och universitet avslutar sina samarbetsförhandlingar, andra inleder nya. Resultaten är alltid de samma: tiotals, ibland hundratals anställda sägs upp och få av dem hittar jobb på arbetsmarknaden som motsvarar deras utbildning.
Nyhetsbloggen förutspår: Hjärnflykten från Finland blir allt tydligare, och strömmen in utifrån till universiteten och högskolorna kan inte balansera upp den. Regeringen backar inte sina sparkrav men också regeringspartierna börjar signalera att följande mandatperiod måste innebära en lättnad för utbildningssektorn. Om nån tror på dem är en annan fråga.

Den finländska ekonomin stampar på stället och regeringens tvångslagar hänger som ett damoklessvärd över landet. Huruvida lagarna är grundlagsenliga blir vårens hetaste fråga, men regeringens omedgörlighet tvingar fram lösningar.
Nyhetsbloggen förutspår: Nästa år läggs grunden för de lokala avtalen. De förutspås ge en välkommen flexibilitet till arbetsmarknaden men kommer att testas först 2017.

2016 blir ett lite lugnare år för medierna i Finland, om än inte utan förändringar. Debatten om Yle fortsätter men i slutändan leder utredningar och rapporter till inget mer än att Yle får klara sig med mindre – och de kommersiella aktörerna får klara sig själva.
Nyhetsbloggen förutspår: Året går inte utan samarbetsförhandlingar, de sker mest på finskspråkigt håll. Förskjutningen till det digitala tilltar. Det verkar ge uppstickare som Nya Östis vind i seglen men bara tillfälligt. Den finlandssvenska pressen håller sina nuvarande samarbeten men inleder också ett språköverskridande trevande.

Ett alternativt öppet brev till Timo Soini

Nån kanske tycker att jag klampar in på KSF Medias område då jag formulerar ett alternativt öppet brev till Timo Soini.
Men jag gör det inte för att kritisera Barbro Teirs brev, utan för att påpeka att diskussioner om journalisters förhållande till makten de bevakar kan föras på olika sätt, med olika betoningar och är allmängiltig.
Om Soini kan bojkotta KSF Medias tidningar kan han bojkotta vilken tidningen som helst. Det som följer gäller för alla i maktposition – och för alla journalister.

Till: Timo Soini, utrikesminister och partiordförande för Sannfinländarna
Du bojkottar KSF Medias tidningar och anger som skäl att kolumnister insinuerat att du är rasist. Efter uppmärksamheten som ditt utspel fick har du sagt att bojkotten inte varar för evigt. Du uppmanar KSF Media att fortsätta sända dig intervjuförfrågningar.

Låt oss börja där. En insinuation finns också i läsarens öga, i det här fallet ditt. Men det här handlar inte om dig personligen. Det är större än så. Det här handlar om ditt ansvar som utrikesminister och partiordförande.
Det finns inga insinuationer. Det finns dokumenterade övertramp, rasistiska uttalanden och personangrepp bland medlemmar i Sannfinländarna och det finns beskrivningar av hur du som partiordförande och minister hanterat dessa.

Vad du är eller inte är i egenskap av privatperson i dessa sammanhang är irrelevant. En journalists uppdrag är bland annat att bevaka makten och skriva om den. Det är i egenskap av ordförande och minister som du har den makten. Det är i relation till den makten – som den ter sig i ord och handling – som journalistiska texter ska förstås.

För att exemplifiera med dina egna ord: I augusti i år förvånades du över att Antti Rinne (SDP), Paavo Arhinmäki (VF) och Ville Niinistö (Gröna) inte fördömt en Facebooksida som av många sågs som ett hot mot Alexander Stubb (Saml). (Länken till ditt blogginlägg hittar du här.)
Jag utgår ifrån att du gjorde detta för att påkalla partiledarnas ansvar i värnandet om ett öppet samhälle, inte för att insinuera att de godkänner hot mot din regeringskollega och därmed är antidemokratiska.

Timo Soini, du säger att uppmärksamheten som din bojkott fått har sänt KSF Media ett budskap.
Vilket budskap är det?
Att du personligen är illa berörd? Men det har aldrig handlat om dig som person.
Att tidningen gör bot och bättring? Det vore att acceptera din beskrivning av något som du upplever att tidningen insinuerat om dig som person.

Timo Soini, du har tolkningsföreträde till din privata hållning i olika frågor. Ingen vettig journalist skulle komma på tanken att genskjuta dig där.
Men det du gör eller inte gör, säger eller inte säger, i egenskap av partiordförande och utrikesminister är föremål för granskningar och uttalanden – det måste det få vara.
Det vet du, det säger du att du vet, men det lever du i egenskap av anställd i det offentligas tjänst inte upp till just nu.

Timo Soini, en vägran att ge intervjuer är inte att tiga. Med din bojkott sänder du ut otaliga budskap. Problemet är bara att du inte har kontroll över dem.
De är som tomma papper, redo att fyllas i av mänskor som redan formulerat en uppfattning om dig.
handlar det om din person och du, inte kolumnisterna, har själv styrt diskussionen dit.

Dan Lolax, samhällsreporter på Åbo Underrättelser

Om varför Staffan Bruuns misstroende är ett problem för KSF Media

”Jag har just lämnat HBL för jag tycker att de gör det så jävla dåligt.”

beskriver journalisten Staffan Bruun Konstsamfundets förmåga att ge ut HBL och orsaken till varför han efter 36 år på tidningen valde att lämna den. Bruun tycker att KSF borde sälja papperstidningen HBL till kapitalstarka intressenter som varit i kontakt med honom, och låta KSF Media satsa på det digitala.

Just nu tar sig konstellationen papper-digitalt fram haltande, menar Bruun som tidigare på morgonen tillsammans med kollegan Jeanette Björkqvist redogjorde för läget på Husis – sett ur deras ögon.

Bruuns och Björkqvists poäng, om jag förstått den rätt, är att HBL:s digitala satsning sker på innehållets, journalistikens och journalisternas bekostnad.

Som alla vet är frågan om övergången från papper till digitalt en som delar åsikterna. I viss mån är det en generationsfråga, men inte uteslutande. Då Staffan Bruun säger att många som han talat med vill ha gårdagens viktigaste nyheter – politik, sport och kultur – samlade i en papperstidning så låter det förlegat om ens medievanor är uteslutande digitala.

Till saken hör, att förhållandevis få av dem som ännu bryr sig om nyheter i Svenskfinland har övergett pappret helt och hållet. Många av dem kommer att göra det, det tror jag personligen, men med vilken tidtabell är oklart.

Det är också en tidtabell som mediehusen – i det här fallet KSF Media – styr över. Ungefär som när man drar bort ett plåster: Man kan göra det långsamt eller med ett ryck; man kan lyckas göra det utan gråt och tandagnisslan – eller misslyckas kapitalt.

Då Staffan Bruun säger att det är KSF:s ansvar att ge ifrån sig ansvaret för HBL så är det klart att han – tidningens mest kända journalist – inte litar på ledningens förmåga att dra bort plåstret, eller om det ens är dags att dra bort det.

Jag tror att det här misstroendet är i dagsläget ett större problem för KSF Media, dess ledning och – för den delen – andra mediehus i samma situation.

Ett mediehus ska inte fyllas av ja-sägare utan av kritiska och analytiska mänskor – allt annat vore ett svek mot värvet. Det kan finnas olika åsikter om vägen framåt, också medan man går den: Det tvingar fram de goda argumenten som är ett tecken på att besluten står på en solid grund.

Om det här inte är på sin plats infinner sig misstroendet. Jag har inte insyn nog i KSF Medias organisation för att bedöma hur befogad Bruuns och Björkqvists kritik är, men jag vet det här: I allmänhetens ögon är de betrodde journalister som folk lyssnar på.

KSF Medias VD Barbro Teir ser inget konstigt i att folk lämnar HBL. Jag håller med. Att folk lämnar Husis är inte problemet, men hur de gör det kan visa sig vara ett större problem än övergången från papper till digitalt. I den övergången måste nämligen läsarnas förtroende följa med, och det följer med bara om journalisterna själva tror på att det är journalistiken som styr förändringen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vår schizofrena regering

Några timmar efter att regeringen presenterat hur den tänker skärpa sin asylpolitik twittrade finansminister Alexander Stubb (Saml) följande:

Tajmingen, sättet och innehållet är symptomatiskt för hur schizofrent ohederlig den här regeringen är i sina budskap.

Å ena sidan har vi en statsminister – Juha Sipilä (C) – som erbjuder sitt hem till asylsökande. Å andra sidan är det samma statsministers åsikt att Finland måste ”skära av den okontrollerade strömmen av asylsökande”. Fundera på den meningen ett tag. Vilken bild målar den? En bild som fångar det ansvar och medmänsklighet som Finland nu har chans att visa – och som inte ska förväxlas med den naives blåögdhet?

Eller är det en bild av ett yttre hot, av något som för tankarna till en svärm gräshoppar av biblisk proportion? Jag påstår att det är den här bilden regeringen målar.

Å ena sidan har vi en inrikesminister – Petteri Orpo (Saml) – som fått beröm för hur han agerat i flyktingfrågan – sakligt alltid beredd att ta avstånd från de främlingsfientliga uttalanden som regeringskumpanerna i Sannfinländarna strör runt sig. Å andra sidan är det samma inrikesminister som nu höjer redan näst intill oöverkomliga hinder för familjeåterföreningar.

Lägg därtill en justitieminister (i det här fallet finns inget å ena sidan) som, liksom hans partikollegor och många i de övriga regeringspartierna, verkar ha mobbens öga på en sak och endast en sak: Asylsökande som våldtäktsmän.

Som Susanna Ginman skriver på ledarplats: Det finns lite nytt i det skärpta asylprogrammet. Men det dryper av nattsvart cynism. Men för en del av allmänheten ter det sig säkert realistiskt och programmet har denna tysta majoritet(?) som adressat.

Amnesty Finlands juridiska rådgivare Susanna Mehtonen gav en bra analys av programmet i Aktuellt 17 i kväll: Det är kontraproduktivt då det gäller den så betonade integrationen. Den kan också komma i strid lagar och förordningar som Finland ratificerat.

Under ett besök på flyktingmottagningen i Pansio hörde jag Röda Korsets chef i sydvästra Finland Pauli Heikkinen säga att i deras ögon har varje asylsökande redan beviljats uppehållstillstånd. Jag citerar ungefärligt: ”Vi kan inte vänta i sex månader och sedan börja förhålla oss till människor som människor. Det ger dem en dåligt start i Finland och för dem som får stanna en dålig start på integrationsprocessen.”

Det regeringen nu gör – genom att bland annat ändra på säkerhetsbedömningen i afrikanska länder och Irak och Afghanistan, och genom att utlova reviderade bedömningar, och genom att prata om asylprocessen som vore inte varje fall unikt utan snarare politiskt användbar statistik – är det rakt motsatta.

Alexander Stubb tycker att vi ska omfamna hat med kärlek. Jag är inte säker på vad det betyder, men jag vet en sak: Den här regeringen mäktar inte med det för den kan inte ens omfamna de som inte hatar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU