Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

Lite stake nu, Yle!

Bloggaren Saku Timonen har fångat de centrala delarna i den härdsmälta som var programmet Aamu-TV:s intervju med representanter från Stäng gränserna-rörelsen, och de behöver knappast upprepas.

Överlag kan man fråga sig varför i hela friden Yle beslöt att ta den här intervjun i morgonsoffan. Problemet är inte att Stäng gränserna bjuds in. Problemet är att inramningen är ett lättfullt aktualitetsprogram som ska hålla tv-tittarens uppmärksamhet några minuter i morgonbestyret.

Problemet är att frågorna var därefter – oinformerade och inbjudande i stil med ”vem är ni?” (Svar: Vi representerar hela Finland.) och ”vad vill ni?” (Svar: Stoppa människor som inte hör hit.) Inga svar fick följdfrågor; inga påståenden ifrågasattes.

Inte ens då gästerna i morgonsoffan påstod att medierna mörkar verkligheten ruskades redaktören ur sin slummer. Istället satt han där och kryssade för de frågor som han ställt, redo att gå vidare till nästa. Som man gör i ett program där inget förväntas vara av större betydelse.

Men det finns en grej som upprör nästan ännu mera. Den här intervjun har förargat folk – med rätta. På Twitter och på Facebook har man begärt att de ansvariga förklarar sig. Varför går Yle in i den här intervjun som om det handlade om fjärdeklassare som samlar pengar inför lägerskolan? (Min formulering.)

Tror ni det kommit ett svar?

Från ansvarige nyhetschefen Atte Jääskeläinen – tystnad.

Från Ylechefen Lauri Kivinen – tystnad.

På Aamu-TV:s Twitterkonto – inget.

På Aamu-TV:s Facebooksida den här bilden:

FB_Katt

Det här är en del av problemet, att Yle som en döv cyklop bara förmår hantera det den har framför ögat och att den inte hör kritiken då det går åt helsike.

Alternativt vill Yle inte höra kritiken. Det är inte ovanligt för bolaget att försöka gå vidare genom att ignorera problemet. Men problemet – att högerextremism ges fotfäste då den stryks medhårs – försvinner inte. Därmed blir Yles feghet en aktiv del av problemet.

Det krävs stake (ursäkta uttrycket) att ställa kritiska frågor. Om man inte har det ska man inte sätta sig i en situation där stake behövs – för det krävs också stake att erkänna då något gick fel.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nej – ingen som fördömer könsstympning blir kallad rasist

 

HBL:s kolumnist Mikael Sjövall har i dag fått mycket kärlek för sin kolumn Då allting flyter. Hyllningarna är i stil med ”just så är det” och ”bra att någon vågar säga det” och ”nu börjar det gå för långt”.

Själv tycker jag att Sjövall kommer åt ett problem i mångkultur- och invandringsdiskussionen, men ofrivilligt och genom att själv vara ett exempel på problemet.

Kolumnen tar avstamp i att Helsingfors stad godkänner att anställda på skolor och daghem får använda niqab-slöja och hijab om de så vill. Jag kan förstå det praktiska problem som det här utgör och jag kan förstå behovet av en diskussion. Jag kan också tänka mig att en diskussion mellan de direkt berörda också löser eventuella problem.

Vad gäller den allmänna diskussionen om slöjor: Den diskussionen har många aspekter – religiösa, personliga, samhälleliga, praktiska, rättsliga osv. Att inse det är inte att relativisera.

Men det är kulturrelativismen Sjövall vill komma åt och han gör det på följande sätt:

  1. Ett antagande introduceras: Helsingfors stad tillåter slöjor i rädsla för rasiststämpeln. – Här skulle man gärna höra stadens åsikt. Sjövalls påstående får stå oemotsagt.
  2. Följande steg är att säga att kvinnliga elever som använder niqab-slöja ofta ”spolar gymnastiklektionerna”. – Nåt som framstår som ett praktiskt problem (hur stort är oklart) inom skolornas räckvidd att lösa.
  3. Nästa steg är långt för plötsligt pratar vi om kvinnlig omskärelse och polygami. Man måste kunna säga att sådant är oacceptabelt utan att stämplas som rasist, säger Sjövall. – Min nyfikenhet känner ingen gräns. Var har Sjövall hittat folk som försvarar kvinnlig omskärelse och som kallar dem som inte håller med för rasister?

Sjövall leder oss alltså från ett påstående som jag som läsare inte kan bedöma sanningshalten i (Helsingfors räds rasiststämpeln) till en insinuation om att det gått så långt att man i Finland inte kan vara emot månggifte och könsstympning – bägge förbjudna i finländsk lag – utan att bli kallad rasist.

Verkligen? Handen på hjärtat: När har du senast fördömt att kvinnors yttre könsorgan avlägsnas och sedan blivit kallad rasist?

Det är det här som jag tycker att är problematiskt med Sjövals kolumn, att den i sin kritik av något som är värt en genuin diskussion inte hittar bättre vapen än de ytterligheter Sjöval säger sig attackera.

Den som tänker ett steg längre inser att kolumnisten sparkar in öppna dörrar. Slöjorna Sjövall vill diskutera kan diskuteras utan att kopplas till något som en majoritet anser är förkastligt. Och för tydlighetens skull: Det är inte kulturrelativisterna som är i majoritet.

Snarare är det så att för en majoritet av finländarna, som inte känner till islam och som inte har nåt intresse av att läsa på, är månggifte och könsstympning nåt som med en svepande nonchalant gest kan kopplas till muslimska länder.

På så sätt har Sjövall inte bevisat att kulturrelativismen gått för långt men nog cementerat en förhärskande nidbild av islam.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

På grund av Jussi Niinistö (Sannf) är det nu ok att häva ur sig vad som helst

Det får bli ett kort inlägg i dag, som en epilog på gårdagens. (Tack för kommentarerna till det förresten.)

Många är oroade över hur lättvindigt vanligt folk sprider rasistiska rykten och faller för dem. Det förklaras ibland med okunskap, sociala mediers kraft, socio-ekonomisk bakgrund och så vidare.
Men hur ska man förstå att Finlands försvarsminister Jussi Niinistö utnyttjar polismyndigheternas rådd och mediernas tjänstefel i rapporteringen om vad som skedde under nyårsaftonen i Helsingfors?
Ett svar är att Niinistö är lika mycket bakom flötet som den som vägrar tänka ett steg till; som vägrar invänta resultaten av polisens utredning och som känner att det är okej att strunta i det som är en hörnsten i rättstaten Finland – att ingen är skyldig förrän dömd, och att ingen grupp döms för individers handlingar.

Ett annat svar är att Niinistö är sannfinländare och inte sen att föra fram partiets främlingsfientliga mål och inte heller skyr några medel då han gör så.

I sitt senaste blogginlägg –  ”Ei Tahririn aukioita Suomeen” (ung. Inga Tahrirtorg till Finland) – drar Niinistö kurvorna ännu rakare än vad många medier gör då de rapporterar om ”kopplingar” mellan brottsvågen i Köln under nyårsnatten och det som påstås ha hänt i Helsingfors.
Men försvarsministern börjar inte i Köln. Han börjar på Tahrirtorget i Kairo, Egypten.
Under folkresningen där våldtogs kvinnor. Det som hände på torget i Kairo och i Köln kunde ha hänt i Helsingfors, skriver Niinistö (”Tahriri ja Köln olisivat voineet tapahtua myös Suomessa.”)

Jussi Niinistö drar alltså en rak linje mellan brott som begicks under en revolution i Egypten och organiserad brottslighet i Köln och rykten och obekräftade misstankar om något som inte ens polisen är överens om.

Men det struntar försvarsministern i. I hans värld har 1 000 irakiska män planerat att våldta kvinnor i stationstunneln i Helsingfors och det här har polisen förhindrat.
Det vi vet i dagsläget är att många asylsökande, precis som många finländare, samlats i Helsingfors för att fira nyår. Polisen känner till tre fall där kvinnor antastats, inga av dem har inträffat i stationstunneln. (Läs Annakaisa Sunis utmärkta intervju för mer information om detta: ”Mitä asematunnelissa todella tapahtui? – Ei ilmoituksia ahdistelusta”)
Men det struntar försvarsministern i. För allt handlar om att basunera ut Sannfinländarnas credo: De som söker asyl är välfärdssurfande våldtäktsmän och ett hot mot det finländska sättet att leva.

Jussi Niinistö har inte bara sänkt ribban för vad en regeringsrepresentant får häva ur sig. Han har avlägsnat den helt och hållet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nu slirar seriösa mediers rapportering ordentligt

De sexuella trakasserierna och rånen under nyårsnatten i tyska Köln är en otroligt allvarlig sak.
Synd då att finländska medier inte förstår att behandla den så.
I stället dras likhetstecken mellan organiserad brottslighet och asylsökande och obekräftade uppgifter blir slående rubriker då MTV 3, Yle och andra seriösa medier fradgande springer gatlopp med MV-Lehti och dess läsare.

Vi ställer upp debaclet.
Den 31.12.2015 grips sex irakier på flyktingförläggningen Aavaranta i Kyrkslätt. De misstänks ha planerat brott mot ordning och säkerhet. Männen släpps två dagar senare.
Under nyårsnatten i Köln inträffar rån och sexuella övergrepp mot kvinnor. Förövarna verkar vara från Mellanöstern och Nordafrika, men polisen tillbakavisar att de skulle vara asylsökande. Snarare handlar det om organiserad brottslighet.
I går berättade MTV 3 att irakierna i Kyrkslätt misstänks ha planerat liknande brott som i Köln. Yle får liknande ”information” men polisens förundersökningsledare Thomas Elfgren säger att det inte finns några kopplingar till det som hände i Köln.
I dag publicerade Yle en nyhet där inrikesminister Petteri Orpo (Saml) påstås bekräfta att det finns en koppling mellan Köln och Kyrkslätt. FNB upprepar nyheten – som visar sig vara felaktig. Orpo bekräftade bara att han kände till misstankarna som ledde fram till gripandet i Kyrkslätt.
I dag har en rad medier också gått ut med polisens uppgift om att ”tusen asylsökande irakier” fanns i stationstunneln vid Helsingfors järnvägsstation under nyårsaftonen. Polisen gjorde några ingripanden – om det gällde asylsökande framgår inte i rapporteringen.

Ser ni vad som händer här?
Vi går från:

  • Misstankar mot sex irakier – misstankar som fortfarande utreds, som polisen inte förtydligat och som självfallet ingen dömts för
  • Till övergrepp och rån i Köln som är kopplat till organiserad brottslighet, inte asylsökande
  • till ”uppgifter” om att de asylsökande irakierna skulle ha planerat liknande – nåt som polisen inte bekräftar
  • Till en groda om att Petteri Orpo bekräftar de uppgifterna
  • Till rubriker om tusen asylsökande i stationstunneln och obestämda uppgifter om polisingripanden.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det som hände i Köln var organiserad brottslighet – de var utlänningar, precis som asylsökande.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det handlar om misstankar som utreds – de riktas mot utlänningar som planerade nåt inför nyår – precis som i Köln.

I det här nyhetsflödet gör det inget att folk vanligtvis samlas i stora skaror under högtider – de var irakier, de var många, som i Köln, och polisen grep några – läsaren får anta att det handlar om ”dem”.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU