Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

Dela med dig!

5 reaktion på “Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

  1. Forskningsammanställningen är författad av Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
    Det finns minst 24 svenska studier som har jämfört brottsligheten mellan inrikes- och utrikes födda. Den första av dessa studier publicerades i mitten av 1970-talet och den senaste 2013.1 Den mest citerade av dessa studier är från 2005 och gjordes av Brottsförebyggande rådet (Brå).2 Studien undersökte andelen misstänkta för brott åren 1997-2001. Av studien framgår att personer födda i utlandet av utländska föräldrar var 2,5 gånger oftare misstänkta för brott jämfört med personer födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. Även svenskfödda barn till utrikesfödda var överrepresenterade men överrepresentationen i denna grupp var lägre.
    Grupper från vissa ursprungsområden är mer överrepresenterade än andra. Till exempel så finns en överrepresentation vad gäller misstanke för brott hos personer födda i Nordafrika, övriga Afrika och Västasien om man ser till andelen av dessa grupper i befolkningen. De som dominerar bland de misstänkta utrikesfödda är dock nordbor, då personer från Finland, Norge, Danmark och Island utgör ca 5 procent av de misstänkta (eftersom de dominerar bland utrikesfödda i Sverige), medan personer från exempelvis Nordafrika utgör 0,7 procent.

    Samtidigt som det finns många studier som visar att utrikesfödda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken finns det få undersökningar som med empirisk metodik belyser orsaker till denna överrepresentation. Generellt sätt kan denna överrepresentation bero på tre faktorer:

    Diskriminering inom rättsväsendet
    Förhållanden kopplade till ursprungslandet
    Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige
    När det gäller den första av förklaringarna som nämns ovan, diskriminering inom rättsväsendet, så är det internationellt välkänt att utrikesfödda och etniska minoriteter ofta utsätts för olika typer av diskriminerande praktiker av rättssystemet. Det kan handla om att polisen patrullerar oftare i områden där det bor många utrikesfödda, eller oftare utför olika typer av kontroller på personer som har invandrarbakgrund (så kallad racial profiling). Den typen av åtgärder beror vanligen inte på att polisen medvetet vill diskriminera utrikesfödda, utan på att polisen förväntar sig att man kommer att upptäcka fler brott hos dessa grupper. Oberoende om denna förväntan stämmer överens med de verkliga förhållandena eller inte, så ökar det sannolikheten för att flera brott registreras hos denna grupp. Samtidigt minskar sannolikheten för registrering av brott för grupper som kontrolleras mera sällan, till exempel, personer med svenskt ursprung och som bor i förmögna områden. Den sortens diskriminering brukar kallas för strukturell diskriminering.6 En annan faktor som påverkar risken för registrering av brott är att sannolikheten att brottet polisanmäls tycks öka om den drabbade tror att förövaren är utrikesfödda.7
    Förhållanden kopplade till ursprungslandet

    Vad gäller förhållanden kopplade till ursprungslandet som en av förklaringarna till utrikesföddas överrepresentation bland personer som registrerats för brott i Sverige och andra europeiska länder, har det framhållits att många utrikesfödda kommer från länder där de har utsatts för traumatiska upplevelser i samband med kring och andra grymheter.8 Detta samband anses främst gälla våldsbrott. När detta påstående har analyserats mer ingående utifrån svensk datamaterial 9 har det i viss mån kunnat bekräftas. Sambandet är dock komplicerat och analysen tyder på att ursprunget i ett krigsdrabbat land kan påverka ett stort antal förhållanden under vilka en individ lever både i ursprungslandet och i ankomstlandet.

    Även kulturkonflikter mellan kulturen i ursprungslandet och i ankomstlandet har diskuterats som förklaring till brottsligheten. Något stöd för starka effekter av sådana kulturkonflikter, vad gäller skillnader i brottsligheten har den svenska forskningen inte hittat.10 Samtidigt kan inte denna faktor helt negligeras, dess betydelse är helt uppenbar när det gäller till exempel så kallat hedersvåld.

    Slutligen kan hypotesen om så kallad selektiv invandring nämnas. Det vill säga att de individer som kommer från vissa länder, och vissa befolkningssegment i dessa länder, skulle ha större brottsbenägenhet än genomsnittsbefolkningen i dessa länder. Något stöd för denna hypotes finns inte i forskningen, möjligen med ett undantag: Invandring från Finland till Sverige av människor med allvarliga missbruksproblem på 70 och 80-talet.11 Förekomsten och omfattningen av brottsligheten hos ligor som påstås komma från Baltikum och som enligt vissa källor ägnar sig åt stöldturnéer i Sverige, är dåligt dokumenterad. I dessa fall rör det sig inte om utrikesfödda, utan om utländska medborgare på tillfälliga besök i Sverige.
    Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige

    När det gäller faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige så vet vi från omfattande kriminologisk forskning12att brottslighet är relaterad till sådant som fattigdom, social isolering, låg socioekonomisk status, svåra uppväxtförhållanden och en mängd andra riskfaktorer under uppväxten.

    I en studie13undersöktes samtliga elever som under åren 1990-1993 gick ut grundskolan i Stockholms län. Totalt drygt 66 000 individer. Dessa ungdomar följdes sedan under fem års tid med avseende på registrerad brottslighet. De ungdomar i studien som var födda i utlandet var dubbelt så ofta registrerade för brott jämfört med barn till föräldrar födda i Sverige. Men när hänsyn togs till sådana faktorer som föräldrarnas utbildning, deras arbete, arbetslöshet, social klass, familjens sammansättning och föräldrarnas inkomst, minskade skillnaden i registrerad brottslighet mellan barn till ”svenskar” och utrikesfödda med cirka 60 procent. Lade man dessutom till ett mått på bostadssegregationen minskade skillnaden till totalt 75 procent. Allt detta för pojkar. För flickorna minskade skillnaden ännu mer.

    Den slutsats man kan dra av denna och liknande studier är att skillnader i registrerad brottslighet mellan utrikesfödda och svenskar har olika orsaker men den viktigaste förklaringen är skillnader i levnadsförhållanden i Sverige. Utrikesfödda har generellt sett lägre socioekonomisk status och bor i segregerade områden. Detta är huvudorsaken till att en större andel utrikesfödda registreras för brott jämfört med svenskar.

    Referenser:

    Kardell, J. (2013): Att göra skulland. Avhandlings manuskript. Stockholms Universitet, Kriminologiska institutionen.
    Martens, P. och Holmberg, S. (2005), Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet Brottsförebyggande rådet rapport 17
    Hofer, H., Sarnecki, J. och Tham, H. (1997), ‘Minorities, Crime, and Criminal Justice in Sweden’ in Marshall, I. H. (red.), Minoroties, Migrants and Crime. Diversity and Similarity Across Europe and the United States, Sage Publications
    Martens, P. och Holmberg, S. (2005), Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet Brottsförebyggande rådet rapport 17
    Hälllsten, M., Szulkin, R. Sarnecki, J (2013): Crime As A Price Of Inequality? The Gap in Registered Crime between Childhood Immigrants, Children of Immigrants and Children of Native Swedes, The British Journal of Criminology, 2013/2/21
    Sarnecki, J. (red.) (2006), Är rättvisan rättvis? Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2006:30, (pdf)
    Dalbäck, O. (2009): Diskrimineras invandrare i anmälningar av brott?. Stockholm University, Department of Sociology. Occasional Papers.
    Martens, P. och Holmberg, S. (2005), Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet Brottsförebyggande rådet rapport 17,
    Beckly, A., L. (2013): Correlates of war? Towards an understanding of nativity-based variation in immigrant offending, 2013 10: 408 European Journal of Criminology
    Hälllsten, M., Szulkin, R. Sarnecki, J (2013): Crime As A Price Of Inequality? The Gap in Registered Crime between Childhood Immigrants, Children of Immigrants and Children of Native Swedes, The British Journal of Criminology, 2013/2/21
    Olsson, M. (1986): Finland tur och retur: om utvisning av finska medborgare. Brottsförebyggande rådet.
    Sarnecki, J. (2104): Introduktion till kriminologi, Volym 1, Lund: Studentlitteratur.
    Hälllsten, M., Szulkin, R. Sarnecki, J (2013): Crime As A Price Of Inequality? The Gap in Registered Crime between Childhood Immigrants, Children of Immigrants and Children of Native Swedes, The British Journal of Criminology, 2013/2/21

    Optulan tutkija Heini Kainulainen on samaa mieltä siitä, että ulkomaalaisten tekemistä raiskauksista ilmoitetaan herkemmin poliisille.
    Kainulainen epäilee, että osaselitys erolle piilee viranomaisten asenteissa. Ulkomaalaisen tekemäksi ilmoitettua raiskausta lähdetään tutkimaan helpommin kuin jos epäilty on kotimainen.

    • Tack för kommentaren!!

      Själva frågan hur statistiken kan tolkas gick jag inte in på, men jag tycker den egentligen alltid borde finnas med. Där är det t.ex. viktigt fråga sig ifall de grupper/kategorier man undersökt FÖRKLARAR skillnaderna, eller om det egentligen finns indirekta faktorer som är de styrande (du nämner fattigdom, socioekonomisk status osv).

      Jag tror vi människor – och nu talar jag överlag – har en tendens att vara ”nöjda” med siffrorna om de till synes visar det vi vill se, och tycker i sådana fall att det är onödigt att undersöka bakomliggande faktorer. Men det intellektuellt ärliga är väl alltid att fundera om det finns andra, underliggande förklaringar till det som statistik verkar visa – oberoende av vad ens personliga inställning i en fråga är.

  2. Även jag tackar för den utförliga redogörelsen för den svenska forskningen. Men det kan vara bra att komma ihåg den debatt som fördes i Sverige nångång på 90-talet (tror jag), angående överrepresentationen av brott utförda av personer med utländsk bakgrund, fr.a. i Sverige. Väldigt länge vägrade man överhuvudtaget betrakta det som ett problem, både inom forskar- och journalistkretsar, medan ”alla” visste att det faktiskt förhöll sig så, och man därför helt förlorade tolkningsföreträdet i debatten.
    Exempel två: händelserna i engelska Rotherham 1997-2013 (se t.ex. Wikipedia), som tegs ihjäl mycket länge, av olika orsaker varav en var rädslan för att stämplas som rasister.
    Ergo: låt oss inte igen göra samma misstag. Vi måste kunna erkänna, och diskutera, att brottslighet med sexuella förtecken kan vara kraftigt överrepresenterade inom grupper som vuxit upp med helt andra koder i det avseendet (vilket nu förmodligen syns i den statistik polisen nu börjat offentliggöra). Kan vi inte diskutera det öppet ger vi rasisterna alldeles för lätta trumfkort på hand!

    • Tack för kommentaren, Thomas!

      Det jag främst kanske är tveksam till i det här fallet är i vilken mån vi journalister själva ska anta statistikernas roll. Det finns så otroligt många fallgropar.

      En sådan, som jag inte gick in på då jag skrev blogginlägget, är t.ex. valet att se på åldersgruppen 21-40-ringar. Det motiveras i Hbl-artikeln kort med att ”sexualbrotten tenderar att koncentrera sig till åldersgruppen 21–40-åringar”.

      Men här är ett stort problem: Jag antar att finländarna är hyfsat jämnt fördelade i åldersgruppen – det finns ungefär lika många 21-åringar som det finns 29-åringar eller 40-åringar.

      Men är det så i gruppen asylsökande (och i gruppen ”utlänningar bosatta i Finland”)? Jag vet inte.

      Men tänk om en brottstyp mest utförs av 21-30-åringar, och låt oss (hypotetiskt) säga att 70% av de asylsökande i åldern 21-40 ingår i den mindre gruppen 21-30-åringar.

      Då kommer ju självklart de asylsökande att vara överrepresenterade om man jämför den breda åldersgaffeln 21-40, helt enkelt eftersom de asylsökande har mycket större andel som hör till den mindre åldersgruppen där brottstypen ofta begås.

      En annan detalj; om en sådan här undersökning är tänkt att säga nåt om enticitet/kulturell eller geografisk bakgrund borde väl gruppen ”utlänningar bosatta i Finland” redovisas bättre. Där ingår ju en del människor med finländsk bakgrund som flyttat hit (exempelvis Sverigefinländare). Och vart räknas folk med dubbelt medborgarskap? osv.

      ”Nu är du löjligt petig, inte kan en kort tidningsartikel gå in på sådant”, kanske nån säger. Okej, men om vi inte kan redovisa komplexiteten ska vi kanske inte anta statistikernas roll överhuvudtaget.

  3. I första stycket ovan skulle det stå, ”fr.a. i Malmö” (och inte Sverige). Det var ju uttryckligen om brottsligheten i Malmö diskussionen fr.a. fördes.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *