Måste vi prata om Olavi, Odin och de som vill stänga våra gränser?

På måndag förmiddag ser jag i flödet en statusuppdatering av Li Andersson (VF) om att Olavi Mäenpää – fullmäktigeledamot för Blåvita fronten, nyligen dömd till fem månader villkorligt fängelse, och tidigare dömd för hets mot folkgrupp och förtal – skyltat med Soldiers of Odins emblem då fullmäktigegruppernas ordföranden mötts i Åbo.

Jag noterar det inträffade, men tillskriver det inte större nyhetsvärde. Mäenpää har nämligen öppet patrullerat med medborgargardet sedan några veckor tillbaka. Fotografier på Facebook är bevis för detta. Givet hans bakgrund, och att han också talat på Rajat kiinnis demonstrationer, känns måndagens klädval inte överraskande.

En stund senare ser jag att Niina Ratilainen (Gröna) också reagerat. Jag bestämmer mig för att skriva en notis. Medan jag gör det publicerar Turkulainen en kort text om Mäenpää och lite längre fram sänder Lauri Kattelus (Saml) ut ett fördömande pressmeddelande. Yle, svenska och finska, och Turun Sanomat hänger på.

Jag ringer upp Mäenpää (artikeln kräver prenumeration) och ställer några frågor. Han ondgör sig över att viktiga politiska frågor i Åbo nu kommit i skymundan av hans munkjacka, men samtidigt märker jag att han gillar uppmärksamheten. Det understryks senare på kvällen då fullmäktige möts. Utanför stadshuset står Rajat kiinni-demonstranter för n:te gången och ropar; inne i fullmäktigesalen bänkar sig medlemmar från Soldiers of Odin och Mäenpää bär en skjorta med medborgargardets emblem.

En sak är fullständigt klar: varken Mäenpää, medborgargardet eller Rajat kiinni-demonstranterna har i de sammanhang som uppmärksammas här gjort sig skyldiga till några brott, inte på långt när. Fullmäktiges ordförande Seppo Lehtinen (SDP), som jag pratade med i dag, sa att han inte kan ingripa i något som är ett moralisk, men inte ett juridiskt övertramp.

Samtidigt är det lika klart att här finns en diskussion att föra. De Åbopolitiker som reagerat på Mäenpääs kupp kallar Soldiers of Odin för en rasistisk rörelse och påpekar att Mäenpää skrivit under ett avståndstagande från rasism.

(En parentes i sammanhanget: Jag tycker det är mer överraskande att Mäenpää skrivit under nämnda avståndstagande, och att Åbopolitikerna tror att det betyder något för honom, än att han allierar sig med främlingsfientliga nationalister.)

Frågan är: Hur ska medierna agera? Det finns också de som tycker att en diskussion ger Mäenpää & co den uppmärksamhet de suktar efter.

Allmänt taget tror jag så här: I den stund som journalister börjar uppleva sitt jobb som att ”ge uppmärksamhet” har de helt eller delvis subtraherat bort sig själva som en aktiv del av nyhetsbevakningen. Om journalistik är att ge uppmärksamhet är journalistik inget annat än ett podium som agitatorer kan skrika ut sitt budskap från.

En aktiv journalistik sväljer inte allt som kommer i dess väg. Hur medier bevakar t ex främlingsfientliga personer och rasistiska rörelser är förhoppningsvis ett resultat av det här.

Att så alltid inte är fallet vet alla. Jag träffade för ett tag sedan en Joensuubo. På basis av medierapporteringen – som utmålat Joensuu som ett starkt fäste för Soldiers of Odin – frågade jag hur ofta han stött på medborgargardet. Han svarade att han aldrig sett dem, förutom i medierna. ”Det är som om journalisterna gräver fram dem och har dem att patrullera.”

Då just den här Joensuubon själv varit aktiv i stadens ungdomsarbete på 90-talet – som präglades av nynazistiska skinheads – tog jag hans ord på allvar.

Orden avslöjar mediernas förstoringsglaseffekt, en effekt som ingen journalist ska glömma. Det betyder att journalister ska bevaka också sådant och sådana i vars intresse det ligger att bli bevakade, men att bevakningen alltid sker på journalistikens villkor.

I den bästa av världar innebär de villkoren att journalister aldrig ”ger uppmärksamhet” utan att de istället gör sitt jobb – vilket också kan betyda att inte bevaka.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

Seriösa medier är medskyldiga till lögnmediernas framgång

”Gränserna för god smak och anständighet har redan för länge sedan överskridits.”

Så skriver 22 chefredaktörer i ett gemensamt ställningstagande mot lögnmedier och förtalskampanjer.

Först av allt: Ställningstagandet är välkommet. Inte minst eftersom chefredaktörerna svart på vitt ger nyhetskonsumenterna följande måttstock: ”Vi tar även i fortsättningen ansvar för för de nyheter vi publicerar och deras tillförlitlighet och vi ansvarar också för redaktionella fel och för att korrigera dem.”

De orden gäller förstås alla landets nyhetsmedier, inte bara de som undertecknat ställningstagandet.

För det andra: Om gränserna för god smak och anständighet redan för länge sedan överskridits, varför kommer ställningstagandet först nu?

Omformulerat kan man fråga: Har medierna varit en del av problemet och är dagens utspel orsakat av den insikten?

Vi backar bandet. För drygt 10 år sedan, då nätsidor, bloggar och sociala medier, började ta form beskrevs den mediala revolutionen som ett uppror mot gammelmediernas tyranni. Etablerade medier beskrevs som att ha dikterat nyheter från en predikstol högt uppe, men nu var det slut på det. Deltagarmedierna, gjorda av folket, skulle sätta agendan.

Jag ifrågasatte den här kritiken redan då (kolla länkarna längst ner) eftersom folk verkade dra likhetstecken mellan dålig journalistik och traditionella medier. Självklart är det så att dålig och inte förankrad journalistik kan förekomma i nymedia, liksom i gammelmedia, eftersom i slutändan är det värvet, inte tekniken, som avgör.

Välfungerande och ändamålsenlig teknologiska lösningar ger goda förutsättningar för bra journalistik men är ingen garanti för densamma.

Men de upproriska stämningarna födde en osäkerhet på nyhetsredaktionerna. Kardinalsynden verkade vara att tro, eller åtminstone öppet säga, att journalister vet bättre. Allt som upplevdes som trösklar skulle filas ner. Möjligheten att kommentera anonymt skulle ge folk en möjlighet att tycka till; ”snackisar” skulle inspirera nyhetsbevakningen; tilltalet skulle vara folkligt.

Att journalistik är ett kunskapsdrivet hantverk pratade få om.

Ingen skulle komma på tanken att berätta för en mjölbonde, en barnmorska eller en rörmokare hur hen ska göra sitt jobb. Åtminstone ingen som inte har en gedigen insyn i branschen. Men journalistik… tja, där verkade uppstå en gråzon.

Det vore ju en form av elitism om en journalist öppet påstod att en nyhetskonsument måste lita journalistens yrkeskunskap.

Det vore ju att säga att journalisten vet mera än nyhetskonsumenten, hen som tycker sig ha upptäckt hemlig propaganda i nyhetsbevakningen.

En mild variant av det förakt som vällt in över de nerfilade trösklarna hittar man bl a i kommentarsfältet under Svenska Yles nyhet om KSF Medias situation.

I det aktuella ställningstagandet skriver chefredaktörerna ”Då någon medvetet försöker fördunkla eller förvränga fakta reagerar vi i våra egna medier.”

I dagsläget är det lätt att peka ut MV-lehti och andra sidor som skvalpar runt i bottenskum. Men jag påstår att dylika webbalster får sin näring ur gråzoner som medierna själva varit med om att skapa – och upprätthåller: fakta förvrängs och fördunklas i mediernas kommentarsfält och på deras Facebooksidor. Men, förstås, då i form av folks omhuldade åsikter.

De låga trösklarna har nämligen inte lett till en större förståelse för journalistiken och det redaktionella arbetet. I stället har det lett till ett djupt missförstånd; till att svartmålande – inte kritiskt ifrågasättande – blivit en rättighet; till att censur är det som seriösa medier sysslar med om de skriver balanserat och korrekt om t ex asylsituationen.

Det är därför som lögnmedier blomstrar. För att många inbillar sig att de vet vad journalistik är och inte är, och för att det här missförståndet tillåtits växa med seriösa mediers goda minne.

I medierevolutionens kaos – och den ekonomiska osäkerhet som följde – tappade vi bort oss själva; vi förlorade berättelsen om oss själva, om vårt värv och vad det kräver.

Bland annat kräver det att man inte skäms över att man faktiskt besitter en kunskap som de som inte är journalister saknar. Det här är själva poängen med yrket!

Lösningen är nu inte att stänga kommentarsfälten och släcka ner Facebooksidorna, utan snarare att göra det som 22 chefredaktörer i dag sent om sider gör – och gärna ännu kraftigare – d v s påminna folk om vad det journalistiska värvet innebär.

I går fick filmen Spotlight en Oscar för 2015 års bästa film. Journalisterna i den verklighetsbaserade filmen avslöjade den katolska kyrkans brott eftersom de brydde sig om allmänheten på bästa möjliga sätt: utgående från sitt eget kunnande och yrkesstolthet, och med fokus på sanningen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

P.S. För den nyfikna, bakom länken här och här finns texter jag skrev för 9 år sedan i tidskriften Ikaros om medierevolutionen.