Klart att ordet ”lögn” ska få användas i riksdagsdebatten

Yle rapporterar om en exceptionell händelse i riksdagen i dag. Ledamoten Timo Harakka (SDP) menade i en diskussion om skattesmitning att minister Lenita Toivakka (Saml) gjort sig skyldig till just det, varpå Toivakka anklagade Harakka för att ljuga.

Det exceptionella är att Toivakka öppet anklagade en riksdagsledamot för att ljuga. I riksdagen går dylika beskyllningar nämligen inte för sig. Den regeln bygger i sin tur på grundlagen, paragraf 31, där det heter att en ledamot ska uppträda värdigt och inte sårande.

Toivakka fick en reprimand av riksdagens andra vice talman Paula Risikko (Saml) och bad sedan Harakka om ursäkt.

Jag tycker att det här är bakvänt. Felaktiga beskyllningar ska naturligtvis följas av ursäkter. Men ska riksdagsledamöter undvika ordet ”lögn” i alla lägen? Sist och slutligen är det trots allt så, att sammanhanget motiverar ordvalet.

Om en ledamot kategoriskt måste undvika just detta ord, och på sin höjd säga att ”kollegan talar modifierad sanning”, så kan detta leda till det ovärdiga beteende som grundlagen förbjuder och till en världsfrånvändhet som väcker politikerförakt.

Nu menar jag inte att våra ledamöter ska börja beskylla varandra för lögn titt som tätt. Det ordet ska användas med lika stor eftertanke som vilket annat ord som helst som används då ledamöter går åt varandra i riksdagen.

Däremot menar jag att om ett visst ord tabubeläggs så kan riksdagsledamöterna inte utnyttja folkets mandat till fullo. Ett värdigt uppförande och en uppskattning för riksdagen och dess ledamöter är en sak, att kalla saker vid deras rätta namn är en annan – och båda är förenliga med varandra.

Många ser säkert pragmatiskt på saken. Att beskylla nån för att ljuga kan styra debatten i fel riktning och det gagnar ingen. Det kan jag förstå. Å andra sidan: om jag såg osanna påståenden användas som slagträn i en riksdagsdebatt skulle jag också hoppas att någon utmanade dessa.

Då ska ordet ”lögn” vara ett alternativ. ”Modifierad sanning” räcker inte.

Dan Lolax, samhällsreporter

 

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Alexander Stubbs vädjan till Yle är skenhelig och problematisk

Finansminister Alexander Stubb (Saml) riktade i dag på sin Facebooksida en vädjan till Yle som bolaget också fått från annat håll: lämna över råmaterialet bakom Panamaläckan till polisen och Skatteförvaltningen.

Alexander_Stubb

 

Programmet MOT:s producent Renny Jokelin har redan tidigare gjort klart för polisen att Yle inte tänker lämna ut materialet. Polisen kan vända sig till ICIJ, men nätverket kommer troligen att ge samma svar, säger Jokelin.

Yle Spotlights Kjell Lindroos, en av de journalister som jobbat med materialet, svarade också på ett liknande krav i tv-programmet OBS (från cirka 12 minuter framåt). I det fallet var antagandet från Handelskammarens Leena Linnainmaa att om journalisterna inte överlämnar materialet så agerar de domare.

Polisens fråga är på sin höjd begriplig. De måste trots allt försöka få tillgång till allt som rör deras utredning. Att de inte får den tillgången torde inte överraska dem.

Linnainmaas utspel är ett tecken på ett missförstånd. Å ena sidan berömmer hon journalisternas jobb och de avslöjanden som följer av det. Å andra sidan anklagar hon journalisterna för att döma oskyldiga om de inte överlämnar materialet.

Linnainmaa verkar inte förstå att det hon berömmer journalisterna för är möjligt bara om källskyddet hålls intakt. Dessutom: att journalisterna gör avväganden om hur materialet ska omsättas i konkreta rapporteringar tyder på motsatsen till att ”döma oskyldiga”, det tyder på sunt journalistiskt förnuft.

Stubbs vädjan däremot är mer problematisk. Som erfaren politiker, partiledare och finansminister är han väl införstådd i vad som gäller för journalistkåren. Trots det vädjar han, medveten om vad Yle sagt tidigare, också i andra fall, och vad bolaget kommer att säga nu.

Så varför vädjar han? En förklaring är att Stubb behöver visa aktivitet i frågan. Hans kamp för förvaltningsregistret, som kritikerna beskriver som ett verktyg för skattesmitare, har ställt honom i dålig dagar.

Stubb behöver visa beslutsamhet. Då är det tacksamt att sända en till synes hedersam vädjan till Yle, som för att säga ”Vi jobbar alla tillsammans i den här frågan… eller hur, Yle?”

Det problematiska och skenheliga här, är att fokus riskerar förflyttas från problemet – en global struktur som inkluderar Finland och som möjliggör en skattesvindel av enorma proportioner – till den som avslöjar problemet. Som om journalister som inte ställer sig till myndigheternas förfogande blir en del av problemet.

Alexander Stubb behöver inte Yles rådata för att jobba mot skatteplanering och skattesmitning. Däremot behöver Stubb och andra politiker journalister som ser till att folkvalda tar problemet på allvar. Journalister kan bara göra det här jobbet om deras arbetssätt hålls intakta.

Det här vet Stubb. Att han låtsas vara ovetande är skenheligt och problematiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vi måste prata om ”Vi måste prata om…”

Har ni noterat att det finns sjuhelsikes mycket som vi måste prata om?

Otaliga rubriker gör gällande att vi måste prata om pengar, människoliv, smärta, oskuldsnormer, Maria Kulles skånska i ”Bron”, hundar, Zlatan, våldet mot kvinnor, ensamkommande barn, ”Making a Murderer”, det organiserade rofferiet, näthat, hur man säger Auschwitz, hiv, cancer, föräldrars ansvar, vad flyktingar kostar, sjukskrivningar, könsroller, Bonniers, självmord osv osv.

En rad mer eller mindre viktiga frågor avhandlas utgående från det här sättet att rubricera. ”Vi måste prata om…” signalerar ett antal saker. Dels att ämnet som avhandlas i texten inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Måstet i rubriker följs aldrig av en förklaring till varför vi diskuterar ett visst ämne, som om man egentligen menade ”därför pratar vi om…” Vilket är märkligt eftersom rätt många frågor som behandlas under dessa måste-rubriker är frågor som diskuteras hela tiden.

Dels signalerar rubriken textförfattarens förträffliga iakttagelseförmåga, som om hen sa ”ingen annan har noterat denna lucka i samhällsdebatten – förutom jag!” Måstet antyder författarens insyn i något som den övriga allmänheten missat eller inte vill se: ”ni får inte blunda för det här!”

Sen har vi förstås själva måstet, det som signalerar hur akut läget är. Vi måste prata om oskuldsnormer, näthat, Zlatan osv annars… Ja annars vadå? Vad händer om vi inte pratar om det som textförfattaren panikartat försöker uppmärksamma oss på?

Vi måste prata om-rubrikerna är i slutändan främst ett stilgrepp, om än ett fantasilöst sådant (med undantag av rubriken för detta inlägg förstås). Stilgreppet syns också i rubriker som påstår att ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan”. Det handlar om rubriker som formats av den tuffa konkurrensen, den som uppstår då alla kräver konsumentens uppmärksamhet.

Vilket är rätt ironiskt. Vi måste prata om-rubrikerna är inte ett tecken på att saker inte diskuteras utan på att allt diskuteras – i större och mindre omfattning förstås, men trots det: ändlöst och hela tiden.

Vi har redan passerat inflationspunkten för dessa rubriker. Få tror på riktigt på det akuta som ”vi måste prata om” signalerar, för vi pratar redan om det. Och i nästa stund pratar vi om något annat som motiveras av ett måste som vi sedan länge slutat tro på.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU