Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU