”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Anneli Auer förnedrade sig inte i Björneborg – hon utnyttjade det som medierna skapat

Anneli Auers framträdande på SuomiAreena (Finlandsarenan) i Björneborg har fått kritik.

Aamulehti kallar det för sensationslysten voyeurism; icke namngivna kritiker påminner genom Yle att den en gång mordmisstänkta Auer dömts för grovt sexuellt utnyttjande av barn; Peter Buchert skriver i HBL att Auer förnedrar sig offentligt för att få publicitet för sin kommande bok om mordet på maken Jukka S. Lahti.

Jag menar att den här kritiken är kontextlös, i viss mån också skenhelig. Det Anneli Auer gjorde i Björneborg var att ta kontroll över något som medierna skapat.

Det är skäl att komma ihåg att det här rättshistoriska debaclet också involverar

  • polisen – som länge sökte efter en mördare utgående från DNA-spår som en polis slarvat dit; som inte kunde genomföra ett vetenskapligt hållbart lögndetektortest på Auer; och som genom okunskap eller illvilja verkar ha fått Auer att falskt erkänna mordet på Lahti
  • åklagarsidan – vars desperation tog vid där polisens fumlande slutade, efter att Auer två gånger friats i högre instans från morddomarna, och som bl a verkade tro att en kapellmästare var en trovärdigare källa än USA:s främsta ljudtekniska experter
  • domstolsväsendet – närmare bestämt tingsrätten i Björneborg, som två gånger fått skämmas då Vasa hovrätt rivit upp dömande domar, och Högsta domstolen, som gav åklagarsidan rätt att försöka få Auer dömd en andra gång trots att nya bevis saknades.

Utöver dessa har medierna varit en avgörande faktor i hur allmänheten kommit att förstå Ulvsbymordet. Genom medierna har finländare lurats att tro att hur en människa beter sig eller inte beter sig – vad hon säger eller inte säger – är tecken på skuld. Medierna dömde Auer långt innan tingsrätten i Björneborg gjorde det.

Peter Buchert skriver i HBL: ”Här görs underhållning på ett människoöde som – oberoende av om Auer har dömts oskyldig eller frikänts skyldig – borde lämnas därhän från allt vad offentlighet heter. I stället får vi i publiken likt den mest inkompetenta folkdomstol gissa sig till om hon trots allt mördade sin make.”

Jag påstår: underhållningselementet har funnits med under en lång period av Ulvsbymordets tioåriga historia och finländare har genom det inbjudits att agera folkdomstol. Skillnaden mellan det och Tuomas Enbuskes Auerintervju i Björneborg är att initiativet kom från Auer (och hennes förlag).

Tänk om det är så att Auer inte förnedrar sig utan i stället tar kontroll över det frosseri som medierna skapat? En obehaglig tanke, eftersom det tvingar medier att erkänna den egna rollen i det här haveriet.

Aamulehtis reaktion är att två sina händer. Men inte särskilt bra, för i samma tidning där Auerintervjun döms ut för voyeurism finns intervjun återgiven stort.

Obehaget som Peter Buchert säger att kittlade publiken i Björneborg fanns säkert där. Men det betyder inte att botten nåddes. Lågvattenmärket i historien om Ulvsbymordet passerades långt innan onsdagens intervju och många på plats på SuomiAreena hade del i det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU