Så här kan en tidning göra för att nära främlingsfientlighet och skapa misstro

Kubanerna kunde spela i ett finländskt lag under fängelsetiden” rubricerar Åbodraken Turun Sanomat på webben i dag (tisdag).

”Kubanerna” är de volleybollspelare som gjort sig skyldiga till våldtäkt.

Det här låter sjukt. Utländska idrottsmän kommer till Finland, våldtar, döms till fängelse – och erbjuds speltid i finländska klubbar!

Inte undra på att de som kommenterat artikeln är upprörda, eller hur? Några exempel:

”Ei ole totta! Ensimmäisenä ollaan suunnittelemassa raiskaajille vapaa-ajan huvituksia!! Saattaa olla, että pelaajien turvallisuutta ei voitaisi taata peleissä…” (Det kan inte vara sant! Det första man gör är att ordna fritidsaktiviteter för vådtäktsmän!! Kan vara att man inte kan garantera spelarnas säkerhet…)

”Kylläpä on hieno esimerkki nuorisolle, kun otetaan raiskarit korisseurojen keulakuviksi!” (Vilket fint föredöme för ungdomen, då man tar våldtäktsmän som galjonsfigurer för basketklubbar [sic].)

”Tämäkö on sitä suvaitsevaisuutta. Suomalainen nainen raiskataan ja raiskaajille ollaan jo hankkimassa pelipaikkaa lentopalloseurasta ja turvapaikkakin on jo valmiina odottamassa. Suomi on sairas maa, oksettaa koko uutinen.” (Det här är då tolerans. En finsk kvinna våldtas och redan håller man på att ge plats åt våldtäktsmannen i ett volleybollag och asyl väntar redan. Finland är ett sjukt land, nyheten gör en spyfärdig.)

Och så vidare. Den som vill kan läsa vidare genom kommentarsfältet och notera att de flesta verkar inte ha läst ”nyheten”.

Men vad är nyheten?

Att de våldtäktsdömda spelarna kunde spela finländsk herrvolley? – Nej, knappast inte ens i teorin, för volleybollförbundets tävlingsregler omöjliggör det.

Men det nämner Turun Sanomat först i slutet av artikeln. Innan det har man råddat sig igenom att förstagångsförbrytare i regel bara sitter halva straffet och, om från utlandet, kan återvända hem om det inte finns skäl att hålla dem i Finland – vilket det knappast finns i detta fall.

Undrar ni varifrån de som kommenterat fått det här med att asyl väntar kubanerna? Turun Sanomat skriver att kubanerna i princip – ett ofta använt ord i artikeln – kan söka asyl (doh, såklart – asylrätt har vi fortfarande trots allt) men knappast räkna med att den socialistiska diktaturen på Kuba berättigar till uppehållstillstånd.

Tidningen jämför sedan med fall från Sovjettiden(!), de flyktingarna sändes alltid tillbaka, men konstaterar sedan att utlänningspolitiken förändrats sedan dess.

Sedan ännu ett tvärt kast: å andra sidan har förhållandena på Kuba förbättrats under de senaste åren, skriver Turun Sanomat.

Hängde ni med? Vad handlade den här artikeln om? Om att dömda brottslingar enligt lag kan söka arbetstillstånd? Det nämns förbigående, utan hänvisning till hur ofta såna tillstånd söks och beviljas.

Och rubrikens ”kunde” är otroligt svajigt i och med att volleybollförbundet aldrig skulle tillåta spel. Undrar hur många som ens läste ända fram till den punkteringen?

Av kommentarsfältet att döma är det bestående intrycket detta: här i Finland ger vi utländska våldtäktsmän plats i folkkära lagsporter och sedan asyl.

Det är inte Turun Sanomats fel att läsare är slarviga. Men det är uttryckligen tidningens fel att man förklär, i bästa fall, slarv till en nyhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Öppen fråga till Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt?

I torsdags i Svenska Yles debattprogram Obs debatt diskuterades den finlandssvenska dagspressen och mera specifikt KSF Medias tidningar.

Ämnet är inte nytt men just den här veckan har tonläget satts av reportagemagasinet Amos arv. Tidskriften innehåller bl a en lång intervju med Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh.

I den intervjun sa Bergh bl a att tidningsverksamheten är ”gullig” och att han saknar visioner för den. Uttalandet har igen väckt frågan om hur den yttersta ansvariga ledningen för några av Svenskfinlands viktigaste tidningar ser på verksamheten. Att Bergh var inbjuden till Obs debatt kunde bara förstås som en följd av intervjun i Amos arv.

I programmet förekom inga frågor om uttalandet i Amos arv. Efteråt har information om vad som föregick sändningen framkommit, mycket tack vare programmet Eftersnack. Jag citerar:

”En stund innan direktsändningen började fick [Kaj-Gustaf Bergh] ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ‘Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden’, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.”

Jag är den första att ha förståelse för den svåra situation som uppstår i o m att en av gästerna hotar att lämna sändningen om vissa frågor ställs. Jag kan t o m förstå varför man låter en sändning styras av såna hot (även om jag inte tror det är vettigt att låta det ske).

Den som läst Amos arv vet att Kaj-Gustaf Bergh också efter intervjuerna för tidskriften försökt påverka både innehåll och källskydd. Journalisterna Annica Lindström och Lina Laurent har varit öppna om att så skedde.

Den öppenheten har inte Svenska Yle visat, åtminstone inte officiellt. Nu har vi alltså ett läge där Eftersnack – en frilansproduktion på Svenska Yle – kommer med en beskrivning som är mer än märklig.

Om det är sant att Kaj-Gustaf Bergh fick sätta agendan för Svenska Yles flaggskepp, direktsänd debatt på bästa sändningstid, då är förutom KSF Medias och Konstsamfundets också Svenska Yles trovärdighet i vågskålen.

En överdrift? Låt mig påminna om att Svenska Yle den senaste tiden ägnat väldigt mycket tid åt att bevaka den finlandssvenska tidningskrisen och i den bevakningen har KSF Medias tidningar fått mycket utrymme. Att så få den ytterst ansvariga på plats och låta honom styra diskussionen ogiltigförklarar den bevakningen. Det målar också en bild av en bräcklig finlandssvensk public service och av en stolt tidningstradition i nyckfulla händer.

152-åriga HBL och 90-åriga Yle förtjänar bättre.

Här finns säkert ett ord-mot-ord-situation. Bergh säger att han kommit överens om att diskutera vissa saker och hotat lämna studion ifall överenskommelsen inte följs. Obs debatt kan ha svårt att svart på vitt bevisa vad överenskommelsen gällt.

Men: Kaj-Gustaf Bergh har läst igenom och godkänt allt som står i intervjun med honom i Amos arv. Han är inte i position att förbjuda en redaktör att ställa honom frågor om offentlig information. Inte bara för att han godkänt intervjun i Amos arv, utan också för att han är styrelseordförande i en mediekoncern som värnar om god journalistik.

Nu verkar han verka mot denna goda journalistik.

Därför måste Svenska Yle nu bekräfta eller motbevisa de uppgifter som kommer fram i Eftersnack. De här påståendena kan inte bli hängande.

Det handlar inte om att peka finger mot Obs Debatt. Programmet har säkert dragit sina slutsatser. Viktigare, i det här skedet, är frågan om en eventuell munkavle. Att göra fel val i direktsändning är en sak; att inte erkänna efteråt att valet ändrade själva karaktären på sändningen och omintetgjorde det man satt sig ut för att göra – det är en annan sak.

Programmet Eftersnacks påståenden ger vid handen att Svenskfinlands största kommersiella mediekoncern representeras av en person som saknar respekt för koncernens kärnverksamhet – d v s journalistik – och att den respektlösheten fann sin väg in i skattefinansierad public service.

Alltså, Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs Debatt?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Uppdatering 10.9.2016, klockan 17:07

Bettina Sågbom, producent för Obs debatt, skrev så här på Twitter:

Svenska Yle har nu också berört frågan officiellt, i form av denna nyhetsartikel. Svaret på den öppna frågan torde därmed vara: ja, Yle lät Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt.

Diskussionen om i hurdana händer en stor portion av den finlandssvenska journalistiken vilar är förhoppningsvis inte avslutad i och med det.

Att ljuga för nyhetsmedier i PR-syfte är fortfarande att ljuga

I dag har det visat sig att mannen som tvättade sig i en biltvätt i Närpes var ett trick iscensatt av biltvätten. I går fick firmans uppdatering på Facebook spridning också utanför Finland då Vbl frågade ägaren varför nån skulle vilja tvätta sig i en biltvätt.

Kanske borde man inte orda så mycket mera om det här. Risken finns ju att firman får ännu mera reklam – vilket var syftet från första början.

Åtminstone tycker Vbl:s chefredaktör Niklas Nyberg att ägaren förbrukat tidningens förtroende och att han inte är värd den typ av uppmärksamhet som Hbl ger honom:

 

Det är lätt att hålla med Nyberg, men det finns skäl att trots det säga några saker om det här. Bland annat eftersom jag sett reklamtricket användas som bevis för att journalister är dåliga på att säkerställa fakta och på att det är mediernas generella ointresse som gör att företag tvingas vilseleda för att få uppmärksamhet.

Vill man prata källkritik – vilket jag tycker man överlag ska – så är det här ett synnerligen dåligt exempel. Hade det varit så, att Vbl bara kopierat firmans uppdatering utan att ringa upp och ställa frågor, då hade kritiken varit befogad.

Men nu ställde Vbl frågor och ägaren ljög. Man kan vrida och vända på det här hur man än vill, men faktum kvarstår: ägaren ljög. Motivet var säkert att göra reklam men i det ögonblicket som Vbl började ställa frågor blev lögnen en del av reklamen.

Den som tycker att det är ok att medvetet vilseleda en journalist har all rätt att göra så, men kan kanske i samma veva fundera på om hen är villig att acceptera lögner i andra sammanhang – av t ex politiker och tjänstemän.

Och den som tycker att felet ligger hos journalisten, som ställde frågorna och fick osanningar, kan tänka på det här: journalister handskas dagligen med vinklingar, halvsanningar och lögner som de försöker lägga till rätta för läsarna. Det här är utmanande, men också ett ansvar nyhetsmedierna har tagit på sig.

Nyhetsmedierna ska bedömas utgående från hur väl de lyckas i det uppdraget, men det betyder inte att den som ljuger fråntas ansvaret för lögnen. Speciellt inte om man medvetet använder medierna för att sprida lögnen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vi måste också hitta fall där Migrationsverket hade rätt (eller fel på ett annat sätt)

Jag satt i dag på Migrationsverkets enhet i Reso och lyssnade på verkets tjänstemän förklara asylprocessen och de många avvisningarna med grafer och siffror och lagparagrafer. Sen cyklade jag tillbaka till redaktionen och skrev en artikel (betala 1 euro om du vill läsa). Men jag är inte nöjd. Långt ifrån. Det är något med den samlade kårens bevakning av Finlands asylpolitik och dess konsekvenser som stör mig. Jag ska försöka återge det här.

Det är en utmaning för en vanlig mänska att få hjärnan runt Migrationsverkets resonemang i dessa frågor. Eller snarare är det utlänningslagen som förbryllar. I korthet: en asylsökande kan få uppehållstillstånd om kriterierna som fastställs utgående från paragraferna 87 och 88 i utlänningslagen uppfylls (förföljelse, hot om dödsstraff etc). Men även om dessa uppfylls beaktar Migrationsverket möjligheten till internt flyktingskap. Typ: en irakier som svävar i livsfara i Bagdad kan leva relativt säkert i södra Irak.

Det är relationen till det här som Migrationsverkets tjänstemän, utgående från intervjuer med asylsökande och bedömningen om säkerhetsläget i den flyendes land, försöker se om personens upplevda rädsla också kan säkerställas objektivt. Det är efter såna bedömningar som vi får fall som jag själv rapporterat om: en irakisk journalist strök nästan med då någon sprängde hans bil i luften men Migrationsverket, som inte betvivlar attentatet, ser inga bevis på att bomben var riktad mot journalisten. ”Din rädsla är inte objektivt befogad.”

Puh. Det är såna här fall – ologiska, omänskliga t o m – som medier rapporterar om och som folk rasar mot. Allt det här är på sin plats, för det är mediernas uppgift att förklara konsekvenserna av finländsk asylpolitik och det är folkets rätt att anpassa reaktionen enligt egen bedömning av situationen.

Men. Är den mediala bilden skev? Säger vi att Migrationsverkets alla nekande beslut är fel? Säger vi att alla beviljade uppehållstillstånd är korrekta?

Här är det förstås viktigt att nyansera vi:et. Jag utesluter personer som vill stänga Finlands gränser eller som inte känner sig obekväm med en vi-och-dem-indelning, där ”dem” kanske inte ens tillskrivs mänskliga attribut.

I vi:et inkluderar jag folk som har nån sorts förmåga att analysera och tänka kritiskt, också om hur den egna åsikten. Men framför allt inkluderar jag mig själv och mitt eget skrå.

Det heter att journalister ska vara konsekvensneutrala, dvs inte undra över vilka följder journalistiken får utan enbart vara sanna i rapporteringen. Det här är en devis jag tror på. Men jag tror också att journalister måste utmana sin konsekvensneutralitet för att försäkra sig om att den inte rullar runt i gamla hjulspår.

Då jag var grön journalist på Yle Åboland hörde jag nån fiffig person säga att man ska ”vända på biffen”. Dvs att om man har ett upplägg till en nyhet ska man alltid tänka ”tänk om det är tvärtom”.

I den journalistiska bevakningen av flyktingfrågan skulle den tanken inte översättas till ”tänk om avvisningen av detta offer för mänskohandel är en bra sak” utan snarare till det här: bland de 8 963 nekande beslut som Migrationsverket fattade mellan 1.1.2015-30.8.2016 måste det finnas korrekta bedömningar och bland de 6 158 beviljade uppehållstillstånd måste det finnas felaktiga beslut.

Det fanns en gång en vetenskapsfilosof som hette Karl Popper som menade att vetenskapsmän borde ägna mer tid åt att försöka falsifiera sina teorier – hitta fel med dem – än få dem bekräftade. På så sätt undviker man luddiga generaliseringar och löper mindre risk att selektivt välja ut sån information som styrker egna uppfattningar.

Låter det inte som nåt som gäller journalister också?

Min slutkläm: Vi journalister måste bli bättre på att uppmärksamma fall där Migrationsverkets avvisningsbeslut var korrekt eller där ett beviljat uppehållstillstånd kan ifrågasättas. Inte för att skapa nån falsk balans – typ: för orättvist beslut måste vi rapportera om ett rättvist – utan för att själva journalistiken lider om bevakningen av asylpolitiken blir ensidig.

Om nyanserna inte finns där börjar rapporteringen framstå som allt annat än konsekvensneutral; som en generalisering tänkt att styrka förutfattade meningar. Än värre, den kanske inte bara framstår som en sådan. Rapporteringen blir en sådan generalisering.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU