Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Måste man vara dum för att vara värdekonservativ, Timo Soini?

Om det finns nåt som jag som medborgare kräver av folkvalda politiker så är det att de är välinformerade. Det här gäller dubbelt upp för politiker med extra stort ansvar, till exempel partiledare och ministrar. Det är deras skyldighet att veta innan de uttalar sig.

Notera: Utgående från fakta kan olika slutsatser dras. Jag kräver inte att politiker ska dra samma slutsatser som jag själv, men jag kräver att slutsatserna är dragna ur fakta och inte ur hatten.

Vilket för mig till Timo Soini, Sannfinländarnas partiordförande och Finlands utrikesminister.

I sitt senaste blogginlägg ”Pojat on poikia” (Pojkar är pojkar) basunerar Soini ut att Sannfinländarnas kall är att vara det sunda förnuftets röst. Adressat är Utbildningsstyrelsen, vars nya direktiv Soini kallar för ”humbug”.

Vilka direktiv? Jo att i skolan får pojkar inte längre kallas pojkar och flickor inte längre för flickor.

Du har rätt, herr utrikesminister! Det låter galet – om man bara läser nyhetsrubriker.

Om utrikesminister Soini bekymrat sig med att läsa lite mera, till exempel den artikel som idag fått Utbildningsstyrelsens mejl-korg att svämma över (för tydligen har många föräldrar lika nedsatt läsförmåga som Timo Soini, så hade han insett att det handlar om att bemöta elever respektfullt som individer, inte om att radera könsskillnader.

Det handlar om att vara medveten om könsindelningar och medföljande strukturer som står i vägen för en jämlik behandling av pojkar och flickor, inte om att förbjuda lärare att säga det ena eller det andra.

Det handlar, i korthet, om lagen om jämställdhet och om diskrimineringslagen, som läroinrättningarna och undervisningsplanen lyder under.

Det handlar inte om humbug utan om ett demokratiskt samhälles ständiga strävan att bli lite mer rättvist och jämställt.

Det hade Timo Soini förstått om han bara gjort det som alla förväntar sig att han ska göra innan han uttalar sig, det vill säga läsa på.

Men han gjorde inte det och, gissar jag, det var medvetet. För det är lättare att förkasta något som humbug om man inte sätter sig in i det. Det är lättare att påskina den egna värdekonservatismens triumfer om man inte bryr sig om den andra sidans argument. Det är lättare att på 600 tecken, eller 78 ord (inläggets längd), avfärda en instans som bär ett enormt ansvar för finländska barns undervisning om man låter braskande rubriker vägleda en (då det passar ens syfte).

En sådan taktik förväntar man sig kanske av nättroll, men knappast av en utrikesminister. Fast det är kanske lättare att vara värdekonservativ om man är dum, Timo Soini?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU