Statsminister Sipilä är inte längre trovärdig som mediekritiker

Statsminister Juha Sipilä (C) kom på kollisionskurs med Yle och journalisten Salla Vuorikoski – som nu lämnat bolaget – för att han upplevde att Yle inte gav honom tillräckligt med tid att kommentera en eventuell jävsproblematik i anslutning till det statliga stödet till Terrafame.

Ett par timmars varsel per e-post räcker inte, sa Sipilä och vägrade, efter att Yle publicerat nyheten och använt citat som statsministern gett till Kansan Uutiset dagen innan, att ge de kommentarer Vuorikoski hade bett om. Skadan var redan skedd, motiverade en sårad Sipilä.

På det hela taget agerade Yle rätt. En nyhetsredaktion måste kunna publicera, speciellt om man sökt den berörda parten och i väntan på hans kommentarer använder mindre än ett dygn gamla uttalanden om samma fråga.

Samtidigt är det begripligt varför vissa haft förståelse för Sipiläs ilska. Jävsproblematik har kopplingar till personen, inte bara ministerämbetet, och då är det skäligt att den som berörs uttalar sig, även om det skulle handla om att upprepa en ståndpunkt.

Men i dag slängde statsminister Sipilä sin trovärdighet som mediekritiker överbord. I en intervju för Helsingin Sanomat säger justitiekansler Jaakko Jonkka att Sipiläs regering struntar i lagförslags grundlagsenlighet och hänvisar till en ”politisk tidtabell” för att inte behöva testa förslagen mot grundlagen.

Det justitiekanslern säger går alltså till själva rättsstatens kärna och får mången annan kritik mot statsministern att blekna, jävsproblematiken i all ära.

Så vad gör Sipilä? Gör han sig tillgänglig för medierna för att diskutera Jonkkas kritik (som de flesta tagit del av under söndagsmorgonen) på samma sätt som han sade sig ha velat diskutera en eventuell jävsproblematik kring Terrafame?

Nej. ”FNB bad om kommentarer av både Sipilä och [justitieminister Jari] Lindström, men båda tackade nej.”

Justitiekanslern ger alltså en intervju som av många läses som en varning om att rättsstaten håller på att urholkas och Sipilä tackar nej till att kommentera detta för nyhetsmedierna.

I stället väljer han att skriva ett blogginläggsom om envägskommunikation av Finlands ytterst ansvariga politiker är det som lugnar situationen då ordet ”diktatur” redan förekommer i diskussionen.

Nästa vecka ger förhoppningsvis mer insyn i sakfrågan men ett är säkert: statsminister Sipilä står inte längre i en position att kritisera medier för bristande omdöme.

Han har, med sitt e-postbombardemang mot journalisten Salla Vuorikoski, med sitt val att inte kommentera Terrafame för Yle och, nu, med sitt val att göra sig otillgänglig för följdfrågor och i stället försöka styra grundlagsdiskussionen enligt egna önskemål, visat sig vara en politisk anakronism då det handlar om öppenhet och tillgänglighet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Diskussionen om Yle är inte avslutad – det är nu den börjar på riktigt

Diskussionen som följde på släkten Sipiläs kopplingar till Terrafame och statsministerns ilska mot främst Yle för såna påståenden har jag följt med intresse men inte bidragit till av den enkla anledning att många redan sagt sånt som jag håller med om.

Men det har funnits ett inslag i diskussionen som irriterat mig. Då statsministern bombarderat journalisten Salla Vuorikoski med medborgarnas e-postmeddelanden, och Yle-chefen Atte Jääskeläinen skrinlagt alla inslag om Sipiläs jävsproblematik, fick en rad redaktörer för sig att berätta om hur de själva körts över av Centerledaren eller tystats av Yleledningen.

(Motsatsen, alltså positiva berättelser om Yles ledning, förekom också.)

Bättre sent än aldrig, säger nån kanske. Men problemet är att då såna här saker återges långt efter att de skett, likväl med motiveringen att det är viktigt att berätta om dem, då framstår de mera som anekdotiska än som vittnesmål om upprepade försök att komma åt pressfriheten.

Med andra ord: redaktörerna upplevs ha berättat om något som lämpar sig väl för rådande omständigheter men som inte var betydande nog att avslöja då det begav sig. Inte så konstigt då att Yles förvaltningsråds ordförande Kimmo Kivelä (Sannf) pratar om att ”sköta smutstvätten hemma”.

För många ter sig säkert hela Terrafame-Sipilä-Yle-härvan som om felet med Yle är att det inte funnits rättning i leden. Sipiläs arga meddelanden blev som så många andra nyheter ett tomtebloss med kort livslängd. Att Yleredaktörer gjorde sig till en del av den nyheten verkar enligt förvaltningsrådet tyda på att bolaget saknat den ”process” som cheferna nu utlovat för att ”rensa luften”.

Här kunde diskussionen om Yle ha slutat. Men i dag har nyhetschefen Jussi Eronen och journalisten Salla Vuorikoski sagt upp sig.

Båda hänvisar till att de inte kan jobba enligt de riktlinjer som Yles ledning dragit upp. Eronen säger att hans syn på yttrandefrihet är oförenlig med Atte Jääskeläinens, och att ”det är svårt att andas under en järnsko”. Vuorikoski säger att Yle har ett grundläggande problem med det journalistiska oberoendet.

Eronens och Vuorikoskis beslut gör att Yles problem inte kan göras till en smutstvätt som sköts hemma. Deras val att säga upp sig nu kan inte reduceras till anekdotisk bevisföring.

Klart är att det på finska Yle finns ett problem med hur hierarkin inom nyhetsorganisationen ställs mot enskilda journalisters uppfattning om hur press- och yttrandefriheten förverkligas på bästa sätt. Hierarkin i sig är inte nödvändigtvis en dålig sak: så länge det finns ett behov av att koordinera och ett ansvarigt utgivarskap måste någon form av hierarki finnas.

Men det betyder också att den ständigt måste prövas, och prövas offentligt, inte ”hemma”. Det handlar trots allt om samhälleligt avgörande friheter och om Yle, som är alla finländares.

Diskussionen om Yle har också visat hur trängande behovet av en riktigt bra mediekritik är i Finland. Det är kanske önsketänkande att tro att Eronens och Vuorikoskis beslut att lämna Yle leder till en sådan mediekritik, men klart är att diskussionen om Yle lägger i en ny växel.

I dessa tider talas det mycket om ”falska nyheter” (som egentligen borde kallas propaganda) som sprids av sajter som kallar sig nyhetsmedier men är det inte, och som kokas ihop av personer som utger sig för att vara journalister men som är troll. De som aktivt bidrar till dessa lögner och öser ur dem för att tjäna sina egna ideologiska syften kommer att kunna utnyttja situationen på Yle om bolaget inte blir genomskinligare.

För om saker sker bakom lykta dörrar är det mycket enklare att hitta på vad som sker. Yles utmaning är inte bara att stå emot politiska påtryckningar, den är också att rasera lögner om att sådana är allmänt förekommande och framgångsrika. Det rivningsjobbet kräver öppenhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU