Författararkiv: Dan Lolax

Om Dan Lolax

Samhällsreporter på Åbo Underrättelser, men också: gift, tvåbarnsfar, Jakobstadsbo i exil, filosofisk journalist eller journalistisk filosof - lite hur man ser på det hela - allergisk mot överdramatiseringar och grundlösa påståenden.

Problemet är inte att journalister och politiker kilar stadigt

Postat av
Svara

SDP:s Maarit Feldt-Ranta och MTV3:s Vesa Kallionpää förhållande har ifrågasatts – och försvarats. MTV3 säger att paret inte skadar nyhetsredaktionens trovärdighet. På Yle delar man den uppfattningen.

I HBL är Anu Koivunen förbluffad. Hon tycker att MTV3 riskerar sin trovärdighet.

Det slår mig att av alla förhållanden som finns mellan journalister och politiker så är kärleksförhållandet det minst farliga.

(Det finns förstås olika nyanser i ett sånt förhållande. Det kan t.ex. hemlighållas. Men då blir diskussionen en om att föra arbets- och uppdragsgivare bakom ljuset. Och det handlar det inte om i det här fallet – vad jag vet.)

Jag säger att det är det minst farliga av förhållanden eftersom det har ett väldigt tydligt uttryck. De är ihop, med allt vad det betyder. Och just för att det finns en offentlighet kring det som båda måste beakta så kan förhållandet anpassas till deras arbetsliv.

Det finns förhållanden som är betydligt knepigare. De innebär (nödvändigtvis) inte att kroppsvätskor byts; de är inte stoff för medierna; de motiverar inte att någon får andra uppdrag.

Det här förhållandet finns mellan journalister och folkvalda och tjänstemän och andra som finns i den offentlighet som det är journalisternas jobb att bevaka.

Det här förhållandet tar sig uttryck i att journalisten är du med personen i ansvarsposition; att de byter några ord över en kopp kaffe innan presskonferensen början; att de i familjär ton kan prata om en tredje person och vara överens om den personens roll; att det finns en (o)uttalad överenskommelse om att det gäller att dra åt samma håll; etc.

Jag kan inte otvivelaktigt säga att jag känner till fall där journalister och politiker varit i ett märkligt förhållande med varandra och där det påverkat nyhetsbevakningen negativt.

Däremot har jag sett beteenden som nämns ovan och då har jag ofta undrat: Hur väl känner de här personerna varandra? Hur går man från att ena sekunden skämta om en person i ett annat politiskt läger till att trovärdigt ställa en fråga kritiskt fråga till personen man just skämtat med?

De här frågorna har aldrig motiverats av personer som verkar vara i ett romantiskt förhållande. Men det utesluter inte att män i övre medelåldern och uppåt kan hysa såna känslor för varandra.

För jag tror att om man ska begrunda mediernas trovärdighet så är det inte romantiska förhållanden mellan politiker och journalister som ska synas. Snarare är det i de icke-romantiska, ofta mellan män, som det dåliga inflytandet finns. Åt bägge hållen.

Dan

Den pinsammaste dagen i finlandssvensk journalistik

Postat av
6

Jag hade tänkt hålla käft. Har trots allt skrivit om vikten av att göra just det.

Men Jens Bergs uppföljning på Micaela Römans och Tommy Westerlunds sågning av Svenska Yles rapportering om papperstidningens prekära situation är en så pass pinsam historia att jag inte mäktar vara tyst.

Det pinsamma är inte den situation vi – just det: det gäller ÅU också – befinner oss i. Det pinsamma är att tre chefredaktörer reagerar som om Svenska Yle brutit mot ett tabu. Och sedan, i skrift, visar upp ett beteende som bara kan beskrivas som… barnsligt.

Ni kan läsa de tre inläggen själva men ett bärande argument är att reportaget var vinklat.

Westerlund: ”Alltför många osäkra faktorer finns med för att göra det trovärdigt. Att Yle sågar sina konkurrenter så lättvindigt förvånar.”

Röman: ”Vi tror inte att finlandssvenskarna och Svenskfinland har något att vinna på att vi i ankdammen försöker hitta någon som det går ännu sämre för.”

Berg: ”Alla kan ha en dålig dag på jobbet, men rapporteringen var så pass vinklad att man kan fråga sig vilken agendan egentligen var?”

Reality check 1: Osäkra faktorer är alltid en del av nyhetsrapporteringen. Om absolut säkerhet är ett krav görs inga nyheter. Det ska journalisterna uttrycka tydligt. I Yles rapportering kallades kalkylerna för ”grova uppskattningar”.

Reality check 2: Om vi på riktigt accepterar att finlandssvensk  nyhetsrapportering sker i en ”ankdam” där positiva nyheter ska regera – och där vissa organisationer inte får granskas - då är vi alla riktigt illa ute.

Reality check 3: Nyhetsrapportering har en agenda. I den positiva bemärkelsen: redaktionen vill lyfta fram viktiga frågor. De som blir föremål för rapporteringen kan mycket väl ifrågasätta agendan men det betyder inte att rapporteringen är vinklad på ett orättvist sätt – bara att ena parten själv helst hade sett en annan. Privatpersoner, företag och organisationer tänker den här tanken varje dag. Jens Berg är inget undantag.

Min korta poäng här: det strålkastarljus som svenska Yle vände mot de finlandssvenska tidningarna för halvannan vecka sedan var betydligt klarare än många av de flämtande stormlyktor som bolaget annars kommer dragande med. Berg, Röman och Westerlund borde vara smickrade.

Det var de inte. Istället – och nu blir det riktigt löjligt – kunde vi läsa:

Berg: ”För vilken tidning som helst skulle det vara en enkel match att plocka fram de dalande tittarsiffrorna för enskilda program på Yle Fem och koppla dem till kostnader för skattebetalarna.”

Röman: ”Vi kunde ha valt att fokusera på att 35 procent av det vi betalar går till annat än programproduktion. Vi kunde göra en lista över vilka program Yle producerar och be skattebetalaren stryka det den inte själv vill ha.”

Westerlund: ”Yle tog i veckans tema också upp frågan om snuttjobbare på tidningsredaktioner, det vill säga redaktörer som inte är fastanställda utan får nöja sig med visstids kontrakt, ibland många efter varandra. … Det är samtidigt ett system Yle tillämpade i stor skala under många år. Kanske fortfarande.”

Det vill säga: Berg och Röman berättar vilka nedrigheter de kunde ha kommit med, just genom att komma dragandes med dem. Westerlund går helt utanför ämnet och kommer med en anklagelse… som han inte vet om håller streck.

Vet ni vad? Nu skärper vi oss och beter oss som vuxna! Och koncentrerar oss på journalistik. Ok?

 

Om då ”vi” dör och ”de” dör

Postat av
Svara

Jag har sagt det förr (här) och jag säger det igen: mediernas dåliga samvete av att uppmärksamma vissa katastrofer och ignorera andra är en del av det drag de ifrågasätter, inte en frigörelse från det.

Nu senast ställs frågan om huruvida tre döda i Boston är viktigare än trettio döda i Bagdad.

Nej så klart inte, är svaret. Vi måste skärskåda oss, är svaret. I kombination med: vi måste prioritera; allt ryms inte med. Och: nyhetsbyråerna finns inte överallt i världen. Etc.

Jag citerar Sanna Karlsson i HBL – och innan ni säger nåt: nej, jag är inte ute efter att jävlas med HBL; citatet fångar väldigt bra det som präglar oss alla.

”… vi springer inte efter en nyhet för att alla andra gör det och Twitter exploderar. USA blåses inte upp bara för att det är USA. Det finns ett stort intresse bland våra läsare…”

Nog nu, säger jag. Självklart är det så att USA blåses upp för att det är USA; självklart springer alla vars jobb det är att bevaka internationella händelser åt samma håll. Om de jobbar i västvärlden.

Generellt sett går vår intellektuella golfström från den amerikanska kusten mot Europa och Norden där den, likt den riktiga Golfströmmen, vänder och svalnar förrän den igen når USA. Osv.

Men jag vill göra en annan poäng än påpeka vår trångsynthet.

Det är nämligen så, att då vi ojar oss över att katastrofer på andra håll i världen inte uppmärksammas lika mycket så gör vi nyhetsrapporteringen – att vi blir informerade – till ett självändamål.

Fråga er själva: Vad gör jag med informationen om bombdådet i Boston? Vad gör jag med bilderna av mänskor utan ben? Och på vilket sätt balanseras det här om västmedier rapporterar mera om häxbränningar i Papua Nya Guinea; vari ligger det mer rättvisa i att jag också får se lemlästade irakier?

Jag säger inte att det är en dålig sak att vara informerad om sin omvärld. Men jag påstår att diskussionen som jämför terroroffer i USA och Irak handlar mera om nyhetsbevakning som underhållning; om att det balanserade tros ligga i att kunna säga ”tre mänskor dog i Boston och tre dog i Nyanga i Zimbabwe”.

Det kommer alltid att finnas en skevhet i informationsflödet. Medierna bidrar till den skevheten. Den blir en sorts förutsättning. Frågan är då: vad gör vi med den förutsättningen? Vad gör vi med den information den ger oss och vad tror vi oss kunna göra med den, förutom att nicka instämmande då någon annan, som sett/hört/läst samma sak redogör för den?

Efter att vi svarat på den frågan kan vi börja ropa efter bilder på döda i också andra delar av världen.

Dan

Ursäkta, ni glömde ert bajs!

Postat av
1

Hundbajs. Foto: Stefan Crämer

Det är många som bajsar i mina kvarter.
Den långa mannen i vindtygsjacka som alltid verkar ha bråttom, han brukar lämna en korv vid elstolpen.
Damen i burberryhalsduk, hon röjs inte bara av parfymdoften utan också av skiten längs cykelvägen.
Och kvinnan som alltid talar i telefon, då hon passerat är marken ofta sprutlackerad i brunt.

Det är förstås inte de här människorna som misstar vägrenen för en toalett.
Det är deras hundar som bajsar – men, ska tilläggas, inte som följd av ett misstag. Hundar har inget toalettbegrepp. De bajsar då de behöver bajsa.
Och eftersom bajset kommer ut ur en varelse som har en ägare är också bajset hundägarens egendom.
Bajset blir inte en del av en allmän plats bara för att hundens tarmrörelsen ägde rum på den.

Det är till exempel inte så att hundägaren, tillsammans med hunden och allmänheten, kommit överens om att nu ska Rufus, eller Rex, eller Bellans middag avyttras för alla att ta del av.
Jag har aldrig godkänt en sådan överenskommelse. Har ni?

Det betyder att bajset – det gamla bajset och det nya; det torkade och det mjuka; det svarta, bruna, vita och ibland gröna bajset; de hela bajskorvarna, de spruckna och pulveriserade bajskorvarna och det utsmetad bajset; bajskorvarna stora som korvkringlor och korvarna små som en babys lillfinger – allt detta bajs är övergiven egendom som å det snaraste måste återbördas till sina rättmätiga ägare.

Nu är det nästan omöjligt att återförena en bajskorv med sin ägare om korven legat bortglömd en längre tid.
Lite obehagligt är det också.
Det enda vi som ansvarskännande medmänniskor kan – ja, bör! – göra, är att påpeka misstaget närhelst vi ser en hundägare begå det.
– Ursäkta, ni glömde ert bajs!

(Texten publicerades också i ÅU 13.4)

Sex människor mördas – strandlejonet partajar

Postat av
4

Följande korta inlägg kommer av en del av er att klassas som gnäll; som att jag drar på för stora växlar p.g.a. av en petitess. Därför håller jag det kort.

Kolla in den här bilden:

Vilka tankar väcker den? Låt mig gissa: semester, värme, fest, testosteron, strandlejon osv.

Och man kan tycka vad man vill om macho(stereo)typen i mitten men associationerna går säkert till någon rätt harmlöst.

Här är artikeln som bilden användes i. Den berättar att sex människors mördats i Cancun i Mexico. (Tillägg: HBL:s webbproducent har meddelat mig att de tagit bort bilden. Se kommentar nedan.)

Jag antar att bilden kan motiveras med att Cancun är en semesterort, dit ”paketresor även från Finland” går. Men det jag ser, och det här handlar inte om att svartmåla HBL utan om att berätta om ett faktum i medievärlden, är att mycket av den seriositet och vikt som vi förknippar med nyhetsbegreppet är ämnat för bara en bråkdel av de nyheter vi konsumerar.

I Mexico, i Cancun, hade en dylik bildsättning varit omöjlig. Men på andra sidan jordklotet, i Finland, är det helt okej att klistra en foto av ett partajande strandlejon på en nyhet om ett massmord.

Här, i Finland, finns inget perspektiv på det som skedde, ingen koppling förutom ”paketresorna”, ingen kunskap om våldet i Mexico och ingen vilja att ta reda på.

Därför strandlejonet.

Dan

 

,

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Postat av
Svara

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

”För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.”

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan

 

Om vikten av att hålla käft

Postat av
3

Ingen vecka är fullständig i Sverige utan en debatt där journalisten Janne Josefsson på nåt sätt är inblandad. Den senaste debatten handlar om hur Josefsson under ett journalistseminarium gick hårt åt författaren Maria Svedland. Svedlands beskrivning av händelsen hittar ni här, tillsammans med andra länkar; Josefsson hör ni uttala sig bl.a. här.

Jag tänker inte ge mig i kast med Josefssons agerande (nöjer mig med att notera att också profiler som Lars Adaktusson och Ebba von Sydow har råkat ut för Sveriges mesta grävande journalister) utan stannar istället upp vid vad som verkar vara en delorsak till hans ilska mot Svedland. Hon har nämligen argumenterat för att ”våga vägra debatten”.

I korthet: det kan vara en poäng att inte möta rasister, kvinnohatare och andra med världsfrånvända övertygelser eftersom debatten ger dem en plattform att argumentera från. Den här diskussionen är välbekant. Den är också viktig men har inget klart svar. Att tiga ihjäl debatten går sällan; att ge den frikostigt med utrymme har också nackdelar.

En sak är ändå klar: att dumdristigt ta debatten – utan att reflektera över varför man tar den och med vem; vilket ansvar det innebär och hur man bär och följer upp det ansvaret – kan ha konsekvenser som alla kan vara utan.

Det är för mycket begärt att mänskor som går och bär på en fascistoid ilska ska begripa det här. Men alla andra, vare sig de är i det offentliga rummet eller inte, borde tänka på följande saker:

  1. Det finns inget man måste uttala sig om och ingen kan ha en åsikt om allt. Att säga att man inte har en åsikt i en viss fråga är inte ett nederlag utan snarare en insikt om vikten av att hålla käft.
  2. Har man åsikt, och väljer man att torgföra den – till en stor allmänhet eller till några få utvalda – är det skäl att tänka ett steg längre: hur backar jag upp min åsikt? Vad vill jag med den?
  3. Det gäller att stå sitt kast. En ventilerad åsikt är en förbindelse till en diskussion som kan pågå länge vare sig man vill det eller inte. Att låta ens åsikt följas av tystnad är förvisso också att agera, men på värsta möjliga sätt.

”Att ta debatten” har blivit en dygd. Debatten blir det viktiga, innehållet kan kvitta: det byts från vecka till vecka. Det här leder till många dåliga, krystade debatter. I dem medverkar folk som inte har någon åsikt men som gillar att debattera. Tyckandet är hårdvaluta.

”Att våga vägra debatten” är den här trendens motvikt. Det kan innebära att förvägra människofientliga åsikter utrymme. Men det är också tecken på intellektuell ärlighet: det finns gränser för ens kunskap och intresse. Den gränsen förmedlas bäst av tystnad.

Dan

Allt om Eva

Postat av
Svara

Allt om Eva - på Yle

Minoritetsombudsmannen Eva Biaudets (EB) medverkan i en reklam för glasögon har väckt uppmärksamhet. Medierna har noterat den uppmärksamheten – och naturligtvis också bidragit till den.

Fallet EB får fungera som exempel i följande utläggning; resonemanget i sig är rätt så allmänt, vill jag tro.

Det finns frågor att ställa vad gäller EB:s agerande. Främst: var går gränsen för vad en tjänsteman får och inte får göra utanför tjänsten (men eventuellt med tjänstetiteln synlig, som EB gjort).

Det har klarlagts att EB fått grönt ljus av inrikesministeriet att bl.a. ställa upp i dylik reklam. Hon bryter inte mot några regler och EB såg inte själv några problem med det hon gjorde.

Men det betyder inte att det inte finns en konflikt här. Frågan är bara: vari består konflikten?

Jag tror inte att det är en överdrift att säga att nyhetsmedierna varit intresserade av fallets etiska dimension. Vilket inte betyder att man har en klar uppfattning om vad denna etiska dimension är.

En klart formulerad (potentiell) konflikt har saknats.

Jag påstår att det är ett kännetecken på vad som händer då medier reagerar – inte felaktigt, men ofokuserat – på vad som uppfattas vara ”snackisar”. Problemet här är att granskningen blir famlande.

Svenska Yle gjorde en bra sak då man gick vidare och pratade med doktoranden Catharina Groop, även om det känns som om man ville sopa igen efter en tafflig inledning (och valet av rubrik signalerar att det de facto fanns något oetiskt med EB:s agerande).

Groops svar på frågorna om allmänhetens betydelse visar varför det är så väldigt viktigt att journalister har koll på vad de vill fråga och varför.

I korthet säger Groop att lagar och regler inte alltid är i takt med (etiska) omdömen om vad som är acceptabelt. Allmänheten kan komma att döma på annat sätt än lagparagraferna. Därmed kan allmänheten förlora förtroende för, i det här fallet, tjänstemannen EB.

Var kommer journalisten in här? Ska hon luta sig mot det formella eller mot allmänhetens uppfattning? Svar: mot bägge, men aldrig mot enbart nån av dessa två. Varför? Därför att journalister inte är fördomars och alltför snabbt dragna slutsatsers springbud. Journalister ska också ifrågasätta den juridiska legitimiteten.

Diskussionen i kommentarsfälten har kommit att handla om EB:s lön och om vad hon anser sig behöva för att försörja sin familj. Problemet är att den diskussionen är en biprodukt av den mer relevanta diskussionen – om tjänstemäns offentliga och privata roll.

Men biprodukten har hamnat i förgrunden för att den innehållsmässigt upplevs som intressantare. Genom den får allmänheten tillfälle att fälla omdömen om EB:s person och vips handlar det hela om ”förtroendet för EB”; om hur förtroendet för minoritetsombudsmannen sviktar.

En lockande utgångspunkt för en journalist. Men vänta!

Ifall förtroendet nu sviktar så måste det ha varit:

  • om inte starkt så åtminstone inte sviktande.
  • grundat på kunskap om EB:s jobb.

Att inte längre åtnjuta förtroende är en fråga om att inte längre kunna göra det arbete man en gång ansågs vara kapabel att göra.

Två avslutande poänger:

  1. Minoritetsombudsmannens arbete är inte ett förtroendepost: EB utsågs till den – och det var, på goda grunder, en ifrågasatt utnämning.
  2. Just den här tjänsten har en högre profil än många andra men få finländare är i behov av den, än färre har koll på vad EB gör.

Det sviktande förtroendet är en chimär. Det finns inget utrymme för det. Däremot finns det utrymme för snabba slutsatser om personen EB. Det utrymmet borde journalister snabbt fylla med fakta och med klart formulerade synpunkter om hur en verklig konflikt kunde se ut.

Dan

Vilken servicenivå?

Postat av
Svara

Det är skäl att säga ytterligare några ord om skärgårdstrafiken, utöver det som står i dagens ÅU (15.2.2013).

Ordet ”servicenivå” förekommer ofta i diskussionen. I regeringsprogrammet heter det att servicenivån ska ”tryggas”. Men hur vet politikerna att servicenivån tryggas?

Svaret är att det vet de inte.

Det finns ingen officiell definition av servicenivån, säger Sirpa Vanhala på NTM-centralen.
– En arbetsgrupp, där jag var medlem, försökte definiera servicenivån för några år sedan. Men vår rapport blev aldrig officiellt godkänd av Kommunikations- och trafikministeriet. Av vilken anledning vet jag inte, säger hon och är klart frustrerad. Och inte bara över det arbete och den tid som ödslas på rapporter som ingen läser.
– Det finns ingen som gör en helhetsbedömning av situationen.

Servicenivån är alltså mera ett internt verktyg för NTM-centralen än ett allmänt mått med politisk förankring. Den är resultatet av NTM-centralens dialog med skärgårdsborna, om deras behov, och centralens egen bedömning och upphandlingsförfarande.
– Det är också min uppgift att tänka framåt. Faktum är att skärgården avfolkas och det är inte NTM-centralens uppgift att hålla den vid liv. Vi ska sköta förbindelsen för de fast bosatta i skärgården.

Sirpa Vanhala säger att det finns skärgårdsdelar där NTM-centralen att dra ner på trafiken.
– Men det är onödigt att spekulera i dem nu. Dessutom är problemet, att även om vi drar ner turerna, säg från tio till fem i veckan, så minskar det inte våra kostnader.

Vi summerar.

  • Från politiskt håll heter det att servicenivån i skärgården ska tryggas.
  • I praktiken avses NTM-centralens möjligheter att möta skärgårdsbornas behov.
  • De möjligheterna styrs av budgetmedel, upphandlingslagar och en svag konkurrens.
  • Priserna pressas ner, vilket leder till att gamla fartyg trafikerar och få investeringar.
  • Det finns ingen förutsättning för en marknad. Minister Hautala gillar inte idén att hyra ut statligt tonnage och minister Kyllönen säger inte som tyder på att skärgårdstrafiken skulle få en nödvändig stimulans.

Slutsats: Att ”trygga servicenivån” betyder inte nödvändigtvis att hålla den på samma nivå som tidigare, än mindre att förbättra den.

Faktum är att ordet ”nivå” är vilseledande, eftersom det i verkligheten syftar på ett praktiskt tillvägagångssätt och inte en förutbestämd målsättning.

Dan

Om varför ”krig” är viktigt för en fredspristagare

Postat av
Svara

Drönare.

I ÅU imorgon kan ni läsa folkrättsexperten Mikaela Heikkiläs analys av filmen Zero Dark Thirty. Intervjun berör ett inslag i USA:s krig mot terrorism som i.o.m. ett läckt dokument är rykande aktuellt. Dokumentet handlar om att president Barack Obama har rätt att ge order om att amerikanska medborgare ska dödas, utan rättegång. (SVT summerar dokumentet här.)

Sedan långt tidigare står det klart att USA tagit sig den rätten vad gäller icke-amerikanska medborgare.

För landet har begreppet ”krig mot terrorism” varit centralt sedan al-Qaidas dödliga 11 september-attacker. Mikaela Heikkilä säger att USA tolkar ordet ”krig” på ett sätt som inte samstämmer med folkrättens definition.

– Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien var först med att definiera en väpnad konflikt. Tribunalen utgick då från hur intensivt man hade använt våld och hur organiserade parterna i konflikten hade varit. Ett krig är inte våldsdåd som förekommer sporadiskt här och där, säger hon.

Den här definitionen rimmar illa med den amerikanska tolkningen, där USA:s krigsförklaring mot terrorismen ger landet argument för att utplåna (enligt egen bedömning) terrorister med hjälp av så kallade drönare – obemannat flygvapen – även om de misstänka finns i andra länder.

– Men det finns inget som ger USA rätt att agera myndighet i andra länder, säger Mikaela Heikkilä.

* * *

Då Obama fick Nobels fredspris 2009 tog han i sitt tal inte avstånd från våld. ”Kriget som företeelse har en roll att spela för att bevara freden”, sa Obama.

Men han betonade vikten av att följa internationella standarder, eftersom de här ”stärker dem som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar dem som inte gör det. … Dessutom kan inte Amerika – i själva verket ingen nation – kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är.”

Under Obamas tid vid makten har antalet drönarattacker eskalerat och deras konsekvenser är, enligt vissa källor, betydligt ruggigare än vad Vita huset vill erkänna.

USA:s agerande är kanske inte godtyckligt utgående från Obama-administrationens juridiska definitioner. Men mätt med den internationella standard som presidenten betonade verkar stormakten försöka rättfärdiga sitt eget regelbrott.

Dan