Om Dan Lolax

Samhällsreporter på Åbo Underrättelser, men också: gift, trebarnsfar, Jakobstadsbo i exil, filosofisk journalist eller journalistisk filosof - lite hur man ser på det hela - allergisk mot överdramatiseringar och grundlösa påståenden.

I domen mot Axl Smith förstärker tingsrätten nidbilden av nyhetsmedierna

För trettio fall av olovlig observation, fyra fall av ärekränkning och två fall spridande av kränkande information fick programledaren Axl Smith ett år och två månader villkorligt fängelse av Helsingfors tingsrätt.

I korthet: Smith hade filmat när han hade sex med kvinnor.

Det intressanta, men inte ovanliga, är att domen lindrades på grund av den negativa publicitet som rättsprocessen inneburit för honom. Dan Frände, professor i straffrätt, ger en bra sammanfattning här.

För en journalist framstår tingsrättens hänvisning till negativ publicitet ytterst märklig. Den iklär nyhetsmedierna en roll som de aldrig ska eftersträva – och som de ska kritiseras för om de medvetet axlar – och förstärker samtidigt en nidbild som är farlig inte bara för medierna utan också för rättsuppfattningen överlag.

Rollen, och nidbilden, är en där medierna själva agerar åklagare och domare. Men frågan är: om en välkänd person med inflytande – må det sedan vara en artist, politiker eller en tjänsteman – missbrukar sin status och inflytande på ett misstänkt kriminellt sätt, hur ska medierna bevaka detta och undvika ”negativ publicitet”?

Svar: de ska inte göra det, för negativ publicitet är inte nyhetsmediernas syfte utan en konsekvens för den misstänkta och – i det här fallet – dömda brottslingen.

Också tingsrätten borde förstå att alternativet – att inte skriva om utredningen av och rättsprocessen mot Smith – inte är reell.

Därmed kunde tingsrätten lika gärna, då den mildrar domen på grund av negativ publicitet, säga att straffet mildras på grund av själva rättsprocessen.

Nu vill någon kanske inflika att nyhetsmedierna faktiskt skrev negativt, i motsats till, säg, objektivt, om Axl Smith. Men som Dan Frände säger: det går inte att göra en objektiv bedömning av det i relation till rättegången. Jag skulle vilja tillägga: … om man inte samtidigt anklagar medierna för att ha gjort fel.

Och eftersom nyhetsmedierna inte omfattades av den rättsliga processen så ska tingsrätten inte ens försöka göra den bedömningen.

Samhällets rättsuppfattning skadas av dylika bedömningar eftersom folk kan ledas att tro att nyhetsmediernas bevakning oundvikligen är en del av den juridiska processen, men inte på rättsväsendets begäran och till den anklagades förutsägbara nackdel.

Därmed förstärks den felaktiga uppfattningen att nyhetsmedierna dömer innan domstolen gör det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Svenska Yle och KAJ – vilket slags förhållande har de egentligen?

Följande inlägg hamnar i skuggan av nästan allt annat som mediekritik kan tänkas handla om. Men jag vågar påstå att det är lite intressant trots det. Och det är definitivt finlandssvenskt.

Det finns en humorgrupp som kommer från Vörå i Österbotten och som heter KAJ. Gruppen består av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. De producerar musik och sketcher i form av CD-skivor, videor och scenframträdanden.

Det är onödigt att jag berättar detta eftersom hela Svenskfinland känner till KAJ. Och det är här det blir intressant. Gruppens produktion är en sak – välgjord musikalisk humor i min mening – men hur den når en så stor publik är en annan.

Jag vågar nämligen påstå, att varje video/singel som KAJ släppt har uppmärksammats av främst Svenska Yle och HSS Medias tidningar och, i viss grad, av KSF Medias tidningar. Också ÅU har uppmärksammat gruppen men mer sporadiskt och i samband med besök i regionen.

De redaktioner som verkligen riktar strålkastarljuset på KAJ gör det inte enbart i samband med singelsläpp. Det blir också reportage om hur videon gjordes, eller om turnén, eller om annat som kan kopplas till tre begåvade ynglingar som skojar på dialekt.

Få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet. Få finlandssvenska artister har den genomslagskraft KAJ har men, jag upprepar, få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet.

Kulturbevakningen har aldrig varit rättvis och alltid omdebatterad. Redaktionerna gör så gott de kan men tvingas prioritera och redaktionella beslut ska respekteras. Det ska också sägas att VBL och ÖT, vars nära relation till KAJ på ett sätt är begriplig, också uppmärksammar annan lokal humor och/eller musik.

Svenska Yle är ett annat kapitel. Svenska Yle, tänker jag, ser annorlunda på begrepp som ”jämlikhet” och ”kommersiella intressen” än vad privata medieaktörer gör. Inte för att mediemarknaden per automatik är enögd och pengahungrig utan för att skattefinansierade Yles uppdrag är ett annat.

Så är det motiverat att Svenska Yle följer KAJ:s produktion på ett sätt som ingen annan artist belönas med? Och hur mycket bidrar den här bevakningen till KAJ:s popularitet – som Svenska Yle i sin tur använder som argument för bevakningen?

I vilken utsträckning leder bevakningen till att KAJ säljer tygkassar, t-skjortor och skivor?

Frågor som är svåra att svara på, och orättvisa kanske någon tycker.

Men Yles etiska regler slår fast att ”Vi försäkrar oss om att kommersiella intressen inte styr vårt journalistiska innehåll. Också i övrigt förhåller vi oss kritiskt till material som är kopplat till kommersiella intressen.”

Eftersom Svenska Yles och KAJ:s relation är luddig är det skäl att ställa de här frågorna.

Är det till exempel Svenska Yle som beställt den här videon? Som artikelskribent under videon står Axel Åhman, en av medlemmarna. Han frilansar för Svenska Yle. En annan medlem, Jakob Norrgård, är anställd på bolaget och jobbar med X3M:s morgonprogram.

Gränsen mellan rollen som Yle-redaktör och kommersiell artist tycks mig något flytande.

Så vad borde Svenska Yle göra? Aldrig uppmärksamma KAJ?

Förstås inte, men det känns aningen märkligt att a) fokuset på just denna grupp är så starkt och att b) just denna grupps medlemmar glider in och ut ur olika roller – utan att någon på Svenska Yle noterar det och förklarar var gränserna går.

Ta detta inlägg som en efterlysning på en sådan förklaring, inte som en kritik mot KAJ.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ändrat kl 15:25: Videon bakom länken är inte KAJ:s senaste, som det felaktigt stod först, utan en som gjordes inför valet 2015.

Statsminister Sipilä är inte längre trovärdig som mediekritiker

Statsminister Juha Sipilä (C) kom på kollisionskurs med Yle och journalisten Salla Vuorikoski – som nu lämnat bolaget – för att han upplevde att Yle inte gav honom tillräckligt med tid att kommentera en eventuell jävsproblematik i anslutning till det statliga stödet till Terrafame.

Ett par timmars varsel per e-post räcker inte, sa Sipilä och vägrade, efter att Yle publicerat nyheten och använt citat som statsministern gett till Kansan Uutiset dagen innan, att ge de kommentarer Vuorikoski hade bett om. Skadan var redan skedd, motiverade en sårad Sipilä.

På det hela taget agerade Yle rätt. En nyhetsredaktion måste kunna publicera, speciellt om man sökt den berörda parten och i väntan på hans kommentarer använder mindre än ett dygn gamla uttalanden om samma fråga.

Samtidigt är det begripligt varför vissa haft förståelse för Sipiläs ilska. Jävsproblematik har kopplingar till personen, inte bara ministerämbetet, och då är det skäligt att den som berörs uttalar sig, även om det skulle handla om att upprepa en ståndpunkt.

Men i dag slängde statsminister Sipilä sin trovärdighet som mediekritiker överbord. I en intervju för Helsingin Sanomat säger justitiekansler Jaakko Jonkka att Sipiläs regering struntar i lagförslags grundlagsenlighet och hänvisar till en ”politisk tidtabell” för att inte behöva testa förslagen mot grundlagen.

Det justitiekanslern säger går alltså till själva rättsstatens kärna och får mången annan kritik mot statsministern att blekna, jävsproblematiken i all ära.

Så vad gör Sipilä? Gör han sig tillgänglig för medierna för att diskutera Jonkkas kritik (som de flesta tagit del av under söndagsmorgonen) på samma sätt som han sade sig ha velat diskutera en eventuell jävsproblematik kring Terrafame?

Nej. ”FNB bad om kommentarer av både Sipilä och [justitieminister Jari] Lindström, men båda tackade nej.”

Justitiekanslern ger alltså en intervju som av många läses som en varning om att rättsstaten håller på att urholkas och Sipilä tackar nej till att kommentera detta för nyhetsmedierna.

I stället väljer han att skriva ett blogginläggsom om envägskommunikation av Finlands ytterst ansvariga politiker är det som lugnar situationen då ordet ”diktatur” redan förekommer i diskussionen.

Nästa vecka ger förhoppningsvis mer insyn i sakfrågan men ett är säkert: statsminister Sipilä står inte längre i en position att kritisera medier för bristande omdöme.

Han har, med sitt e-postbombardemang mot journalisten Salla Vuorikoski, med sitt val att inte kommentera Terrafame för Yle och, nu, med sitt val att göra sig otillgänglig för följdfrågor och i stället försöka styra grundlagsdiskussionen enligt egna önskemål, visat sig vara en politisk anakronism då det handlar om öppenhet och tillgänglighet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Diskussionen om Yle är inte avslutad – det är nu den börjar på riktigt

Diskussionen som följde på släkten Sipiläs kopplingar till Terrafame och statsministerns ilska mot främst Yle för såna påståenden har jag följt med intresse men inte bidragit till av den enkla anledning att många redan sagt sånt som jag håller med om.

Men det har funnits ett inslag i diskussionen som irriterat mig. Då statsministern bombarderat journalisten Salla Vuorikoski med medborgarnas e-postmeddelanden, och Yle-chefen Atte Jääskeläinen skrinlagt alla inslag om Sipiläs jävsproblematik, fick en rad redaktörer för sig att berätta om hur de själva körts över av Centerledaren eller tystats av Yleledningen.

(Motsatsen, alltså positiva berättelser om Yles ledning, förekom också.)

Bättre sent än aldrig, säger nån kanske. Men problemet är att då såna här saker återges långt efter att de skett, likväl med motiveringen att det är viktigt att berätta om dem, då framstår de mera som anekdotiska än som vittnesmål om upprepade försök att komma åt pressfriheten.

Med andra ord: redaktörerna upplevs ha berättat om något som lämpar sig väl för rådande omständigheter men som inte var betydande nog att avslöja då det begav sig. Inte så konstigt då att Yles förvaltningsråds ordförande Kimmo Kivelä (Sannf) pratar om att ”sköta smutstvätten hemma”.

För många ter sig säkert hela Terrafame-Sipilä-Yle-härvan som om felet med Yle är att det inte funnits rättning i leden. Sipiläs arga meddelanden blev som så många andra nyheter ett tomtebloss med kort livslängd. Att Yleredaktörer gjorde sig till en del av den nyheten verkar enligt förvaltningsrådet tyda på att bolaget saknat den ”process” som cheferna nu utlovat för att ”rensa luften”.

Här kunde diskussionen om Yle ha slutat. Men i dag har nyhetschefen Jussi Eronen och journalisten Salla Vuorikoski sagt upp sig.

Båda hänvisar till att de inte kan jobba enligt de riktlinjer som Yles ledning dragit upp. Eronen säger att hans syn på yttrandefrihet är oförenlig med Atte Jääskeläinens, och att ”det är svårt att andas under en järnsko”. Vuorikoski säger att Yle har ett grundläggande problem med det journalistiska oberoendet.

Eronens och Vuorikoskis beslut gör att Yles problem inte kan göras till en smutstvätt som sköts hemma. Deras val att säga upp sig nu kan inte reduceras till anekdotisk bevisföring.

Klart är att det på finska Yle finns ett problem med hur hierarkin inom nyhetsorganisationen ställs mot enskilda journalisters uppfattning om hur press- och yttrandefriheten förverkligas på bästa sätt. Hierarkin i sig är inte nödvändigtvis en dålig sak: så länge det finns ett behov av att koordinera och ett ansvarigt utgivarskap måste någon form av hierarki finnas.

Men det betyder också att den ständigt måste prövas, och prövas offentligt, inte ”hemma”. Det handlar trots allt om samhälleligt avgörande friheter och om Yle, som är alla finländares.

Diskussionen om Yle har också visat hur trängande behovet av en riktigt bra mediekritik är i Finland. Det är kanske önsketänkande att tro att Eronens och Vuorikoskis beslut att lämna Yle leder till en sådan mediekritik, men klart är att diskussionen om Yle lägger i en ny växel.

I dessa tider talas det mycket om ”falska nyheter” (som egentligen borde kallas propaganda) som sprids av sajter som kallar sig nyhetsmedier men är det inte, och som kokas ihop av personer som utger sig för att vara journalister men som är troll. De som aktivt bidrar till dessa lögner och öser ur dem för att tjäna sina egna ideologiska syften kommer att kunna utnyttja situationen på Yle om bolaget inte blir genomskinligare.

För om saker sker bakom lykta dörrar är det mycket enklare att hitta på vad som sker. Yles utmaning är inte bara att stå emot politiska påtryckningar, den är också att rasera lögner om att sådana är allmänt förekommande och framgångsrika. Det rivningsjobbet kräver öppenhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU 

Varför tiger finska medier om ÖT:s och VBL:s scoop?

VBL och ÖT scoopar i dag med att berätta att lagförslaget om jour, som berövar Vasa centralsjukhus en fullskalig jour, innehåller en medveten feltolkning av grundlagsutskottets utlåtande om svenskans ställning.

Rätt tolkat skulle utlåtandet stöda en fullskalig jour i Vasa, men regeringen väljer att tolka till Seinäjokis fördel.

Professor Olli Mäenpää har ”aldrig stött på något liknande fel”. Han tror att felet är avsiktligt. Professor Markku Suksi pratar om regeringskris.

Med alla mått mätt är bara misstanken om att lagberedningen innehåller medvetet fusk, understödd av två sakkunniga, allvarlig. Inte bara för att den handlar om svenskan, vården och den största reformen i Finland nånsin, utan också för att sånt helt enkelt bara inte får hända i en rättsstat.

Så VBL och ÖT skriver om detta. Svenska Yle hakar på liksom övriga svenska dagstidningar genom FNB. Från FNB får också österbottniska Pohjalainen och Ilkka nyheten. Deras publikation är naturlig eftersom Pohjalainen tagit ställning i frågan med VBL och Ilkka utgår från Seinäjoki.

I övrigt är det tyst på finskt håll. Finska Yle har inte nämnt vad som kan vara ett mixtrande med grundlagsfrågor. Samma gäller HS, Lännen Medias tidningar och andra drakar med tyngd, en tyngd som man nog i andra fall gärna placerar mot statsmakten.

Å ena sidan är det inte uteslutet att ärendet förekommer i finska medier i framtiden. Å andra sidan: adderar man mediernas reaktionsförmåga i vanliga fall och frågans allvar borde resultatet ha varit åtminstone ett omnämnande under dagens lopp.

Att det inte är det, inte ens hos finska Yle som är lika viktig i Österbotten som den svenska sidan, är ett bevis på att svenska medier i Finland inte får något gratis. Snarare har de ett motlut som finska medier, som inte är sparar på hänvisningarna sinsemellan, sällan upplever.

Men det handlar också om något potentiellt allvarligare, nämligen den outtalade tanken att frågor som rör den språkliga minoriteten är de svenska mediernas bevakningsområde. Kanske är det nyhetsredaktionernas avstånd till det svenska, kanske är det själva ämnets medieosexighet, men konsekvensen är densamma: i frågor som rör den tvåspråkiga rättsstaten har finska medier en kvävande effekt då de egentligen borde agera blåsbälgar.

Så mycket för den tredje statsmakten.

Dan Lolax, samhällsjournalist på ÅU

Tillägg 18:30: Helsingin Sanomat publicerade på tisdag kväll en artikel om språk- och vårdfrågan.

Suomen Uutisets försök att rentvå Teuvo Hakkarainen är tragiskt

Som bekant har den sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen åtalats för hets mot folkgrupp efter att han på Facebook skrivit att ”alla terrorister är muslimer”.

Det är skäl att påpeka att Hakkarainens skuld är en öppen fråga, och jag tänker inte ta ställning till om hans skrivelser är hets mot folkgrupp eller inte.

Däremot måste något sägas om Sannfinländarnas webbtidning Suomen Uutiset som i dag försöker rentvå Hakkarainen genom att visa att hans exakta ordval fanns i en Helsingin Sanomat-artikel i januari i fjol.

Hakkarainen skrev alltså följande: ”Hyssyttelyn on loputtava. Muslimit pois tästä maasta! Kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

I nämnde HS-artikel stod: ”Yleisesti käytetyn lausahduksen mukaan kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

En person med ens en rudimentär förståelse om hur språk fungerar ser att tidningstexten beskriver en åsikt medan Hakkarainen, i sin Facebookuppdatering, står för den.

Tidningstexten tar sig an att undersöka påståendet att alla terrorister är muslimer. Hakkarainen slår fast att så är fallet.

I Suomen Uutisets värld är en menings betydelse det samma som ordföljden i meningen, inte det som avsågs med den. Enligt den logiken är jag lika misstänkt för hets mot folkgrupp som Hakkarainen då jag citerar honom.

Är Suomen Uutisets redaktion så urbota dum? Förstås inte. För lite längre fram i texten heter det att Hakkarainens ordval kan ha varit misslyckat men förankrat i verkligheten.

Vilken verklighet? Jo misstankarna om att terrormilisen IS infiltrerat flyktingströmmen till Europa.

Hängde ni med? Det Hakkarainen egentligen, enligt Suomen Uutiset, ville ha sagt var att alla militanta islamistiska terrorister är terrorister. Ja men då så.

Det Suomen Uutiset sysslar med här är inte journalistik utan ett försök att nära misstanken att det finns en dubbelstandard som sannfinländska politiker faller offer för. Det här skulle bevisas av att HS använder ”samma ord” som Hakkarainen men utan de konsekvenser som sannfinländaren nu genomlider.

Att partitidningar drar hemåt är att vänta. Men att Suomen Uutiset lämnar alla journalistiska måttstockar därhän då den gör det är mest av allt tragiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Måste man vara dum för att vara värdekonservativ, Timo Soini?

Om det finns nåt som jag som medborgare kräver av folkvalda politiker så är det att de är välinformerade. Det här gäller dubbelt upp för politiker med extra stort ansvar, till exempel partiledare och ministrar. Det är deras skyldighet att veta innan de uttalar sig.

Notera: Utgående från fakta kan olika slutsatser dras. Jag kräver inte att politiker ska dra samma slutsatser som jag själv, men jag kräver att slutsatserna är dragna ur fakta och inte ur hatten.

Vilket för mig till Timo Soini, Sannfinländarnas partiordförande och Finlands utrikesminister.

I sitt senaste blogginlägg ”Pojat on poikia” (Pojkar är pojkar) basunerar Soini ut att Sannfinländarnas kall är att vara det sunda förnuftets röst. Adressat är Utbildningsstyrelsen, vars nya direktiv Soini kallar för ”humbug”.

Vilka direktiv? Jo att i skolan får pojkar inte längre kallas pojkar och flickor inte längre för flickor.

Du har rätt, herr utrikesminister! Det låter galet – om man bara läser nyhetsrubriker.

Om utrikesminister Soini bekymrat sig med att läsa lite mera, till exempel den artikel som idag fått Utbildningsstyrelsens mejl-korg att svämma över (för tydligen har många föräldrar lika nedsatt läsförmåga som Timo Soini, så hade han insett att det handlar om att bemöta elever respektfullt som individer, inte om att radera könsskillnader.

Det handlar om att vara medveten om könsindelningar och medföljande strukturer som står i vägen för en jämlik behandling av pojkar och flickor, inte om att förbjuda lärare att säga det ena eller det andra.

Det handlar, i korthet, om lagen om jämställdhet och om diskrimineringslagen, som läroinrättningarna och undervisningsplanen lyder under.

Det handlar inte om humbug utan om ett demokratiskt samhälles ständiga strävan att bli lite mer rättvist och jämställt.

Det hade Timo Soini förstått om han bara gjort det som alla förväntar sig att han ska göra innan han uttalar sig, det vill säga läsa på.

Men han gjorde inte det och, gissar jag, det var medvetet. För det är lättare att förkasta något som humbug om man inte sätter sig in i det. Det är lättare att påskina den egna värdekonservatismens triumfer om man inte bryr sig om den andra sidans argument. Det är lättare att på 600 tecken, eller 78 ord (inläggets längd), avfärda en instans som bär ett enormt ansvar för finländska barns undervisning om man låter braskande rubriker vägleda en (då det passar ens syfte).

En sådan taktik förväntar man sig kanske av nättroll, men knappast av en utrikesminister. Fast det är kanske lättare att vara värdekonservativ om man är dum, Timo Soini?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Så här kan en tidning göra för att nära främlingsfientlighet och skapa misstro

Kubanerna kunde spela i ett finländskt lag under fängelsetiden” rubricerar Åbodraken Turun Sanomat på webben i dag (tisdag).

”Kubanerna” är de volleybollspelare som gjort sig skyldiga till våldtäkt.

Det här låter sjukt. Utländska idrottsmän kommer till Finland, våldtar, döms till fängelse – och erbjuds speltid i finländska klubbar!

Inte undra på att de som kommenterat artikeln är upprörda, eller hur? Några exempel:

”Ei ole totta! Ensimmäisenä ollaan suunnittelemassa raiskaajille vapaa-ajan huvituksia!! Saattaa olla, että pelaajien turvallisuutta ei voitaisi taata peleissä…” (Det kan inte vara sant! Det första man gör är att ordna fritidsaktiviteter för vådtäktsmän!! Kan vara att man inte kan garantera spelarnas säkerhet…)

”Kylläpä on hieno esimerkki nuorisolle, kun otetaan raiskarit korisseurojen keulakuviksi!” (Vilket fint föredöme för ungdomen, då man tar våldtäktsmän som galjonsfigurer för basketklubbar [sic].)

”Tämäkö on sitä suvaitsevaisuutta. Suomalainen nainen raiskataan ja raiskaajille ollaan jo hankkimassa pelipaikkaa lentopalloseurasta ja turvapaikkakin on jo valmiina odottamassa. Suomi on sairas maa, oksettaa koko uutinen.” (Det här är då tolerans. En finsk kvinna våldtas och redan håller man på att ge plats åt våldtäktsmannen i ett volleybollag och asyl väntar redan. Finland är ett sjukt land, nyheten gör en spyfärdig.)

Och så vidare. Den som vill kan läsa vidare genom kommentarsfältet och notera att de flesta verkar inte ha läst ”nyheten”.

Men vad är nyheten?

Att de våldtäktsdömda spelarna kunde spela finländsk herrvolley? – Nej, knappast inte ens i teorin, för volleybollförbundets tävlingsregler omöjliggör det.

Men det nämner Turun Sanomat först i slutet av artikeln. Innan det har man råddat sig igenom att förstagångsförbrytare i regel bara sitter halva straffet och, om från utlandet, kan återvända hem om det inte finns skäl att hålla dem i Finland – vilket det knappast finns i detta fall.

Undrar ni varifrån de som kommenterat fått det här med att asyl väntar kubanerna? Turun Sanomat skriver att kubanerna i princip – ett ofta använt ord i artikeln – kan söka asyl (doh, såklart – asylrätt har vi fortfarande trots allt) men knappast räkna med att den socialistiska diktaturen på Kuba berättigar till uppehållstillstånd.

Tidningen jämför sedan med fall från Sovjettiden(!), de flyktingarna sändes alltid tillbaka, men konstaterar sedan att utlänningspolitiken förändrats sedan dess.

Sedan ännu ett tvärt kast: å andra sidan har förhållandena på Kuba förbättrats under de senaste åren, skriver Turun Sanomat.

Hängde ni med? Vad handlade den här artikeln om? Om att dömda brottslingar enligt lag kan söka arbetstillstånd? Det nämns förbigående, utan hänvisning till hur ofta såna tillstånd söks och beviljas.

Och rubrikens ”kunde” är otroligt svajigt i och med att volleybollförbundet aldrig skulle tillåta spel. Undrar hur många som ens läste ända fram till den punkteringen?

Av kommentarsfältet att döma är det bestående intrycket detta: här i Finland ger vi utländska våldtäktsmän plats i folkkära lagsporter och sedan asyl.

Det är inte Turun Sanomats fel att läsare är slarviga. Men det är uttryckligen tidningens fel att man förklär, i bästa fall, slarv till en nyhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Öppen fråga till Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt?

I torsdags i Svenska Yles debattprogram Obs debatt diskuterades den finlandssvenska dagspressen och mera specifikt KSF Medias tidningar.

Ämnet är inte nytt men just den här veckan har tonläget satts av reportagemagasinet Amos arv. Tidskriften innehåller bl a en lång intervju med Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh.

I den intervjun sa Bergh bl a att tidningsverksamheten är ”gullig” och att han saknar visioner för den. Uttalandet har igen väckt frågan om hur den yttersta ansvariga ledningen för några av Svenskfinlands viktigaste tidningar ser på verksamheten. Att Bergh var inbjuden till Obs debatt kunde bara förstås som en följd av intervjun i Amos arv.

I programmet förekom inga frågor om uttalandet i Amos arv. Efteråt har information om vad som föregick sändningen framkommit, mycket tack vare programmet Eftersnack. Jag citerar:

”En stund innan direktsändningen började fick [Kaj-Gustaf Bergh] ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ‘Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden’, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.”

Jag är den första att ha förståelse för den svåra situation som uppstår i o m att en av gästerna hotar att lämna sändningen om vissa frågor ställs. Jag kan t o m förstå varför man låter en sändning styras av såna hot (även om jag inte tror det är vettigt att låta det ske).

Den som läst Amos arv vet att Kaj-Gustaf Bergh också efter intervjuerna för tidskriften försökt påverka både innehåll och källskydd. Journalisterna Annica Lindström och Lina Laurent har varit öppna om att så skedde.

Den öppenheten har inte Svenska Yle visat, åtminstone inte officiellt. Nu har vi alltså ett läge där Eftersnack – en frilansproduktion på Svenska Yle – kommer med en beskrivning som är mer än märklig.

Om det är sant att Kaj-Gustaf Bergh fick sätta agendan för Svenska Yles flaggskepp, direktsänd debatt på bästa sändningstid, då är förutom KSF Medias och Konstsamfundets också Svenska Yles trovärdighet i vågskålen.

En överdrift? Låt mig påminna om att Svenska Yle den senaste tiden ägnat väldigt mycket tid åt att bevaka den finlandssvenska tidningskrisen och i den bevakningen har KSF Medias tidningar fått mycket utrymme. Att så få den ytterst ansvariga på plats och låta honom styra diskussionen ogiltigförklarar den bevakningen. Det målar också en bild av en bräcklig finlandssvensk public service och av en stolt tidningstradition i nyckfulla händer.

152-åriga HBL och 90-åriga Yle förtjänar bättre.

Här finns säkert ett ord-mot-ord-situation. Bergh säger att han kommit överens om att diskutera vissa saker och hotat lämna studion ifall överenskommelsen inte följs. Obs debatt kan ha svårt att svart på vitt bevisa vad överenskommelsen gällt.

Men: Kaj-Gustaf Bergh har läst igenom och godkänt allt som står i intervjun med honom i Amos arv. Han är inte i position att förbjuda en redaktör att ställa honom frågor om offentlig information. Inte bara för att han godkänt intervjun i Amos arv, utan också för att han är styrelseordförande i en mediekoncern som värnar om god journalistik.

Nu verkar han verka mot denna goda journalistik.

Därför måste Svenska Yle nu bekräfta eller motbevisa de uppgifter som kommer fram i Eftersnack. De här påståendena kan inte bli hängande.

Det handlar inte om att peka finger mot Obs Debatt. Programmet har säkert dragit sina slutsatser. Viktigare, i det här skedet, är frågan om en eventuell munkavle. Att göra fel val i direktsändning är en sak; att inte erkänna efteråt att valet ändrade själva karaktären på sändningen och omintetgjorde det man satt sig ut för att göra – det är en annan sak.

Programmet Eftersnacks påståenden ger vid handen att Svenskfinlands största kommersiella mediekoncern representeras av en person som saknar respekt för koncernens kärnverksamhet – d v s journalistik – och att den respektlösheten fann sin väg in i skattefinansierad public service.

Alltså, Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs Debatt?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Uppdatering 10.9.2016, klockan 17:07

Bettina Sågbom, producent för Obs debatt, skrev så här på Twitter:

Svenska Yle har nu också berört frågan officiellt, i form av denna nyhetsartikel. Svaret på den öppna frågan torde därmed vara: ja, Yle lät Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt.

Diskussionen om i hurdana händer en stor portion av den finlandssvenska journalistiken vilar är förhoppningsvis inte avslutad i och med det.