Så här kan en tidning göra för att nära främlingsfientlighet och skapa misstro

Kubanerna kunde spela i ett finländskt lag under fängelsetiden” rubricerar Åbodraken Turun Sanomat på webben i dag (tisdag).

”Kubanerna” är de volleybollspelare som gjort sig skyldiga till våldtäkt.

Det här låter sjukt. Utländska idrottsmän kommer till Finland, våldtar, döms till fängelse – och erbjuds speltid i finländska klubbar!

Inte undra på att de som kommenterat artikeln är upprörda, eller hur? Några exempel:

”Ei ole totta! Ensimmäisenä ollaan suunnittelemassa raiskaajille vapaa-ajan huvituksia!! Saattaa olla, että pelaajien turvallisuutta ei voitaisi taata peleissä…” (Det kan inte vara sant! Det första man gör är att ordna fritidsaktiviteter för vådtäktsmän!! Kan vara att man inte kan garantera spelarnas säkerhet…)

”Kylläpä on hieno esimerkki nuorisolle, kun otetaan raiskarit korisseurojen keulakuviksi!” (Vilket fint föredöme för ungdomen, då man tar våldtäktsmän som galjonsfigurer för basketklubbar [sic].)

”Tämäkö on sitä suvaitsevaisuutta. Suomalainen nainen raiskataan ja raiskaajille ollaan jo hankkimassa pelipaikkaa lentopalloseurasta ja turvapaikkakin on jo valmiina odottamassa. Suomi on sairas maa, oksettaa koko uutinen.” (Det här är då tolerans. En finsk kvinna våldtas och redan håller man på att ge plats åt våldtäktsmannen i ett volleybollag och asyl väntar redan. Finland är ett sjukt land, nyheten gör en spyfärdig.)

Och så vidare. Den som vill kan läsa vidare genom kommentarsfältet och notera att de flesta verkar inte ha läst ”nyheten”.

Men vad är nyheten?

Att de våldtäktsdömda spelarna kunde spela finländsk herrvolley? – Nej, knappast inte ens i teorin, för volleybollförbundets tävlingsregler omöjliggör det.

Men det nämner Turun Sanomat först i slutet av artikeln. Innan det har man råddat sig igenom att förstagångsförbrytare i regel bara sitter halva straffet och, om från utlandet, kan återvända hem om det inte finns skäl att hålla dem i Finland – vilket det knappast finns i detta fall.

Undrar ni varifrån de som kommenterat fått det här med att asyl väntar kubanerna? Turun Sanomat skriver att kubanerna i princip – ett ofta använt ord i artikeln – kan söka asyl (doh, såklart – asylrätt har vi fortfarande trots allt) men knappast räkna med att den socialistiska diktaturen på Kuba berättigar till uppehållstillstånd.

Tidningen jämför sedan med fall från Sovjettiden(!), de flyktingarna sändes alltid tillbaka, men konstaterar sedan att utlänningspolitiken förändrats sedan dess.

Sedan ännu ett tvärt kast: å andra sidan har förhållandena på Kuba förbättrats under de senaste åren, skriver Turun Sanomat.

Hängde ni med? Vad handlade den här artikeln om? Om att dömda brottslingar enligt lag kan söka arbetstillstånd? Det nämns förbigående, utan hänvisning till hur ofta såna tillstånd söks och beviljas.

Och rubrikens ”kunde” är otroligt svajigt i och med att volleybollförbundet aldrig skulle tillåta spel. Undrar hur många som ens läste ända fram till den punkteringen?

Av kommentarsfältet att döma är det bestående intrycket detta: här i Finland ger vi utländska våldtäktsmän plats i folkkära lagsporter och sedan asyl.

Det är inte Turun Sanomats fel att läsare är slarviga. Men det är uttryckligen tidningens fel att man förklär, i bästa fall, slarv till en nyhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Hur Turun Sanomat bildsätter våldtäkt med raffset

Jag har tidigare skrivit om hur Åbodraken Turun Sanomat misslyckats totalt i sin bildsättning.

Frågan är om inte exemplet från i går är värre. Kolla in den här skärmdumpen:

TS

Kontrastera sedan vad och vem nyheten handlar om:

Två män, den ena misstänks för koppleri, den andra för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Båda misstänks för utnyttjande av barn. En brottsrubricering lyder våldtäkt.

Alltså: i ett fall där män våldtagit, utnyttjat sexuellt och gjort pengar på prostitution väljer TS att bildsätta, inte bara med en generisk bild utan också med en bild som väldigt mycket rider på fördomar om lyckliga horor som alltid är ute efter snabba cash.

En läsare frågar korrekt vad bilden har med brotten att göra. En annan läsare svarar att det kan handla om någon som nästan är vuxen, men som ljugit om sin ålder.

En bildsättning av det här slaget styrker såna antaganden, att egentligen handlar det om vuxna mänskor som är i kontroll över sina glamorösa liv där sex inte bara är en njutning utan också inkomstbringande för de prostituerade.

Den här bildsättningen gick åt helsike, Turun Sanomat. Om ni inte har generiska bilder av män som utnyttjar, våldtar och köper sex – låt då bli att bildsätta.

Dan

Journalistisk bottennotering i Åbo

Vi talar mera om tiggarna än vi talar med dem. ”Vi” inkluderar också journalister.

Ibland kan man ha överseende med det. Tiggeri är bl.a. ett politiskt överstatligt problem och politiker och tjänstemän kan förväntas svara på hur det ska lösas.

Men ibland är det oförsvarligt. Ibland bidrar journalistiken till att cementera avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Den gör så för att den är slarvig, dålig eller t.o.m. medvetet illvillig.

I dag publicerade lokaltidningen Turkulainen en bildserie tagen av läsare. Av serien ska vi förstå att tiggare, på parkeringsplatsen utanför stadshuset, iklär sig sina ”arbetskläder”, d.v.s. mer tiggarliknande kläder, för att sedan ta itu med att tigga.

Tidningen försöker ge sken av nån sorts osäkerhet genom att låta rubriken vara en fråga – ”Fotograferade läsaren tiggare som tar arbetskläder på?” – men har trots det inga problem att publicera bilderna.

Frågan känns falsk. Turkulainen vet precis hur onödig den kommer att vara i mångas ögon – de som redan bestämt sig; som får sina fördomar bekräftade genom bildserien. Läs kommentarerna under bilderna och ni förstår.

Det hade varit mycket enkelt för tidningen att reda ut det här. Genom att gå fram och prata med tiggarna – som vore de mänskor som, säg, ”vi” andra – hade redaktionen fått mera kött på benen; frågetecknet hade raderats.

Men det hade ju minskat på avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Frågetecknet sitter nog bra där det sitter, för det tillåter oss att själva tolka det vi ser – och ge oss själva rätt.

Yle Turku – en hörnpelare i vårt public service-bolag – drar också de sitt strå till den bittra stacken.

På sin Facebook länkar redaktionen till nämnda bildserie med tillägget (ung.) ”Turkulainen publicerade en bildserie från stadshusets parkering som onekligen väcker frågor.”

Återigen dessa frågor. Och vem ska svara? Givet att Yle Turkus uppdatering delats 60 gånger (i skrivande stund) är svaret: ”vi”!

”Vi” är också bra på att komma med råd. Bland kommentarerna under uppdateringen kan vi bl.a läsa att tiggarna behöver ett kok stryk. Återigen: det här är på en av det skattefinansierade public service-bolaget Yles Facebook-profiler.

Avslutningsvis plockar jag kallt ur Journalistreglerna (betoningarna är mina):

”10. Journalister bör kontrollera uppgifter så väl som möjligt – även om de har publicerats tidigare.

11. Allmänheten ska kunna skilja fakta från åsikter och fiktivt material. Inte heller bild- eller ljudmaterial får användas på ett vilsledande sätt.

12. Journalister ska förhålla sig kritiskt till informationskällorna. Detta är särskilt viktigt i kontroversiella frågor, eftersom nyhetskällorna kan syfta till egen vinning eller till att skada andra.

13. Nyheter kan publiceras även utgående från begränsad information. Rapporteringen om saker och händelser bör kompletteras då ny information finns att tillgå. Nyhetshändelser bör helst följas upp till förloppets slut.

Segregation är allas angelägenhet

ÅU:s reportage 15.3 och de uppföljande artiklarna om kritiken mot polis- och migrationsmyndigheterna fick polischefen Tapio Huttunen att föreslå att jag bekantar mig närmare med polisens vardag.

Artiklarna i dagens ÅU – läs dem här och här – är resultatet av hans invit.

Jag är tacksam för att konstaplarna Vesa Jauhiainen och Hanna Santavuori tog sig tid att berätta om sitt jobb och ge en inblick i sin vardag.
Av det jag såg, och främst av lärarnas beskrivningar och elevernas sätt att prata med Jauhiainen och Santavuori, är det tydligt att jobbet de gör är viktigt.

Jag vill göra två poänger.
För det första: att understryka polisens roll i Kråkkärret är inte att peka ut stadsdelen som ett problemområde. Det är inte heller att peka finger mot invandringen till Finland.
Som biträdande rektor Satu Kekki säger: eleverna i Turun normaalikoulu är finländare, punkt slut.
Så borde vi förstå det. Orden ”invandrare” och ”invandrarbakgrund” har blivit en genvägar i många debatter – som om de stod för något alla intuitivt begriper.

Segregering är inte ett invandrarproblem. Det är ett finländskt problem, en angelägenhet som rör oss alla.
I den mån segregering handlar om att någon inte gör tillräckligt så är vi alla skyldiga att göra mer.
Den uppgift som samhället litar på att polisen löser har sin upprinnelse i en mångfald av orsaker, men vilka dessa än är så finns de i vår gemenskap.
En vi och dem-inledning gagnar ingen.

Poäng nummer två: artiklarna ska inte läsas som en motsats till de övriga ÅU publicerat under våren. Den ska läsas vid sidan av dessa.
Att säga att poliser som Jauhiainen och Santavuori gör ett ovärderligt jobb är inte att säga att myndighetskritik obefogad.
Journalisters jobb är stadd i en mångfasetterad verklighet.
ÅU återkommer till frågan.

Läs också:

Biskop Kalliala: Kritiken överensstämmer med det jag hört

Polisledningen avfärdar kritiken i ÅU: ”Bara rykten”

En bild som är fel på tusen sätt

Om en bild säger mer tusen ord uppstår följande problem för den exakta nyhetsjournalistiken: vilka av de (mer än) tusen orden vill journalistiken poängtera och hur hittar man en bild som korrelerar med just de orden?

I många fall är det enkelt. Till exempel: reportern åker ut på ett uppdrag. Han träffar en människa på en viss plats där en viss händelse ägde rum. Han (eller fotografen) tar en bild av människan på den platsen. (Inser nu att den beskrivningen kommer farligt nära Dagens lokaltidningsbesvikelse, men låt gå.)

I andra fall är det knepigare. Gårdagens ord var ”hetsätning” med anledning av en bok som publicerades. Hur illustreras hetsätning på bild?

HBL valde en bild som, i mitt tycke, föreställer ett vanligt frukostbord. Svenska Yle hade först en bild av en mun som går åt en korv (den bilden togs senare bort). I den FNB-artikel som ÅU använde fanns en bild (av Lehtikuva) av en dam som hugger in i en donits.

Samtliga bilder kunde ha kopplats samman med en positiv nyhet – typ ”Finländare älskar frukost/korv/bakverk” – men de står inte i bjärt kontrast med nyheten om hetsätning.

Däremot kan man fråga sig vad draken Turun Sanomat tänkte då den valde att bildsätta en nyhet om hur USA:s scoutkårer diskriminerar homosexuella med den här bilden:

TS 30.1.2013

Den här bilden är fel på så många sätt att det är svårt att veta var man ska börja.

Men man kan ju konstatera att TS bildval kommer snubblande när det diskriminerande tankesätt som artikeln handlar om: homosexualitet handlar om sex; om en ständig sexlust som utmanar det som är normen (läs rätt).

TS kunde ha bildsatt den här artikeln på annat sätt – på webben avlägsnades bilden efter att läsare bl.a. kommenterat ”Miksi ihmeessä lehti on valinnut noin mauttoman kuvan juttunsa kuvitukseksi? On aika vastenmielistä leimata homous ja lesbous yliseksuaaliseksi. Herätkääs jo tähän päivään siellä toimituksessa!” – men troligen föreställde redaktionen sig att identifikationsfaktorn och genomslagskraften blir störst om man utgår från den mest förlegade synen på homosexualitet.

Kanske säger TS att det var ett olyckligt misstag; att redaktionen ”brast i sina rutiner”; att tidningen står för andra värderingar än den som bilden och texten tillsammans förmedlar. Men någon har valt den här bilden, någon har godkänt det valet och tidningen har gått i tryck.

De tusen orden berättar i det här fallet något om Turun Sanomat, och de är inte lätta att bortförklara.

Dan

P.S. Den som vill förkovra sig i bilders betydelse kan göra så på bloggen Genusfotografen.

 

Vänsterförbundets delikata situation

Dagen innan den nya stadsstyrelsen tar form i Åbo spekulerar draken Turun Sanomat om dess sammansättning. Samtidigt som allt är långt från klart – först den 28 januari slår  fullmäktige fast vem de tretton är – kan vi notera att Vänsterförbundets situation är delikat.

TS menar att det sannolika är att Pirjo Rinne fortsätter i stadsstyrelsen och eftersom VF har bara en plats i styrelsen – bl.a. därför står partiet utanför Åboavtalet – skulle det betyda att röstmagneten Li Andersson står utanför Åbopolitikens spjutspets.

Andersson kan mycket väl komma att leda VF:s fullmäktigegrupp men med tanke på valresultatet – och med tanke på att Raimo Huhtanen ser ut att få vice ordförandeposten i byggnadsnämnden trots att han föll ur fullmäktige – kan en sådan post te sig som en förlust.

En förlust för vem? Såklart handlar politik också om personliga intressen. Utan den personliga viljan ger man sig knappast in i politiken. Men kanske är det trots allt de 2 406 personer i Åbo som la sin röst på Li Andersson som vill ta till ordet ”förlust”.

Kanske tänker de då inte enbart på spelet mellan partierna utan också på det som pågår inom dem.

Eftersom Andersson la många politiska ringrävar och s.k. broilers bakom sig på valsöndagen var det många som talade om ett nytt Åbo. ”Det nya Åbo” har nu återkommit i form av det avtal som alla partier – förutom VF – ställt sig bakom, men steget från ord till handling har ännu ingen tagit (mer om det i ÅU imorgon).

Istället befarar många att de steg som tagits har varit i riktningen bakåt.

Men det här är spekulationer. Imorgon är vi klokare.

Dan

Mindre ballad, mera nyans

Mikko Koivu. Inget för landslaget? Foto: Wikimedia.

Journalisten Jari Korkki skriver i dag fränt om hockeyliraren Mikko Koivu som lämnar Åbo och TPS av skatteskäl.

Korkki går så långt som att kräva att de som inte betalar skatt ”då fosterlandet som mest behöver dem” inte heller ska spela i landslaget. Ett skäl till att Koivus sejour i moderklubben blev kortvarig har att göra med den tid som han kan spela i Finland utan att det påverkar beskattningen.

Korkkis inlägg är märkligt. Det dryper av samma fosterländska ordval som gör att den typen av diskussion som han vill initiera kvävs i sin linda. Men inlägget är en början och värt att spinna vidare på.

Jag ser det på följande sätt. Det är helt rimligt att diskutera professionella idrottares agerande i skattefrågor. Frågan är bara: hur får diskussionen en rimlig utgångspunkt?

Medveten om att jag gör mig skyldig till en generalisering vill jag påstå att rapporteringen om den professionella idrotten mera liknar ballader om bravader på Olympos höjder än välgrundade redogörelser för vad som händer i rinkar, på planer, i idrottshallar.

(I Finland är vi eventuellt mer sobra än i Sverige där mål i en träningslandskamp kan få journalister att tappa fattningen.)

Problemet är inte att sportjournalistiken tittar på annat än själva utövandet av idrotten. Snarare tvärtom.

Liksom underhållningsbranschens stjärnor är de stora idrottshjältarna inte på något naturligt sätt inflätade i samhällsdiskussionen. Vilket är onaturligt med tanke på hur oskiljbara idrott och samhälle är.

Nu vill någon säga att idrottare inte är politiker. De behöver inte bära ett större ansvar än medborgaren i gemen – betala skatt o.s.v. – och ofta gör de mer än så, genom välgörenhet t.ex.

Helt riktigt. För det som behövs kräver ingen ansträngning av idrottarna – om de så inte vill – men nog en ansträngning av den journalistkår (inte bara den med prefixet ”sport”) som bevakar idrotten och av dem som genom sitt sportintresse följer bevakningen. Det som behövs är en nyanserande diskussion om idrotten: om dess plats i samhället; om vårt förhållande till den; om rimliga och orimliga krav på idrottare o.s.v.

Det som kännetecknar den nyanserade diskussionen är t.ex. att en professionell idrottare inte jämförs med dem som tjänat Finland i krig. Därför kan den också behandla frågor om idrottares skattestrategier utan att dra paralleller till landsförräderi.

Dan

P.S. Det är möjligt att Jari Korkki med sitt ordsvall ville parodiera sportjournalistiken då den är som värst. I så fall dyker säkert ett uppföljande inlägg upp.

Den böljande vetenskapen

Undra! på Kåren den 15 november

Jag är sällan nöjd med hur vetenskaperna hanteras. Populariserad ter den sig för ytlig; specialiserad för tungrodd; politiserad för styrd; ignorerad för… tja, ignorerad.

Men jag börjar lära mig.

För medan det är viktigt att vetenskapliga resultat görs begripliga, inte förenklade; medan det specialiserade inte får vända sig bort från allmänheten utan mot den; medan politiken ska skapa möjligheter, inte styra, så får vi dras med avigsidorna.

Allt det här innebär nämligen att vetenskaperna finns på samhällets fabriksgolv, inte i kontorsbyggnaden som höjer sig över golvet.

Torsdagskvällens Undra!-afton på Kåren i Åbo var ett bra exempel på det här. (Jo, jag är synnerlig jävig i den bedömningen.)

Det slog mig, då filosofen Olli Lagerspetz svarade på frågan om varför vissa ord är fula att hans svar också kan beskriva själva utgångspunkten för vetenskaperna.

Lagerspetz sa att svordomar visar vilken betydelse språket har för oss. Det finns inte till för att enbart leverera påståenden och frågor; det uttrycker förhållandet mellan oss: glädje, sorg, ilska, humor…

Lite så är det med vetenskaperna. För även om deras metoder är underkastade krav på exakthet och välgrundade och välformulerade argument, så har vetenskaperna sin upprinnelse i människan tillvaro och samvaro.

Vetenskap är gravallvarligt, men samtidigt lättsamt; den är seriös men aldrig fri från humor; den är exakt och böljande.

Jag vill tro att vetenskapsaftonen Undra! var ett bevis på det här.

Dan

Ursäkten har ingen plats i homosex-debatten

Centern vill att Risto Räty ber om ursäkt offentligt för det ha sa under en valdebatt i S:t Olofsskolan i onsdags. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

Kravet på en ursäkt i det här fallet är orimligt eftersom effekten av en ursäkt, på sin höjd, är kosmetisk. Också Centerns partiledning förstår att ursäkten inte ändrar på Rätys åsikt.

Inte heller kan den vara ett tecken på att han ändrat åsikt; inte heller får den vara ett tecken på att han ändrat åsikt.

Låt oss bena ut begreppen:

  • En åsikt kan inte förändras för att en partiledning kräver det: det skulle visa på en marionettliknande egenskap hos kandidater i ett parti vars drivkraft, liksom hos alla partier, måste vara viljestarka individer.
  • En ursäkt får inte vara ett tecken på en fejkad mental u-sväng: det skulle visa på ett osunt förhållande mellan partiledningen och kandidaten, ett förhållande där kandidaten mot sin vilja tar ledningens ord i sin mun.
  • En ursäkt bottnar i att den som begått ett fel inser felet och ser den som lidit av felet. Det är upp till var och en att begrunda hur stort utrymmet är för det är i ett fall där utgångspunkten, enligt den ena parten, är något avvikande och onaturligt.

Om vi värna om rätten till en åsikt kan de åsikter som – speciellt i en valrörelse – upplevs som kränkande inte mötas med kravet på en ursäkt.

Åsikter (alla har dem, om de mest vitt skilda saker) ska tas för vad de är. De ska bemötas för vad de är. De är förankrade i en världsåskådning och en människosyn som – om vi alls har någon tillit till människorasen – inte låter sig styras. (Att de låter sig påverkas, utvecklas är en annan sak.)

Centern är upprört för att Risto Räty skadat valrörelsen. Men vem ska Räty be om ursäkt? Det är en fråga som han själv – inte Centern, som accepterat honom som kandidat – måste avgöra.

Det är nämligen bara Risto Räty som kan erkänna att han är ursäkten skyldig; det är bara han som kan formulera skälen för varför han är skyldig någon en ursäkt.

Det allmänheten ska göra är att nu och i fortsättningen ta politiska kandidater på orden. Orden är allt kandidaterna har; tilliten är allt väljarna har. I det här förhållandet – mellan kandidater och väljare – kan ursäkten inte vara nåt allmängiltigt.

Ursäkten kan inte vara nåt som reparerar en taktisk skada; nåt som inkluderar alla och envar utan att rikta sig till den enskilda människa som har rätten att kräva en ursäkt men som på grund av ”sakfrågan” istället får samma urvattnade version som allmänheten.

Dan

Kalla ointresset vid dess rätta namn

Det svenska kundrådet i Åbo, som fungerat som ett bollplank i social- och hälsovårdsfrågor, verkar inte få en fortsättning. Intresset finns inte helt enkelt.

Det är onödigt att i det här skedet, och utan djupare analys, dra långtgående slutsatser utifrån ointresset. Men det är skäl att notera ett par saker.

I bevakningen av servicen på svenska i Åbo är det lika viktigt att poängtera attityder bland minoriteten (minoriteten är inte homogen och attityderna är många) som det är att lyfta fram brister i myndighetsmaskineriet.

Om man ser de sistnämnda som kontinuerliga misslyckanden i att erbjuda den språkliga minoriteten service som den har full rätt till så ska man också se minoritetens oförmåga att dra nytta av det som erbjuds, inte som isolerade fall utan som en möjlig trend.

För samtidigt som det är viktigt att granska hur Åbo lever upp till sin ställning som tvåspråkig stad så är det lika viktigt att veta vad de svenskspråkiga förväntar sig av staden.

Kort sagt: grundläggande juridiska rättigheter är meningsfulla för att de har ett liv bortom paragraferna, ute i samhället. Därför är det viktigt att kunna bedöma hur livskraftiga de här rättigheterna är.

Ifall de lever ett tynande liv, om än bara hos en liten del av Åboborna, är det här lika viktigt att beskriva som det är att beskriva starkare rättskänslor och de uttryck de tar sig.

Dan