Kategoriarkiv: Åbo

Om det som sker uttryckligen i Åbo.

En bild som är fel på tusen sätt

Postat av
2

Om en bild säger mer tusen ord uppstår följande problem för den exakta nyhetsjournalistiken: vilka av de (mer än) tusen orden vill journalistiken poängtera och hur hittar man en bild som korrelerar med just de orden?

I många fall är det enkelt. Till exempel: reportern åker ut på ett uppdrag. Han träffar en människa på en viss plats där en viss händelse ägde rum. Han (eller fotografen) tar en bild av människan på den platsen. (Inser nu att den beskrivningen kommer farligt nära Dagens lokaltidningsbesvikelse, men låt gå.)

I andra fall är det knepigare. Gårdagens ord var ”hetsätning” med anledning av en bok som publicerades. Hur illustreras hetsätning på bild?

HBL valde en bild som, i mitt tycke, föreställer ett vanligt frukostbord. Svenska Yle hade först en bild av en mun som går åt en korv (den bilden togs senare bort). I den FNB-artikel som ÅU använde fanns en bild (av Lehtikuva) av en dam som hugger in i en donits.

Samtliga bilder kunde ha kopplats samman med en positiv nyhet – typ ”Finländare älskar frukost/korv/bakverk” – men de står inte i bjärt kontrast med nyheten om hetsätning.

Däremot kan man fråga sig vad draken Turun Sanomat tänkte då den valde att bildsätta en nyhet om hur USA:s scoutkårer diskriminerar homosexuella med den här bilden:

TS 30.1.2013

Den här bilden är fel på så många sätt att det är svårt att veta var man ska börja.

Men man kan ju konstatera att TS bildval kommer snubblande när det diskriminerande tankesätt som artikeln handlar om: homosexualitet handlar om sex; om en ständig sexlust som utmanar det som är normen (läs rätt).

TS kunde ha bildsatt den här artikeln på annat sätt – på webben avlägsnades bilden efter att läsare bl.a. kommenterat ”Miksi ihmeessä lehti on valinnut noin mauttoman kuvan juttunsa kuvitukseksi? On aika vastenmielistä leimata homous ja lesbous yliseksuaaliseksi. Herätkääs jo tähän päivään siellä toimituksessa!” – men troligen föreställde redaktionen sig att identifikationsfaktorn och genomslagskraften blir störst om man utgår från den mest förlegade synen på homosexualitet.

Kanske säger TS att det var ett olyckligt misstag; att redaktionen ”brast i sina rutiner”; att tidningen står för andra värderingar än den som bilden och texten tillsammans förmedlar. Men någon har valt den här bilden, någon har godkänt det valet och tidningen har gått i tryck.

De tusen orden berättar i det här fallet något om Turun Sanomat, och de är inte lätta att bortförklara.

Dan

P.S. Den som vill förkovra sig i bilders betydelse kan göra så på bloggen Genusfotografen.

 

Vänsterförbundets delikata situation

Postat av
Svara

Dagen innan den nya stadsstyrelsen tar form i Åbo spekulerar draken Turun Sanomat om dess sammansättning. Samtidigt som allt är långt från klart – först den 28 januari slår  fullmäktige fast vem de tretton är – kan vi notera att Vänsterförbundets situation är delikat.

TS menar att det sannolika är att Pirjo Rinne fortsätter i stadsstyrelsen och eftersom VF har bara en plats i styrelsen – bl.a. därför står partiet utanför Åboavtalet – skulle det betyda att röstmagneten Li Andersson står utanför Åbopolitikens spjutspets.

Andersson kan mycket väl komma att leda VF:s fullmäktigegrupp men med tanke på valresultatet – och med tanke på att Raimo Huhtanen ser ut att få vice ordförandeposten i byggnadsnämnden trots att han föll ur fullmäktige – kan en sådan post te sig som en förlust.

En förlust för vem? Såklart handlar politik också om personliga intressen. Utan den personliga viljan ger man sig knappast in i politiken. Men kanske är det trots allt de 2 406 personer i Åbo som la sin röst på Li Andersson som vill ta till ordet ”förlust”.

Kanske tänker de då inte enbart på spelet mellan partierna utan också på det som pågår inom dem.

Eftersom Andersson la många politiska ringrävar och s.k. broilers bakom sig på valsöndagen var det många som talade om ett nytt Åbo. ”Det nya Åbo” har nu återkommit i form av det avtal som alla partier – förutom VF – ställt sig bakom, men steget från ord till handling har ännu ingen tagit (mer om det i ÅU imorgon).

Istället befarar många att de steg som tagits har varit i riktningen bakåt.

Men det här är spekulationer. Imorgon är vi klokare.

Dan

Mindre ballad, mera nyans

Postat av
Svara

Mikko Koivu. Inget för landslaget? Foto: Wikimedia.

Journalisten Jari Korkki skriver i dag fränt om hockeyliraren Mikko Koivu som lämnar Åbo och TPS av skatteskäl.

Korkki går så långt som att kräva att de som inte betalar skatt ”då fosterlandet som mest behöver dem” inte heller ska spela i landslaget. Ett skäl till att Koivus sejour i moderklubben blev kortvarig har att göra med den tid som han kan spela i Finland utan att det påverkar beskattningen.

Korkkis inlägg är märkligt. Det dryper av samma fosterländska ordval som gör att den typen av diskussion som han vill initiera kvävs i sin linda. Men inlägget är en början och värt att spinna vidare på.

Jag ser det på följande sätt. Det är helt rimligt att diskutera professionella idrottares agerande i skattefrågor. Frågan är bara: hur får diskussionen en rimlig utgångspunkt?

Medveten om att jag gör mig skyldig till en generalisering vill jag påstå att rapporteringen om den professionella idrotten mera liknar ballader om bravader på Olympos höjder än välgrundade redogörelser för vad som händer i rinkar, på planer, i idrottshallar.

(I Finland är vi eventuellt mer sobra än i Sverige där mål i en träningslandskamp kan få journalister att tappa fattningen.)

Problemet är inte att sportjournalistiken tittar på annat än själva utövandet av idrotten. Snarare tvärtom.

Liksom underhållningsbranschens stjärnor är de stora idrottshjältarna inte på något naturligt sätt inflätade i samhällsdiskussionen. Vilket är onaturligt med tanke på hur oskiljbara idrott och samhälle är.

Nu vill någon säga att idrottare inte är politiker. De behöver inte bära ett större ansvar än medborgaren i gemen – betala skatt o.s.v. – och ofta gör de mer än så, genom välgörenhet t.ex.

Helt riktigt. För det som behövs kräver ingen ansträngning av idrottarna – om de så inte vill – men nog en ansträngning av den journalistkår (inte bara den med prefixet ”sport”) som bevakar idrotten och av dem som genom sitt sportintresse följer bevakningen. Det som behövs är en nyanserande diskussion om idrotten: om dess plats i samhället; om vårt förhållande till den; om rimliga och orimliga krav på idrottare o.s.v.

Det som kännetecknar den nyanserade diskussionen är t.ex. att en professionell idrottare inte jämförs med dem som tjänat Finland i krig. Därför kan den också behandla frågor om idrottares skattestrategier utan att dra paralleller till landsförräderi.

Dan

P.S. Det är möjligt att Jari Korkki med sitt ordsvall ville parodiera sportjournalistiken då den är som värst. I så fall dyker säkert ett uppföljande inlägg upp.

Den böljande vetenskapen

Postat av
1

Undra! på Kåren den 15 november

Jag är sällan nöjd med hur vetenskaperna hanteras. Populariserad ter den sig för ytlig; specialiserad för tungrodd; politiserad för styrd; ignorerad för… tja, ignorerad.

Men jag börjar lära mig.

För medan det är viktigt att vetenskapliga resultat görs begripliga, inte förenklade; medan det specialiserade inte får vända sig bort från allmänheten utan mot den; medan politiken ska skapa möjligheter, inte styra, så får vi dras med avigsidorna.

Allt det här innebär nämligen att vetenskaperna finns på samhällets fabriksgolv, inte i kontorsbyggnaden som höjer sig över golvet.

Torsdagskvällens Undra!-afton på Kåren i Åbo var ett bra exempel på det här. (Jo, jag är synnerlig jävig i den bedömningen.)

Det slog mig, då filosofen Olli Lagerspetz svarade på frågan om varför vissa ord är fula att hans svar också kan beskriva själva utgångspunkten för vetenskaperna.

Lagerspetz sa att svordomar visar vilken betydelse språket har för oss. Det finns inte till för att enbart leverera påståenden och frågor; det uttrycker förhållandet mellan oss: glädje, sorg, ilska, humor…

Lite så är det med vetenskaperna. För även om deras metoder är underkastade krav på exakthet och välgrundade och välformulerade argument, så har vetenskaperna sin upprinnelse i människan tillvaro och samvaro.

Vetenskap är gravallvarligt, men samtidigt lättsamt; den är seriös men aldrig fri från humor; den är exakt och böljande.

Jag vill tro att vetenskapsaftonen Undra! var ett bevis på det här.

Dan

Ursäkten har ingen plats i homosex-debatten

Postat av
Svara

Centern vill att Risto Räty ber om ursäkt offentligt för det ha sa under en valdebatt i S:t Olofsskolan i onsdags. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

Kravet på en ursäkt i det här fallet är orimligt eftersom effekten av en ursäkt, på sin höjd, är kosmetisk. Också Centerns partiledning förstår att ursäkten inte ändrar på Rätys åsikt.

Inte heller kan den vara ett tecken på att han ändrat åsikt; inte heller får den vara ett tecken på att han ändrat åsikt.

Låt oss bena ut begreppen:

  • En åsikt kan inte förändras för att en partiledning kräver det: det skulle visa på en marionettliknande egenskap hos kandidater i ett parti vars drivkraft, liksom hos alla partier, måste vara viljestarka individer.
  • En ursäkt får inte vara ett tecken på en fejkad mental u-sväng: det skulle visa på ett osunt förhållande mellan partiledningen och kandidaten, ett förhållande där kandidaten mot sin vilja tar ledningens ord i sin mun.
  • En ursäkt bottnar i att den som begått ett fel inser felet och ser den som lidit av felet. Det är upp till var och en att begrunda hur stort utrymmet är för det är i ett fall där utgångspunkten, enligt den ena parten, är något avvikande och onaturligt.

Om vi värna om rätten till en åsikt kan de åsikter som – speciellt i en valrörelse – upplevs som kränkande inte mötas med kravet på en ursäkt.

Åsikter (alla har dem, om de mest vitt skilda saker) ska tas för vad de är. De ska bemötas för vad de är. De är förankrade i en världsåskådning och en människosyn som – om vi alls har någon tillit till människorasen – inte låter sig styras. (Att de låter sig påverkas, utvecklas är en annan sak.)

Centern är upprört för att Risto Räty skadat valrörelsen. Men vem ska Räty be om ursäkt? Det är en fråga som han själv – inte Centern, som accepterat honom som kandidat – måste avgöra.

Det är nämligen bara Risto Räty som kan erkänna att han är ursäkten skyldig; det är bara han som kan formulera skälen för varför han är skyldig någon en ursäkt.

Det allmänheten ska göra är att nu och i fortsättningen ta politiska kandidater på orden. Orden är allt kandidaterna har; tilliten är allt väljarna har. I det här förhållandet – mellan kandidater och väljare – kan ursäkten inte vara nåt allmängiltigt.

Ursäkten kan inte vara nåt som reparerar en taktisk skada; nåt som inkluderar alla och envar utan att rikta sig till den enskilda människa som har rätten att kräva en ursäkt men som på grund av ”sakfrågan” istället får samma urvattnade version som allmänheten.

Dan

Kalla ointresset vid dess rätta namn

Postat av
Svara

Det svenska kundrådet i Åbo, som fungerat som ett bollplank i social- och hälsovårdsfrågor, verkar inte få en fortsättning. Intresset finns inte helt enkelt.

Det är onödigt att i det här skedet, och utan djupare analys, dra långtgående slutsatser utifrån ointresset. Men det är skäl att notera ett par saker.

I bevakningen av servicen på svenska i Åbo är det lika viktigt att poängtera attityder bland minoriteten (minoriteten är inte homogen och attityderna är många) som det är att lyfta fram brister i myndighetsmaskineriet.

Om man ser de sistnämnda som kontinuerliga misslyckanden i att erbjuda den språkliga minoriteten service som den har full rätt till så ska man också se minoritetens oförmåga att dra nytta av det som erbjuds, inte som isolerade fall utan som en möjlig trend.

För samtidigt som det är viktigt att granska hur Åbo lever upp till sin ställning som tvåspråkig stad så är det lika viktigt att veta vad de svenskspråkiga förväntar sig av staden.

Kort sagt: grundläggande juridiska rättigheter är meningsfulla för att de har ett liv bortom paragraferna, ute i samhället. Därför är det viktigt att kunna bedöma hur livskraftiga de här rättigheterna är.

Ifall de lever ett tynande liv, om än bara hos en liten del av Åboborna, är det här lika viktigt att beskriva som det är att beskriva starkare rättskänslor och de uttryck de tar sig.

Dan

Företagaren som politiker – och vice versa

Postat av
Svara

Föreningen Finlands företagare är på turné. Kommunalvalet är orsaken; kommunalpolitik är näringslivspolitik är den bärande tanken.

Välj en företagare, uppmanar kampanjen.

I dag stod Åbo och Egentliga Finland i tur. Vi har skäl att i ÅU inom kort pröva företagarnas önskelista mot kandidaternas löften.

Men innan det: en kort reflektion.

I USA har republikanen Mitt Romney delvis byggt sin presidentvalskampanj på sin erfarenhet som företagsledare. Det har inte alltid varit lyckosamt – Romney har inte bara skapat arbetsplatser, han har också lagt ner företag – men bevisligen har kopplingen näringsliv-politik varit lockande för väldigt många.

Det är den också för Finlands företagare (jämförelsen slutar där) vars pågående kampanj har som mål att se till att de drygt 1000 företagare som sitter i stads- och kommunfullmäktige i olika delar av landet inte blir färre. ”Välj en som påverkar, välj en företagare”, så kunde devisen översättas.

Då föreningen i dag bjöd journalister på lunch för att förmedla företagarnas budskap sa vice vd:n Antti Kujala att en företagare är en bra beslutsfattare; att en företagare har erfarenhet av att fatta beslut och vet hur man tar risker. Inte helt olikt Romneys retorik, men förstås mer nedtonat.

Kujala har rätt förstås. Han har rätt på så sätt att det inte finns något som säger att en företagare inte skulle vara en bra beslutsfattare. Han har rätt på så sätt att det finns av näringslivet uppskattade egenskaper som behövs inom politiken: förståelse för småföretagens behov av snabba och tydliga beslut kan nämnas.

Den som anar ett ”men” här anar rätt. Det finns nämligen en skillnad mellan att se politik som en version av näringslivet och att se politik och näringsliv som väldigt mycket beroende av varandra. (Och det är viktigt att påpeka att beroendet inte är ensidigt: politiken är beroende av näringslivet – och det är en bra sak.)

Så här tänker jag: då Finlands företagare säger att kommunalpolitik är näringslivspolitik så stämmer det, i den meningen att politiker ska se till att företagare har de bästa möjligheterna att driva framgångsrika företag som gör kunderna nöjda. Därför behövs företagare i politiken: ingen kan formulera behoven bättre än den som behöver.

Men det här gäller för alla intressegrupper och det är därför som politiken inte är en version av näringslivet. Politik handlar (i bästa fall) om att inkludera alla i kalkylen och om att försöka hålla majoritetens bästa för ögonen. Ett vinnande affärskoncept är en spjutspets i jämförelse med politikens spektrum.

Kanske kunde man säga att företagaren i fullmäktigesalen är viktig tack vare de övriga i salen: lärare, sjukskötare, konstnärer, arbetslösa… Företagaren bidrar med sin erfarenhet och, eventuellt, med förmågan att fatta beslut och ta risker. Men just för att hon inte gör det ensam är politik inte en version av näringslivet.

Dan

Ge resultatet en resonansbotten

Postat av
Svara

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)

Politisk rundgång

Postat av
Svara

Det finns en film som heter Jerry Maguire och i den filmen finns en av filmhistoriens smörigaste repliker: ”You complete me.” Översatt till svenska: Du fullbordar mig.

I kväll satt jag och lyssnade på Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson diskutera sig fram mot SFP:s partidagar i Karleby. Jag kom att tänka på den citerade repliken.

För vad jag såg var två politiker som kompletterar varandra; som i ingen fråga – vad jag kunde förstå – var av annan åsikt än den andra, men gärna ville ”tillägga något” efter att motkandidaten sagt sitt.

Är det bara vi journalister som söker konfrontation eller kan enigheten på riktigt vara en nackdel?

Tja, SFP kan känna sig trygg i att partiet har två lysande politiker som kan stöda varandra oberoende av vem som väljs. Valet i Karleby kommer knappast att väcka ont blod

Men: Då kandidaterna är så eniga; då SFP i så ett tidigt skede signalerade (genom att annonsera nu pågående turné) att eventuella andra kandidater inte behöver bemöda sig; då kandidaterna verkar predika för de redan omvända (partipolitiskt aktiva utgjorde en stor del av åhörarna i Åbos stadsbibliotek i kväll); då kan den här politiska begåvningen se väldigt enkelspårig ut.

Torbjörn Kevin ställde den motiverade frågan om hur SFP ska ta till vara de förmågor som inte drillats i partiets ”kadettskola”, de som inte är typiska folkpartister. Bägge kandidater tyckte att SFP måste bli bättre på det. Men vad betyder det, inte bara för SFP utan för partier överlag?

Eventuellt ett risktagande. Ett parti som drömmer om ett större stöd – SFP har pratat om ett tioprocentigt stöd – måste tillåta lite gjutjärnsyta för att fånga upp nya väljare och partiaktiva. Risken består i att det här kan skrämma bort de som trivs bra där de glider omkring på teflonytan.

Justitieminister Henriksson sa en intressant sak i kväll, lite i förbigående: Partiet borde ordna tillställningar dit folk kan komma och diskutera utan att få SFP-stämpeln på sig.

Jag undrar, varför är ett parti som berömmer sig för hur brett och högt det har mellan väggar och till tak rädd för att lämna stämpelmärken på folk? Jag tror att det finns en medvetenhet om att SFP betraktas som ett likriktande parti; ett parti som med sitt liberala famntag gör väljarnas olikheter till sina och därmed suddar ut dem.

Är det så på riktigt? Ja vad ska man tro då Haglund och Henriksson utmålas som de absolut bästa kandidaterna – ”vem som än väljs får SFP en bra ordförande” – och då de samtidigt är eniga i allt?

Politisk rundgång i ett parti får inte bara potentiella väljare att slå dövörat till. Det riskerar också göra trogna anhängare döva.

Dan

Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet?

Postat av
Svara

Dagen innan stadsfullmäktige ska ta ställning till huruvida domen mot Åbopolitikern Ilkka Kanerva inverkar på hans arbete som folkvald, väljer Kanerva att avgå från fullmäktige.

Tidpunkten för hans beslut kommer att väcka frågor. Hurudan diskussion inom Samlingspartiet har föregått Kanervas besked?

Kanerva säger själv, enligt FNB, att han inte vill att vissa stadsfullmäktigemedlemmar gör ”politisk rättegång” av ärendet. Han säger också att han ställer upp i höstens kommunalval.

Valet att avgå å ena sidan och, å andra sidan, den sturska attityden går inte ihop. Här är varför:

  • Kanerva tror att vissa fullmäktigemedlemmar skulle utnyttja tillfället politiskt. Eventuellt ja, men ifall de tänkt begränsa sig till måndagskvällens fullmäktigemöte gör de sig en björntjänst: Hade de velat göra politik av domen, borde de ha börjat redan.
  • ”Vissa” implicerar att majoriteten inte tänkte gå hårt åt Ilkka Kanerva. Så skulle utfallet också ha varit. Garvad politiker som Kanerva är, borde han inse att en isolerad, högljudd grupp i en i övrigt timid fullmäktigesal lätt framstår som mobbande busar. De skulle ha ”gjort politik” av ärendet; Kanerva hade fått sympatipoäng.
  • Om Kanerva vill undvika en politisk rättegång, varför binder han sig nu till att ställa upp i höstens kommunalval? Han har överklagat domen till hovrätten och frågan kommer inte att vara utredd till hösten. Med den hängande över sig, tror han verkligen att den inte kommer att följa med in i valkampanjen; tror han inte att motståndarna kommer att utnyttja den på hösten mer frenetiskt än de hade utnyttjat den i morgon?

Ilkka Kanerva bygger sina skäl att avgå på antaganden om hur hans motståndare skulle ha agerat.

Men frågan är om inte det egna lägrets åsikter var tungan på vågen: Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet fram till i kväll?

Dan