Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nyheten om vanvård på Kårkulla – det handlar om tillit

Under Yle Åbolands nyhet om att vanvård förekommer på någon av Kårkulla samkommuns enheter i Pargas har en diskussion om de anonyma källorna uppstått.

Många (anonyma) läsare har inga problem med att Yle hänvisar till källskyddet då vårdarnas identiteter hålls hemliga men det finns också de som tycker motsatsen.

Det finns de som tycker att Yle sysslar med sensationsjournalistik; att Yle svartmålar hela samkommunen då man inte säger vilken enhet det handlar om; att motiven för avslöjandet inte är vanvård utan något annat.

Så här skrev Journalistförbundet, Mediernas Centralförbund och Opinionsnämnden i ett ställningstagande med anledning av att en ny underrättelselag bereds:

Källskyddet är en fundamental del av yttrandefriheten som är en grundlagsenlig rättighet. Yttrandefriheten skyddas också av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Möjligheten att i medierna anonymt få lyfta fram samhälleliga problem och orättvisor, också idéer, är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhället och för demokratin. För medborgaren utgör källskyddet en del av yttrandefriheten. Att få information om samhället utgör också en viktig grund för att medborgaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om samhällets aktörer och om maktutövning.

Anonymitet är ett måste i såna här fall. Det är en icke-fråga.

Den egentliga diskussionen handlar om tillit. Litar folk på medierna? Litar folk på Kårkulla samkommun. Utgår man från kommentarsfältet under nämnda nyhet är det den senare som har ett förtroendeproblem.

Det finns de som tycker att vårdarna borde ha gått till samkommunens ledning med problemen och inte via medierna. Men även om man kan tycka att det kontraproduktivt, t.o.m. destruktivt att tala om vanvård utan att vara specifik så är det här inget som Yle har att göra med.

Mediernas ansvar är inte att fixa saker (trots att just Svenska Yle kört fixa-kampanjer). Mediernas ansvar är att skapa förutsättningar för att det som är sönder fixas, men medierna har inget resultatansvar vad gäller själva fixandet. Mediernas ansvar har att göra sanningen. Här kommer tilliten in.

Källskyddet är heligt och därför testas nyhetskonsumentens tillit till att, i det här fallet Yle Åboland, har verifierat anklagelserna; har uteslutit att andra motiv än att berätta sanningen; har satt sig in i organisationens praxis och så vidare.

Tillit förtjänas och förbrukas. Samkommunen har i mångas ögon förbrukat sitt, inte kanske p.g.a. anklagelserna i Pargas utan mera p.g.a. vad som tidigare de facto kunnat bevisas vara vanvård.

Tilliten till Yle Åboland är för var och en att avgöra men notera att då medier bedöms är det skäl att titta längre bak i tiden än den aktuella nyhet.

D.v.s. att frågan måste vara: Hur har den här nyhetsredaktionen levt upp till sitt ansvar så långt och vad säger det om den rapportering den gör just nu?

Dan

Ja, rubriken var missvisande

Eftersom NTM-centralen tycker att Nordanå-Lövböleplanen är för liten frågade ÅU enhetschefen Anna-Leena Seppälä om det betyder att centralen inte kan försvara planen.

Enhetschefen svarade:
– I det här avseendet tycker vi inte att planen är bra och det kan leda till oklara situationer i kommunen om bygglov söks innanför vindkraftverkens bullerområde men utanför planområdet. I det här skedet börjar jag inte spekulera i våra möjliga vidare åtgärder i ärendet.

Det här svaret ledde till rubriken ”NTM-centralen gillar inte planen”. (Läs artikeln med en korrigerad underrubrik här.)

Enhetschef Seppälä har sedan sagt att rubriken är missvisande (läs mera här). NTM-centralens synpunkt är att planen i övrigt är bra gjord och förverkligar landskapsplanen.

Rätt ska vara rätt.

Artikeln i lördagens ÅU håller streck men rubriken borde ha återspeglat att NTM-centralen inte gillar delar av planen men godkänner den som helhet.
Nu blev rubriken missvisande, och för det ber jag om ursäkt.

Dan Lolax

Ska SFP tas på orden?

I dagens ÅU (7.11) ingår artiklar om hur SFP hanterar flyktingfrågan på lokal nivå i Kimitoön och Pargas (kortversion här). Kommentaren nedan finns i anslutning till de artiklarna.

Det är motiverat att lyfta fram SFP då det handlar om flyktingfrågan i Åboland. Inte för att SFP allena bär ansvaret utan för att partiet är tongivande i Pargas och Kimitoön och förknippat med öppenhet och tolerans.
Att det i de åboländska kommunerna finns en verklighet som avviker och ibland skär sig med partitoppens budskap är i sig inget unikt. Det gäller alla partier att retoriken på riksnivå blir genomskinlig i den kommunala verklighetens kranka sken.

Att granska SFP:s budskap om ett rikare Finland ur åboländsk synvinkel handlar därför inte inte om att moralisera utan snarare om att problematisera; om att bedöma partiets uttalade mål.
Räcker det att målet finns som en motkraft till en inåtvänd och ibland rasistisk hållning? Eller måste det finnas en rörelse mot målet?
Stefan Wallin skrev som SFP-ordförande att partiet är beredd ”att bära ansvar och förtroende på politikens alla nivåer.” (Medborgarbladet 2/2011). Hur har det ansvaret, till exempel i flyktingfrågan i Åboland, omsatts i praktiken?

Att ställa de här frågorna är inte att underskatta att många folkvalda i Pargas och på Kimitoön ifrågasätter om de klarar av att ta emot flyktingar. Det är att ta SFP på orden: ”Vi… välkomnar en lyckad integration – inte för att det är lätt utan för att vi vill” (från Framtidsmanifestet).
Partiets politik kan inte definieras enbart utgående från vad det inte är (exkluderande, inåtvänd), utan från vad politiken åstadkommer – bland annat i Pargas och Kimitoön.
Också på kommunal nivå ska ett invandrarvänligt parti kunna granskas som om valteserna togs på allvar och förväntningarna var motiverade.

Om förväntningarna är motiverade, vad är då SFP:s flyktingpolitik i Åboland så långt? Knappast ett misslyckande men nog ett tecken på att partiets inkluderande politik inte förbehållslöst omfattas av alla.
Om förväntningarna ska dämpas, hur ska vi förstå SFP:s politik? Som alltid anpassad, ibland förverkligad men aldrig en som formar omständigheterna?
I så fall måste Framtidsmanifestets viljeyttring om en lyckad integration omvärderas.

Vilken servicenivå?

Det är skäl att säga ytterligare några ord om skärgårdstrafiken, utöver det som står i dagens ÅU (15.2.2013).

Ordet ”servicenivå” förekommer ofta i diskussionen. I regeringsprogrammet heter det att servicenivån ska ”tryggas”. Men hur vet politikerna att servicenivån tryggas?

Svaret är att det vet de inte.

Det finns ingen officiell definition av servicenivån, säger Sirpa Vanhala på NTM-centralen.
– En arbetsgrupp, där jag var medlem, försökte definiera servicenivån för några år sedan. Men vår rapport blev aldrig officiellt godkänd av Kommunikations- och trafikministeriet. Av vilken anledning vet jag inte, säger hon och är klart frustrerad. Och inte bara över det arbete och den tid som ödslas på rapporter som ingen läser.
– Det finns ingen som gör en helhetsbedömning av situationen.

Servicenivån är alltså mera ett internt verktyg för NTM-centralen än ett allmänt mått med politisk förankring. Den är resultatet av NTM-centralens dialog med skärgårdsborna, om deras behov, och centralens egen bedömning och upphandlingsförfarande.
– Det är också min uppgift att tänka framåt. Faktum är att skärgården avfolkas och det är inte NTM-centralens uppgift att hålla den vid liv. Vi ska sköta förbindelsen för de fast bosatta i skärgården.

Sirpa Vanhala säger att det finns skärgårdsdelar där NTM-centralen att dra ner på trafiken.
– Men det är onödigt att spekulera i dem nu. Dessutom är problemet, att även om vi drar ner turerna, säg från tio till fem i veckan, så minskar det inte våra kostnader.

Vi summerar.

  • Från politiskt håll heter det att servicenivån i skärgården ska tryggas.
  • I praktiken avses NTM-centralens möjligheter att möta skärgårdsbornas behov.
  • De möjligheterna styrs av budgetmedel, upphandlingslagar och en svag konkurrens.
  • Priserna pressas ner, vilket leder till att gamla fartyg trafikerar och få investeringar.
  • Det finns ingen förutsättning för en marknad. Minister Hautala gillar inte idén att hyra ut statligt tonnage och minister Kyllönen säger inte som tyder på att skärgårdstrafiken skulle få en nödvändig stimulans.

Slutsats: Att ”trygga servicenivån” betyder inte nödvändigtvis att hålla den på samma nivå som tidigare, än mindre att förbättra den.

Faktum är att ordet ”nivå” är vilseledande, eftersom det i verkligheten syftar på ett praktiskt tillvägagångssätt och inte en förutbestämd målsättning.

Dan

”För glädjen, inte för nöjet”

Frågan om vårjakt på alfågel borde inte vara svår (ÅU 13.4). Här är varför: Alfågeln – som passerar Finland i flytten mellan Östersjön och Norra ishavet – är sårbar. Beståndet i Östersjöområdet minskar i rasande takt.

Varför tillåta vårjakt på en hotad fågel? Speciellt som om höstjakt verkar vara möjlig.

Då jag intervjuade Jorma Lindblom, jägare i Korpo, sa han ungefär så här ”Vårjakten är nåt man gör av glädje. Inte för nöjets skull, som kritiker menar.”

Det är ett påstående som skiljer sig från andra argument. Andra argument låter förstå att alfågeljägarna i Åboland är så få att de inte kan ha någon inverkan på beståndet. Det stämmer troligen.

Ytterligare argument för fram höstjaktens praktiska omöjlighet: På hösten är alfåglarna för få, för långt borta och omständigheterna är för svåra för jakt. Också det sant, troligen.

Men det som Jorma Lindblom uttrycker – och som han ytterligare understryker då han talar om sjöfåglar som individer; om vissa platser som heliga – är ett förhållningssätt som, till sin egen nackdel, är starkt kopplat till själva jakten men som också är något större.

Förhållningssättet kan omsättas i något praktiskt. Jägarna i skärgården är ofta markägare. De har ett intresse av att se till sina egna marker, syssla med naturvård; hålla minken borta, fågelholken uppe.

Viljan att syssla med naturvård avtrubbas ifall den inte längre är rotad den traditionsenliga jakten. Så lyder argumentet, jag befarar att det stämmer.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla jägare känner ett släktskap med naturen. Men jag tror att det finns såna jägare. Jag tror att den känslan tar sig uttryck genom jakten och att den flankeras av en stor respekt och vördnad för naturen.

Det är inte den här känslan som blivit förlegad. Det är omvärlden som blivit fattigare. Fattigare på resurser men också andligt och intellektuellt.

Foto: Micha Fager

Men eftersom den här känslan är så starkt kopplad till själva jakten, och eftersom den svårligen kan kanaliseras genom något annat (det andra – naturvård, resursanvändning – har varit jaktens goda biprodukt), så blir den allt svårare att förklara.

Dagens vördnad och respekt inför naturen handlar väldigt mycket mera om att konservera, nåt som ofta framstår som jaktens motpol.

Här är det svåra: Konserveringen av naturen har i en viss mån blivit nödvändigt eftersom det förhållningssätt som Jorma Lindblom uttrycker blivit allt mer sällsynt.

Men konserveringen är ett trubbigt instrument. Miljöorganisationer kan inte skilja nöjesjägaren från människan som är i samspel med naturen: båda bär fågelbössa laddad med hagel.

Miljöorganisationerna, och många politiker med dem, tar det säkra före det osäkra; den säkrade bössan före den osäkrade – hur upplyst skytten bakom den senare än må vara.

Att vi kommit dit är en skam, men ett faktum.

Dan

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan

Om initiativ och demokrati

Närdemokrati var diskussionstemat i Framnäs föreningshus i Nagu i tisdags för en vecka sen. Allmänt taget handlade diskussion om:

  • Avstånd, d.v.s. det geografiska och – i brist på bättre ord – det känslomässiga avståndet mellan invånare och beslutsfattare/tjänstemän.
  • Form, alltså nämnder eller andra organ som ska garantera att invånarnas röst hörs och resulterar i politiska beslut.
  • Initiativ, som egentligen är själva utgångspunkten då man diskuterar hur invånarnas vilja bäst beaktas; det måste finnas nåt man vill.

Det är de stora lösningarna som intensifierat diskussionen om närdemokrati. Det är i de nybildade kommunerna runt om i Finland som närservicenämnder – eller motsvarande organ – finns.

Intrycket man får är att det är först då kommuner går samman som invånare måste säkra sin rätt att höras. Avståndet – som i den gamla kommunen var överkomligt – växer. Både geografiskt och känslomässigt: Det kommer ju ”främmande” med i beslutsfattandet.

Men i tanken att det är den nya kommunen som föder behovet av närdemokrati smyger ett strategiskt drag in: Gamla kommundelars intressen ställs mot varandra och mot centralförvaltningens.

Intressebevakningen föder sedan nya nämnder. Betoning av själva formen – nämnd, ting, kommundelsfullmäktige o.s.v. – överdrivs, eventuellt på innehållets bekostnad.

Det fanns en oro under tisdagskvällen för att en storkommuns perifera delar förfördelas i beslutsfattandet. Oron är befogad. Men då det hänt i andra kommuner är det inte för att närdemokratin har fallerat. Det är inte på grund av för långa avstånd eller på grund av fel sorts nämnder.

Då det hänt är det på grund av ett demokratiunderskott – vi kan stryka prefixet ”när” – som genomsyrar hela kommunen. Det är på grund av en initiativlöshet som inte är begränsad till de missgynnade kommundelarna utan som präglar folkvalda och tjänstemän i hela kommunen.

Har form och avstånd något med misslyckandet att göra, är det på följande sätt: Initiativlösheten har gjort avståndet till ett oöverkomligt hinder; den har gjort formen – vare sig det handlar om nämnder eller något annat – innehållslös.

Politik brukar kallas ”det möjligas konst”. Det ska inte vara omöjligt att fortsätta se möjligheterna – ta initiativen – i en storkommun. För invånare, beslutsfattare och tjänstemän är utmaningen att föra fram – och ta till vara – enskilda initiativ som i förlängningen gynnar hela kommunen.

Dan

”Ny” energi på gammal marknad

Inget hindrar diskussionen om vindkraft från att vara saklig. Vi behöver inte svartmåla den gröna energin. Inte heller ska den slå blå dunster i våra ögon.

Vi kan hålla oss till det vi vet. Regeringens mål är att 700 nya vindkraftverk byggs fram till år 2020. Beslutet om inmatningstariffer har fått igång planeringsarbetet (men arbetet går inte tillräckligt snabbt, menar näringsministern Jyrki Häkämies som bett minister Lauri Tarasti utreda frågan).

Vi vet alltså att vindkraftsbranschen växer. Den kommer att skapa jobb. Vi vet också att Finland ligger bra till då det handlar om materialframställning och om att tillverka komponenter till vindkraftverken. (Se till exempel Teknologiindustrins (finskspråkiga) prognos.)

Men även om det handlar om en nationell målsättning så är den lokala aspekten viktig. Om mindre orter bidrar till att Finland når sina energimål, hur belönas de? What’s in it for me? som frågan lyder i amerikanska filmer.

Artiklarna i tisdagens ÅU för fram två aspekter. För det första finns det goda möjligheter för det lokala näringslivet på placeringsorterna att dra nytta av vindkraften. Men det här sker knappast per automatik då också arbetet med vindkraftparkerna konkurrensutsätts. Mindre entreprenörer kan inte förlita sig på investerarnas och vindkraftsbolagens goda vilja.

Dessutom är just den arbetsinsatsen övergående, vilket för oss fram till den andra aspekten. En vindkraftsturbin genererar, från planering till det att den producerar el, ungefär 400 arbetsdagar. Det bestående jobbet finns i service- och underhållsarbetet. Men att på 80 meters höjd reparera en mölla är inget man gör i en handvändning.

Därför har vindkraftens ekonomiska effekter på lokalt plan att göra med utbildning. Var utbildas vindkraftsmontörer? För vem och var stationeras de? I Svenskfinland är det Vasa Yrkesakademi som just nu har kommit längst i planeringen. Och man har planerat uttryckligen för att det ska gagna den lokala ekonomin i Vasaregionen då efterfrågan på montörer når sin kulmen.

Utesluter det här att Kimitoöns kommun och Pargas stad ser nya jobb skapas innanför sina respektive gränser tack vare vindkraften? Naturligtvis inte. Men medan energiformen är ”ny” så är förutsättningen för marknaden den gamla vanliga. Konkurrens gäller. Konkurrens med priser och kunnande.

Vindkraftsdebatten är polariserad. Därför gör de kommuner som överväger större vindkraftsprojekt klokt i att tänka så konkret som möjlig. Till exempel: Vad kommer den arbetsmarknad som skapas att kräva och hur säkrar den här regionen en utbildning för just den arbetsmarknaden?

Ta lärdom av Vasa.

Dan