Kategoriarkiv: Brott och straff

Ge resultatet en resonansbotten

Postat av
Svara

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)

”Jo jo, men du vet vad jag menar”

Postat av
1

De journalistiska vägarna är vindlande men mjuka.

Hjulspår uppstår snabbt, blir djupare och svåra att undvika. På vissa vägsträckor följer vi journalister varandra utan att vika en tum från hjulspåren.

Sedan lördag har ni läst olika variationer på formuleringen ”årets midsommarfirande har krävt åtminstone femton liv”. Den tragiska siffran har justerats men budskapet är detsamma: midsommarhelgens firande kräver.

Det är inte bara firandet som är traditionellt. Att berätta om det förlängda veckoslutets tragiska statistik är mediernas midsommarsnaps; helgens magiska förmåga att kräva liv är visan som föregår snapsen.

Jag är petnoga. Jag påstår att en på det hela taget godtyckligt avgränsad tidsperiod är just det, men ingen dödsvållande orsak. Jag påstår att det är slentrianmässigt, t o m respektlöst att sätta ”firandet” som gemensam nämnare för personers död under denna tidsperiod.

Nån vill säga ”jo jo, men du vet vad jag menar”. Och vidare: Ingen påstår att det finns en kausalt samband mellan alla dödsfall under gångna helg och själva firandet. Men alla vet att olycksfalls- och brottsstatistiken går i taket just vid denna tidpunkt.

Det ifrågasätter jag inte (även om jag f t inte är bekant med statistiken). Men den svepande gesten – som utgörs av att helgbemannade redaktioner samlar in rapporter från landet och buntar ihop dem enligt en färdigt gjord mall – vittnar i värsta fall om en mekanisk nyhetsrapportering som förutsätter att folk ”vet vad den menar”.

Dan

Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet?

Postat av
Svara

Dagen innan stadsfullmäktige ska ta ställning till huruvida domen mot Åbopolitikern Ilkka Kanerva inverkar på hans arbete som folkvald, väljer Kanerva att avgå från fullmäktige.

Tidpunkten för hans beslut kommer att väcka frågor. Hurudan diskussion inom Samlingspartiet har föregått Kanervas besked?

Kanerva säger själv, enligt FNB, att han inte vill att vissa stadsfullmäktigemedlemmar gör ”politisk rättegång” av ärendet. Han säger också att han ställer upp i höstens kommunalval.

Valet att avgå å ena sidan och, å andra sidan, den sturska attityden går inte ihop. Här är varför:

  • Kanerva tror att vissa fullmäktigemedlemmar skulle utnyttja tillfället politiskt. Eventuellt ja, men ifall de tänkt begränsa sig till måndagskvällens fullmäktigemöte gör de sig en björntjänst: Hade de velat göra politik av domen, borde de ha börjat redan.
  • ”Vissa” implicerar att majoriteten inte tänkte gå hårt åt Ilkka Kanerva. Så skulle utfallet också ha varit. Garvad politiker som Kanerva är, borde han inse att en isolerad, högljudd grupp i en i övrigt timid fullmäktigesal lätt framstår som mobbande busar. De skulle ha ”gjort politik” av ärendet; Kanerva hade fått sympatipoäng.
  • Om Kanerva vill undvika en politisk rättegång, varför binder han sig nu till att ställa upp i höstens kommunalval? Han har överklagat domen till hovrätten och frågan kommer inte att vara utredd till hösten. Med den hängande över sig, tror han verkligen att den inte kommer att följa med in i valkampanjen; tror han inte att motståndarna kommer att utnyttja den på hösten mer frenetiskt än de hade utnyttjat den i morgon?

Ilkka Kanerva bygger sina skäl att avgå på antaganden om hur hans motståndare skulle ha agerat.

Men frågan är om inte det egna lägrets åsikter var tungan på vågen: Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet fram till i kväll?

Dan

Förenklingen är det farliga

Postat av
Svara

På tal om artiklarna i tisdagens ÅU: Polisens samarbete med medierna är viktigt. Men det finns saker att beakta.

Det här är verkligheten: Brottsrapporteringen vilar – för de redaktioner som inte har kriminalreportrar – på poliskårens axlar. Notiser om rattfylleri, misshandel, stölder och andra brott grundar sig på dagliga polisrapporter.

I förlängningen handlar det om att nyhetsredaktionerna vet att allmänheten vill ta del av brottsrapporteringen.

Det ligger i polisens intresse att visa framfötterna; visa vad kåren gör, hoppas på förebyggande effekter och på bättre rekryteringsresultat.

Riskfaktorerna finns här:

  • En liten redaktion kan inte skärskåda rapporterna och en underbemannad poliskår ägnar inte rapporterna den omtänksamhet som känsligt material kräver: Förenklade redogörelser blir nyhetsstoff.
  • En medialt medveten poliskår kan försöka förstärka genomslagskraften av rapporteringen: Då polisens ordval börjar likna kvällstidningarnas kan budskapet överrösta alla försök till en mer försiktig – och mer verklighetsförankrad – beskrivning av t.ex. hur farlig stadstrafiken är.
  • En generös rapportering ger medier möjlighet att välja och vraka: Då polisen formar sin information efter mediernas intresse och medierna själva plockar russinen ur kakan, kan polisens goda avsikter resultera i vinklade nyheter.

Alla de här riskfaktorerna har det här gemensamt: Istället för att bidra till en nyanserad nyhetsrapportering bekräftar de en snedvriden övertygelse. På det här sättet blir samhället farligare, hoten blir fler, lösningarna enklare.

Det är den förenklingen som är det farliga.

Dan