Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Alexander Stubbs vädjan till Yle är skenhelig och problematisk

Finansminister Alexander Stubb (Saml) riktade i dag på sin Facebooksida en vädjan till Yle som bolaget också fått från annat håll: lämna över råmaterialet bakom Panamaläckan till polisen och Skatteförvaltningen.

Alexander_Stubb

 

Programmet MOT:s producent Renny Jokelin har redan tidigare gjort klart för polisen att Yle inte tänker lämna ut materialet. Polisen kan vända sig till ICIJ, men nätverket kommer troligen att ge samma svar, säger Jokelin.

Yle Spotlights Kjell Lindroos, en av de journalister som jobbat med materialet, svarade också på ett liknande krav i tv-programmet OBS (från cirka 12 minuter framåt). I det fallet var antagandet från Handelskammarens Leena Linnainmaa att om journalisterna inte överlämnar materialet så agerar de domare.

Polisens fråga är på sin höjd begriplig. De måste trots allt försöka få tillgång till allt som rör deras utredning. Att de inte får den tillgången torde inte överraska dem.

Linnainmaas utspel är ett tecken på ett missförstånd. Å ena sidan berömmer hon journalisternas jobb och de avslöjanden som följer av det. Å andra sidan anklagar hon journalisterna för att döma oskyldiga om de inte överlämnar materialet.

Linnainmaa verkar inte förstå att det hon berömmer journalisterna för är möjligt bara om källskyddet hålls intakt. Dessutom: att journalisterna gör avväganden om hur materialet ska omsättas i konkreta rapporteringar tyder på motsatsen till att ”döma oskyldiga”, det tyder på sunt journalistiskt förnuft.

Stubbs vädjan däremot är mer problematisk. Som erfaren politiker, partiledare och finansminister är han väl införstådd i vad som gäller för journalistkåren. Trots det vädjar han, medveten om vad Yle sagt tidigare, också i andra fall, och vad bolaget kommer att säga nu.

Så varför vädjar han? En förklaring är att Stubb behöver visa aktivitet i frågan. Hans kamp för förvaltningsregistret, som kritikerna beskriver som ett verktyg för skattesmitare, har ställt honom i dålig dagar.

Stubb behöver visa beslutsamhet. Då är det tacksamt att sända en till synes hedersam vädjan till Yle, som för att säga ”Vi jobbar alla tillsammans i den här frågan… eller hur, Yle?”

Det problematiska och skenheliga här, är att fokus riskerar förflyttas från problemet – en global struktur som inkluderar Finland och som möjliggör en skattesvindel av enorma proportioner – till den som avslöjar problemet. Som om journalister som inte ställer sig till myndigheternas förfogande blir en del av problemet.

Alexander Stubb behöver inte Yles rådata för att jobba mot skatteplanering och skattesmitning. Däremot behöver Stubb och andra politiker journalister som ser till att folkvalda tar problemet på allvar. Journalister kan bara göra det här jobbet om deras arbetssätt hålls intakta.

Det här vet Stubb. Att han låtsas vara ovetande är skenheligt och problematiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vad HSS Medias miljonvinst betyder – och inte betyder

Mediekoncernen HSS Media, som ger ut Vasabladet, ÖT och Syd-Österbotten, gjorde i fjol – efter två förlustbringande år – en vinst på en miljon euro.

Det här är ett remarkabelt resultat. Inte bara för att HSS Media är upp i 2010 års vinstsiffror, och t o m nosar på 2007 års resultat, utan också för att resultatet visar möjligheterna och sätter press på övriga finlandssvenska medier och deras ägare.

Det kan vara skäl att fundera på vad det goda resultatet betyder – och inte betyder. Eller snarare: hur resultatet kan tolkas, och hur det inte kan tolkas. Nedan en kort lista.

  • Demon-vd:n Wahlbeck. Svante Wahlbeck var ett överraskningsnamn då han valdes till HSS Medias vd 2014. Främst p g a att han hade noll erfarenhet av mediebranschen. ”Det handlar om att skapa produkter som folk vill köpa. Det är regeln oberoende av om man har en mediebakgrund eller om man, som jag, kommer från läkemedelsbranschen”, säger Wahlbeck i dag. Frågan är: Kommer andra ägare att se Wahlbecks oerfarenhet av mediebranschen som en styrka och kommer det i sin tur att synas i rekryteringen?
  • Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Nå, kanske inte fullt så dramatiskt men HSS Medias försäljning av Pietarsaaren Sanomat har sin del i vinsten. Inte bara för att den gav en engångsvinst – vore intressant att se exakt hur stor – utan också för att tidningen, enligt Wahlbeck, inte var vinstgivande. Frågan är: Kommer HSS Medias avskurna hand att inspirera ägare som ser inte tillräckligt vinstgivande tidningar i koncernen? (Brasklapp: PS var en anomali i det finlandssvenska medielandskapet så man ska inte dra för stora växlar på detta.)
  • Mer yta för annonser. HSS Media räknar bloggportalen Sevendays och gratistidningen Jeppis Weekly till sina satsningar. Klart är, att de här satsningarna är till för att fånga upp annonsörerna, innehållet kommer i andra hand. Det innebär inte att innehållet är svagt, utan enbart att det är relationen kostnadseffektivt-annonsinkomster som väger tyngst. Frågan är: Kommer vi att se fler såna här ben växa ut ur mediebolagens kroppar? Kommer det redaktionella innehållet att bli lättproducerat kitt som håller samman annonserna?
  • De dyra journalisterna. HSS Media hade inte gjort det här resultatet om koncernen inte sagt upp folk. Efter fjolårets samarbetsförhandlingar blev HSS Media fjorton personer färre, elva av dem hade jobbat på redaktionerna [se korrigering längre ner]. Med den åtgärden har man alltså lyckats göra ett resultat som kan jämföras med det HSS Media gjorde 2010, vilket var ungefär då annonsintäkterna började dala och nätets olönsamhet blev ett akut problem. Men det betyder knappast att HSS Media funnit en varaktig balans. Upplagan sjunker och med den de traditionella annonsintäkterna (med undantag för Syd-Österbotten). De digitala prenumerationerna ökar, liksom annonsintäkterna för nätet. Men den utvecklingen får inte stanna upp. Frågan är: Har uppsägningarna visat att HSS Medias tidningar kan bevaka regionen med krympta redaktioner och vad innebär det för journalisternas förhandlingsposition under framtida samarbetsförhandlingar – på HSS Media och andra mediebolag?
  • Vad säger allt det här om innehållet? Den frågan kan inte jag svara på. På den frågan svarar ÖT:s, VBL:s och Sydins läsare. De svarar på den genom att fortsätta läsa – eller så inte. Men viktigast av allt: De svarar på den genom att börja läsa. I den pågående omställningen tappar alla tidningar läsare, bl a p g a läsarna inte kan identifiera sig med innehållet och inte ser mervärdet i det. Om en tidning kan vinna nya läsare trots redaktionella nedskärningar är det goda nyheter för mediekoncernen men knappast positivt för journalistiken överlag. Frågan är: Hur står sig HSS-tidningarna journalistiskt i förhållande till miljonvinsten och hur tolkar andra tidningsägare den relationen?

Korrigering 20:17: Av de elva som som lämnade HSS Medias tidningsredaktioner gick en i pension och två sade upp sig. Antalet direkt uppsagda redaktionella medarbetare var alltså åtta, inte elva.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan

Hankeiter – svik inte Studentbladet!

Yle Huvudstadsregionen rapporterar att Hankens studentkår är missnöjd med Studentbladets innehåll och överväger att lämna föreningen som ger ut tidningen, SSI.

Hankeiterna tycker att Stbl skriver för mycket om hum-flum och för lite om fyrk. Därför känns tidningen inte relevant längre; därför gör de kanske som Åbo Akademis Studentkår redan gjort och lämnar tidningen åt sitt öde.

Innehållet i Stbl är en evighetsdiskussion – men inte bara på ont. Det är väl självklart att en tidning som vänder sig till tusentals studenter aldrig kan tillfredsställa alla och ska diskuteras.

Det är ett misslyckande om den diskussionen leder till att Stbl lämnas vind för våg. Det tyder på att man inte diskuterar lösningar, eller i värsta fall att diskussionen aldrig var ämnad att leda till en lösning; att de som schappar vill spara pengar – inte läsa om dem.

Så här är det: Stbl:s situation kan liknas vid lokaltidningens. Förr, då världen var mera avgränsad, mättades behovet av den tidning som skrev om det som direkt berörde en själv. De här gränserna finns inte längre, och behoven som ska mättas är många.

Det handlar om att Stbl måste, liksom vilken lokaltidning som helst, ha en fingertoppskänsla för läsarnas mosaiska vardag. I den ryms enormt mycket mer än studier, och vardagen är inte enbart kopplad till studieorten.

Det är förstås det här Stbl försöker göra hela tiden – med begränsade resurser som blir ännu mer begränsade om hankeiterna sticker.

Men frågan är om det inte är dags för Stbl att ta hela klivet in i den digitala värld där merparten av studenterna finns för det mesta och där blivande studenter kommer att finnas uteslutande?

Mitt förslag: Starta en Stbl-community där trafiken går mellan redaktionen och studenterna och mellan studenterna själv; där kvalitativ journalistik fortfarande står i fokus, men nu ännu mer eftersom den inte binds upp av papprets deadlines och utgivningsdatum; där den här flexibilitet möjliggör medarbetare på alla studieorter i Svenskfinland; där text kompletteras av videomaterial, livestream och podcasts.

Mitt råd till Svenska handelshögskolan: Svik inte Stbl, hitta en fungerande lösning istället.

Min vädjan till Åbo Akademis studentkår: Återvänd till Stbl! Ni behövs.

Dan

PS. Läs också chefredaktören Niklas Evers kolumn.

Irrelevanta tidningar dör

Journalisten Viveca Dahl jämförde i en debattartikel riktad till HSS Medias styrelse lokaltidningen med skolan: viktig för demokratin, för regionen, för den svenska minoriteten.

Jag håller med. Men jag är jävig. Som journalist kan jag inte tycka annat. Jag vill att jämförelsen ska hålla streck.

Dahl erkänner i samma andetag att jämförelsen haltar: utbildningen är mer grundläggande än journalistiken.

Kanske kan man uttrycka det så här: en bra skola är en förutsättning för ett välfungerande samhälle. Vi kan inte tänka bort skolan utan att rasera det vi förstår med ”samhälle”.

Journalistikens betydelse är en annan. Jag tänker så här: bra journalistik garanterar inte ett gott samhälle men skapar förutsättningar för ett sådant.

Och tvärtom: dålig journalistik skapar inte dåliga samhällen men korruption och maktmissbruk (etc.) har ett försprång i samhällen där censur råder.

I en nordisk demokrati – ett ”gott” samhälle – måste journalistiken ständigt påvisa sin relevans. Då vi journalister ska göra det mer utförligt drar vi ofta till med fina ord om ”den tredje statsmakten”, ”vakthunden”, ”demokrati”, ”öppenhet” osv.

Förstå mig rätt: det här är mera än fina ord. Men journalistikens syfte garanterar inte dess relevans.

Vilket för oss tillbaka till Dahls jämförelse – och hur den haltar.

Skolans förmåga att följa med sin tid är ett evigt diskussionsämne. Utbildningens relevans är en hjärtefråga för nationen, bl.a. eftersom det inte finns något alternativ. Den måste fungera.

Journalistikens relevans är också viktig, om än ingen hjärtefråga. Men om den lokala dagstidningen känns irrelevant så finns det alternativ, bl.a. att inte längre prenumerera på den.

Diskussionen om mediekrisen handlar väldigt mycket om att lösa lönsamhetsfrågan. Hur få folk att betala för journalistiken på nätet? Hur locka annonsörer? Etc.

Den här frågan dominerar eftersom tidningsägarna vill göra pengar på journalistiken och journalisterna vill att pengar ska trygga deras jobb.

Men diskussionen om journalistikens relevans då? Handlar uppsagda prenumerationer om att läsarnas ekonomiska smärtgräns kommit emot eller om att tidningen inte upplevs relevant längre?

Svaret är troligen: en kombination av båda.

Kanske är det så, att irrelevansen tydligast kommer fram genom den breda massans tystnad då det handlar om tidningarnas situation.

Vi ser inte politiker uttrycka sin oro över de många uppsägningarna inom mediebranschen, men vilken annan bransch som helst, som kan peka på liknande siffror, får nog politikerna på fötter.

Folk går inte man ur huse för att lokaltidningen är i knipa, men om byskolan finns på sparlistan… ja, ni fattar.

Så var landar vi? Tja, den tidning som är irrelevant överlever inte. Att lösa den ekonomiska frågan räcker inte eftersom relevansen är en oskiljbar del av den. Folk betalar bara för det de inte kan vara utan.

Fina ord om journalistikens betydelse väger lätt om slutprodukten upplevs som irrelevant.

Det är det här som testas nu. De finlandssvenska tidningar som går under gör det i slutändan för att folk kan undvara dem.

En avslutande klausul: jag hör till dem som inte tror på journalistiken som en vinstgivande affär. Dvs. att det måste finnas rent kommersiell verksamhet som stöder journalistiken. Men oaktat detta är journalistikens relevans avgörande, oavsett om man talar dess samhälleliga betydelse eller om att kränga den.

Så mycket tjänade Dan Lolax i fjol

Idag handlar nyheterna uteslutande om bara en grej: finländarnas beskattningsbara inkomster.

De här siffrorna är som statistik överlag – de säger inte mycket i sig, men de kan vara del av en gedigen journalistisk gärning.

I rätt stor utsträckning är de inte det. För det mesta handlar det om att lista kända och okända personer bredvid en siffra som anger hens kapital- och förvärvsinkomster.

Eller så tar man en kändis, säg Isac Elliot, eller en politiker, t.ex. Li Andersson, eller nån som figurerat annars i nyheterna, varför inte Talvivaaras vd Pekka Perä, och så får folk lista ut resten själv.

Det finns nämligen mycket som är antytt i det här sammanhanget, som så ofta då det handlar om pengar.

Hur tjänar hen sina pengar? Varför så mycket? Och: är hen värd den lönen?

HBL:s chefredaktör Jens Berg skriver att uppgifterna speglar vårt samhälle, om den journalistiska ambitionen finns. Det håller jag med om. Men i dag då uppgifterna offentliggjorts är det rätt skralt med den ambitionen och med det sammanhanget. Och det gäller alla nyhetsmedier.

Nåväl, de mer djuplodande analyserna dyker säkert upp imorgon. Å andra sidan: vilken effekt tror vi att de kommer att ha? Eller kanske borde vi fråga om vilken effekt vi vill att analyserna ska ha?

Symptomatiskt för den här statistiken är nämligen att den alltid handlar om någon annan. Den dramatiska effekten – som gör att ”vi” läser om ”deras” inkomster – bygger på att den är helt odramatisk för ”oss”.

”Vi” behöver inte diskutera vår lön med någon. Den inställningen gör att Jens Bergs förhoppning om att ”rapporteringen kan bidra till en mer konstruktiv och bredare diskussion om inkomster” inte kommer att besannas.

Löneklyftan i samhället får ett fullständigt sammanhang först då ”vi”, den tysta majoriteten, börjar tala om vår lön.

Höginkomsttagarna gör (motvilligt) en insats för den diskussionen – den insatsen ser vi idag – men medel- och låginkomsttagarna är passiva.

En konstruktiv diskussion om lönenivåerna i vårt land kräver att så många som möjligt, inte bara ”toppen”, lägger sig i blöt.

Har jag sagt A måste jag säga B:

Ifjol var mina förvärvsinkomster 47 666 euro. Några kapitalinkomster har jag inte. Jag är rätt nöjd med den lönen. Den plus min frus lön möjliggör att vi kan sätta undan lite pengar nu och då, samtidigt som vi betalar 1 000 euro varje månad på vårt huslån.

Vad har du i lön?

Dan

HBL:s journalister gjorde debatten en björntjänst

Det ligger nåt paradoxalt över HBL:s fackklubbs förklaring till varför den uppmanade medlemmar att inte delta i Publicistförbundets debatt om den finlandssvenska journalistikens framtid.

Å ena sidan ser fackklubben KSF:s nedskärningar som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Å andra sidan råder klubben sina medlemmar att sätta det egna jobbet före hotet mot demokratin – därav frånvaron i debatten.

Man kunde ha tänkt sig, att om KSF-tidningarnas reform rubbar det finlandssvenska samhället i grunden – jag kan mycket väl se hur reformen kan göra det – så är journalisternas högljudda medverkan än mer viktig.

Om journalisterna på HBL upplever sig hotade av bossarna Teir och Bergh, så är det inte en fråga separerad från det större hotet som beskrivs. En journalist som tiger i rädsla för att förlora sitt jobb är hotet mot demokrati förverkligat.

Om KSF:s nedskärningar är av allmänt intresse, är det inte allmänheten till gagn att debatten haltar. Mediehusets ledning kan visserligen grillas av utomstående – det allmänna intresset gör det möjligt – men husets folk vet mer än utomstående.

Okej, fackklubben på HBL ville få fram en poäng, närmare bestämt missnöjet med ledningen och tvivlet på reformen. Och eftersom uttalandet väckte viss uppståndelse tycks klubben också ha lyckats.

Men jag tror det är en illusorisk framgång. För när folk hör ”hot mot det fria ordet och demokratin” tänker de på Kim Jong-un eller Aleksandr Lukasjenko, inte på en f.d. förlagsdirektör från Vasa. Journalisternas drag riskerar framstå som en överdrift.

Det bästa sättet att förmedla poängen är alltid att ta debatten. Vilket för mig till min personliga käpphäst, mediekritiken i Svenskfinland. Den är synnerligen dålig (i Finland överlag också), och vi behöver en plattform – gärna i form av ett tv- och eller radioprogram – som kan följa med medieutvecklingen, ställa alla involverade kritiska frågor och fungera som förmedlare av kritiken.

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.