Kategoriarkiv: Ekonomi

Företagsnyheter, men också politiskt beslutsfattande.

Om nyhetsbevakning och varumärken

Postat av
4

Av förekommen anledning har företags- och bolagsnamn duggat tätt i ÅU den senaste tiden. I rapporteringen om upp- och nedgångar går medierna en balansgång. Objektivitet gäller, nyheternas uppgift är inte att ge privata intressen för- eller nackdelar.

Här finns en intressant detalj att notera, nämligen hur företag, bolag och koncerner skriver sina namn och hur medierna väljer att skriva dem. Ska vi t.ex. skriva FNsteel (koncernens stavning) eller FN-steel? ÅU väljer det senare alternativet, med uppbackning av språkstödet.

Ska vi skriva möbeljättens namn IKEA eller Ikea? Svaret är, återigen med skrivregler som stöd, Ikea. (Om namnet uttalades i stil med USA eller FN vore versalerna okej.)

Eller för att ta ett namn som inte är förknippat med (stora) kommersiella intressen: är det bättre att antimobbningsprogrammet skrivs KiVa skola, en förkortning av finskans ”kiusaamista vastustavaa”, eller ska vi fortsätta med Kiva skola – och vara konsekventa regelföljare?

Nyhetskonsumenten i gemen reflekterar kanske inte över det här utan reagerar (förhoppningsvis) mera på innehållet. Men för nyhetsredaktionerna har frågan betydelse, främst av två skäl.

Dels är medierna bärare av landets nationalspråk. Det inkluderar hur ord skrivs. Dels kan regelbrytande skrivsätt, oberoende av var de finns, tolkas som ett bevis på bristande objektivitet – ifall de anammas av nyhetsmedierna. Hur t.ex. företag väljer att skriva sina namn är aldrig slumpartat. Det handlar om varumärken: att få nyhetsredaktioner att anamma en viss skrivning är en framgång för varumärket.

Det här föranleder en hel del diskussion, för anomalierna blir bara fler och för en nyhetsreporter är det inte alltid självklart hur den ”korrekta” versionen ser ut.

Och, vill jag påstå, det är ingen självklarhet för alla som jobbar med nyhetsmedier att det finns ett alternativt skrivsätt som är mera rätt än den företaget, bolaget eller koncernen valt. Om mediernas uppgift är att bevaka verkligheten som den är, kan inte ”omskrivningar” då ses som förvrängningar av verkligheten?

Personligen förstår jag bägge sidors argument och är kluven i frågan. En sak är ändå klar: ÅU fortsätter följa språkstödets råd och redaktörerna gör sitt yttersta för att artiklarnas innehåll inte ger läsaren anledning att ifrågasätta tidningens objektivitet.

Dan

Livet är lokalt – och föränderligt

Postat av
Svara

Förra veckan hade ÅU:s redaktion nöjet att besöka Pargas Kungörelsers jubileumsutställning.

Artiklar, notiser och annonser från de hundra åren fascinerade, gladde och imponerade. Det som imponerade var dels att många av artiklarna var skrivna på ett chosefritt sätt som nutidens journalister kan ta lärdom av.

Det som också imponerade var känslan av lokaltidningens betydelse – en känsla som förmedlades av många artiklar och av själva utställningen.

Ni skruvar på er och befarar ännu en predikan om lokaltidningens betydelse; om hur bara den kan bevaka det lokala, vara ortsbornas tjänare.

Ett begränsat utrymme ska inte fyllas av det uppenbara, så vi skippar det.

Viktigare är att poängtera det här: det lokala är inte statiskt. Med andra ord: medan ”det lokala” är det givna så är allt annat… inte givet. Läsaren, hur hon läser och vad hon läser, är inte givet.

Det enda som är givet – och det är speciellt tydligt just nu – är förändring.

Jag tänker på det finska uttrycket ”mopo karkasi” men inte för att pressen nödvändigtvis har tappat greppet om styrstången utan för att den inte vet om den tappat greppet. Det är många prognoser i omlopp just nu; många teorier och tankar om vad pressen måste göra för att tjäna sin läsekrets och samtidigt tjäna pengar.

Det här har att göra med läsarens många valmöjligheter. De är till sin natur tekniska men också så pass övertygande att de redan styr, och kommer längre fram att styra i högre grad, läsarens val av innehåll.

Det handlar inte nödvändigtvis om att läsaren överger det lokala. I värsta fall handlar det om att lokalpressen inte lever upp till läsarens, inte ogrundade, förväntningar: att utvecklas och samtidigt vara lokal.

Dan

Om hur saker ser ut och vad de är

Postat av
Svara

På onsdag kväll blev Björn Wahlroos ett diskussionsämne då Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund inledde den turné som kulminerar i att en av dem blir ny ordförande för SFP.

Att Wahlroos leder partiets näringslivsråd är inte bra, tyckte båda. Henriksson tillade att diskussionen handlar om hur det ser ut, inte om vad det är.

Alltså: Eftersom det av Wahlroos ledda rådet inte har någon makt handlar diskussionen om affärsmannens människo- och samhällssyn och om hur den påverkar SFP:s image (negativt).

Den amerikanske författaren och journalisten Louis Menand har skrivit (fritt översatt) att ”saker och ting är inte alltid det de verkar vara, men det de verkar vara är alltid en del av det de är”. (Det hör till mina absoluta favoritcitat.)

Vi använder citatet i nämnda sammanhang: Wahlroos har en ordförandepost inom SFP men ordet han för bär inte långt. Det fortplantar sig inte i konkret politik. Wahlroos ställning i partiet är inte den som den verkar vara.

Men detta ”verkar vara” är en del av vad det är. Inom politiken är symboliken nästan lika konkret som handlingen. Därför satte Stefan Wallin Wahlroos på posten; därför är Wahlroos nu, efter att ha blivit en thatcherismens omslagsfarbror, oönskad.

Den som finns i det politiska rummet, vare sig personen har reell makt eller inte, kan inte förvandlas till en osynlig möbel i vrån bara genom att man signalerar hans maktlöshet.

Personen måste visas på dörren. Vem kan hålla upp dörren och tacka för besöket? Inte den som stod för inbjudan. Det vore taktlöst.

Men om festen får en ny värd då gäller inga sådana etiketter.

Inget nytt under (spelkon)solen

Postat av
Svara

Så har också jag börjat slunga fåglar mot svin.
Senast jag ägnade tid åt ett elektroniskt spel var för 30 år sedan. Då handlade det om en övervuxen gorilla (Donkey Kong) som slängde oljefat.
Nu är det Angry Birds som gäller.

De indignerade fjäderfäna finns också utanför spelet i form av leksaker, böcker, läsk och animationer.
Tankarna går till världens mest kända multinationella bolag. Och visst gör Rovio som Disney. Eller som Peter Vesterbacka säger:
– Vi tittar på vad Disney gör och försöker göra det bättre.

Samtidigt säger han – och får medhåll av förstå-sig-påare – att finländska bolag som följer i Rovios kölvatten inte ska härma Rovio.
Gör något nytt, är uppmaningen. Men om Rovio gör som Disney, varför kan inte andra göra som Rovio?

Ett svar är att Rovio redan har etablerat sig i underhållningsbranschen. Samarbetar man med Nasa (som Rovio gör) kan man vara kaxig.
Är man i startgroparna gäller det att påpeka det nya.

”Det här har du aldrig sett förut!” ropar spelbolagen. De borde ropa ”Du har sett det här förut men aldrig så här välgjort!”.
Innehållet är bekant. Men det har utvecklats.

Dags att ta in två centrala men nötta ord, ”innovation” och ”varumärke”.
Jag gör mig skyldig till en populärvetenskaplig jämförelse: Innovation är som biologisk evolution.
Evolutionen är begriplig då man förstår omgivningen. Omgivningen har gjort att evolutionen tagit sig vissa uttryck.

Elektroniska spel är tack och lov inte en frågan om vår överlevnad. Men innovationen som spelindustrin förutsätter är ett samspel mellan individ(er) och omgivning.
Det samspelet handlar väldigt mycket om redan existerande idéer och lösningar. De här tar sig nya uttryck då de formuleras av nya människor.
Nu kommer varumärket in.

Varumärkets funktion är att avstyra vår uppmärksamhet från det beprövade till det nya. Även om båda finns i en och samma produkt.
Att bygga skrangliga konstruktioner och sedan ha sönder dem med diverse föremål är nåt jag sysslade med som barn.
Men jag hade inte sönder dem med arga fåglar och konstruktionerna inhyste inte gröna svin. Det tillförde Rovio.

Bakom ett framgångsrikt varumärke ligger strategier, kunnigt branschfolk och hårt arbete.
Jag förringar inte utan gör en simpel poäng: I all underhållning måste finnas ett välkänt element, nåt som är rotat i oss och finns mellan oss.
Stoffet som våra drömmar är gjorda av är återanvänt.

Dan

Om falsk kontroll

Postat av
Svara

Analysföretaget Euromonitor International har listat årets tio främsta konsumenttrender. Det är fascinerande läsning.

Jag har inga skäl att misstro Euromonitors lista. Men jag tror att de trender som listas avslöjar sånt som outtalat finns med i beskrivningen av oss som konsumenter.

Vi tar den tredje trenden – ”DIY (Do-it-yourself) life” – som exempel, summerad så här:

Status handlar inte uteslutande om konsumtion. Det handlar om vem du är. Vem du är har att göra med kontroll. Det vill säga: kontroll över din personlighet på nätet (online persona). Hur den personligheten – ”varumärket” egentligen – länkas och bedöms av andra är avgörande. Därför blir egenskaper som inte kan mätas i pengar viktiga. Kunnande, generositet, kontakter (connectivity) är avgörande.

Det som jag tycker är intressant är att trots den här trendspaningen frångår konsumtionen, så behåller den en av dess starkaste drivkrafter: Du köper lika mycket för att andra ska kunna bedöma dig som för ditt eget behov.

Vår ”nätpersonlighet” kontrollerar vi själva men också på nätet styrs kontrollen av andras bedömningar. Som i sin tur vilar på uppfattningar om hur man ska vara; vem man ska följa; vilka intressen man ska ha och, troligen, vilka karaktärsdrag en nätpersonlighet bör uppvisa; och så vidare.

Den stora behållningen med Euromonitors lista är att den raserar illusionen att nätet är grogrunden för ett individuellt oberoende.

Att lista trender och räkna upp karaktärsdrag som prioriteras framom andra är inte att beskriva varken kontroll eller frihet, men nog att tipsa om hur väl du kan lyckas ifall du avstår från dessa.

Dan

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Postat av
Svara

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan

”Ny” energi på gammal marknad

Postat av
6

Inget hindrar diskussionen om vindkraft från att vara saklig. Vi behöver inte svartmåla den gröna energin. Inte heller ska den slå blå dunster i våra ögon.

Vi kan hålla oss till det vi vet. Regeringens mål är att 700 nya vindkraftverk byggs fram till år 2020. Beslutet om inmatningstariffer har fått igång planeringsarbetet (men arbetet går inte tillräckligt snabbt, menar näringsministern Jyrki Häkämies som bett minister Lauri Tarasti utreda frågan).

Vi vet alltså att vindkraftsbranschen växer. Den kommer att skapa jobb. Vi vet också att Finland ligger bra till då det handlar om materialframställning och om att tillverka komponenter till vindkraftverken. (Se till exempel Teknologiindustrins (finskspråkiga) prognos.)

Men även om det handlar om en nationell målsättning så är den lokala aspekten viktig. Om mindre orter bidrar till att Finland når sina energimål, hur belönas de? What’s in it for me? som frågan lyder i amerikanska filmer.

Artiklarna i tisdagens ÅU för fram två aspekter. För det första finns det goda möjligheter för det lokala näringslivet på placeringsorterna att dra nytta av vindkraften. Men det här sker knappast per automatik då också arbetet med vindkraftparkerna konkurrensutsätts. Mindre entreprenörer kan inte förlita sig på investerarnas och vindkraftsbolagens goda vilja.

Dessutom är just den arbetsinsatsen övergående, vilket för oss fram till den andra aspekten. En vindkraftsturbin genererar, från planering till det att den producerar el, ungefär 400 arbetsdagar. Det bestående jobbet finns i service- och underhållsarbetet. Men att på 80 meters höjd reparera en mölla är inget man gör i en handvändning.

Därför har vindkraftens ekonomiska effekter på lokalt plan att göra med utbildning. Var utbildas vindkraftsmontörer? För vem och var stationeras de? I Svenskfinland är det Vasa Yrkesakademi som just nu har kommit längst i planeringen. Och man har planerat uttryckligen för att det ska gagna den lokala ekonomin i Vasaregionen då efterfrågan på montörer når sin kulmen.

Utesluter det här att Kimitoöns kommun och Pargas stad ser nya jobb skapas innanför sina respektive gränser tack vare vindkraften? Naturligtvis inte. Men medan energiformen är ”ny” så är förutsättningen för marknaden den gamla vanliga. Konkurrens gäller. Konkurrens med priser och kunnande.

Vindkraftsdebatten är polariserad. Därför gör de kommuner som överväger större vindkraftsprojekt klokt i att tänka så konkret som möjlig. Till exempel: Vad kommer den arbetsmarknad som skapas att kräva och hur säkrar den här regionen en utbildning för just den arbetsmarknaden?

Ta lärdom av Vasa.

Dan

Från det enskilda till det allmänna

Postat av
Svara

Det är skäl att berätta om vad som ligger bakom artiklarna om språkundervisningen och integrationsarbetet i Åboregionen i onsdagens ÅU (15.2). Det började med en besviken nyfinländare.

År 2007 var italienskan Paola Fraboni – bosatt i Pargas – fast besluten om att lära sig finska. Hon började på en av vuxenstudiecentralen Turun AKK:s kurser i Åbo.

Men Paola Fraboni blev besviken. Eleverna på kursen hade väldigt olika utgångspunkter, säger hon, och det här beaktades inte. Hon upplevde kursinnehållet som splittrat. Ibland förekom föreläsningar om finländsk kultur – av personer som inte var lärare – och de lämnade mycket att önska, säger Fraboni.

Stora delar av kursen framstod som ett slöseri med tid. Paola Fraboni tyckte att lärarna verkade omotiverade; de vann inte elevernas respekt. Den praktik som hon i slutet av kursen skulle genomföra i en finskspråkig miljö, gjorde hon på svenska i Katedralskolan i Åbo.

Paola Fraboni uttryckte sin besvikelse i en intervju för ÅU ifjol – då var fokus på henne, inte på kursen – och senare förklarade hon orsaken till sin besvikelse mera ingående för mig.

Hennes besvikelse är äkta. Det jag ville ta reda på är om Paola Frabonis erfarenhet – fem år senare – sa något allmänt om den undervisning som invandrare i Åboregionen får.

Utmaningen ligger i att gå från det enskilda till det allmänna. När jag träffade elever, lärare och tjänstemän försökte jag se om det fanns en gemensam nämnare i det de berättade för mig.

En gemensam nämnare fann jag i de upphandlingsregler som styr undervisningen för invandrare. Det visade sig att året innan Paola Fraboni inledde sina studier, hade forskaren Selene Jokisaari skrivit kritiskt om konkurrensutsättningen i en rapport. Och kritiken verkade fortfarande hålla streck.

Jag valde att fokusera på det spåret; hörsamma både kritiken och försvaret av systemet.

Att språkundervisningen hör till arbetsmarknadspolitiken – och att konkurrensutsättningen följer med den – berättar inte allt om den finländska integrationspolitiken.

Men frågan är inte heller, Gör artiklarna i ÅU hela det finländska integrationsprogrammet rättvisa? Frågan är istället, Hur viktig är just den här biten?

Jag såg den som betydelsefull och valde att skriva om den. Det här innebär att Paola Frabonis ursprungliga kritik blev en utgångspunkt som inte togs med i den huvudsakliga artikeln.

Men den är inte mindre viktig för det och värd att uppmärksamma. Därför det här inlägget.

Dan

Innan ångan går ur kollektivet

Postat av
Svara

Jag läser Vasabladets ledare om VR och kommer att tänka på en tudelad essä om järnvägstrafiken av historikern Tony Judt.

Judt skriver bl.a. att järnvägstrafiken blev en symbol för det moderna samhället eftersom den var ett kollektiv projekt som resulterade i individuella fördelar.

Med andra ord: det moderna samhället är inte liktydigt med individen; det moderna samhället kännetecknas av att det presenterar kollektiva lösningar för individen.

Tågtrafiken är en kollektiv lösning där vi delar offentliga rum (t.ex. tågvagnarna) för vårt gemensamma bästa, utan att det här inkräktar på vår personliga frihet.

Järnvägstrafiken är inte bara en symbol. Den är också ett bevis för att vi fortfarande tycker att vi kan nå gemensamma lösningar. Frågan är hur länge vi kommer att tycka så.

Det finns åtminstone två saker som kan få oss på andra tankar. Den ena är missnöje. Missnöjet med ett statligt järnvägsbolag som med sina misslyckanden – och med sina försök att förklara dessa misslyckanden – signalerar att kollektivtrafik är ett hopplöst fall.

Den andra är vi själva. Jag påstår inte att kritiken är obefogad, eller att vi inte har rätt att förvänta oss fungerande tåg – speciellt med tanke på biljettpriset.

Men vi befinner oss i en riktning där det gemensamma inte nödvändigtvis känns som det mest naturliga valet. Den vinstdrivna marknaden – som kanske ersatt det moderna samhället – ser gärna att varje individ fattar individuella beslut och att valen fattas många gånger om. Utbud och efterfrågar handlar, i ljuset av detta, inte om gemensamma lösningar.

Vi får hoppas – jag gör det åtminstone – att 150-åringen VR klarar av att förbättra sin service och att vi har tålamod så länge. Ångan har sen länge gått ur lokomotivet, låt oss hoppas att den inte går ur kollektivet.

Dan

Den privata vården kan inte vara det enda alternativet

Postat av
Svara

Artiklarna om hemvården i torsdagens ÅU visar bl.a. att kommunernas förtroende för den privata vården är stor. Beslutet om servicesedeln bygger på det förtroendet.

Servicesedeln ska ge vårdtagaren fler alternativ. Lägg till att sedeln är frivillig – d.v.s. att kommunen är skyldig att stå för en motsvarande vård ifall patienten så vill – och systemet låter som en klok lösning.

Det är också en lösning där patienten är kund. Vårdförhållandet ställs under konsumenträtten. ”Kunden betalar för sin valfrihet!” heter det i LPY:s presentation (LPY är paraplyorganisationen för vårdföretag i Finland).

Patienten blir en ekonomisk varelse – homo economicus kallar nationalekonomer henne – som förutsätts vilja välja och vraka bland vårdproducenter. Hon tänker rationellt, kostnadseffektivt, på nyttomaximering.

Hon är kunden som köper produkten (vården). Klagomål ska hon rikta till säljaren. Tvister  går hon till konsumentrådgivaren med och, om nödvändigt, till konsumenttvistenämnden.

Servicesedeln är inte bara ett alternativ. Den är också en strategi. Sedeln är ett sätt att omfördela ansvaret för den offentliga vården, med hjälp av privata vårdföretag.

Frågan vi har skäl att ställa oss – och den vi får återkomma till – är: Sker det på den offentliga vårdens bekostnad?

Ingen skugga ska falla över de privata vårdföretagen, sedeln tas i bruk först i maj. Men det är skäl att påminna om att kommunerna är skyldiga att erbjuda egna alternativ.

Det gäller för beslutsfattarna att garantera att den kommunala vården också är ett riktigt alternativ som kan jämföras med den privata vården. Annars finns inget verkligt val.

 Dan