”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

När blir medierna terrorns medlöpare?

Den tjugotvååring som greps i Boliden i Sverige i torsdags har släppts och är inte längre misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Det som hänt är inget mindre än ett fiasko för svenska Säpo, men är också mediebevakningen av jakten på den misstänkte ett fiasko?

Som så ofta då det visat sig att medierna gått ut med falska uppgifter efterlyses en mediekritisk diskussion. Cynikern i mig säger att även om den diskussionen förs så kommer medierna inte att agera annorlunda nästa gång. Aftonbladets Lena Mellins förklaring till varför hon anser att publiceringen var rätt styrker det antagandet.

Mellin menar att publiceringen av namn och bild bidrog till att mannen kunde uteslutas ur utredningen. Det stämmer bara om utgår från Säpos inkompetens. Mycket tyder på att Säpo kunde ha uteslutit mannen utan mediernas hjälp om de agerat som förväntas av en säkerhetspolis. Det här innebär också att medierna förhöll sig okritiskt till Säpos information.

Men efterklokhet hjälper föga. Snarare handlar det om att blicka framåt utgående från följande formulering i ett pressmeddelande från Säpo: ”Med hänsyn till det osäkra läge som råder är det sannolikt att Europa får anpassa sig till den här typen av händelser.”

Det är en tidsfråga innan ett snarlikt händelseförlopp utspelar sig i Finland. Frågan är: Hur kommer Skypo att agera och hur kommer medierna att hantera den information de får av skyddspolisen?

I början av november höll Skypo en presskonferens om säkerhetsläget och berättade luddigt att situationen i Finland är säker men inte lika säker som tidigare och att flyktingströmmen blir en kanal för extrema åsikter.

Det fick Ilta-Lehti att gå ut med följande löpsida:

I-L 7.11

Här kopplas alltså invandringen till Finland samman med jihadister på ett sätt som man förväntar sig av MV-lehti men som måste räknas som ett bottennapp av Ilta-Lehti. Vad kommer tidningen och andra medier att göra den dag då Skypo meddelar att man jagar en terrormisstänkt i Finland?

Det har pratats mycket om rädsla efter attentaten i Paris. Rädslan är en faktor också i den här diskussionen.

Närmare bestämt: vågar medierna göra sitt jobb och vara besvärliga också då myndigheterna säger att det är skarpt läge eller är rädslan för att stämplas som dissident och förlora läsarnas gunst för stark?

För att vara övertydlig: att vara besvärlig handlar inte om att komma till en annan slutsats än myndigheterna. Det handlar om att ha tillräckligt på fötterna; det handlar om att vara tydlig med hur långt informationen sträcker sig; det handlar om att inte låta braskande rubriker göra misstanke till konstaterande o.s.v.

Vare sig man gillar det eller inte är detta ett faktum: att gå ut med felaktig information, skapa rädsla och stämpla oskyldiga sammanfaller väl med terroristernas syfte. Det är ”den typen av händelser” de vill att mänskor ska anpassa sig till.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Journalister – sluta tro att eroakirkosta.fi är en neutral nyhetsbyrå

Sedan det blev en trend att lämna den egna församlingen av mer eller mindre begripliga skäl har nyhetsmedierna i allt större grad använt sajten eroakirkosta.fi som en neutral nyhetsbyrå.

eroakirkosta.fi, som alltså hjälper folk med själva lämnandet, förser medierna med statistik om hur många som under en given dag stuckit från kyrkan. Medierna kopplar sedan ihop statistiken med en aktuell händelse. Ofta behöver journalisterna inte ens anstränga sig. eroakirkosta.fi bistår också med sammanhanget och förklarar folks agerande.

Som i söndags, då vi kunde läsa att 196 personer klev ut ur Guds hus på lördag och att ”fler väntas lämna idag”. Kyrkoflykten tillskrivs ärkebiskopen Kari Mäkinens uttalande om att församlingarna ska upplåta sina lägergårdar till Migrationsverket och Röda korset för att hjälpa de flyktingar som kommer till Finland.

Den här informationen levererades av eroakirkosta.fi och användes som om föreningen vore FNB.

Föreningen listar själv skäl som angetts då folk plötsligt ansett att de inte längre kan höra till en evangelisk-luthersk församling. Ni kan läsa skälen själv här, men kort sagt handlar det om rätt trångsynta motiveringar.

Att folk lämnar kyrkan pga. främlingsfientliga, ibland rasistiska skäl  verkar inte störa eroakirkosta.fi Deras syfte är att underlätta för folk att göra så. Att skälen inte sammanfaller med de humanistiska värderingar som föreningen säger sig stå för hindrar den inte från att skylta med statistiken.

Strängt taget kunde man påstå att den här församlingsflykten gynnar kyrkan. För vilken kyrka vill ha medlemmar som inte ser människan i sin medmänniska?

En sån diskussion förs aldrig eftersom redaktionerna uppfattar eroakirkosta.fi som en neutral nyhetsbyrå som förser dem med intressant statistik. Och föreningen kan därför fortsätta med sitt jobb, aldrig ifrågasatt och krävd på nyanseringar utan snarare stödd i sitt arbete av icke-reflekterande journalister.

Här är mitt råd till alla journalister: Använd gärna eroakirkosta.fi:s statistik men kom alltid ihåg att föreningen bakom – VATA ry – har ett syfte. Den är inte en obunden part utan en aktiv aktör som är beroende av synlighet i medierna.

Ingen skugga ska falla över föreningen för att den gör vad den gör, men journalister ska kunna ställa följdfrågor om den statistik som levereras och om de kopplingar som görs. Annars springer de nåns ärenden. Och det vill de inte.

Dan

Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om regeringen inte skärper sig)

Den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen, som också leder nationalistiska Suomen Sisu, lovar dyrt och heligt att han och hans stridskamrater ska slåss för en sann finsk nation.

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

Det här är vem Olli Immonen är. Mycket av det han sagt och gjort tidigare, inklusive gruppbilden med finländska nationalsocialister, slinker in som hand i handske med Facebookuppdateringen.

Det finns en Breivisk klang i orden, men Immonen har rätt att uttrycka dem. Frågan är snarare hur Immonens ord sammanfaller med hans uppdrag som medlem av Finlands riksdag, som medlem av Sannfinländarna – som i sin tur är ett regeringsparti.

Professor Kimmo Grönlund har rätt då han skriver att Immonens krigsed inte är förenlig med grundlagen:

Så hur kan en riksdagsledamot som inte tror på likhet inför lagen fortsätta vara ledamot? Sannfinländarna, genom gruppordförande Sampo Terho, gör det de oftast gör i såna här lägen – de gör skillnad mellan privatpersonen Olli Immonen och riksdagsledamoten Olli Immonen.

En liten grundkurs i logik till Sampo Terho & co: Om en person lovar att hen ska slåss mot multikulturalismen ”until the end” så begränsar hen knappast den kampen till efter jobbet.

Det är självklart att Olli Immonen använder den plattform han har i egenskap av folkvald politiker för att sprida sitt budskap. Det här vet partiordförande Timo Soini, som i skrivande stund ligger lågt.

Kommer Soini att agera i fallet Immonen? Knappast självmant. Det kan finnas två skäl till att tro det. Det första skälet kunde vara att Soini delar Olli Immonens hat mot det mångkulturella samhället. Men även om det finns beröringspunkter mellan deras världsåskådningar så är det inte troligt att Soini är en så fullfjädrad nationalist som Immonen är, åtminstone inte sett till hur Soini väljer att formulera sig i invandrings-, flykting- och minoritetsfrågor.

Det andra, mer troliga skälet är att Soini målat in sig i ett hörn. Soini har, då han pressats, tagit avstånd från åsikter som Sannf:s rasistiska falang uttryckt. Men han har inte tvingats svara på frågan om vad det är i Sannf som lockar till sig personer som Immonen och Jussi Halla-aho.

Att svara på den frågan skulle vara att erkänna rasismen inom partiet och tvingas agera mot den. Och det skulle i sin tur betyda att Immonen skulle göras sällskap av en rad andra sannfinländare på vägen ut.

Frågan blir nu: Hur tänker Samlingspartiet och Centern agera? Regeringsprogrammet är sparsamt vad gäller frågor om det mångkulturella samhälle som Finland allt mer blir, troligen på grund av Sannf:s regeringsmedverkan. I programmet finns en mening om att rasism inte är tillåtet, och om tolerans och mänskovärde.

Marianne Lydén skrev tidigare att ”förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om ‘en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället’ och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik.”

Helt rätt, och ändå lyckas Olli Immonen gå emot också floskler om rasism. Ska statsminister Juha Sipilä (C) acceptera det? På vårkanten i ett Slaget efter tolv-program sa jag att Sipilä framstår som en no nonsense-minister. Med det menade jag att han har en målsättning som främst rör ekonomiska frågor och vill inte att nåt kommer i vägen för regeringens arbete för att nå målet.

Det här betyder dels att det regeringens prioriteringar är ganska från skogen. Så kallade värdefrågor verkar behandlas som tjafs. Det betyder också att Sipilä prioriterar en funktionsduglig regering. Det har varit Sannf:s räddning så långt.

Då Timo Soini sms:ade FNB om att han motsätter sig den flyktingkvot som Finland redan bundit sig till, och sedan fegade ur, teg både Sipilä och Alexander Stubb (Saml). Saker och ting blir hanterbara då de tigs ihjäl.

Slutsats: Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Dan

 

Därför ska Yle säga upp kontraktet med Juha Malinen

RoPS-tränaren Juha Malinen har ingen visat hur okej han tycker det är att skilja på folk och folk.

Tidigare i dag twittrade Malinen följande:

 

Det här är inte första gången som Juha Malinen gör sin mänskosyn känd.

I fjol i april konstaterade han stolt att RoPS är det mest finska laget i fotbollsligan. Den tid då Rovaniemis ligalag hade svarta män i leden är förbi, pöste Malinen.

Bollförbundet har tagit avstånd från Juha Malinens synsätt. Det är det minsta man kan begära av förbundet: den här sortens beteende, speciellt då det upprepas, borde kanske straffas hårdare.

Bollförbundets svängrum är troligen inte stort. Men Yle, som använder Juha Malinen som expertkommentator, kan agera.

Till Yle försöker Malinen förklara att hans tweet ska läsas som en hyllning till invandrare. De presterar bättre än infödda finländare (”kantasuomalaiset”), säger Malinen som med sitt utspel ville ”lyfta invandrarnas värde”.

Bara en som inte har några som helst problem med att klassificera mänskor utgående från namn och hudfärg tycker att det är något berömvärt. Om man spelar i det finländska landslaget, vari ligger då värdet som ska lyftas genom att påpeka att man egentligen inte är finländare?

I en diskussionstråd kallades Juha Malinen slarvrasist: han har inte tänkt igenom saker och ting.

Det är mycket möjligt. Jag tycker att Yle ska ge Malinen tid att reflektera genom att inte anlita honom som expert längre.

Signalen skulle vara den här: Vi tar fotboll på så stort allvar att uttalanden om ras och tillhörighet inte kan passera opåtalade – speciellt inte då de upprepas.

Segregation är allas angelägenhet

ÅU:s reportage 15.3 och de uppföljande artiklarna om kritiken mot polis- och migrationsmyndigheterna fick polischefen Tapio Huttunen att föreslå att jag bekantar mig närmare med polisens vardag.

Artiklarna i dagens ÅU – läs dem här och här – är resultatet av hans invit.

Jag är tacksam för att konstaplarna Vesa Jauhiainen och Hanna Santavuori tog sig tid att berätta om sitt jobb och ge en inblick i sin vardag.
Av det jag såg, och främst av lärarnas beskrivningar och elevernas sätt att prata med Jauhiainen och Santavuori, är det tydligt att jobbet de gör är viktigt.

Jag vill göra två poänger.
För det första: att understryka polisens roll i Kråkkärret är inte att peka ut stadsdelen som ett problemområde. Det är inte heller att peka finger mot invandringen till Finland.
Som biträdande rektor Satu Kekki säger: eleverna i Turun normaalikoulu är finländare, punkt slut.
Så borde vi förstå det. Orden ”invandrare” och ”invandrarbakgrund” har blivit en genvägar i många debatter – som om de stod för något alla intuitivt begriper.

Segregering är inte ett invandrarproblem. Det är ett finländskt problem, en angelägenhet som rör oss alla.
I den mån segregering handlar om att någon inte gör tillräckligt så är vi alla skyldiga att göra mer.
Den uppgift som samhället litar på att polisen löser har sin upprinnelse i en mångfald av orsaker, men vilka dessa än är så finns de i vår gemenskap.
En vi och dem-inledning gagnar ingen.

Poäng nummer två: artiklarna ska inte läsas som en motsats till de övriga ÅU publicerat under våren. Den ska läsas vid sidan av dessa.
Att säga att poliser som Jauhiainen och Santavuori gör ett ovärderligt jobb är inte att säga att myndighetskritik obefogad.
Journalisters jobb är stadd i en mångfasetterad verklighet.
ÅU återkommer till frågan.

Läs också:

Biskop Kalliala: Kritiken överensstämmer med det jag hört

Polisledningen avfärdar kritiken i ÅU: ”Bara rykten”

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan

 

Det räcker inte med goda intentioner

I ÅU idag kan ni läsa om den kantstötta svenska integrationsutbildningen i Pargas. Kanske var det ”en rad olyckliga omständigheter” som gjorde att utbildningen fick en misslyckad början. Den förklaringen kan inte uteslutas.

Utbildningen omges av många beskyllningar. Ord står mot ord – främst den uppsagda lärarens mot övriga involverades – och det är viktigt att alla får komma till tals.

I den mån utbildningen fallit offer för problem på ett personligt plan är det att beklaga.

Men det är också befogat att ställa frågan som bl.a. kursdeltagaren Ana Bäckman ställer: Ska en utbildning av det här omfånget vila på en persons axlar?

Integrationsutbildningen är ett digert paket. Åtminstone för lekmannen: Jag har ingen pedagogisk utbildning. Ändå tror jag mig kunna göra den här bedömningen. Att undervisa i

  • Vardagsfärdighet
  • Studiefärdighet
  • Samhällskunskap och kulturkännedom
  • Färdigheter för arbetslivet (som bl.a. innehåller träning i arbetssökning)

och utöver det här också undervisa i svenska – fem dagar i veckan, sju timmar varje dag, i nästan ett år – är en utmaning för vem som helst.

NTM-centralen tycker det räcker med en lärare. Det gör ju det i andra fall, är motiveringen.

Vi kan konstatera följande: I många av de andra fallen är en (1) lärare en av flera i en stor läroinrättning. Möjligheten att anpassa utbildningen efter den enskilda kursdeltagarens förutsättningar finns på ett helt annat sätt.

Dessutom är uppfattningen att ”det räcker” med endast en lärare inget objektivt mått. Eventuellt är det ett mått på den budget NTM-centralen har. Det är ett mått på avtalet som centralen träffat med utbildningsproducenten.

Men det är inget mått på vad utbildningen kräver. Formulerat på ett annat sätt: Vem skulle säga emot påståendet att två lärare klarar av det här ansvarstyngda ansvaret bättre än en?

Det finns goda intentioner bakom integrationsutbildningen. Men hur långt kommer man med goda intentioner?

Resurser behövs. På en liten ort som Pargas – där undervisningen ska ske på svenska – kan det sitta hårt åt att hitta lärare med rätt kunskaper. Men det är ingen ursäkt.

Integrationsutbildningen är lagstadgad. Lagen nämner det svenska språket i samma andetag som det finska. Integrationen är ett långsiktigt projekt och invandrare – i Pargas och på andra håll – kommer att vara i behov av utbildning på svenska också i framtiden.

Allt det här stavar R E S U R S E R. Se till att de finns. Halvdana projekt gläder ingen.

Dan

Från det enskilda till det allmänna

Det är skäl att berätta om vad som ligger bakom artiklarna om språkundervisningen och integrationsarbetet i Åboregionen i onsdagens ÅU (15.2). Det började med en besviken nyfinländare.

År 2007 var italienskan Paola Fraboni – bosatt i Pargas – fast besluten om att lära sig finska. Hon började på en av vuxenstudiecentralen Turun AKK:s kurser i Åbo.

Men Paola Fraboni blev besviken. Eleverna på kursen hade väldigt olika utgångspunkter, säger hon, och det här beaktades inte. Hon upplevde kursinnehållet som splittrat. Ibland förekom föreläsningar om finländsk kultur – av personer som inte var lärare – och de lämnade mycket att önska, säger Fraboni.

Stora delar av kursen framstod som ett slöseri med tid. Paola Fraboni tyckte att lärarna verkade omotiverade; de vann inte elevernas respekt. Den praktik som hon i slutet av kursen skulle genomföra i en finskspråkig miljö, gjorde hon på svenska i Katedralskolan i Åbo.

Paola Fraboni uttryckte sin besvikelse i en intervju för ÅU ifjol – då var fokus på henne, inte på kursen – och senare förklarade hon orsaken till sin besvikelse mera ingående för mig.

Hennes besvikelse är äkta. Det jag ville ta reda på är om Paola Frabonis erfarenhet – fem år senare – sa något allmänt om den undervisning som invandrare i Åboregionen får.

Utmaningen ligger i att gå från det enskilda till det allmänna. När jag träffade elever, lärare och tjänstemän försökte jag se om det fanns en gemensam nämnare i det de berättade för mig.

En gemensam nämnare fann jag i de upphandlingsregler som styr undervisningen för invandrare. Det visade sig att året innan Paola Fraboni inledde sina studier, hade forskaren Selene Jokisaari skrivit kritiskt om konkurrensutsättningen i en rapport. Och kritiken verkade fortfarande hålla streck.

Jag valde att fokusera på det spåret; hörsamma både kritiken och försvaret av systemet.

Att språkundervisningen hör till arbetsmarknadspolitiken – och att konkurrensutsättningen följer med den – berättar inte allt om den finländska integrationspolitiken.

Men frågan är inte heller, Gör artiklarna i ÅU hela det finländska integrationsprogrammet rättvisa? Frågan är istället, Hur viktig är just den här biten?

Jag såg den som betydelsefull och valde att skriva om den. Det här innebär att Paola Frabonis ursprungliga kritik blev en utgångspunkt som inte togs med i den huvudsakliga artikeln.

Men den är inte mindre viktig för det och värd att uppmärksamma. Därför det här inlägget.

Dan