Statsminister Sipilä är inte längre trovärdig som mediekritiker

Statsminister Juha Sipilä (C) kom på kollisionskurs med Yle och journalisten Salla Vuorikoski – som nu lämnat bolaget – för att han upplevde att Yle inte gav honom tillräckligt med tid att kommentera en eventuell jävsproblematik i anslutning till det statliga stödet till Terrafame.

Ett par timmars varsel per e-post räcker inte, sa Sipilä och vägrade, efter att Yle publicerat nyheten och använt citat som statsministern gett till Kansan Uutiset dagen innan, att ge de kommentarer Vuorikoski hade bett om. Skadan var redan skedd, motiverade en sårad Sipilä.

På det hela taget agerade Yle rätt. En nyhetsredaktion måste kunna publicera, speciellt om man sökt den berörda parten och i väntan på hans kommentarer använder mindre än ett dygn gamla uttalanden om samma fråga.

Samtidigt är det begripligt varför vissa haft förståelse för Sipiläs ilska. Jävsproblematik har kopplingar till personen, inte bara ministerämbetet, och då är det skäligt att den som berörs uttalar sig, även om det skulle handla om att upprepa en ståndpunkt.

Men i dag slängde statsminister Sipilä sin trovärdighet som mediekritiker överbord. I en intervju för Helsingin Sanomat säger justitiekansler Jaakko Jonkka att Sipiläs regering struntar i lagförslags grundlagsenlighet och hänvisar till en ”politisk tidtabell” för att inte behöva testa förslagen mot grundlagen.

Det justitiekanslern säger går alltså till själva rättsstatens kärna och får mången annan kritik mot statsministern att blekna, jävsproblematiken i all ära.

Så vad gör Sipilä? Gör han sig tillgänglig för medierna för att diskutera Jonkkas kritik (som de flesta tagit del av under söndagsmorgonen) på samma sätt som han sade sig ha velat diskutera en eventuell jävsproblematik kring Terrafame?

Nej. ”FNB bad om kommentarer av både Sipilä och [justitieminister Jari] Lindström, men båda tackade nej.”

Justitiekanslern ger alltså en intervju som av många läses som en varning om att rättsstaten håller på att urholkas och Sipilä tackar nej till att kommentera detta för nyhetsmedierna.

I stället väljer han att skriva ett blogginläggsom om envägskommunikation av Finlands ytterst ansvariga politiker är det som lugnar situationen då ordet ”diktatur” redan förekommer i diskussionen.

Nästa vecka ger förhoppningsvis mer insyn i sakfrågan men ett är säkert: statsminister Sipilä står inte längre i en position att kritisera medier för bristande omdöme.

Han har, med sitt e-postbombardemang mot journalisten Salla Vuorikoski, med sitt val att inte kommentera Terrafame för Yle och, nu, med sitt val att göra sig otillgänglig för följdfrågor och i stället försöka styra grundlagsdiskussionen enligt egna önskemål, visat sig vara en politisk anakronism då det handlar om öppenhet och tillgänglighet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Att ljuga för nyhetsmedier i PR-syfte är fortfarande att ljuga

I dag har det visat sig att mannen som tvättade sig i en biltvätt i Närpes var ett trick iscensatt av biltvätten. I går fick firmans uppdatering på Facebook spridning också utanför Finland då Vbl frågade ägaren varför nån skulle vilja tvätta sig i en biltvätt.

Kanske borde man inte orda så mycket mera om det här. Risken finns ju att firman får ännu mera reklam – vilket var syftet från första början.

Åtminstone tycker Vbl:s chefredaktör Niklas Nyberg att ägaren förbrukat tidningens förtroende och att han inte är värd den typ av uppmärksamhet som Hbl ger honom:

 

Det är lätt att hålla med Nyberg, men det finns skäl att trots det säga några saker om det här. Bland annat eftersom jag sett reklamtricket användas som bevis för att journalister är dåliga på att säkerställa fakta och på att det är mediernas generella ointresse som gör att företag tvingas vilseleda för att få uppmärksamhet.

Vill man prata källkritik – vilket jag tycker man överlag ska – så är det här ett synnerligen dåligt exempel. Hade det varit så, att Vbl bara kopierat firmans uppdatering utan att ringa upp och ställa frågor, då hade kritiken varit befogad.

Men nu ställde Vbl frågor och ägaren ljög. Man kan vrida och vända på det här hur man än vill, men faktum kvarstår: ägaren ljög. Motivet var säkert att göra reklam men i det ögonblicket som Vbl började ställa frågor blev lögnen en del av reklamen.

Den som tycker att det är ok att medvetet vilseleda en journalist har all rätt att göra så, men kan kanske i samma veva fundera på om hen är villig att acceptera lögner i andra sammanhang – av t ex politiker och tjänstemän.

Och den som tycker att felet ligger hos journalisten, som ställde frågorna och fick osanningar, kan tänka på det här: journalister handskas dagligen med vinklingar, halvsanningar och lögner som de försöker lägga till rätta för läsarna. Det här är utmanande, men också ett ansvar nyhetsmedierna har tagit på sig.

Nyhetsmedierna ska bedömas utgående från hur väl de lyckas i det uppdraget, men det betyder inte att den som ljuger fråntas ansvaret för lögnen. Speciellt inte om man medvetet använder medierna för att sprida lögnen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vill vi gå på toa i Nazityskland medan Storebror tittar?

Medan jag förberedde en efterrätt – nej, ni får inte receptet – lyssnade jag på ett intressant inslag av Yle-kollegan Markus Ekholm. I korthet handlar det om om och hur finländare ska tänka då det gäller det egna virtuella avtrycket, i sociala medier och diverse molntjänster.

Sammantaget är experternas bedömning att vanlig folk är naiva då de uppdaterar, surfar runt och sparar information om sig själva. Parallellerna som dras är (inte oväntat) med George Orwells roman 1984, Nazityskland (tänk om Hitler haft den här mängden information) och att göra toabesök i ett shoppingfönster.

En kort reflektion kring det här. För det första är det bra att Edward Snowdens avslöjande om NSA förankras i vår vardag. Våra virtuella hus har betydligt fler fönster än våra verkliga – möjligheterna att titta in är fler. Det är ett faktum vi inte kommer runt.

För det andra tror inte heller jag att president Obamas tal i fredags är en vändpunkt i det globala spioneriet. I sitt tal jämförde Obama USA med Ryssland och Kina och sa att den stora skillnaden är att USA för en offentlig diskussion om övervakningen. Att Snowdens avslöjande tvingat fram den diskussionen nämnde fredspristagaren inte.

Det är inte orättvist att betrakta den ”offentliga diskussionen” som en skademinimerande strategi signerade den amerikanska säkerhetstjänsten.

För det tredje – och det här är mitt inlägg i en debatt som jag inte påstår är avgjord, ens för mig själv – tror jag inte att (t.ex.) webbutvecklaren Simon Rönnholms tillvägagångssätt, att vandra genom den virtuella världen med fejkad identitet är lösningen.

Mitt argument för det här är troligen ett som IT-experterna kallar för naivt, men ändå… Så här tänker jag: Den mest skrämmande parallellen till 1984 är inte övervakningens tekniska aspekt utan dess mänskliga. Kom ihåg att i Orwells dystopi är tekniken bara en liten del av det totalitära samhället. Den avgörande biten har att göra med att folk inte litar på varandra; att de anger varandra (barn anger föräldrar, romanens hjälte sin stora kärlek); att det enda bestående är statens totalitet (vem som t.ex. är statens fiende varierar).

Då demokratier går genom trauman är ”det öppna samhället” ett ofta återkommande begrepp. Så pass ofta att jag ibland är rädd att det förlorar sin innebörd. Men om vi tar begreppet på allvar måste vi också se att det omfattar nätet.

Det vill säga: om jag agerar som om Nazityskland väntar runt hörnet eller som om mina toabesök har blivit allmän egendom utan min vetskap, då har jag gett upp tanken om det öppna samhället och dess ideal.

I min naivitet försöker jag alltså två motstridiga tankar att existera samtidigt (det Orwell kallade ”dubbeltänk”, ha-ha):

  1. Den teknik vi använder utnyttjas av för oss okända krafter för att samla information om oss på ett synnerligen odemokratiskt sätt.
  2. Vi använder själva it-tekniken eftersom vi upplever att den är, inte ens en förlängning utan en del av det demokratiska samhället.

Det första ska vi vara medvetna om, och försöka förändra; det senare ska vara den bärande tanken i det öppna samhällets virtuella värld.

Dan

Fega Ilkka, Yles lyx och Alf Rehn-kloner

Nyhetsbloggen noterar tre frågeställningar som är värda att uppmärksammas. Egentligen är de värda långa enskilda, analyserande blogginlägg men eftersom jag är journalist buntar jag ihop, snuttifierar och skrapar på ytan. Ni kan läsa alla eller välja utgående från rubrik.

Nedriga Ilkka

Då tidningsgemenskapen Sunnuntaisuomalainen i midsommarnumret intervjuade homosexuella valde Pohjalainen och Ilkka att inte köra artikeln i sina respektive tidningar, skriver Journalisti. Ilkkas chefredaktör Satu Takala förklarar att man hållit tillbaka artiklarna p.g.a. att tidningen tidigare fått väldigt negativ respons av läsare som inte uppskattat artiklar om sexuella minoriteter. Att publicera ytterligare artiklar hade setts som en provokation, säger Takala.

Det är rätt så fegt av Ilkka (och eventuellt Pohjalainen: deras argument känner jag inte till) att göra så här. Vilket inte betyder att andra tidningar är modiga. En bakåtsträvande minoritets högljudda protester mot att finländsk äktenskapslagstiftning tar steget in i 2000-talet gör inte intervjuer med homosexuella till en bragd. Det är ”bara” god journalistik. Vilket också betyder att valet att inte publicera dem egentligen sjunker lägre än feghet: Ilkka hade faktiskt sett bättre ut om tidningen tagit den högljudda, trångsynta minoritetens sida. Nu framstår tidningen som ryggradslös.

Som ett etiskt-juridiskt dilemma är den könsneutrala äktenskapslagen en icke-fråga: det är klart att vi i ett demokratiskt samhälle inte kan diskriminera minoriteter. Frågan är ett motiverat nyhetsämne eftersom det finns en friktion mellan finländarnas värdegrund och lagen. Men det ska också sägas att publicistiska beslut tas varje dag på en redaktion och det är de outtalade besluten som är det stora problemet. Få frågor är lika tydliga som den redan nämnda, medan andra – de hemlösas situation, inställningen till de finländska romerna, samernas rättigheter – är sällan är i en position att ens väljas bort.

Min poäng: Ilkkas val är nedrigt men alla redaktioner har skäl att nagelfara sina publicistiska beslut.

Andra spar, Yle har

Statsminister Jyrki Katainen har noterat att Yle-reportrar är överrepresenterade på presskonferenser och tycker att bolaget ska spara då också andra sparar. Det betyder att det som en gång i tiden motiverade den indexbundna Yleskatten – att finansieringen inte ska styras av politiska beslut – nu enligt statsministern inte längre gäller. Vilket i sin tur betyder att han upprepar den kritik som de privata medieaktörerna riktade mot Yleskatten innan reformen trädde i kraft.

Den här diskussionen – om Yles ansvar som statsägd bolag att spara – är motiverad. Men det är viktigt att påpeka att den inte ska ha förhållandet till de privata aktörerna som utgångspunkt. Det är en helt annan diskussion som handlar om Yles inverkan på mediebranschen överlag. Nu pratar vi om rundradiobolagets roll i ett samhälle som enligt politikerna behöver göra ytterligare hål i svångremmen.

Att slopa indexet är onödigt. Däremot ska kraven på vad som görs med Yleskatten kunna skärpas och följas upp. Egentligen kunde man påstå att det här är en diskussion som borde vara ständigt aktuell – dåliga tider eller inte.

Alf Rehn-kloner

ÅU:s chefredaktör Torbjörn Kevin analyserade i torsdagens tidning det tal som statsminister Katainen höll i Joensuu. Den analysen behöver inget tillägg men jag tänkte dröja en stund vid statsministerns syn på auktoritet och medier (ett ämne han återkommer till sju gånger i talet).

Katainen säger att den samhälleliga förändringen syns i mediebranschen. I förändringens centrum står smarta mänskor [Katainen målar upp en mänskobild som för tankarna till ÅA-professorn Alf Rehn: högutbildad, nätverkande, internationell] som inte längre accepterar rollen som undersåte. Inte heller sväljer de den diskussionsagenda som samhällseliten slår fast tillsammans med de traditionella medierna.

Jag påstår att det är möjligt att se den strukturella, tekniska, ekonomiska förändringen inom medievärlden som frånskild ett kritiskt uppvaknande. Ett sådant kan ha fått ett starkare fotfäste – är inte det en aspekt av all utveckling? – men förändringen kan också betyda att oheliga allianser mellan eliter och medier byter skepnad. Vilket betyder att det Katainen påpekar är ständigt relevant, inte nödvändigtvis en bra skiljelinje mellan och nu.

Katainen säger också att gamla auktoriteter faller och det märks inom mediebranschen. Tidigare var dagstidningen normen för hushållets nyhetsintag, liksom övrig massmedia. Nu formar individen intaget efter det egna behovet och mediernas försök att parera den dåliga ekonomin har lett till att underhållande klickjournalistik växer på bekostnad av seriös journalistik – vilket i sin tur leder till att medierna [ytterligare?] förlorar sin auktoritativa ställning.

Det här är en version av evighetsdiskussion om mediernas innehållsmässiga dödsspiral. Frågan är om inte den agenda som samhällseliten och medierna enligt Katainen försöker köra ner i folks strupar är en värre sak än party-bilder på Tukiainen och Nykänen?

Själv köper jag inte argumentet att innehållet blivit sämre, men paketeringen har blivit mediehusens stora utmaning: hur nå ut med innehållet; till vem och till vilket pris?

Slutpoäng: Om vi som Katainen vill prata om auktoriteter i det här sammanhanget är det skäl att påminna sig om att fler medieaktörer, som rättar sig efter den moderna mänskans vardag, inte är synonymt med färre auktoriteter. Den typ av smarta mänskor som statsministern beskriver (och som globalt sett inte utgör någon majoritet) är inte i ett jämställt förhållande med medierna – och det förväntar de sig inte heller att vara: flödet har alltid en källa; man undviker desinformation genom att ha många källor men man står alltid i ett förhållande till dem.

Assange som filmduk

Säga vad man vill om Julian Assange – och många vill säga mycket – men herre över sin situation är han inte.

Å ena sidan spelar det ingen roll. Kampen för yttrandefriheten pågick långt innan Assange klev in på scenen och kommer att fortsätta då han kliver av den.

Just därför är också formuleringen ”herre över” missvisande: ingen enskild person kan styra den virvelvind av argument, egna motiv och intressen, ideologier och verkligheter som karaktäriserar just den här kampen (tänk på att den är global, den ställer stat mot stat; staten mot dess medborgare; folkvalda mot väljare; medborgare mot varandra).

Å andra sidan har Assange personifierat yttrandefriheten. Därför är det – efter gårdagens tal från den ecuadorianska ambassadens balkong – motiverat att säga det som verkar uppenbart: vilka skäl Assange själv än har, och oberoende av hur han själv upplever situationen, så är han nu mer än någonsin en duk på vilken en rad olika intressen, förhoppningar, övertygelser och fördomar projiceras.

Det här är inte unikt för Julian Assange. Personer som för en tid förkroppsligar något större än dem själva blir resultatet av sådana projiceringar.

Gagnar det här Wikileaks? Kanske inte, men det beror på mediernas vilja/möjlighet att använda informationen och Assanges vilja/möjlighet att bli mindre nödvändig för Wikileaks.

Gagnar det här diskussionen om det fria ordet? Troligen, för just den diskussionen har aldrig följt ett ordnat mönster.

Gagnar det här yttrandefriheten? Tja, som Zhou Enlai, kinesisk premiärminister, sa (1972) då Henry Kissinger frågade vilken inverkan den franska revolutionen (1789) hade: ”För tidigt att säga.”

Dan

PS.

He’s not the Messiah. He’s a very naughty boy.

– Citat från Monty Pythons Life of Brian dök upp på Twitterflödet medan Julian Assange talade igår.

Ointresset som en positiv kraft

Mycket har sagts och skrivits om tyckandet. Om gillandet på Facebook; om tweetandet på Twitter; om anonyma kommentarer på webben o.s.v.

Om de här är åsiktsyttringar eller slentrianmässiga knapptryckningar har också diskuterats. (Tar jag ställning då jag gillar ett anti-rasistiskt budskap? Är mitt ställningstagande i så fall ännu starkare då jag kommenterar, om än anonymt?)

Men motsatsen har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilken motsats? Jo, den som resulterar i ingenting: inga ”gilla”; inga tweets; inga kommentarer.

Vi kan kalla den här motsatsen för ett positivt ointresse men det kräver en förklaring.

Ointresset är inte synonymt med att inte bry sig, åtminstone inte i det här fallet. Ointresset är att aktivt välja bort, att inte ens förklara att man inte har en åsikt i frågan.

Majoriteten är fortfarande tyst, men att i dagens läge (då åsikten är den mest devalverade valutan i handeln med anseende) välja att vara en del av den majoriteten – och inte yppa ett ord om sitt val – är en galen tanke.

Som ni förstått är jag inte en del av den majoriteten. Det positiva ointressets kännetecken är att det inte gör något väsen av sig. Och jag väsnas just nu.

Ett positivt ointresse är detsamma som följande förståelse: Att ha en åsikt om något kräver en kraftansträngning. Att ha en åsikt om det mesta är ett förklätt ytligt tyckande.

På webben pratar alla i munnen på varandra, ofta om det som är en snackis just då och ofta på samma sätt.

Ord-kakofonin kommer av att folk inte försöker nyansera sitt prat – det är en för stor kraftansträngning –  utan väljer istället att bräda varandra med form, inte innehåll.

Nu vet jag inte med säkerhet ifall det finns de som lever helt och fullt i ett positivt ointresse. Men jag hoppas att det finns de som nu och då gör det.

Istället för att gilla eller tweeta eller kommentera, stannar de upp och inser att de inte har nåt att tillföra.

Och så är de nöjda med det, inte ens valet att avstå behöver uppmärksammas.

Dan

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan