Att ljuga för nyhetsmedier i PR-syfte är fortfarande att ljuga

I dag har det visat sig att mannen som tvättade sig i en biltvätt i Närpes var ett trick iscensatt av biltvätten. I går fick firmans uppdatering på Facebook spridning också utanför Finland då Vbl frågade ägaren varför nån skulle vilja tvätta sig i en biltvätt.

Kanske borde man inte orda så mycket mera om det här. Risken finns ju att firman får ännu mera reklam – vilket var syftet från första början.

Åtminstone tycker Vbl:s chefredaktör Niklas Nyberg att ägaren förbrukat tidningens förtroende och att han inte är värd den typ av uppmärksamhet som Hbl ger honom:

 

Det är lätt att hålla med Nyberg, men det finns skäl att trots det säga några saker om det här. Bland annat eftersom jag sett reklamtricket användas som bevis för att journalister är dåliga på att säkerställa fakta och på att det är mediernas generella ointresse som gör att företag tvingas vilseleda för att få uppmärksamhet.

Vill man prata källkritik – vilket jag tycker man överlag ska – så är det här ett synnerligen dåligt exempel. Hade det varit så, att Vbl bara kopierat firmans uppdatering utan att ringa upp och ställa frågor, då hade kritiken varit befogad.

Men nu ställde Vbl frågor och ägaren ljög. Man kan vrida och vända på det här hur man än vill, men faktum kvarstår: ägaren ljög. Motivet var säkert att göra reklam men i det ögonblicket som Vbl började ställa frågor blev lögnen en del av reklamen.

Den som tycker att det är ok att medvetet vilseleda en journalist har all rätt att göra så, men kan kanske i samma veva fundera på om hen är villig att acceptera lögner i andra sammanhang – av t ex politiker och tjänstemän.

Och den som tycker att felet ligger hos journalisten, som ställde frågorna och fick osanningar, kan tänka på det här: journalister handskas dagligen med vinklingar, halvsanningar och lögner som de försöker lägga till rätta för läsarna. Det här är utmanande, men också ett ansvar nyhetsmedierna har tagit på sig.

Nyhetsmedierna ska bedömas utgående från hur väl de lyckas i det uppdraget, men det betyder inte att den som ljuger fråntas ansvaret för lögnen. Speciellt inte om man medvetet använder medierna för att sprida lögnen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.

Jag anpassar inte budskapet, Trygve Söderling

Antingen är Trygve Söderlings kritiska röst nuförtiden helt irrelevant i Svenskfinland eller så ingjuter han en skräck som får journalisterna att tiga.

För journalistkårens och Söderlings skull hoppas jag att ingetdera påstående stämmer – att Söderling är relevant och därför värd mothugg.

Jag tycker nämligen att det är märkligt att han i HBL (13.2) kan skriva att ”journalisterna” är ”ideologiproducenter” som måste ”anpassa budskapet till ägarnas och annonsörernas objektiva klassintressen (‘journalistik är det som trycks på baksidan av annonserna’ lyder den klassiska definitionen).”

Påståendet har sin upprinnelse i nya KSF-chefen Barbro Teirs hänvisning till Karl Marx. Söderling korrigerar Teir, ifrågasätter hennes (av kapitalistiska intressen präglade) rationella förmåga och hoppas att de hopplöst icke-marxistiska journalisterna vågar stå på sig – de får ”gärna fortsätta att hävda” betydelsen av en vital debattkultur.

Till Trygve Söderling vill jag, som en av ”journalisterna”, säga: Jag är ingen ideologiproducent. Jag anpassar inte budskapet efter kommersiella intressen.

Men Söderling gör oss journalister en tjänst med sin formulering. Den uteblivna motreaktionen (jag har inte sett någon kritisera påståendet, däremot har det nog gillats – också av journalister) visar att kåren tappat greppet om mediediskussionen.

I går var det mycket virtuella kramar på de österbottniska journalisternas Facebook. ÖT, Vbl, Syd-Österbotten och PS blev tabloider. ”Det är fest i Österbotten”, skriver ÖT:s chefredaktör Margareta Björklund.

Såna här nödvändiga förändringar, och satsningar av typen HBL kväll, är viktiga och värda att lyftas fram. Men de ska alltid vara svar på frågor som innehåll och substans frammanar.

Här tycker jag att vi journalister måste skärpa oss. Vi är ofrånkomligt en del av jakten på saliggörande lösningar som mediebranschen är i desperat behov av. För den skull ska vi inte nöja oss tekniska formuleringar som ”paketering”, ”läsvänlighet” eller ens ”lokalt” – det sistnämnda begreppet har blivit varje mediechefs Komma ut ur fängelset-kort.

Allt ska förankras i det journalistiska arbetet. Förändring är inte en dålig sak om den handlar om att anpassa utan att tumma på den kunskap, drivkraft och övertygelse som finns på varje redaktion.

Ja, vi kan glädjas över tabloidiseringar, tv-satsningar, digitala eftermiddagstidningar osv. Men aldrig så, att den tekniska aspekten överskuggar det vi vill göra med dessa format – bra journalistik.

Du som är journalist, läs Trygve Söderlings påstående. Förklara sedan varför det inte är dig Söderling skriver om. Det är en början.

Dan

Därför borde Radio Helsinki kunna be om bidrag

Polisen har säkert rätt då den säger att lagen förhindrar Radio Helsinki från att ta emot pengar som donerats frivilligt på kanalens begäran. Det kommersiella sätter käppar i hjulet.

Därför är det lagen som borde ändras (jag tänker inte ge mig i kast med teknikaliteter om hur, men ändras bör den).

Jo det finns sätt att gå runt problemet. Vi har t.ex. hårklyveriet att Radio Helsinki får ta emot donationer men inte be om pengar.

Likaså har vi den juridiskt viktiga men (troligen) innehållsmässigt fattiga teknikalitet att radiokanalen gör den planerade frivilliga avgiften till något som mera liknar ett regelrätt köp (som Kaleva rapporterar).

Men det finns nåt avgörande med att kunna säga ”Om ni gillar oss, donera si-och-så mycket i månaden för att underlätta jobbet vi gör för er”.

Poängen är den: kommersiella medier jobbar under ett enormt tryck just nu. Upplagorna faller, distributionskostnaderna stiger, annonsörerna är försiktiga, övergången till det digitala är en utmaning – inte omöjlig, men ingen söndagspromenad heller – osv. (Ja ja, det här handlar inte längre om radio…)

I den här situationen måste trösklarna göras så låga som möjligt (sänkt moms på digitala utgåvor är ett steg) och livlinorna så många som möjligt. Att kunna be om donationer vore en livlina i en bransch som, tror jag, allt mer måste jobba enligt en ”många bäckar små”-principen.

Men det handlar inte bara om ett skapa ett ekonomiskt förhållande till lyssnarna, tv-tittarna och läsarna.

Det handlar om ett skapa ett mer intimt förhållande till dem än vad, säg, Yleskatten nånsin kommer att mäkta med. Det handlar om att uttalat erbjuda dem möjligheten att visa sin uppskattning och vilja att stöda ett specifikt innehåll.

Podsändningen Filmspotting, som jag klassar som det bästa radioprogrammet om film, drivs i stor utsträckning med hjälp av donationer (det finns otaliga andra exempel i USA, se bara på NPR).

Filmspotting viker några minuter av varje program till att tacka dem som donerat. En monetär transaktion som är uppskattning, kvalitetsstämpel och praktiskt hjälpmedel i ett.

Dan

Nyhetsbloggen avslöjar: Hen är KSF:s nya medialedare

Så här är det: Då KSF Medias avgående vd Henrik Johansson säger att journalistisk oerfarenhet ligger bakom beslutet att söka ny vd, tidningschef och ansvarig utgivare för samtliga KSF-tidningar, så handlar det främst om att hitta en journalistisk legitimitet för åtgärder som kommer att vara ifrågasatta.

Fråga: Vad är det som nu gör att Johanssons avsaknad av journalistisk bakgrund är en nackdel? Tidigare, då osthyveln gått, har det argumentet förts fram av kritikerna, inte KSF:s ledning. (Signalen från ledningen har snarare varit att just oerfarenheten varit en dygd i hårda tider.)

Svar: Den omstrukturering av KSF:s medier som är på gång kommer för pessimisterna att framstå som en förändring av de journalistiska principerna i Svenskfinland. Förändringarna kan bara försvaras av en (f.d) journalist med journalistiska argument.

Då Aftonbladets Jan Helin blev vd, ansvarig utgivare och chefredaktör i maj 2012 skrev han: ”… att tro att redaktionell verksamhet är något som är helt frikopplat från ekonomiska realiteter är mer än lovligt naivt. I verkligheten kan journalistiken mycket väl stärkas av att beslut och budget sitter i samma skalle.”

Bara den journalistiskt erfarne Helin som (då) hade jobbat på Aftonbladet i 19 år kunde säga så.

Liksom bara världens (då) mesta anti-kommunist Richard Nixon kunde åka till Kina kan bara en journalist med utgivaransvar säga: Nu gäller det att utveckla för att sälja innehåll och göra ett resultat.

Vad är det som ska legitimeras journalistiskt? Tja, satsar man på webben – och gör det med begränsade resurser – måste det tas ur papperstidningen. I Östra Nyland utkommer två tidningar, BBL och ÖN. En av dem försvinner. Antalet utgivningsdagar minskar – det gäller också Västra Nyland. Osv.

Hur omstruktureringarna än ser ut kommer de att ske ovanför de respektive chefredaktörernas huvuden. KSF Media har knappast ett behov av att devalvera koncernens chefredaktörer, men nog att förändra deras roller i den pågående förändringen.

Det journalistiska tomrum som då uppstår måste fyllas med något. En vd, tidningschef och ansvarig utgivare med journalistisk bakgrund är detta något.

Vem är hen då? Min gissning: HBL:s nuvarande chefredaktör Jens Berg.

Man fattar aldrig goda beslut bakfull

Handen på hjärtat: då jag idag intervjuade Niclas Jern från Walkbase om jätteinvesteringen i företaget tänkte jag ”Fan vad kul!”.

Och det är kul och bra på alla sätt att det går bra för Walkbase. Inget av det jag skriver ska kasta någon skugga över företaget.

Snarare handlar det här om hur jag som journalist ska förstå vad den finländska IT-boomen är – finns den ens?

Jag kom att tänka på det här över diskhon då jag lyssnade på Patrick Schaumans inslag i A-17 från Slush-mässan (från 32 minuter). Schauman, som ställde bra frågor, intervjuade en företagare som sålde ett koncept som, om jag förstod det rätt, gick helt emot den företagsidé som lockat investerare att placera tre miljoner i Walkbase.

(Deras teknik bygger på att 92 procent av handeln sker i den fysiska världen, trots all hajp kring näthandeln; företagaren Schauman intervjuade utgick från att den typen av handel är passé: hela nätet blir vår butik.)

Jag kan tänka mig att teknologiindustrin i Finland ser ut som följande:

  • Det finns en mängd idéer;
  • av dem förverkligas en liten del;
  • några av dem blir långvariga produkter;
  • ännu färre blir hittar;
  • försvinnande få blir globala företag som skapar arbetsplatser i Finland och drar in skattepengar osv.

Som sagt, jag har ingen större insyn i det här så nån får gärna korrigera mig.

Men om det är så här ställer det följande krav på oss journalister: för att vi inte ska presentera en skev bild av teknologiindustrins faktiska landvinningar borde vi följa med alla dessa startups. Från ax till limpa, så att säga.

Annars riskerar vi vara med och skapa en bubbla.

Teknologiindustrin är helt säkert värd att satsa på. I den mån staten tillsammans med lärosäten och företag kan utvidga och stärka den industrin är det en ansträngning värd att understöda. Men den ska också tåla den granskning som kan avkrävas oss journalister.

Patrick Schauman sa det bra i A-17: Slush-mässan är ett försök att lyfta Finland ur Nokia-krabbisen.

Om det är så att Finland har Nokia-krabbis får man hoppas på två saker. Dels att de som försöker få Finland att nyktra till inte själva har baksmälla eller försöker utnyttja den. Dels att de som rapporterar om processen inte lider av samma krabbis och desperat vill bli kvitt den.

För man fattar få goda beslut bakfull.

 

Avsluta den bakvända mediediskussionen – prata presstöd istället!

Diskussionen om de finländska tidningarna är lika tragisk som tidningarnas framtid förutspås vara. Den är tragisk för att den är enkelspårig, den är enkelspårig för att den så gott som varje gång måste inkludera Yle.

Att de privatägda mediehusen ondgör sig över Yles finansiering och räckvidd har jag viss förståelse för, även om jag sällan håller med argumenten. Men politikernas enfald i mediediskussionen är oförlåtlig.

Senast var det Kimmo Sasis (Saml) tur att, i sin oro för tidningarna fortlevnad, föreslå att Yles utbud på pekplattor begränsas.

Sasi vill alltså, efter att ha varit med och godkänt en indexbunden skattefinansiering, att Yle inte ska kunna göra det mesta av den finansieringen. Det är bakvänt och troligen också tekniskt omöjligt. Främst av allt är det att undvika en diskussion som på allvar borde föras på politisk nivå.

Om våra beslutsfattare menar allvar då de säger att ett brett medieutbud är nödvändigt för det demokratiska samhället så ska de också kunna ta diskussionen – och besluten – om ett presstöd.

I Sverige har en utredning om det nya presstödet nyss blivit klar. Inte alla är nöjda med förslaget – det har upplevts som för beroende av tryckta upplagor och för okänsligt för digitalt material (här ett exempel på kritiken) – men poängen är att Sverige har ett presstöd som går till så gott som alla tidningar. Det har inte Finland. Och det suger.

Det som borde ske nu, är att alla partier tillsätter en arbetsgrupp (med externa medlemmar) som:

  • På lång sikt utarbetar ett presstöd och fördelningsnycklar för det.
  • På kort sikt utarbetar ett tidsbundet extra stöd som förutsätter att tidningarna har en klar digital strategi som kan förverkliga inom utsatt tid.
  • Lägger fram förslag som inte drar åt det ena eller det andra politiska hållet.

Det här är inte oproblematiskt. Om någon vill föra fram argumentet att tidningar som inte klarar konkurrensen måste tillåtas gå under så är det värt att beakta.

Men politiker och medieaktörer måste kunna diskutera tidningarnas framtid utan att ständigt gå via Yle – och finna en lösning som inte involverar Yle.

Nu blev det fel, Konstsamfundet!

Man behöver inte ställa sig kritisk till Konstsamfundets byggnadsplaner i Helsingfors för att inse det märkliga i VD:n Kaj-Gustaf Berghs uttalande i TV-Nytt på onsdag kväll (cirka 18 minuter in i sändningen).

Det är klart att det är salt i såren för de anställda på KSF Medias tidningar att Konstsamfundet offentliggör storstilade museiplaner dagen efter meddelandet om nya samarbetsförhandlingar. Men eventuellt värre är Berghs uttalande om att pengar inte räddar tidningarna och om att strukturerna måste förändras.

Konstsamfundets VD tycker att samarbetsförhandlingarna är tråkiga men tillägger att det är sådant som pågår i mediebranschen just nu.
Visst, sådant pågår – för att mediehusens styrelser fattar beslut om att samarbetsförhandla. Det är ingen naturlag som sätter saker och ting i rörelse oberoende av hur mediehusen uppskattar tidningarna.

I det här sammanhanget betyder ”pengar” Konstsamfundets pengar. ”Strukturer” betyder att reagera med den snabbhet som är typisk kvartalsrapporternas tidevarv.
Även om det är sant att inget blir bättre av att ösa pengar i en bottenlös brunn så är det viktigt, också för KSF Medias tidningsprenumeranter, att aldrig förväxla ”strukturförändringar” med beslut om permitteringar.

På så sätt har Bergh fel: pengar kan rädda tidningarna eftersom strukturförändringar inte är synonymt med att spara. Strukturförändringar kan mycket väl vara kärnan i den härligt kapitalistiska devisen ”för att tjäna pengar måste man använda pengar”.

Notera också att KSF Medias VD Henrik Johansson enligt Yle (länken ovan) kommer med påståenden som går stick i stäv med Berghs kommentar. Johansson talar om kortsiktiga åtgärder:
”Osthyveln kan vi fortsättningsvis använda. Vi ser över vår produktion, papper, färgplåtar osv. Dessutom kommer vi att försöka minska personalkostnaderna. I klartext betyder det antagligen permitteringar, riktade och tidsbundna. Jag tror inte att de kommer att bli speciellt omfattande, det är väl det positiva budskap jag kan komma med nu.”

I bästa fall har KSF Media och Konstsamfundets ledning inte snackat ihop sig.
I värsta fall, och nu spekulerar jag, tyder Berghs uttalande, och kontrasten mellan det och vad som verkligen sker, på att tidningarna upplevs som en affärsmodell dömd att misslyckas.

Annars kunde man ju mycket väl kunna tänka sig att Konstsamfundet tog lån och sålde aktier för att ”strukturförändra” de egna tidningarna.