En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönhet finns inte enbart i betraktarens blick utan också i hens gener, konstaterar Yles populärvetenskapliga program Prisma.

Jag är inte helt hundra på vad det betyder, men å andra sidan är det här med skönhetsideal är ett område där natur och miljö överlappar varandra.

Påfågelns stjärt är en evolutionär fördel då den raggar, men mänskliga motsvarigheter – typ skäggväxt, midjemått etc. – styrs av sociala koder.

Hursomhelst. Prisma Studio ska bevisligen nysta i allt det här på ett vetenskapligt sätt och har därför utlyst en skönhetstävling. I den ska drag som vi mänskor objektivt sett finner attraktiva kartläggas.

Så långt allt väl. Men. Eftersom det här är en fråga som betonar den vetenskapliga aspekten av skönhetsideal, varför i hela friden vänder sig Prisma Studio till enbart kvinnor då programmet ber om fotografier?

Sant, det står ingenstans att män är uteslutna. Men givet att ord som ”missikisa” används, och att artikeln illustreras med en bild från en sådan, och att man hänvisar till en engelsk motsvarighet där en tonårstjej påstås ha idealansiktet – givet allt detta är det rätt klart att Prisma Studio tänkt att kvinnor och inte män ska sända in bilder på sig själva.

Programmet knyter skönhetsidealet till det kvinnliga könet på ett så slentrianmässigt sätt att det ger alla vetenskapliga ansträngningar en törn. I objektivitetens namn vore det självklart att inkludera bägge könen, och vara tydlig med att det gäller män som kvinnor.

Vad är vetenskapen värd om inte männen kan underkastas samma mätningar som kvinnorna?

Jag tänker inte föra en diskussion om skönhetstävlingar överlag, men med en sån här efterlysning sällar sig Prisma Studio – Rundradions vetenskapliga flaggskepp – till den trögflytande, sliskiga ström av tävlingar som aldrig ifrågasätter eller utmanar normer, än mindre vänder en analytisk blick mot sig själv.

Skicka inte era bilder till programmet. Sänd i stället krav på att män inkluderas i tävlingen.

Dan

Olika perspektiv på Östersjön

Jag har på annat håll skrivit om och hoppats på en starkare kontakt mellan universitetsvärlden, speciellt då forskarsamfundet, och medierna. Helt enkelt därför att uppdraget att informera är nåt som förenar de två lägren, även om arbetstempot och metoderna skiljer dem åt.

Nu har jag funderat på Östersjön ett tag – ett väldigt litet tag om man jämför med de forskare som sysslat med innanhavet under hela forskarkarriären – och det där med tempo och metod behöver ägnas några rader. Speciellt eftersom det är en aspekt som gör att vetenskapen, nyhetsjournalistiken men också politiken skaver mot varandra.

Bottenprov från Erstan.

Om vi utgår från att Östersjöns botten ställvis är som en öken; att det mesta som har ett naturligt habitat i havet mår illa; att antalet främmande arter ökar på andras bekostnad, så kan vi ställa frågor som är av olika betydelse för de involverade. Här är tre:

Hur säker är kunskapen? Medan orsakerna till övergödningen har kunnat fastslås så finns det andra faktorer – klimatförändringen och innanhavets ”egen” förändring – som utesluter exakta prognoser och konsekvensbedömningar. För vetenskapen är osäkerheten välbekant; för journalistiken irriterande; för politiken hindrande, alternativt ansvarsbefriande.

Vilka beslut ska tas? Vi kan säga att Östersjöns tillstånd är resultatet av en ohållbar utveckling men vi kan inte säga att tillståndet blir bättre (eller hur snabbt) med en hållbar utveckling eller hur en sådan, och dess effekt, ser ut. Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Vem bär ansvaret? Dagsläget beror på tidigare generationers beslut och värderingar. Ett intensifierat jordbruk, en effektiv industri, växande tätorter: också vår tid drar nytta av det här. Att hötta med näven bakåt i tiden hjälper föga; att göra det åt samtiden kan motverka syftet; att göra det åt framtiden är omöjligt. Tålamod är vad som krävs.

Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Så ska det förstås inte vara. När det gäller Östersjön, miljöfrågor överlag, så måste vetenskapen, politiken och nyhetsjournalistiken komma in i samma tempo. På följande sätt:

  • Frånvaron av hundraprocentig fakta, långa tidsperspektiv och effekter som delvis är oförutsägbara ska inte hindra forskare från att ge rekommendationer.
  • Samma aspekter motiverar varför journalister ska nyansera sin rapportering. Miljöpolitiken ska granskas kritiskt trots att problemen är komplexa.
  • Och fortfarande: samma aspekter fungerar inte som ett frikort för politiker. Att välja en miljöpolitik, eller att välja att sätta en annan politik framom miljöpolitiken, ska kunna motiveras – för samhället, via journalister och med forskares tydliga budskap som bakgrund.

Dan

 

 

 

”För glädjen, inte för nöjet”

Frågan om vårjakt på alfågel borde inte vara svår (ÅU 13.4). Här är varför: Alfågeln – som passerar Finland i flytten mellan Östersjön och Norra ishavet – är sårbar. Beståndet i Östersjöområdet minskar i rasande takt.

Varför tillåta vårjakt på en hotad fågel? Speciellt som om höstjakt verkar vara möjlig.

Då jag intervjuade Jorma Lindblom, jägare i Korpo, sa han ungefär så här ”Vårjakten är nåt man gör av glädje. Inte för nöjets skull, som kritiker menar.”

Det är ett påstående som skiljer sig från andra argument. Andra argument låter förstå att alfågeljägarna i Åboland är så få att de inte kan ha någon inverkan på beståndet. Det stämmer troligen.

Ytterligare argument för fram höstjaktens praktiska omöjlighet: På hösten är alfåglarna för få, för långt borta och omständigheterna är för svåra för jakt. Också det sant, troligen.

Men det som Jorma Lindblom uttrycker – och som han ytterligare understryker då han talar om sjöfåglar som individer; om vissa platser som heliga – är ett förhållningssätt som, till sin egen nackdel, är starkt kopplat till själva jakten men som också är något större.

Förhållningssättet kan omsättas i något praktiskt. Jägarna i skärgården är ofta markägare. De har ett intresse av att se till sina egna marker, syssla med naturvård; hålla minken borta, fågelholken uppe.

Viljan att syssla med naturvård avtrubbas ifall den inte längre är rotad den traditionsenliga jakten. Så lyder argumentet, jag befarar att det stämmer.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla jägare känner ett släktskap med naturen. Men jag tror att det finns såna jägare. Jag tror att den känslan tar sig uttryck genom jakten och att den flankeras av en stor respekt och vördnad för naturen.

Det är inte den här känslan som blivit förlegad. Det är omvärlden som blivit fattigare. Fattigare på resurser men också andligt och intellektuellt.

Foto: Micha Fager

Men eftersom den här känslan är så starkt kopplad till själva jakten, och eftersom den svårligen kan kanaliseras genom något annat (det andra – naturvård, resursanvändning – har varit jaktens goda biprodukt), så blir den allt svårare att förklara.

Dagens vördnad och respekt inför naturen handlar väldigt mycket mera om att konservera, nåt som ofta framstår som jaktens motpol.

Här är det svåra: Konserveringen av naturen har i en viss mån blivit nödvändigt eftersom det förhållningssätt som Jorma Lindblom uttrycker blivit allt mer sällsynt.

Men konserveringen är ett trubbigt instrument. Miljöorganisationer kan inte skilja nöjesjägaren från människan som är i samspel med naturen: båda bär fågelbössa laddad med hagel.

Miljöorganisationerna, och många politiker med dem, tar det säkra före det osäkra; den säkrade bössan före den osäkrade – hur upplyst skytten bakom den senare än må vara.

Att vi kommit dit är en skam, men ett faktum.

Dan