Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

Vad familjen Stubbs krossade fönsterrutor egentligen lär oss

Det jag gör på några rader framöver kan lätt misstolkas så låt det vara sagt från början: Det här handlar inte om förminska det som Alexander Stubb och hans familj råkade ut för. Snarare så handlar det om att ta händelsen på allvar och i samma veva fundera på vilka mekanismer som är aktiva då politiker, medier och allmänhet reagerar på sånt som är värt att fördömas.

Kort sagt: det handlar om vad vi reagerar på och hur och varför.

Natten till tisdag krossades två fönsterrutor på finansminister Alexander Stubbs hem. Polisen rubricerar händelsen som skadegörelse, grov skadegörelse och hemfridsbrott.

Ett dagis fick nio rutor krossade samma natt och de två unga män (20 och 21 år gamla) som häktats misstänks för åtta liknande brott. De ska ha skett under tiden januari-juni.

Det är oklart vilka männens motiv var då de sköt sönder familjen Stubbs rutor med luftgevär, men de dunkla motiven till trots var statsminister Juha Sipilä (C) beredd att dra fram demokratikortet då han på Twitter skrev:

Anta att endast nio dagisfönster hade krossats den natten. Då hade statsministern – och andra (bl.a.):

knappast twittrat om det. Likväl hade deras konstaterande hållit streck: I vår demokrati finns inte rum för sånt agerande.

Mycket i nyhetsflödet handlar om vem som utsätts för vad. Det är krasst men sant att en ministers ruta spricker högre än ett daghems. Åtminstone om de gör det under samma natt.

Men är det inte det här som är det tydligaste tecknet på att vår demokrati är i olag? Skadegörelse och trakasserier förekommer i alla löne- och samhällsklasser, men bara i ett fåtal fall verkar övergreppen vara värda att ställas mot de ideal som demokratibegreppet hyser. Då Alexander Stubb intervjuades om vandalismen mot sitt hem sa han att ”Många andra har blivit offer för betydligt allvarligare våld än politiker brukar bli.”

Alla som råkat ut för våld är värda att någon står upp för dem och fördömer våldet. Men det sker inte. Vandalernas räder före attacken mot familjen Stubbs hem gick onoterade förbi eftersom redaktionernas nyhetströsklar är selektiva på ett odemokratiskt sätt.

Få politiker fördömer det dagliga våldet eftersom deras perspektiv måste vara brett – men blir specifikt på ett naturligt sätt då den egna kåren drabbas.

Enskilda våldshandlingar upplevs inte som ett hot mot demokratin om de inte kan kopplas till det vi förknippar med demokrati, t.ex. politiker. Och det handlar inte om alla sorters hot mot alla sorters politiker: mord- och våldtäktshot mot kvinnliga riksdagsledamöter på nätet har inte lett till uppmärksammade fördömanden.

Det är det här som tisdagens händelse lär oss: att skadegörelse och våld inte har en plats i vår demokrati och att vi inte kan förlita oss på enbart politiker och medier då det gäller att basunera ut det budskapet.

Dan

Nyhetsbloggen tipsar!

Bloggen präglas i juli av en slumrande semestertillvaro. Så vad bättre än att tipsa om andlig rekreation? (”Andlig” i den mest sekulära betydelsen.)

Själv är jag halvvägs in i Hilary Mantels historiska roman Bring Up the Bodies, uppföljaren till Wolf Hall, och kan redan nu säga att det kommer att vara den bästa boken jag läst i år, precis som Wolf Hall var det för ett par år sedan. (Böckerna har tyvärr inte översatts till svenska.)

Handlingen i korthet: Thomas Cromwell tar sig upp ur rännstenen, överlever soldatlivet, blir jurist och slutligen en av kung Henrik VIII:s (just det: han med sex fruar) närmaste män. Cromwell vill få ordning på England, Henrik VIII vill ha en son och Mantel beskriver kungliga konspirationer som ingen annan.

Annan sommarläsning:

Böcker är ju bara halva nöjet och film är inte alltid bäst på bio (av den enkla anledningen att de filmer som går på bio inte alltid är bra). Hollywoodfilmer från 70-talet hör till mina favoriter och bland dem Alan J. Pakulas ”paranoia-trilogi”: Klute, Sista vittnet (här en scen från den) och Alla presidentens män.

Fler filmtips:

Dessutom finns det en hel drös med podradioprogram som man kan lyssna på, vid sidan om Vegas program naturligtvis.

En kort lista, i ingen speciell ordning:

Mycket nöje!

Dan