Nej – ingen som fördömer könsstympning blir kallad rasist

 

HBL:s kolumnist Mikael Sjövall har i dag fått mycket kärlek för sin kolumn Då allting flyter. Hyllningarna är i stil med ”just så är det” och ”bra att någon vågar säga det” och ”nu börjar det gå för långt”.

Själv tycker jag att Sjövall kommer åt ett problem i mångkultur- och invandringsdiskussionen, men ofrivilligt och genom att själv vara ett exempel på problemet.

Kolumnen tar avstamp i att Helsingfors stad godkänner att anställda på skolor och daghem får använda niqab-slöja och hijab om de så vill. Jag kan förstå det praktiska problem som det här utgör och jag kan förstå behovet av en diskussion. Jag kan också tänka mig att en diskussion mellan de direkt berörda också löser eventuella problem.

Vad gäller den allmänna diskussionen om slöjor: Den diskussionen har många aspekter – religiösa, personliga, samhälleliga, praktiska, rättsliga osv. Att inse det är inte att relativisera.

Men det är kulturrelativismen Sjövall vill komma åt och han gör det på följande sätt:

  1. Ett antagande introduceras: Helsingfors stad tillåter slöjor i rädsla för rasiststämpeln. – Här skulle man gärna höra stadens åsikt. Sjövalls påstående får stå oemotsagt.
  2. Följande steg är att säga att kvinnliga elever som använder niqab-slöja ofta ”spolar gymnastiklektionerna”. – Nåt som framstår som ett praktiskt problem (hur stort är oklart) inom skolornas räckvidd att lösa.
  3. Nästa steg är långt för plötsligt pratar vi om kvinnlig omskärelse och polygami. Man måste kunna säga att sådant är oacceptabelt utan att stämplas som rasist, säger Sjövall. – Min nyfikenhet känner ingen gräns. Var har Sjövall hittat folk som försvarar kvinnlig omskärelse och som kallar dem som inte håller med för rasister?

Sjövall leder oss alltså från ett påstående som jag som läsare inte kan bedöma sanningshalten i (Helsingfors räds rasiststämpeln) till en insinuation om att det gått så långt att man i Finland inte kan vara emot månggifte och könsstympning – bägge förbjudna i finländsk lag – utan att bli kallad rasist.

Verkligen? Handen på hjärtat: När har du senast fördömt att kvinnors yttre könsorgan avlägsnas och sedan blivit kallad rasist?

Det är det här som jag tycker att är problematiskt med Sjövals kolumn, att den i sin kritik av något som är värt en genuin diskussion inte hittar bättre vapen än de ytterligheter Sjöval säger sig attackera.

Den som tänker ett steg längre inser att kolumnisten sparkar in öppna dörrar. Slöjorna Sjövall vill diskutera kan diskuteras utan att kopplas till något som en majoritet anser är förkastligt. Och för tydlighetens skull: Det är inte kulturrelativisterna som är i majoritet.

Snarare är det så att för en majoritet av finländarna, som inte känner till islam och som inte har nåt intresse av att läsa på, är månggifte och könsstympning nåt som med en svepande nonchalant gest kan kopplas till muslimska länder.

På så sätt har Sjövall inte bevisat att kulturrelativismen gått för långt men nog cementerat en förhärskande nidbild av islam.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nu slirar seriösa mediers rapportering ordentligt

De sexuella trakasserierna och rånen under nyårsnatten i tyska Köln är en otroligt allvarlig sak.
Synd då att finländska medier inte förstår att behandla den så.
I stället dras likhetstecken mellan organiserad brottslighet och asylsökande och obekräftade uppgifter blir slående rubriker då MTV 3, Yle och andra seriösa medier fradgande springer gatlopp med MV-Lehti och dess läsare.

Vi ställer upp debaclet.
Den 31.12.2015 grips sex irakier på flyktingförläggningen Aavaranta i Kyrkslätt. De misstänks ha planerat brott mot ordning och säkerhet. Männen släpps två dagar senare.
Under nyårsnatten i Köln inträffar rån och sexuella övergrepp mot kvinnor. Förövarna verkar vara från Mellanöstern och Nordafrika, men polisen tillbakavisar att de skulle vara asylsökande. Snarare handlar det om organiserad brottslighet.
I går berättade MTV 3 att irakierna i Kyrkslätt misstänks ha planerat liknande brott som i Köln. Yle får liknande ”information” men polisens förundersökningsledare Thomas Elfgren säger att det inte finns några kopplingar till det som hände i Köln.
I dag publicerade Yle en nyhet där inrikesminister Petteri Orpo (Saml) påstås bekräfta att det finns en koppling mellan Köln och Kyrkslätt. FNB upprepar nyheten – som visar sig vara felaktig. Orpo bekräftade bara att han kände till misstankarna som ledde fram till gripandet i Kyrkslätt.
I dag har en rad medier också gått ut med polisens uppgift om att ”tusen asylsökande irakier” fanns i stationstunneln vid Helsingfors järnvägsstation under nyårsaftonen. Polisen gjorde några ingripanden – om det gällde asylsökande framgår inte i rapporteringen.

Ser ni vad som händer här?
Vi går från:

  • Misstankar mot sex irakier – misstankar som fortfarande utreds, som polisen inte förtydligat och som självfallet ingen dömts för
  • Till övergrepp och rån i Köln som är kopplat till organiserad brottslighet, inte asylsökande
  • till ”uppgifter” om att de asylsökande irakierna skulle ha planerat liknande – nåt som polisen inte bekräftar
  • Till en groda om att Petteri Orpo bekräftar de uppgifterna
  • Till rubriker om tusen asylsökande i stationstunneln och obestämda uppgifter om polisingripanden.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det som hände i Köln var organiserad brottslighet – de var utlänningar, precis som asylsökande.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det handlar om misstankar som utreds – de riktas mot utlänningar som planerade nåt inför nyår – precis som i Köln.

I det här nyhetsflödet gör det inget att folk vanligtvis samlas i stora skaror under högtider – de var irakier, de var många, som i Köln, och polisen grep några – läsaren får anta att det handlar om ”dem”.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

När blir medierna terrorns medlöpare?

Den tjugotvååring som greps i Boliden i Sverige i torsdags har släppts och är inte längre misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Det som hänt är inget mindre än ett fiasko för svenska Säpo, men är också mediebevakningen av jakten på den misstänkte ett fiasko?

Som så ofta då det visat sig att medierna gått ut med falska uppgifter efterlyses en mediekritisk diskussion. Cynikern i mig säger att även om den diskussionen förs så kommer medierna inte att agera annorlunda nästa gång. Aftonbladets Lena Mellins förklaring till varför hon anser att publiceringen var rätt styrker det antagandet.

Mellin menar att publiceringen av namn och bild bidrog till att mannen kunde uteslutas ur utredningen. Det stämmer bara om utgår från Säpos inkompetens. Mycket tyder på att Säpo kunde ha uteslutit mannen utan mediernas hjälp om de agerat som förväntas av en säkerhetspolis. Det här innebär också att medierna förhöll sig okritiskt till Säpos information.

Men efterklokhet hjälper föga. Snarare handlar det om att blicka framåt utgående från följande formulering i ett pressmeddelande från Säpo: ”Med hänsyn till det osäkra läge som råder är det sannolikt att Europa får anpassa sig till den här typen av händelser.”

Det är en tidsfråga innan ett snarlikt händelseförlopp utspelar sig i Finland. Frågan är: Hur kommer Skypo att agera och hur kommer medierna att hantera den information de får av skyddspolisen?

I början av november höll Skypo en presskonferens om säkerhetsläget och berättade luddigt att situationen i Finland är säker men inte lika säker som tidigare och att flyktingströmmen blir en kanal för extrema åsikter.

Det fick Ilta-Lehti att gå ut med följande löpsida:

I-L 7.11

Här kopplas alltså invandringen till Finland samman med jihadister på ett sätt som man förväntar sig av MV-lehti men som måste räknas som ett bottennapp av Ilta-Lehti. Vad kommer tidningen och andra medier att göra den dag då Skypo meddelar att man jagar en terrormisstänkt i Finland?

Det har pratats mycket om rädsla efter attentaten i Paris. Rädslan är en faktor också i den här diskussionen.

Närmare bestämt: vågar medierna göra sitt jobb och vara besvärliga också då myndigheterna säger att det är skarpt läge eller är rädslan för att stämplas som dissident och förlora läsarnas gunst för stark?

För att vara övertydlig: att vara besvärlig handlar inte om att komma till en annan slutsats än myndigheterna. Det handlar om att ha tillräckligt på fötterna; det handlar om att vara tydlig med hur långt informationen sträcker sig; det handlar om att inte låta braskande rubriker göra misstanke till konstaterande o.s.v.

Vare sig man gillar det eller inte är detta ett faktum: att gå ut med felaktig information, skapa rädsla och stämpla oskyldiga sammanfaller väl med terroristernas syfte. Det är ”den typen av händelser” de vill att mänskor ska anpassa sig till.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Flyktingskap är inte underhållning, Svenska Yle

Svenska Yle uppmanar sin publik att tycka till om program som planeras för 2015. Ett av programmen heter Gå i mina skor. Beskrivningen låter i korthet som följande:

  • I en rekonstruerad miljö ska vanliga finländare ta en flyktväg in i Europa. Det hela kan följas i realtid. Syftet är att ”öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden” som finns bakom rubrikerna. Som tittare kan jag ”följa med hela försöket i direktsändning – kanske dom klarar av det, kanske inte.”

Det finns säkert goda intentioner här, och det är svårt att uttala sig om ett program som ännu inte sänts, men själva upplägget kräver en kritisk kommentar.

Avgörande för ett flyktingskap är varför det är nödvändigt och, med det, vad som står på spel.

Den fysiska miljön kan säkert i en begränsad utsträckning återskapas. Att sitta instängd i en container i dagar, veckor, kanske månader utan tillgång till toalett, frisk luft och med knappa förnödenheter är säkerligen en utmaningför den som kan välja att avbryta resan, och som inte har något att förlora på att underkasta sig dessa omständigheter.

Men för den som inte har det valet, som riskerar sitt liv, sin hälsa och frihet för att komma från en outhärdlig situation till en som i många fall inte är ett dugg bättre – för den personen är flyktingskapet inte en utmaning. Ordet är för futtigt i detta sammanhang.

Tänk på Svenska Yles formulering om de finländska deltagarnas dilemma: ”kanske dom klarar av det, kanske inte”. Tänk sedan på vad formuleringen betyder för dem som flyr på riktigt. Att ”inte klara av det” får en annan tyngd, eller hur?

Tänk på kontrasterna, på det som inte kan återskapas – död, mord, våldtäkt, fångenskap, att aldrig mera se den egna familjen och hemlandet.

Catariina Salo på X3M vill att programmet diskuteras. Det här är mitt bidrag. Jag befarar att förståelsen som skapas inte är olik den dokusåpor om strandsatta välbärgade människor åstadkommer – ibland känsloladdad, men på det hela taget ytlig eftersom själva idén bygger på illusionen om att kunna återskapa något som sällan är resultatet av fri vilja.

Det ska sägas att problemet inte är unikt för det program som Svenska Yle planerar. Alltid då orättvisor förmedlas utgående från övertygelsen att ”folk måste få veta och förstå” infinner sig detta problem: Hur nå fram?

Den frågan har inget patentsvar. Men problem av det omfång som flyktingskap är – på alla plan – tacklas inte bäst genom att förminskas.

Dan

”Du smutskastar våra myndigheter”

AnonymtBrevLördagens långa reportage i ÅU har fått bra spridning också på webben där det publicerades i söndags.
Det gläder. Dels för att det visar att långa texter inte är lika med höga hinder.
Dels för att själva ämnet – laglig och illegal invandring, myndighetstro och -kritik, det formella och det medmänskliga – är viktigt.

Reportaget har fått en del tummar på Facebook, uppskattande ord i sociala medier och IRL, men det längsta responsen i textform kom per post i morse.
Jag vet inte vem som sänt mig brevet, men kritiken i det tycker jag behöver mötas. Jag kan bara hoppas att personen som skrev brevet också läser denna blogg.

Brevet har fyra kritiska invändningar mot reportaget och mitt val att göra det. Jag tar dem i tur och ordning.

1. Ingen i Finland behöver vara rädd för polisen om man har rent mjöl i påsen och följer lagar och föreskrifter för immigration.
Majoriteten av dem som finns i Finland, finländare eller inte, är inte rädda för polisen. Majoriteten av dem som är, kanske inte alltid rädda men som har skäl att hålla sig undan polisen gör så av en orsak. Den orsaken är inte alltid en kriminell handling, även om det enligt gällande lagar och föreskrifter ser ut som ett brott.
Det måste vi kunna skriva om och diskutera utan att beskyllas för att underminera rättssamhället eller ta brottslingar i försvar.

2. Personerna i reportaget har sysslat med mänskosmuggling och brutit mot sitt lands traditioner. Därmed är deras förtroende förbrukat.
En av personerna smugglades ur sitt hemland, på flykt undan den egna familjen. Att välja den vägen är en akt av desperation.  Det är inte att ”syssla med människosmuggling” (citat). Hade personen i fråga kunnat hade hon rest till Finland som en fri människa. Det var hon inte. Att bryta mot traditioner var i detta fall att bryta sig fri.
Jag påstår att det ingjuter, inte förbrukar förtroende.

3. Reportaget är ansvarslös marknadsföring för hur man tar sig illegalt in i Finland. Reportaget är smutskastning av främst polisen, som inte kan munhuggas med redaktörer.
Inga detaljer om hur personen i fråga tog sig in i landet finns i reportaget. Givet det som personens val ledde till har jag svårt att se det som marknadsföring. Reportaget ger en bild av personens situation och av dem som den närmast berör. Reportaget tar också upp myndighetskritik som initierade källor stått för under intervjuer.
Polisen och andra myndigheter ger sin syn på situationen. Längdmässigt upptar den biten hälften av reportaget. Jag kallar inte det smutskastning utan balanserad rapportering.

4. Illegala mänskoströmmar är ett allvarligt problem. Det är allas vår uppgift att undvika spridning av enkla populistiska problemlösningar.
Instämmer med det första. De här mänskoströmmarna innebär ofta en otrolig misär och ett oumbärligt lidande. Mänskor flyr av olika anledningar, ibland för att överleva; ibland för skäl som inte är försvarbara (d.v.s. de flyr inte alltid). Jag tror inte att alla som kommer till Finland har goda grunder att stanna. Jag tror heller inte att alla poliser är onda.
Däremot tror jag att det finns brister i vårt asylsystem. De som presenteras i reportaget och deras eventuella lösningar – resurser så att minoritetsombudsmannen kan utföra sin lagliga plikt t.ex –är inte populistiska.

”Tänk nu två gånger före du gör följande reportage!” avslutar den anonyma brevskribenten.
Låt mig intyga att jag tänkte två gånger många gånger då jag skrev lördagens reportage. Och att jag kommer att göra det på nytt då jag skriver nästa.

Dan

Vill vi gå på toa i Nazityskland medan Storebror tittar?

Medan jag förberedde en efterrätt – nej, ni får inte receptet – lyssnade jag på ett intressant inslag av Yle-kollegan Markus Ekholm. I korthet handlar det om om och hur finländare ska tänka då det gäller det egna virtuella avtrycket, i sociala medier och diverse molntjänster.

Sammantaget är experternas bedömning att vanlig folk är naiva då de uppdaterar, surfar runt och sparar information om sig själva. Parallellerna som dras är (inte oväntat) med George Orwells roman 1984, Nazityskland (tänk om Hitler haft den här mängden information) och att göra toabesök i ett shoppingfönster.

En kort reflektion kring det här. För det första är det bra att Edward Snowdens avslöjande om NSA förankras i vår vardag. Våra virtuella hus har betydligt fler fönster än våra verkliga – möjligheterna att titta in är fler. Det är ett faktum vi inte kommer runt.

För det andra tror inte heller jag att president Obamas tal i fredags är en vändpunkt i det globala spioneriet. I sitt tal jämförde Obama USA med Ryssland och Kina och sa att den stora skillnaden är att USA för en offentlig diskussion om övervakningen. Att Snowdens avslöjande tvingat fram den diskussionen nämnde fredspristagaren inte.

Det är inte orättvist att betrakta den ”offentliga diskussionen” som en skademinimerande strategi signerade den amerikanska säkerhetstjänsten.

För det tredje – och det här är mitt inlägg i en debatt som jag inte påstår är avgjord, ens för mig själv – tror jag inte att (t.ex.) webbutvecklaren Simon Rönnholms tillvägagångssätt, att vandra genom den virtuella världen med fejkad identitet är lösningen.

Mitt argument för det här är troligen ett som IT-experterna kallar för naivt, men ändå… Så här tänker jag: Den mest skrämmande parallellen till 1984 är inte övervakningens tekniska aspekt utan dess mänskliga. Kom ihåg att i Orwells dystopi är tekniken bara en liten del av det totalitära samhället. Den avgörande biten har att göra med att folk inte litar på varandra; att de anger varandra (barn anger föräldrar, romanens hjälte sin stora kärlek); att det enda bestående är statens totalitet (vem som t.ex. är statens fiende varierar).

Då demokratier går genom trauman är ”det öppna samhället” ett ofta återkommande begrepp. Så pass ofta att jag ibland är rädd att det förlorar sin innebörd. Men om vi tar begreppet på allvar måste vi också se att det omfattar nätet.

Det vill säga: om jag agerar som om Nazityskland väntar runt hörnet eller som om mina toabesök har blivit allmän egendom utan min vetskap, då har jag gett upp tanken om det öppna samhället och dess ideal.

I min naivitet försöker jag alltså två motstridiga tankar att existera samtidigt (det Orwell kallade ”dubbeltänk”, ha-ha):

  1. Den teknik vi använder utnyttjas av för oss okända krafter för att samla information om oss på ett synnerligen odemokratiskt sätt.
  2. Vi använder själva it-tekniken eftersom vi upplever att den är, inte ens en förlängning utan en del av det demokratiska samhället.

Det första ska vi vara medvetna om, och försöka förändra; det senare ska vara den bärande tanken i det öppna samhällets virtuella värld.

Dan

Hur vi urvattnar ordet ”demokrati”

Kort reflektion med anledning av att Jimmie Åkesson igår fick en tårta i ansiktet.

Det är inte okej att tårta nån eller att kasta ägg på nån eller komma med personliga påhopp bara för att man inte accepterar personens politiska övertygelse. Sen finns det attacker som är betydligt grövre än den som Åkesson råkade ut för och de är mer än ”inte okej”.

Men ibland är det på sin plats att säga att nåt inte är okej, eller inte juste, eller tarvligt, löjligt, överdrivet o.s.v.

Ibland är det att totalt tappa sinnet för proportioner att kalla en tårta i ansiktet för ”en terrorhandling i det lilla”.

Ibland är det att urvattna demokratibegreppet att se ”demokratin som… ett offer efter den här attacken eller som ”ett försök att nagga demokratin i kanten”. O.s.v.

En tårtad politiker är en tårtad politiker och att jämföra det med misshandel eller t.o.m. värre saker är att tro att det var av en slump som tårtan var en tårta och inte ett järnrör eller en k-pist.

Men att komma med en tårta till ett politiskt möte är ingen slump. En tårta är ett val just för att den inte är ett järnrör eller en k-pist.

Om vi inte ser skillnaderna mellan tårtning, misshandel och mord – om vi inte ser hur vitt skilda dessa handlingars relation till demokrati är – då är vi farligt nära förenklingar som är potentiellt större hot mot demokratin än tårtan.

 

Tänker du vissla? Se då till att vara homo, tro fel och rösta fel!

Först och främst: fy skäms, Nyhetsbloggen! Att vara på semester är inget skäl att låta bloggen ligga nere.

Till saken: Edward Snowden, visslaren som avslöjade att amerikanska NSA spionerar på sina medborgare, eventuellt också på EU, är i limbo. Från flygplatsen i Moskva har han sökt om asyl i 20 länder, bland dem Finland.

Det här dramat är väldigt tydligt, ypperligt lämpat för nyhetsmedierna. Då filmen om Snowden kommer – och tro mig, det är en tidsfråga – kommer taglinen på affischen att säga: Hunted – for telling the truth!

Det är bra att Snowdens öde inte glöms bort men jag kan trots det tycka att dramat överskuggar den principiella diskussion om vad en stat kan tillåtas göra för att skydda sina medborgare.

Det blir väldigt lätt så att några sekunder in i diskussionen spelar någon 1984-kortet (Orwells roman, ni vet) och då är det meningen att alla ska begripa exakt vad det handlar om. Problemet är bara det att jämförelsen inte håller streck. Om nåt så visar reaktionerna på Snowdens avslöjande att vi inte lever i Orwells dystopi.

I 1984 kuvas mänskor av vetskapen om att ”Storebror ser dig”. Barn anger sina föräldrar, mänskor blundar för objektiva sanningar och, i slutet, förråder huvudpersonen Winston Julia. 2013 så rasar mänskor då det framgår att de – eller några av dem – övervakats. De låter sig inte kuvas och det var troligen aldrig heller spionprogrammets syfte.

Men åter till Snowden. Det han avslöjat är i stor utsträckning olagligheter (den finns en kaka av spioneriet som i en strikt juridisk mening verkar vara lagligt inom USA:s gränser men avslöjandena gäller också Storbritannien och USA:s avlyssning av EU).

Därför är det synnerligen intressant att Ben Zyskowicz (Saml) i samma andetag lyckas kalla spionprogrammet skandalöst och inte se grunder för att bevilja Snowden asyl – utan vars agerande det ”skandalösa” fortfarande vore höljt i dunkel.

Zyskowicz utgår från att den som beviljas asyl måste kunna bevisa att hen förföljs p.g.a. politiska eller religiösa övertygelser eller p.g.a. ras eller sexuell läggning. Det faktum att Snowden avslöjat ett brott som eventuellt begåtts direkt mot EU-landet Finland spelar ingen roll för samlingspartisten.

Istället ifrågasätter Zyskowicz om Snowden alls förföljs. Han nöjer sig istället med att formulera som att USA vill ställa visslaren till svars för sina brott – som alltså är att ha avslöjat ett spionprogram som direkt berör Finland.

Med den här logiken: den som tänker avslöja olagligheter och eventuellt söka asyl i Finland ska se till att höra till en förföljd folkgrupp inom en bespottad reiligion, gärna vara homo och med politiska åsikter som inte välkomnas i hemlandet.

Och nej, det här handlar inte om att behandla Snowden annorlunda än andra asylsökare. Det handlar om hur logiska kullerbyttor trivs i politikers mun och eventuellt i lagtexter.

Om då ”vi” dör och ”de” dör

Jag har sagt det förr (här) och jag säger det igen: mediernas dåliga samvete av att uppmärksamma vissa katastrofer och ignorera andra är en del av det drag de ifrågasätter, inte en frigörelse från det.

Nu senast ställs frågan om huruvida tre döda i Boston är viktigare än trettio döda i Bagdad.

Nej så klart inte, är svaret. Vi måste skärskåda oss, är svaret. I kombination med: vi måste prioritera; allt ryms inte med. Och: nyhetsbyråerna finns inte överallt i världen. Etc.

Jag citerar Sanna Karlsson i HBL – och innan ni säger nåt: nej, jag är inte ute efter att jävlas med HBL; citatet fångar väldigt bra det som präglar oss alla.

”… vi springer inte efter en nyhet för att alla andra gör det och Twitter exploderar. USA blåses inte upp bara för att det är USA. Det finns ett stort intresse bland våra läsare…”

Nog nu, säger jag. Självklart är det så att USA blåses upp för att det är USA; självklart springer alla vars jobb det är att bevaka internationella händelser åt samma håll. Om de jobbar i västvärlden.

Generellt sett går vår intellektuella golfström från den amerikanska kusten mot Europa och Norden där den, likt den riktiga Golfströmmen, vänder och svalnar förrän den igen når USA. Osv.

Men jag vill göra en annan poäng än påpeka vår trångsynthet.

Det är nämligen så, att då vi ojar oss över att katastrofer på andra håll i världen inte uppmärksammas lika mycket så gör vi nyhetsrapporteringen – att vi blir informerade – till ett självändamål.

Fråga er själva: Vad gör jag med informationen om bombdådet i Boston? Vad gör jag med bilderna av mänskor utan ben? Och på vilket sätt balanseras det här om västmedier rapporterar mera om häxbränningar i Papua Nya Guinea; vari ligger det mer rättvisa i att jag också får se lemlästade irakier?

Jag säger inte att det är en dålig sak att vara informerad om sin omvärld. Men jag påstår att diskussionen som jämför terroroffer i USA och Irak handlar mera om nyhetsbevakning som underhållning; om att det balanserade tros ligga i att kunna säga ”tre mänskor dog i Boston och tre dog i Nyanga i Zimbabwe”.

Det kommer alltid att finnas en skevhet i informationsflödet. Medierna bidrar till den skevheten. Den blir en sorts förutsättning. Frågan är då: vad gör vi med den förutsättningen? Vad gör vi med den information den ger oss och vad tror vi oss kunna göra med den, förutom att nicka instämmande då någon annan, som sett/hört/läst samma sak redogör för den?

Efter att vi svarat på den frågan kan vi börja ropa efter bilder på döda i också andra delar av världen.

Dan

Sex människor mördas – strandlejonet partajar

Följande korta inlägg kommer av en del av er att klassas som gnäll; som att jag drar på för stora växlar p.g.a. av en petitess. Därför håller jag det kort.

Kolla in den här bilden:

Vilka tankar väcker den? Låt mig gissa: semester, värme, fest, testosteron, strandlejon osv.

Och man kan tycka vad man vill om macho(stereo)typen i mitten men associationerna går säkert till någon rätt harmlöst.

Här är artikeln som bilden användes i. Den berättar att sex människors mördats i Cancun i Mexico. (Tillägg: HBL:s webbproducent har meddelat mig att de tagit bort bilden. Se kommentar nedan.)

Jag antar att bilden kan motiveras med att Cancun är en semesterort, dit ”paketresor även från Finland” går. Men det jag ser, och det här handlar inte om att svartmåla HBL utan om att berätta om ett faktum i medievärlden, är att mycket av den seriositet och vikt som vi förknippar med nyhetsbegreppet är ämnat för bara en bråkdel av de nyheter vi konsumerar.

I Mexico, i Cancun, hade en dylik bildsättning varit omöjlig. Men på andra sidan jordklotet, i Finland, är det helt okej att klistra en foto av ett partajande strandlejon på en nyhet om ett massmord.

Här, i Finland, finns inget perspektiv på det som skedde, ingen koppling förutom ”paketresorna”, ingen kunskap om våldet i Mexico och ingen vilja att ta reda på.

Därför strandlejonet.

Dan

 

,