Kategoriarkiv: Omvärlden

Om det som finns utanför på väg in, och tvärtom.

Om då ”vi” dör och ”de” dör

Postat av
Svara

Jag har sagt det förr (här) och jag säger det igen: mediernas dåliga samvete av att uppmärksamma vissa katastrofer och ignorera andra är en del av det drag de ifrågasätter, inte en frigörelse från det.

Nu senast ställs frågan om huruvida tre döda i Boston är viktigare än trettio döda i Bagdad.

Nej så klart inte, är svaret. Vi måste skärskåda oss, är svaret. I kombination med: vi måste prioritera; allt ryms inte med. Och: nyhetsbyråerna finns inte överallt i världen. Etc.

Jag citerar Sanna Karlsson i HBL – och innan ni säger nåt: nej, jag är inte ute efter att jävlas med HBL; citatet fångar väldigt bra det som präglar oss alla.

”… vi springer inte efter en nyhet för att alla andra gör det och Twitter exploderar. USA blåses inte upp bara för att det är USA. Det finns ett stort intresse bland våra läsare…”

Nog nu, säger jag. Självklart är det så att USA blåses upp för att det är USA; självklart springer alla vars jobb det är att bevaka internationella händelser åt samma håll. Om de jobbar i västvärlden.

Generellt sett går vår intellektuella golfström från den amerikanska kusten mot Europa och Norden där den, likt den riktiga Golfströmmen, vänder och svalnar förrän den igen når USA. Osv.

Men jag vill göra en annan poäng än påpeka vår trångsynthet.

Det är nämligen så, att då vi ojar oss över att katastrofer på andra håll i världen inte uppmärksammas lika mycket så gör vi nyhetsrapporteringen – att vi blir informerade – till ett självändamål.

Fråga er själva: Vad gör jag med informationen om bombdådet i Boston? Vad gör jag med bilderna av mänskor utan ben? Och på vilket sätt balanseras det här om västmedier rapporterar mera om häxbränningar i Papua Nya Guinea; vari ligger det mer rättvisa i att jag också får se lemlästade irakier?

Jag säger inte att det är en dålig sak att vara informerad om sin omvärld. Men jag påstår att diskussionen som jämför terroroffer i USA och Irak handlar mera om nyhetsbevakning som underhållning; om att det balanserade tros ligga i att kunna säga ”tre mänskor dog i Boston och tre dog i Nyanga i Zimbabwe”.

Det kommer alltid att finnas en skevhet i informationsflödet. Medierna bidrar till den skevheten. Den blir en sorts förutsättning. Frågan är då: vad gör vi med den förutsättningen? Vad gör vi med den information den ger oss och vad tror vi oss kunna göra med den, förutom att nicka instämmande då någon annan, som sett/hört/läst samma sak redogör för den?

Efter att vi svarat på den frågan kan vi börja ropa efter bilder på döda i också andra delar av världen.

Dan

Sex människor mördas – strandlejonet partajar

Postat av
4

Följande korta inlägg kommer av en del av er att klassas som gnäll; som att jag drar på för stora växlar p.g.a. av en petitess. Därför håller jag det kort.

Kolla in den här bilden:

Vilka tankar väcker den? Låt mig gissa: semester, värme, fest, testosteron, strandlejon osv.

Och man kan tycka vad man vill om macho(stereo)typen i mitten men associationerna går säkert till någon rätt harmlöst.

Här är artikeln som bilden användes i. Den berättar att sex människors mördats i Cancun i Mexico. (Tillägg: HBL:s webbproducent har meddelat mig att de tagit bort bilden. Se kommentar nedan.)

Jag antar att bilden kan motiveras med att Cancun är en semesterort, dit ”paketresor även från Finland” går. Men det jag ser, och det här handlar inte om att svartmåla HBL utan om att berätta om ett faktum i medievärlden, är att mycket av den seriositet och vikt som vi förknippar med nyhetsbegreppet är ämnat för bara en bråkdel av de nyheter vi konsumerar.

I Mexico, i Cancun, hade en dylik bildsättning varit omöjlig. Men på andra sidan jordklotet, i Finland, är det helt okej att klistra en foto av ett partajande strandlejon på en nyhet om ett massmord.

Här, i Finland, finns inget perspektiv på det som skedde, ingen koppling förutom ”paketresorna”, ingen kunskap om våldet i Mexico och ingen vilja att ta reda på.

Därför strandlejonet.

Dan

 

,

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Postat av
Svara

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

”För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.”

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan

 

Om varför ”krig” är viktigt för en fredspristagare

Postat av
Svara

Drönare.

I ÅU imorgon kan ni läsa folkrättsexperten Mikaela Heikkiläs analys av filmen Zero Dark Thirty. Intervjun berör ett inslag i USA:s krig mot terrorism som i.o.m. ett läckt dokument är rykande aktuellt. Dokumentet handlar om att president Barack Obama har rätt att ge order om att amerikanska medborgare ska dödas, utan rättegång. (SVT summerar dokumentet här.)

Sedan långt tidigare står det klart att USA tagit sig den rätten vad gäller icke-amerikanska medborgare.

För landet har begreppet ”krig mot terrorism” varit centralt sedan al-Qaidas dödliga 11 september-attacker. Mikaela Heikkilä säger att USA tolkar ordet ”krig” på ett sätt som inte samstämmer med folkrättens definition.

– Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien var först med att definiera en väpnad konflikt. Tribunalen utgick då från hur intensivt man hade använt våld och hur organiserade parterna i konflikten hade varit. Ett krig är inte våldsdåd som förekommer sporadiskt här och där, säger hon.

Den här definitionen rimmar illa med den amerikanska tolkningen, där USA:s krigsförklaring mot terrorismen ger landet argument för att utplåna (enligt egen bedömning) terrorister med hjälp av så kallade drönare – obemannat flygvapen – även om de misstänka finns i andra länder.

– Men det finns inget som ger USA rätt att agera myndighet i andra länder, säger Mikaela Heikkilä.

* * *

Då Obama fick Nobels fredspris 2009 tog han i sitt tal inte avstånd från våld. ”Kriget som företeelse har en roll att spela för att bevara freden”, sa Obama.

Men han betonade vikten av att följa internationella standarder, eftersom de här ”stärker dem som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar dem som inte gör det. … Dessutom kan inte Amerika – i själva verket ingen nation – kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är.”

Under Obamas tid vid makten har antalet drönarattacker eskalerat och deras konsekvenser är, enligt vissa källor, betydligt ruggigare än vad Vita huset vill erkänna.

USA:s agerande är kanske inte godtyckligt utgående från Obama-administrationens juridiska definitioner. Men mätt med den internationella standard som presidenten betonade verkar stormakten försöka rättfärdiga sitt eget regelbrott.

Dan

Jämförelse-vis

Postat av
Svara

Texten nedan är en förkortad version av en kolumn som publicerades i tidskriften Ikaros för ett par år sedan. Newsweeks jämförelse var aktuell då, men själva tankegången håller fortfarande streck. Glad självständighetsdag! – Dan

Finland. Foto: Jacques Descloitres.

Att jämföra kan vara knepigt. Skälen är många, här är ett: vad som i slutändan är ”jämförbart” med något annat är ingen självklarhet och med det följer att jämförelsen blir
föremål för diskussion.

Att vara oeniga är inte ett problem så länge man inser att diskussionens mål inte kan vara ett entydigt svar. Oenigheten är inte ett tecken på att man ifrågasätter något självklart, utan att jämförelsen i sig aldrig var självklar.

Jämfört med eldfängda debatter låter försöken till sober analys tråkiga. Jämförelser är spännande. När Finland drar fram resultatet från PISA-undersökningen och hänger det framför ögonen på EU-kollegorna, är det lite som när Crocodile Dundee (filmen, ni vet) inte låter sig skrämmas av rånarens stilett utan själv drar stål: ”Now,THAT’S a knife.”

Jämförelser skapar rubriker. Det visste tidningen Newsweek då den gav sig i kast med att finna det land som erbjuder de bästa förutsättningarna att leva ett säkert och framgångsrikt liv.

Tidningen stödde sig på etablerade måttstockar: TIMSS och PISA (utbildning), ginikoefficienten (ojämlikhet i inkomst), bruttonationalprodukt (BNP) och så vidare.

Det sistnämnda måttet mäter produktionen och konsumtionen av varor och tjänster och ska också säga något om ländernas tillstånd. Ett land med en god ekonomi kan
skapa bättre förutsättningar för sina medborgare, sant.

Men det finns inget som säger att det alltid är så, här finns ingen automatik. Att dra alltför långtgående slutsatser av jämförande statistik, är att ge mätbara aspekter av vardagen en för stor betydelse.

Försök placera BNP i ditt eget liv och tanken för dig bort från det måttet; frågan om ekonomi blir en fråga om ditt liv, hur du lever det. Newsweeks jämförande undersökning subtraherar bort individen. Finland toppar en lista som skapats av samlad statistik, men uttrycket ”världens bästa land” är betydligt mer mångfacetterat än så.

En människas liv kan ställas vid sidan av en annans. Bådas är säkert en väv av realiteter och drömmar, men ofta på ett så komplicerat sätt att jämförelsen måste göra halt.

Många skulle säkert säga att världens bästa land är landet de bor i. Inte tack vare BNP, eller PISA, eller något annat. Utan för att de bor just i det landet.

Det, att ha ett land man kallar hem, är inte jämförbart med något annat.

2012 handlar om 2016 som börjar 2014

Postat av
Svara

It’s never too soon to talk about the next one – hördes i CBS valstudio i morse (som Yle sände på Arenan: tack för det). Det är aldrig för tidigt att tala om nästa val.

Helt rätt. Valet i USA innebar det här: status quo kostade sex miljarder dollar.

Segern, som NY Times rapporterar om den.

Så mycket räknar experter att president- och kongressvalkampanjen kostade. Resultatet: Obama blev omvald; republikanerna håller representanthuset; demokraternas övertag i senaten är oförändrad.

Sex miljarder dollar och läget oförändrat. Men för det republikanska partiet är ”läget oförändrat”=sista beviset på en dramatisk förändring.

Varför? För att USA är inget land för vita, äldre män (längre). Republikanerna kan inte förlita sig på dem och partiet kan – bevisligen – inte tilltala kubanerna, puertoricanerna, dominikanerna och den övriga spansktalande väljarkåren. De når inte ut till unga i tillräckligt hög grad, inte heller till kvinnor.

Mitt Romney förde kampanj i sex år – kom ihåg att han 2008 förlorade kandidatkampen mot John McCain – men trots det förlorade han.

Varför? För att vinna kandidaturen måste Romney börja långt högerut. Under resans gång har han närmat sig mitten (ingen ordvits avsedd) och under den sista TV-sända debatten kunde hans utrikespolitiska linje svårligen skiljas från Obamas. Den här resan – från den högerkraft som styr republikanerna till huvudfåran som majoriteten av amerikanerna trampar – visar att partiet är vilse.

Inte vilse nog för att förlora all makt men vilse nog för att de ska inse följande: plöjer man ner miljarder i en valkampanj, förlorar den och åstadkommer bara några pareringssegrar, då är status quo ett tecken på förändring.

Därför handlar 2012 om 2016: hur vänder republikanerna på det här? Jeb Bush, Paul Ryan och Chris Christie – vita män som just nu är starka kandidater – löser inte problemet.

Inte heller demokraterna kan slappna av. Vem kommer efter Obama? Hillary Clinton – som nu tar några sabbatsår – är en trolig kandidat. Men vad om hon inte ställer upp?

Räkna därför med att 2016 kommer tidigt, 2014 senast.

Dan

 

Romney gick stärkt ur statistikstorm, Obama gick vilse

Postat av
Svara

Tji fick jag som trodde att Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, skulle haverera i den första TV-sända debatten. I natt finsk tid fick Romney president Barack Obama att se rätt så blek ut.

I Twitterflödet skrev senatorn John McCain – som förlorade mot Obama för fyra år sedan – ”hade debatten varit en boxningsmatch så hade domaren stoppat den”. Inte oväntat att en republikan skriver så, men också det liberala fältet – t.ex. Bill Maher – gav segern till Romney.

Romney avvek inte från sin linjelöshet, inte heller styrkte han sina reformlöften med någon egentlig substans, men han var den mer aggressiva av de två.

Debattens moderator, Jim Lehrer från PBS, hade ingen som helst kontroll och Romney utnyttjade det här skickligt och styrde diskussionen dit han ville ha den.

Och var han ville ha diskussionen var i ett flöde av (inte faktacheckad) information som innehöll arbetslöshetsstatistik, beskattnings- och momsförslag, den så av högern hatade ”Obamacare”, investeringar, arbetsmarknads- och utbildningspolitik osv., och allt det här blandat med ett kroppsspråk som signalerade två saker: sänkta skatter (händerna åker ner) och ”jag bryr mig” (händerna förtroligt nära kroppen).

Lägg så till några anekdoter om folk som Romney påstod sig ha träffat under valkampanjen, hänvisningar till Gud och den amerikanska frihetsdeklarationen: här var utmanarens recept i natt.

Och det fick Obama att se rätt så dålig ut.

Inte för att Obama lät bli att ifrågasätta substansen i det Romney sa, kräva honom på detaljer då de saknades eller förklara varför republikanens utlovade skattesänkningar kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare men gynna de rika.

Obamas problem, verkar det som, är att i situationer som den i natt, då han tvingas försvara, förklara och berömma sin politik, så blir han något av en föreläsare – bara en skugga av den känslosamma ledare som i övrigt verkar känna varje amerikan.

Resultatet av nattens debatt: Mitt Romney återfick en del av det som han förlorade med pratet om USA:s fyrtiosju procent och republikanerna kan gå mer rakryggat genom kampanjen.

Debatten avgjorde inte presidentvalskampanjen utan visade snarare att den är långt från avgjord.

Dan

Vad vi kan lära av spektaklet

Postat av
Svara

Det republikanska partiet i USA har nyss avslutat sin partikongress och det demokratiska har inlett sin. Det mest bestående republikanska intrycket blev ”Eastwooding” medan Barack Obamas fru Michelle gav demokraterna ett för dem inspirerande och rörande tal i natt finsk tid.

Clint Eastwood pratar med en stol.

Det hela är besynnerligt men också synnerligen intressant. Avståndet, det geografiska och det mentala, mellan oss och dem gör det så.

Slående är inte bara Mitt Romneys behov av att skapa en berättelse om sig själv; också Obama behöver upprepa sin. Därför dröjde såväl Romney som Michelle Obama vid sin bakgrund – vid den tid då de, med sina respektive äkta hälfter, var vanliga amerikaner som brottades med räkningar och hyste stora drömmar.

Det finns ett fiktivt drag i det här som är olustigt. (Jon Stewart påpekade det här på ett beundransvärt sätt: måltavlan var då Romney.)

Men det finns också ett drag som är värt att ta på allvar. Amerikansk politik handlar väldigt mycket om en riktning framåt. Berättelsen blir en drivande kraft; den ska personifieras av partiets ledare. Är inte det här nåt som finländsk politik kunde må bra av? Som finländsk politik t.o.m. behöver?

För det som finländsk politik saknar är en riktning. Och i den mån riktningen finns, så är den inte artikulerad.

Det hjälper nämligen inte att prata om kommun- och hälsovårdsreformer; om hur stödpaket till EU-länder i nöd är nödvändiga; om hur Finland ska bli ett varumärke; om hur slumpmässigt ihjälskjutna förbipasserande och mördade barn borde resultera i skärpta lagar om vi inte vet vad vi vill med vårt samhälle.

Berättelsen är inte lösningen. Men politik kan inte heller vara utan begriplighet. Om ingen förstår varför vissa beslut tas kan också beslutens legitimitet ifrågasättas.

Dan

Assange som filmduk

Postat av
1

Säga vad man vill om Julian Assange – och många vill säga mycket – men herre över sin situation är han inte.

Å ena sidan spelar det ingen roll. Kampen för yttrandefriheten pågick långt innan Assange klev in på scenen och kommer att fortsätta då han kliver av den.

Just därför är också formuleringen ”herre över” missvisande: ingen enskild person kan styra den virvelvind av argument, egna motiv och intressen, ideologier och verkligheter som karaktäriserar just den här kampen (tänk på att den är global, den ställer stat mot stat; staten mot dess medborgare; folkvalda mot väljare; medborgare mot varandra).

Å andra sidan har Assange personifierat yttrandefriheten. Därför är det – efter gårdagens tal från den ecuadorianska ambassadens balkong – motiverat att säga det som verkar uppenbart: vilka skäl Assange själv än har, och oberoende av hur han själv upplever situationen, så är han nu mer än någonsin en duk på vilken en rad olika intressen, förhoppningar, övertygelser och fördomar projiceras.

Det här är inte unikt för Julian Assange. Personer som för en tid förkroppsligar något större än dem själva blir resultatet av sådana projiceringar.

Gagnar det här Wikileaks? Kanske inte, men det beror på mediernas vilja/möjlighet att använda informationen och Assanges vilja/möjlighet att bli mindre nödvändig för Wikileaks.

Gagnar det här diskussionen om det fria ordet? Troligen, för just den diskussionen har aldrig följt ett ordnat mönster.

Gagnar det här yttrandefriheten? Tja, som Zhou Enlai, kinesisk premiärminister, sa (1972) då Henry Kissinger frågade vilken inverkan den franska revolutionen (1789) hade: ”För tidigt att säga.”

Dan

PS.

”He’s not the Messiah. He’s a very naughty boy.”

- Citat från Monty Pythons Life of Brian dök upp på Twitterflödet medan Julian Assange talade igår.

Vår skola i andras ögon

Postat av
Svara

Medan skolorna i Åbo drabbas av såväl sparkrav som fuktskador kan det vara intressant att betrakta vårt skolväsende genom andras ögon.

Nåja, kanske inte utomståendes ögon helt och fullt: Pasi Sahlbergs bok Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland? uppmärksammas i två recensioner som dryper av beundran för den finländska skolan.

I The New York Review of Books skriver Diane Ravitch om ”Skolor vi [USA] kan avundas”. Och i Dagens Nyheter skriver den meriterade idéhistorikern Sven-Eric Liedman om den, enligt honom, obegripligt framgångsrika finländska skolan.

USA är inte Sverige – och ingetdera land är Finland: därför beundran – men Ravitch och Liedman drar en del gemensamma slutsatser: Läraryrket är mer uppskattat i Finland, proven är färre och inte standardiserade, kreativa ämnen föder framgång i andra ämnen, lärarna är inte översköljda av byråkrati, den finländska skolan är fri inom den statliga överrocken.

Alla de här faktorerna – och andra – saknas i USA respektive Sverige, menar recensenterna.

Jag har inte ännu läst Pasi Sahlbergs bok men har inga skäl att tvivla på att i en internationell jämförelse så klarar sig den finländska skolan bra. Frågan är sen, Vad gör vi finländare med en jämförelse som vänder sig främst till en internationell publik?

Jag tänker så här: Det egna perspektivet mår alltid bra av att inkludera andras. Andra perspektiv förser oss med alternativa vägar – och vägar att undvika.

Men andras perspektiv – och beröm – gör inte det egna kritiska granskandet mindre viktigt. Den finländska skolan finns inte till som ett föredöme för andra. Den finns till för alla barn i Finland.

Dessutom är det så, att en övergripande beundran för ett skolsystem har svårt att fånga in de problem som finns i enskilda skolor. När jag läser Diane Ravitchs intryck från besök i finländska skolor, kan jag inte låta bli att tänka på det som sker i Cygnaeus skola i Åbo just nu.

Ravitch skriver: ”När jag besökte en av skolorna tänkte jag, så underbart att upptäcka en nation som bryr sig så passionerat om den fysiska miljö där barn lär sig och vuxna arbetar.”

Dan