Nyheten om vanvård på Kårkulla – det handlar om tillit

Under Yle Åbolands nyhet om att vanvård förekommer på någon av Kårkulla samkommuns enheter i Pargas har en diskussion om de anonyma källorna uppstått.

Många (anonyma) läsare har inga problem med att Yle hänvisar till källskyddet då vårdarnas identiteter hålls hemliga men det finns också de som tycker motsatsen.

Det finns de som tycker att Yle sysslar med sensationsjournalistik; att Yle svartmålar hela samkommunen då man inte säger vilken enhet det handlar om; att motiven för avslöjandet inte är vanvård utan något annat.

Så här skrev Journalistförbundet, Mediernas Centralförbund och Opinionsnämnden i ett ställningstagande med anledning av att en ny underrättelselag bereds:

Källskyddet är en fundamental del av yttrandefriheten som är en grundlagsenlig rättighet. Yttrandefriheten skyddas också av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Möjligheten att i medierna anonymt få lyfta fram samhälleliga problem och orättvisor, också idéer, är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhället och för demokratin. För medborgaren utgör källskyddet en del av yttrandefriheten. Att få information om samhället utgör också en viktig grund för att medborgaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om samhällets aktörer och om maktutövning.

Anonymitet är ett måste i såna här fall. Det är en icke-fråga.

Den egentliga diskussionen handlar om tillit. Litar folk på medierna? Litar folk på Kårkulla samkommun. Utgår man från kommentarsfältet under nämnda nyhet är det den senare som har ett förtroendeproblem.

Det finns de som tycker att vårdarna borde ha gått till samkommunens ledning med problemen och inte via medierna. Men även om man kan tycka att det kontraproduktivt, t.o.m. destruktivt att tala om vanvård utan att vara specifik så är det här inget som Yle har att göra med.

Mediernas ansvar är inte att fixa saker (trots att just Svenska Yle kört fixa-kampanjer). Mediernas ansvar är att skapa förutsättningar för att det som är sönder fixas, men medierna har inget resultatansvar vad gäller själva fixandet. Mediernas ansvar har att göra sanningen. Här kommer tilliten in.

Källskyddet är heligt och därför testas nyhetskonsumentens tillit till att, i det här fallet Yle Åboland, har verifierat anklagelserna; har uteslutit att andra motiv än att berätta sanningen; har satt sig in i organisationens praxis och så vidare.

Tillit förtjänas och förbrukas. Samkommunen har i mångas ögon förbrukat sitt, inte kanske p.g.a. anklagelserna i Pargas utan mera p.g.a. vad som tidigare de facto kunnat bevisas vara vanvård.

Tilliten till Yle Åboland är för var och en att avgöra men notera att då medier bedöms är det skäl att titta längre bak i tiden än den aktuella nyhet.

D.v.s. att frågan måste vara: Hur har den här nyhetsredaktionen levt upp till sitt ansvar så långt och vad säger det om den rapportering den gör just nu?

Dan

Ska SFP tas på orden?

I dagens ÅU (7.11) ingår artiklar om hur SFP hanterar flyktingfrågan på lokal nivå i Kimitoön och Pargas (kortversion här). Kommentaren nedan finns i anslutning till de artiklarna.

Det är motiverat att lyfta fram SFP då det handlar om flyktingfrågan i Åboland. Inte för att SFP allena bär ansvaret utan för att partiet är tongivande i Pargas och Kimitoön och förknippat med öppenhet och tolerans.
Att det i de åboländska kommunerna finns en verklighet som avviker och ibland skär sig med partitoppens budskap är i sig inget unikt. Det gäller alla partier att retoriken på riksnivå blir genomskinlig i den kommunala verklighetens kranka sken.

Att granska SFP:s budskap om ett rikare Finland ur åboländsk synvinkel handlar därför inte inte om att moralisera utan snarare om att problematisera; om att bedöma partiets uttalade mål.
Räcker det att målet finns som en motkraft till en inåtvänd och ibland rasistisk hållning? Eller måste det finnas en rörelse mot målet?
Stefan Wallin skrev som SFP-ordförande att partiet är beredd ”att bära ansvar och förtroende på politikens alla nivåer.” (Medborgarbladet 2/2011). Hur har det ansvaret, till exempel i flyktingfrågan i Åboland, omsatts i praktiken?

Att ställa de här frågorna är inte att underskatta att många folkvalda i Pargas och på Kimitoön ifrågasätter om de klarar av att ta emot flyktingar. Det är att ta SFP på orden: ”Vi… välkomnar en lyckad integration – inte för att det är lätt utan för att vi vill” (från Framtidsmanifestet).
Partiets politik kan inte definieras enbart utgående från vad det inte är (exkluderande, inåtvänd), utan från vad politiken åstadkommer – bland annat i Pargas och Kimitoön.
Också på kommunal nivå ska ett invandrarvänligt parti kunna granskas som om valteserna togs på allvar och förväntningarna var motiverade.

Om förväntningarna är motiverade, vad är då SFP:s flyktingpolitik i Åboland så långt? Knappast ett misslyckande men nog ett tecken på att partiets inkluderande politik inte förbehållslöst omfattas av alla.
Om förväntningarna ska dämpas, hur ska vi förstå SFP:s politik? Som alltid anpassad, ibland förverkligad men aldrig en som formar omständigheterna?
I så fall måste Framtidsmanifestets viljeyttring om en lyckad integration omvärderas.