Kategoriarkiv: Politik

Då det känns att just det politiska måste påpekas.

Om varför ”krig” är viktigt för en fredspristagare

Postat av
Svara

Drönare.

I ÅU imorgon kan ni läsa folkrättsexperten Mikaela Heikkiläs analys av filmen Zero Dark Thirty. Intervjun berör ett inslag i USA:s krig mot terrorism som i.o.m. ett läckt dokument är rykande aktuellt. Dokumentet handlar om att president Barack Obama har rätt att ge order om att amerikanska medborgare ska dödas, utan rättegång. (SVT summerar dokumentet här.)

Sedan långt tidigare står det klart att USA tagit sig den rätten vad gäller icke-amerikanska medborgare.

För landet har begreppet ”krig mot terrorism” varit centralt sedan al-Qaidas dödliga 11 september-attacker. Mikaela Heikkilä säger att USA tolkar ordet ”krig” på ett sätt som inte samstämmer med folkrättens definition.

– Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien var först med att definiera en väpnad konflikt. Tribunalen utgick då från hur intensivt man hade använt våld och hur organiserade parterna i konflikten hade varit. Ett krig är inte våldsdåd som förekommer sporadiskt här och där, säger hon.

Den här definitionen rimmar illa med den amerikanska tolkningen, där USA:s krigsförklaring mot terrorismen ger landet argument för att utplåna (enligt egen bedömning) terrorister med hjälp av så kallade drönare – obemannat flygvapen – även om de misstänka finns i andra länder.

– Men det finns inget som ger USA rätt att agera myndighet i andra länder, säger Mikaela Heikkilä.

* * *

Då Obama fick Nobels fredspris 2009 tog han i sitt tal inte avstånd från våld. ”Kriget som företeelse har en roll att spela för att bevara freden”, sa Obama.

Men han betonade vikten av att följa internationella standarder, eftersom de här ”stärker dem som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar dem som inte gör det. … Dessutom kan inte Amerika – i själva verket ingen nation – kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är.”

Under Obamas tid vid makten har antalet drönarattacker eskalerat och deras konsekvenser är, enligt vissa källor, betydligt ruggigare än vad Vita huset vill erkänna.

USA:s agerande är kanske inte godtyckligt utgående från Obama-administrationens juridiska definitioner. Men mätt med den internationella standard som presidenten betonade verkar stormakten försöka rättfärdiga sitt eget regelbrott.

Dan

Alla presidentens ”man”

Postat av
Svara

President Niinistö i Åbo. Foto: Soppakanuuna

Sauli Niinistös första nyårstal som president var innehållsrikt. Inte bara tack vare det som sades, utan också pga. det som antyddes, eller förblev osagt (och en smula vagt).

Niinistö såg en ojämlik maktfördelning i globaliseringens fotspår och en vardag där ekonomin är utom vår kontroll. Välformulerade iakttagelser, även om det låg lite ”god dag yxskaft” över dem; ett alternativt scenario, och förslag på vägen dit, hade varit välkommet.

I talet fanns också en uppmaning till oss finländare att fundera över vad vi kan göra för vår nästa. Men presidenten gjorde mer än så. Han frågade sig om det kanske är mera våra värderingar, än vardagens struktur, som genomgått en förändring. Han noterade att ”man” tänker mera på den egna fördelen än på det allmänna bästa. Girigheten hotar rättskänslan, vår tillit till varandra, befarade Niinistö.

Diskussionen handlade också om arbete. Arbetet har, förutom en inkomst, gett finländarna en meningsfylld tillvaro. Den känslan får inte försvinna: ”vistelsesamhället” är dess motsats, sa presidenten – även om det begreppets betydelse, och dess adressat, förblev dolt.

Den här tråden, innan den avslutades med nämnda uppmaning om medmänsklighet, kom sedan in på en verklig central formulering.

Niinistö noterade nämligen att den tredje sektorn – dvs. församlingar och andra sammanslutningar och organisationer – allt mera gör det arbete samhället borde göra, samtidigt som samhället gör det som borde vara den enskilda individens ansvar. Några exempel gavs inte, men församlingarnas hjälp till hemlösa och fattiga – ett bevis på ”samhällets” tillkortakommande – och en överbelastad vårdsektor – som förväntas axla nära och anhörigas ansvar – är kanske vad presidenten tänker på.

Det som är problemet med Niinistös svepande resonemang – som eventuellt kan skyllas på den begränsade tid han hade till förfogande, men som också röjer en politisk värdering – är att skillnaden mellan förutsättningarna för enskilda individers agerande och själva agerandet inte blir tydlig.

Det är nämligen så här: vi kan mycket väl fråga oss om ”vi” blivit mer själviska, inte för att den frågan har ett klart svar – ja eller nej – utan för att den diskussionen alltid måste föras. Egoismen är evig. Och medan värderingars föränderlighet är en diskussion, så är den om samhälleliga strukturer en annan. Ingen skulle påstå att girighet och egoism är en ny mänsklig brist. Men däremot kunde man med fog påstå att samhällen genom tiderna erbjudit dessa drag mer eller mindre spelutrymme.

Det är ett tecken på att rättskänslan stiger tillbaka, sa presidenten, då man gör, inte nödvändigtvis det som känns rätt utan det som ger en själv mest nytta.

Vem är ”man”? Givet att diskussionen om egoism alltid är motiverad, vem riktar sig presidenten till? Till dem som upplever den maktlöshet han inledningsvis talade om? De arbetslösa; snuttjobbarna; de som lever i oron över att förlora sina jobb – det som Niinistö konstaterade att ger en meningsfylld tillvaro?

De mest synliga exemplen på den egoism presidenten oroar sig för är sådana där väletablerade individer vet att utnyttja det spelutrymme som erbjuds dem. De som – genom skatteplanering, bonusar, anställningsstrategier osv. – inte upplever att de är egoister, utan nog gör det som är rätt eftersom politiken ger dem förutsättningarna att göra det.

De här individerna gör sig inte skyldiga till att betrakta samhället som ett ”vistelsesamhälle” – som enligt presidenten innebär att man vill sätta sig vid ett färdigt dukat bord – utan är väldigt aktiva och ser till att duka bordet – åt sig själv. De vet att utnyttja det som Niinistö ser att gör gemene man maktlös: en global ekonomi.

Så medan president Niinistö gör rätt i att mana till eftertanke – vad kan vi göra för vår nästa – så gör han ett misstag i att inte bena ut begreppen. Det finns ett credo som tillskrivs Tage Erlander: samhället ska vara starkt för att individen inte ska behöva vara det (ung.). Det här betyder inte att individen uppmanas till svaghet, eller att samhället gör sig till ett vistelsesamhälle.

Det betyder att samhället, dvs. främst politiken, i sina beslut alltid utstrålar den rättskänslan som inte är garanterad hos individen. För medan politiska ledare kan hoppas på den goda viljan, och aldrig sluta efterlysa och kräva den, så kan de inte förlita sig på den.

Att i alltför stor utsträckning förlita sig på den – på välfärdssamhällets bekostnad – är att göra sig sårbar för den typ av egoism som president Niinistö oroar sig för. Och det är skäl att påpeka att även om ingen är fri från egoismen så kan dess mest förödande slag inte utdelas av alla, utan främst av dem som har förutsättningar att utnyttja ett tillbakaskalat välfärdssamhälle.

Dan

Vänsterförbundets delikata situation

Postat av
Svara

Dagen innan den nya stadsstyrelsen tar form i Åbo spekulerar draken Turun Sanomat om dess sammansättning. Samtidigt som allt är långt från klart – först den 28 januari slår  fullmäktige fast vem de tretton är – kan vi notera att Vänsterförbundets situation är delikat.

TS menar att det sannolika är att Pirjo Rinne fortsätter i stadsstyrelsen och eftersom VF har bara en plats i styrelsen – bl.a. därför står partiet utanför Åboavtalet – skulle det betyda att röstmagneten Li Andersson står utanför Åbopolitikens spjutspets.

Andersson kan mycket väl komma att leda VF:s fullmäktigegrupp men med tanke på valresultatet – och med tanke på att Raimo Huhtanen ser ut att få vice ordförandeposten i byggnadsnämnden trots att han föll ur fullmäktige – kan en sådan post te sig som en förlust.

En förlust för vem? Såklart handlar politik också om personliga intressen. Utan den personliga viljan ger man sig knappast in i politiken. Men kanske är det trots allt de 2 406 personer i Åbo som la sin röst på Li Andersson som vill ta till ordet ”förlust”.

Kanske tänker de då inte enbart på spelet mellan partierna utan också på det som pågår inom dem.

Eftersom Andersson la många politiska ringrävar och s.k. broilers bakom sig på valsöndagen var det många som talade om ett nytt Åbo. ”Det nya Åbo” har nu återkommit i form av det avtal som alla partier – förutom VF – ställt sig bakom, men steget från ord till handling har ännu ingen tagit (mer om det i ÅU imorgon).

Istället befarar många att de steg som tagits har varit i riktningen bakåt.

Men det här är spekulationer. Imorgon är vi klokare.

Dan

2012 handlar om 2016 som börjar 2014

Postat av
Svara

It’s never too soon to talk about the next one – hördes i CBS valstudio i morse (som Yle sände på Arenan: tack för det). Det är aldrig för tidigt att tala om nästa val.

Helt rätt. Valet i USA innebar det här: status quo kostade sex miljarder dollar.

Segern, som NY Times rapporterar om den.

Så mycket räknar experter att president- och kongressvalkampanjen kostade. Resultatet: Obama blev omvald; republikanerna håller representanthuset; demokraternas övertag i senaten är oförändrad.

Sex miljarder dollar och läget oförändrat. Men för det republikanska partiet är ”läget oförändrat”=sista beviset på en dramatisk förändring.

Varför? För att USA är inget land för vita, äldre män (längre). Republikanerna kan inte förlita sig på dem och partiet kan – bevisligen – inte tilltala kubanerna, puertoricanerna, dominikanerna och den övriga spansktalande väljarkåren. De når inte ut till unga i tillräckligt hög grad, inte heller till kvinnor.

Mitt Romney förde kampanj i sex år – kom ihåg att han 2008 förlorade kandidatkampen mot John McCain – men trots det förlorade han.

Varför? För att vinna kandidaturen måste Romney börja långt högerut. Under resans gång har han närmat sig mitten (ingen ordvits avsedd) och under den sista TV-sända debatten kunde hans utrikespolitiska linje svårligen skiljas från Obamas. Den här resan – från den högerkraft som styr republikanerna till huvudfåran som majoriteten av amerikanerna trampar – visar att partiet är vilse.

Inte vilse nog för att förlora all makt men vilse nog för att de ska inse följande: plöjer man ner miljarder i en valkampanj, förlorar den och åstadkommer bara några pareringssegrar, då är status quo ett tecken på förändring.

Därför handlar 2012 om 2016: hur vänder republikanerna på det här? Jeb Bush, Paul Ryan och Chris Christie – vita män som just nu är starka kandidater – löser inte problemet.

Inte heller demokraterna kan slappna av. Vem kommer efter Obama? Hillary Clinton – som nu tar några sabbatsår – är en trolig kandidat. Men vad om hon inte ställer upp?

Räkna därför med att 2016 kommer tidigt, 2014 senast.

Dan

 

Ursäkten har ingen plats i homosex-debatten

Postat av
Svara

Centern vill att Risto Räty ber om ursäkt offentligt för det ha sa under en valdebatt i S:t Olofsskolan i onsdags. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

Kravet på en ursäkt i det här fallet är orimligt eftersom effekten av en ursäkt, på sin höjd, är kosmetisk. Också Centerns partiledning förstår att ursäkten inte ändrar på Rätys åsikt.

Inte heller kan den vara ett tecken på att han ändrat åsikt; inte heller får den vara ett tecken på att han ändrat åsikt.

Låt oss bena ut begreppen:

  • En åsikt kan inte förändras för att en partiledning kräver det: det skulle visa på en marionettliknande egenskap hos kandidater i ett parti vars drivkraft, liksom hos alla partier, måste vara viljestarka individer.
  • En ursäkt får inte vara ett tecken på en fejkad mental u-sväng: det skulle visa på ett osunt förhållande mellan partiledningen och kandidaten, ett förhållande där kandidaten mot sin vilja tar ledningens ord i sin mun.
  • En ursäkt bottnar i att den som begått ett fel inser felet och ser den som lidit av felet. Det är upp till var och en att begrunda hur stort utrymmet är för det är i ett fall där utgångspunkten, enligt den ena parten, är något avvikande och onaturligt.

Om vi värna om rätten till en åsikt kan de åsikter som – speciellt i en valrörelse – upplevs som kränkande inte mötas med kravet på en ursäkt.

Åsikter (alla har dem, om de mest vitt skilda saker) ska tas för vad de är. De ska bemötas för vad de är. De är förankrade i en världsåskådning och en människosyn som – om vi alls har någon tillit till människorasen – inte låter sig styras. (Att de låter sig påverkas, utvecklas är en annan sak.)

Centern är upprört för att Risto Räty skadat valrörelsen. Men vem ska Räty be om ursäkt? Det är en fråga som han själv – inte Centern, som accepterat honom som kandidat – måste avgöra.

Det är nämligen bara Risto Räty som kan erkänna att han är ursäkten skyldig; det är bara han som kan formulera skälen för varför han är skyldig någon en ursäkt.

Det allmänheten ska göra är att nu och i fortsättningen ta politiska kandidater på orden. Orden är allt kandidaterna har; tilliten är allt väljarna har. I det här förhållandet – mellan kandidater och väljare – kan ursäkten inte vara nåt allmängiltigt.

Ursäkten kan inte vara nåt som reparerar en taktisk skada; nåt som inkluderar alla och envar utan att rikta sig till den enskilda människa som har rätten att kräva en ursäkt men som på grund av ”sakfrågan” istället får samma urvattnade version som allmänheten.

Dan

Romney gick stärkt ur statistikstorm, Obama gick vilse

Postat av
Svara

Tji fick jag som trodde att Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, skulle haverera i den första TV-sända debatten. I natt finsk tid fick Romney president Barack Obama att se rätt så blek ut.

I Twitterflödet skrev senatorn John McCain – som förlorade mot Obama för fyra år sedan – ”hade debatten varit en boxningsmatch så hade domaren stoppat den”. Inte oväntat att en republikan skriver så, men också det liberala fältet – t.ex. Bill Maher – gav segern till Romney.

Romney avvek inte från sin linjelöshet, inte heller styrkte han sina reformlöften med någon egentlig substans, men han var den mer aggressiva av de två.

Debattens moderator, Jim Lehrer från PBS, hade ingen som helst kontroll och Romney utnyttjade det här skickligt och styrde diskussionen dit han ville ha den.

Och var han ville ha diskussionen var i ett flöde av (inte faktacheckad) information som innehöll arbetslöshetsstatistik, beskattnings- och momsförslag, den så av högern hatade ”Obamacare”, investeringar, arbetsmarknads- och utbildningspolitik osv., och allt det här blandat med ett kroppsspråk som signalerade två saker: sänkta skatter (händerna åker ner) och ”jag bryr mig” (händerna förtroligt nära kroppen).

Lägg så till några anekdoter om folk som Romney påstod sig ha träffat under valkampanjen, hänvisningar till Gud och den amerikanska frihetsdeklarationen: här var utmanarens recept i natt.

Och det fick Obama att se rätt så dålig ut.

Inte för att Obama lät bli att ifrågasätta substansen i det Romney sa, kräva honom på detaljer då de saknades eller förklara varför republikanens utlovade skattesänkningar kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare men gynna de rika.

Obamas problem, verkar det som, är att i situationer som den i natt, då han tvingas försvara, förklara och berömma sin politik, så blir han något av en föreläsare – bara en skugga av den känslosamma ledare som i övrigt verkar känna varje amerikan.

Resultatet av nattens debatt: Mitt Romney återfick en del av det som han förlorade med pratet om USA:s fyrtiosju procent och republikanerna kan gå mer rakryggat genom kampanjen.

Debatten avgjorde inte presidentvalskampanjen utan visade snarare att den är långt från avgjord.

Dan

Närdemokratin förtjänar mer än floskler

Postat av
Svara

Kalla det medborgardemokrati, deliberativ demokrati eller samrådsdemokrati: på många sätt känns det som om begreppet ”närdemokrati” löper som en undertråd i diskussionen om kommunernas framtid.

Från närdemokratidiskussion i Nagu tidigare i år.

En infallsvinkel kan ni läsa om i ÅU i dag (28.9). Forskaren Staffan Himmelroos har noterat problem och fördelar i de diskussioner som medborgardemokratin tar sig uttryck i.

Ett annan infallsvinkel: i går kväll diskuterade och debatterade partifolk, kommunfolk och experter i Yles kommunalvalsdebatt. I ett skede bad programledarna alla utom experterna att skriva ned det de upplever att kännetecknar en stark kommun.

Service, ekonomi, näringsliv skrev alla – utom de De grönas Satu Hassi. Hon skrev närdemokrati.

En av experten – Jenni Airaksinen från Tammerfors universitet – konstaterade att majoriteten av parti- och kommunfolket tydligen uppfattar kommunen som statens instrument, som ska utföra uppgifter som staten lägger på dem i den form som är mest effektiv, medan Hassi, enligt Airaksinen, signalerar att det finns ett egenvärde i att den enskilda kommunen söker lösningar som ligger den nära.

Jag blir alltmer övertygad om att närdemokrati-frågan förtjänar mera än floskler.

Jag tror att i närdemokrati-frågan finns beskrivningar av och lösningar på problem som utgår från att avståndet mellan individen-beslutsfattaren-servicen är en fråga som är lika mycket värdering som den är pragmatik.

Värdefrågan och jakten på en fungerande lösning utesluter inte varandra.

Intressant i det hela är det här: diskussionen om närdemokrati har aktualiserats eftersom storkommuner ses som oundvikliga.

Men diskussionen borde vara den här: kan betonandet av närdemokrati – med allt vad det innebär av att hitta nya lösningar – vara ett argument mot storkommunernas påstådda oundviklighet?

(Vilka är de nya lösningarna?, undrar ni. Av diskussionen att igår kväll att döma kunde man anta att den har att göra hur den offentliga sektorn tar hjälp av den privata. Men det, å sin sida, föder nya problem. Vem påstod det var enkelt?)

Dan

Företagaren som politiker – och vice versa

Postat av
Svara

Föreningen Finlands företagare är på turné. Kommunalvalet är orsaken; kommunalpolitik är näringslivspolitik är den bärande tanken.

Välj en företagare, uppmanar kampanjen.

I dag stod Åbo och Egentliga Finland i tur. Vi har skäl att i ÅU inom kort pröva företagarnas önskelista mot kandidaternas löften.

Men innan det: en kort reflektion.

I USA har republikanen Mitt Romney delvis byggt sin presidentvalskampanj på sin erfarenhet som företagsledare. Det har inte alltid varit lyckosamt – Romney har inte bara skapat arbetsplatser, han har också lagt ner företag – men bevisligen har kopplingen näringsliv-politik varit lockande för väldigt många.

Det är den också för Finlands företagare (jämförelsen slutar där) vars pågående kampanj har som mål att se till att de drygt 1000 företagare som sitter i stads- och kommunfullmäktige i olika delar av landet inte blir färre. ”Välj en som påverkar, välj en företagare”, så kunde devisen översättas.

Då föreningen i dag bjöd journalister på lunch för att förmedla företagarnas budskap sa vice vd:n Antti Kujala att en företagare är en bra beslutsfattare; att en företagare har erfarenhet av att fatta beslut och vet hur man tar risker. Inte helt olikt Romneys retorik, men förstås mer nedtonat.

Kujala har rätt förstås. Han har rätt på så sätt att det inte finns något som säger att en företagare inte skulle vara en bra beslutsfattare. Han har rätt på så sätt att det finns av näringslivet uppskattade egenskaper som behövs inom politiken: förståelse för småföretagens behov av snabba och tydliga beslut kan nämnas.

Den som anar ett ”men” här anar rätt. Det finns nämligen en skillnad mellan att se politik som en version av näringslivet och att se politik och näringsliv som väldigt mycket beroende av varandra. (Och det är viktigt att påpeka att beroendet inte är ensidigt: politiken är beroende av näringslivet – och det är en bra sak.)

Så här tänker jag: då Finlands företagare säger att kommunalpolitik är näringslivspolitik så stämmer det, i den meningen att politiker ska se till att företagare har de bästa möjligheterna att driva framgångsrika företag som gör kunderna nöjda. Därför behövs företagare i politiken: ingen kan formulera behoven bättre än den som behöver.

Men det här gäller för alla intressegrupper och det är därför som politiken inte är en version av näringslivet. Politik handlar (i bästa fall) om att inkludera alla i kalkylen och om att försöka hålla majoritetens bästa för ögonen. Ett vinnande affärskoncept är en spjutspets i jämförelse med politikens spektrum.

Kanske kunde man säga att företagaren i fullmäktigesalen är viktig tack vare de övriga i salen: lärare, sjukskötare, konstnärer, arbetslösa… Företagaren bidrar med sin erfarenhet och, eventuellt, med förmågan att fatta beslut och ta risker. Men just för att hon inte gör det ensam är politik inte en version av näringslivet.

Dan

Vad vi kan lära av spektaklet

Postat av
Svara

Det republikanska partiet i USA har nyss avslutat sin partikongress och det demokratiska har inlett sin. Det mest bestående republikanska intrycket blev ”Eastwooding” medan Barack Obamas fru Michelle gav demokraterna ett för dem inspirerande och rörande tal i natt finsk tid.

Clint Eastwood pratar med en stol.

Det hela är besynnerligt men också synnerligen intressant. Avståndet, det geografiska och det mentala, mellan oss och dem gör det så.

Slående är inte bara Mitt Romneys behov av att skapa en berättelse om sig själv; också Obama behöver upprepa sin. Därför dröjde såväl Romney som Michelle Obama vid sin bakgrund – vid den tid då de, med sina respektive äkta hälfter, var vanliga amerikaner som brottades med räkningar och hyste stora drömmar.

Det finns ett fiktivt drag i det här som är olustigt. (Jon Stewart påpekade det här på ett beundransvärt sätt: måltavlan var då Romney.)

Men det finns också ett drag som är värt att ta på allvar. Amerikansk politik handlar väldigt mycket om en riktning framåt. Berättelsen blir en drivande kraft; den ska personifieras av partiets ledare. Är inte det här nåt som finländsk politik kunde må bra av? Som finländsk politik t.o.m. behöver?

För det som finländsk politik saknar är en riktning. Och i den mån riktningen finns, så är den inte artikulerad.

Det hjälper nämligen inte att prata om kommun- och hälsovårdsreformer; om hur stödpaket till EU-länder i nöd är nödvändiga; om hur Finland ska bli ett varumärke; om hur slumpmässigt ihjälskjutna förbipasserande och mördade barn borde resultera i skärpta lagar om vi inte vet vad vi vill med vårt samhälle.

Berättelsen är inte lösningen. Men politik kan inte heller vara utan begriplighet. Om ingen förstår varför vissa beslut tas kan också beslutens legitimitet ifrågasättas.

Dan

Ge resultatet en resonansbotten

Postat av
Svara

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)