Hankeiter – svik inte Studentbladet!

Yle Huvudstadsregionen rapporterar att Hankens studentkår är missnöjd med Studentbladets innehåll och överväger att lämna föreningen som ger ut tidningen, SSI.

Hankeiterna tycker att Stbl skriver för mycket om hum-flum och för lite om fyrk. Därför känns tidningen inte relevant längre; därför gör de kanske som Åbo Akademis Studentkår redan gjort och lämnar tidningen åt sitt öde.

Innehållet i Stbl är en evighetsdiskussion – men inte bara på ont. Det är väl självklart att en tidning som vänder sig till tusentals studenter aldrig kan tillfredsställa alla och ska diskuteras.

Det är ett misslyckande om den diskussionen leder till att Stbl lämnas vind för våg. Det tyder på att man inte diskuterar lösningar, eller i värsta fall att diskussionen aldrig var ämnad att leda till en lösning; att de som schappar vill spara pengar – inte läsa om dem.

Så här är det: Stbl:s situation kan liknas vid lokaltidningens. Förr, då världen var mera avgränsad, mättades behovet av den tidning som skrev om det som direkt berörde en själv. De här gränserna finns inte längre, och behoven som ska mättas är många.

Det handlar om att Stbl måste, liksom vilken lokaltidning som helst, ha en fingertoppskänsla för läsarnas mosaiska vardag. I den ryms enormt mycket mer än studier, och vardagen är inte enbart kopplad till studieorten.

Det är förstås det här Stbl försöker göra hela tiden – med begränsade resurser som blir ännu mer begränsade om hankeiterna sticker.

Men frågan är om det inte är dags för Stbl att ta hela klivet in i den digitala värld där merparten av studenterna finns för det mesta och där blivande studenter kommer att finnas uteslutande?

Mitt förslag: Starta en Stbl-community där trafiken går mellan redaktionen och studenterna och mellan studenterna själv; där kvalitativ journalistik fortfarande står i fokus, men nu ännu mer eftersom den inte binds upp av papprets deadlines och utgivningsdatum; där den här flexibilitet möjliggör medarbetare på alla studieorter i Svenskfinland; där text kompletteras av videomaterial, livestream och podcasts.

Mitt råd till Svenska handelshögskolan: Svik inte Stbl, hitta en fungerande lösning istället.

Min vädjan till Åbo Akademis studentkår: Återvänd till Stbl! Ni behövs.

Dan

PS. Läs också chefredaktören Niklas Evers kolumn.

Dags att lägga ”den taxellska paradoxen” i malpåse

På en rödvinsstänkt fest under studietidens första år kom filosofistuderande Lolax att diskutera svenskan i Finland med någon vars identitet han i skrivande stund inte erinrar sig. Ett argument slängdes fram av motparten: ”Den taxellska paradoxen håller streck!”

Lolax frös till is. På lektionerna hade Zenons paradoxer diskuterats. Men den taxellska paradoxen? Vilken är den? Och hur relaterar den sig till svenskan i Finland. Är den taxellska paradoxen lik Schrödingers katt – handlar den om ett både-och-tillstånd?

Jag har sedermera lärt mig vad den taxellska paradoxen är. Jag har också, på ett fantasilöst och för journalister brukligt sätt, frågat Christoffer Taxell om paradoxen – för det är ju det man gör då man intervjuar karl’n.

Den taxellska paradoxen lever kvar i den finlandssvenska debatten, Alexander Stubbs kliniska bedömning av paradoxens hälsotillstånd och den efterföljande debatten är bevis för detta. (Läs t ex Susanna Ginman och Jan-Erik Andelin.)

Men frågan är om paradoxen – ett tvåspråkigt land kräver enspråkiga lösningar – stjälper mer än den hjälper.

Märk väl: nu pratar jag inte om diskussionen om t ex tvåspråkiga skolor. Jag menar själva begreppet ”den taxellska paradoxen”.

Paradoxen hänger kvar för att:

  1. den antas hålla streck.
  2. den antas höra till allmänbildningen i (Svensk)Finland.
  3. den sammanfattar komplexa frågor – något politiker och journalister gillar.

Men kan det vara så, att begreppet gör diskussionen en björntjänst genom att syfta på en tidigare partiledare för SFP, och därmed gör sig sårbar för kritik om ett dammigt, borgerligt patriarkat vars språkpolitik också tjänar ett egenintresse?

Kan det vara så, att paradox-delen i begreppet, oavsiktligt eller inte, ger sken av att vilja slå fast en oföränderlig världsbild – som om vi hade att göra med något vetenskapligt – och därmed gör sig sårbar för kritik om att blunda för en föränderlig verkligheten?

Kan det vara så, att det bland journalister och politiker finns en övertro på hur etablerat detta begrepp är, också bland yngre människor, och att man genom att använda det omedvetet ger diskussionen ett bäst före-datum som för länge sedan passerats?

Om de här frågetecknen är motiverade är det illa för diskussionen om tvåspråkiga lösningar i det här landet.

Månne det är möjligt för alla berörda att föra den diskussionen utan att hänvisa till den nämnda paradoxen? Själv tänker jag försöka. Från och med NU!

Dan

Mobbning och statistik

Tisdagens artikel om skolmobbning och programmet Kiva skola grundar sig bl.a. på statistik som det är skäl att återge.

  • Från Kiva skolas två första pilotår (2006-2008) noterades att mobbningen i årskurserna 4, 5 och 6 minskade med t.o.m. 40 procent.
  • För de lägre årskurserna och speciellt för åk 7-9 var resultaten inte lika positiva.
  • År 2009 var var 11 procent av de Kiva skola-anslutna skolornas elever mobbade; i år var den siffran 8 procent (57 procent av de tillfrågade svarade på årets enkät, vilket är mindre än i förra mätningen).
  • Den minskningen gäller elever överlag. Trenden för de högre årskurserna är inte lika bra. THL:s undersökning visar att 8 procent av eleverna i åk 8-9 mobbas en gång i veckan. Den siffran har inte minskat under de senaste åren, snarare tvärtom. Trenden i Egentliga Finland är positivare: 7 procent av eleverna i åk 8-9 mobbas en gång i veckan.
  • THL:s undersökning visar också att i 70 procent av mobbningsfallen ingrep ingen vuxen från skolan. Huruvida det är en ökning eller minskning vet vi inte då THL inte utrett den frågan tidigare.

Folkhälsans förbund presenterade i september en egen undersökning, genomförd 2011, där 52,5 procent av skolorna i Svenskfinland valde att delta. (På Folkhälsan är man nöjd med den deltagarprocenten.) Resultatet har inte ännu publicerats i sin helhet men av det som finns noteras bl.a. följande:

  • Majoriteten av skolorna – 43 procent – upplever att mobbningen varken ökat eller minskat.
  • 34 procent upplever att mobbningen minskat an aning och 9 procent att den minskat mycket. 7 procent kunde inte bedöma om den minskat eller ökat.
  • En trend som kan noteras är att andelen skolor som tycker att mobbningen minskat en aning ökat jämfört med år 2002 (då var de 28 procent) medan de som tycker att mobbningen minskat mycket var flera år 2002 (13 procent då).

Dan

Den optimerade uppväxten

Helen Lovejoy, pastor Lovejoys fru i The Simpsons, brukar med jämnan utropa ”Snälla! Nån måste tänka på barnen!”

Helen Lovejoy bryr sig.

Jag tänkte på Helen Lovejoy då jag hörde Aktuellt-17 ägna sin första kvart åt en ”larmrapport” om barns TV-tittande.

Jag borde vara glad. Jag är den första att välkomna att forskningsresultat får en framskjuten placering i nyhetsrapporteringen.

Men jag tänker inte orda om det. Inte om heller om den för larmrapporten typiska retoriken om sambandet mellan X och diverse hemskheter – slaganfall, diabetes, hjärtsjukdomar.

Inte heller tänker jag orda om skillnaden mellan anglosaxisk TV-kultur och nordisk – åtminstone inte mer än det här: att påpeka att ”de” tittar mera på TV än vad ”vi” gör, och att vi därmed är utom fara, är ett moraliserande tjatter som, om något, visar på det verkliga problemet.

Det verkliga problemet är tanken om den optimerade uppväxten.

Då A-17 på sitt möte bestämde att larmrapporten skulle toppa sändningen så gjorde redaktionen den helt korrekta bedömningen att det här berör folk. Den berör, i det här fallet främst, barnföräldrar som går omkring bombarderade av goda råd och med dåligt samvete.

Nyheter om barns uppfostran säljer eftersom den rådande tanken är att det finns en magisk väg – den optimerade uppväxten – där alla dåliga saker (TV-tittande, dataspel, godis, överdrivet daltande alternativt frånvarande föräldrar osv.) motats i vägrenen och bara de goda består.

Vilka är de goda? Ja, det vete fan – men råden är många. Därför, då meningar innehållandes ”forskare slår larm”, ”barn”, ”kan leda till” annonserar nyhetsinslag, lystrar föräldrarna.

För även om de i slutändan inte bryr sig, inte hinner bry sig då vardagen väller på och de gör sitt bästa medan råden haglar och samvetet tynger, så måste de ändå ge larmrapporterna en tanke.

Att inte göra det vore ju, Gud förbjude, att inte ta idén om den optimerade uppväxten – den som prästfrun Helen antyder – på allvar.

Dan

Det räcker inte med goda intentioner

I ÅU idag kan ni läsa om den kantstötta svenska integrationsutbildningen i Pargas. Kanske var det ”en rad olyckliga omständigheter” som gjorde att utbildningen fick en misslyckad början. Den förklaringen kan inte uteslutas.

Utbildningen omges av många beskyllningar. Ord står mot ord – främst den uppsagda lärarens mot övriga involverades – och det är viktigt att alla får komma till tals.

I den mån utbildningen fallit offer för problem på ett personligt plan är det att beklaga.

Men det är också befogat att ställa frågan som bl.a. kursdeltagaren Ana Bäckman ställer: Ska en utbildning av det här omfånget vila på en persons axlar?

Integrationsutbildningen är ett digert paket. Åtminstone för lekmannen: Jag har ingen pedagogisk utbildning. Ändå tror jag mig kunna göra den här bedömningen. Att undervisa i

  • Vardagsfärdighet
  • Studiefärdighet
  • Samhällskunskap och kulturkännedom
  • Färdigheter för arbetslivet (som bl.a. innehåller träning i arbetssökning)

och utöver det här också undervisa i svenska – fem dagar i veckan, sju timmar varje dag, i nästan ett år – är en utmaning för vem som helst.

NTM-centralen tycker det räcker med en lärare. Det gör ju det i andra fall, är motiveringen.

Vi kan konstatera följande: I många av de andra fallen är en (1) lärare en av flera i en stor läroinrättning. Möjligheten att anpassa utbildningen efter den enskilda kursdeltagarens förutsättningar finns på ett helt annat sätt.

Dessutom är uppfattningen att ”det räcker” med endast en lärare inget objektivt mått. Eventuellt är det ett mått på den budget NTM-centralen har. Det är ett mått på avtalet som centralen träffat med utbildningsproducenten.

Men det är inget mått på vad utbildningen kräver. Formulerat på ett annat sätt: Vem skulle säga emot påståendet att två lärare klarar av det här ansvarstyngda ansvaret bättre än en?

Det finns goda intentioner bakom integrationsutbildningen. Men hur långt kommer man med goda intentioner?

Resurser behövs. På en liten ort som Pargas – där undervisningen ska ske på svenska – kan det sitta hårt åt att hitta lärare med rätt kunskaper. Men det är ingen ursäkt.

Integrationsutbildningen är lagstadgad. Lagen nämner det svenska språket i samma andetag som det finska. Integrationen är ett långsiktigt projekt och invandrare – i Pargas och på andra håll – kommer att vara i behov av utbildning på svenska också i framtiden.

Allt det här stavar R E S U R S E R. Se till att de finns. Halvdana projekt gläder ingen.

Dan

”Ny” energi på gammal marknad

Inget hindrar diskussionen om vindkraft från att vara saklig. Vi behöver inte svartmåla den gröna energin. Inte heller ska den slå blå dunster i våra ögon.

Vi kan hålla oss till det vi vet. Regeringens mål är att 700 nya vindkraftverk byggs fram till år 2020. Beslutet om inmatningstariffer har fått igång planeringsarbetet (men arbetet går inte tillräckligt snabbt, menar näringsministern Jyrki Häkämies som bett minister Lauri Tarasti utreda frågan).

Vi vet alltså att vindkraftsbranschen växer. Den kommer att skapa jobb. Vi vet också att Finland ligger bra till då det handlar om materialframställning och om att tillverka komponenter till vindkraftverken. (Se till exempel Teknologiindustrins (finskspråkiga) prognos.)

Men även om det handlar om en nationell målsättning så är den lokala aspekten viktig. Om mindre orter bidrar till att Finland når sina energimål, hur belönas de? What’s in it for me? som frågan lyder i amerikanska filmer.

Artiklarna i tisdagens ÅU för fram två aspekter. För det första finns det goda möjligheter för det lokala näringslivet på placeringsorterna att dra nytta av vindkraften. Men det här sker knappast per automatik då också arbetet med vindkraftparkerna konkurrensutsätts. Mindre entreprenörer kan inte förlita sig på investerarnas och vindkraftsbolagens goda vilja.

Dessutom är just den arbetsinsatsen övergående, vilket för oss fram till den andra aspekten. En vindkraftsturbin genererar, från planering till det att den producerar el, ungefär 400 arbetsdagar. Det bestående jobbet finns i service- och underhållsarbetet. Men att på 80 meters höjd reparera en mölla är inget man gör i en handvändning.

Därför har vindkraftens ekonomiska effekter på lokalt plan att göra med utbildning. Var utbildas vindkraftsmontörer? För vem och var stationeras de? I Svenskfinland är det Vasa Yrkesakademi som just nu har kommit längst i planeringen. Och man har planerat uttryckligen för att det ska gagna den lokala ekonomin i Vasaregionen då efterfrågan på montörer når sin kulmen.

Utesluter det här att Kimitoöns kommun och Pargas stad ser nya jobb skapas innanför sina respektive gränser tack vare vindkraften? Naturligtvis inte. Men medan energiformen är ”ny” så är förutsättningen för marknaden den gamla vanliga. Konkurrens gäller. Konkurrens med priser och kunnande.

Vindkraftsdebatten är polariserad. Därför gör de kommuner som överväger större vindkraftsprojekt klokt i att tänka så konkret som möjlig. Till exempel: Vad kommer den arbetsmarknad som skapas att kräva och hur säkrar den här regionen en utbildning för just den arbetsmarknaden?

Ta lärdom av Vasa.

Dan

Vår skola i andras ögon

Medan skolorna i Åbo drabbas av såväl sparkrav som fuktskador kan det vara intressant att betrakta vårt skolväsende genom andras ögon.

Nåja, kanske inte utomståendes ögon helt och fullt: Pasi Sahlbergs bok Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland? uppmärksammas i två recensioner som dryper av beundran för den finländska skolan.

I The New York Review of Books skriver Diane Ravitch om ”Skolor vi [USA] kan avundas”. Och i Dagens Nyheter skriver den meriterade idéhistorikern Sven-Eric Liedman om den, enligt honom, obegripligt framgångsrika finländska skolan.

USA är inte Sverige – och ingetdera land är Finland: därför beundran – men Ravitch och Liedman drar en del gemensamma slutsatser: Läraryrket är mer uppskattat i Finland, proven är färre och inte standardiserade, kreativa ämnen föder framgång i andra ämnen, lärarna är inte översköljda av byråkrati, den finländska skolan är fri inom den statliga överrocken.

Alla de här faktorerna – och andra – saknas i USA respektive Sverige, menar recensenterna.

Jag har inte ännu läst Pasi Sahlbergs bok men har inga skäl att tvivla på att i en internationell jämförelse så klarar sig den finländska skolan bra. Frågan är sen, Vad gör vi finländare med en jämförelse som vänder sig främst till en internationell publik?

Jag tänker så här: Det egna perspektivet mår alltid bra av att inkludera andras. Andra perspektiv förser oss med alternativa vägar – och vägar att undvika.

Men andras perspektiv – och beröm – gör inte det egna kritiska granskandet mindre viktigt. Den finländska skolan finns inte till som ett föredöme för andra. Den finns till för alla barn i Finland.

Dessutom är det så, att en övergripande beundran för ett skolsystem har svårt att fånga in de problem som finns i enskilda skolor. När jag läser Diane Ravitchs intryck från besök i finländska skolor, kan jag inte låta bli att tänka på det som sker i Cygnaeus skola i Åbo just nu.

Ravitch skriver: ”När jag besökte en av skolorna tänkte jag, så underbart att upptäcka en nation som bryr sig så passionerat om den fysiska miljö där barn lär sig och vuxna arbetar.”

Dan