Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

Migrationsverket ska ha tack för att det vill splittra en irakisk familj

De sociala medierna pyr i dag av kritik mot Migrationsverkets beslut att splittra en irakisk familj. Mamman i familjen ska avvisas tillsammans med ett treårigt barn. Familjens tre månader gamla baby får för tillfället stanna, tillsammans med pappan som sedan många år bor i Finland. Migrationsverket har inte godkänt en familjeåterföring på grund av att pappans inkomster är för låga. Man bedömer inte heller att mammans liv är hotat i Irak, trots att mannens liv är det.

Migrationsverkets beslut är ett resultat av finländsk flyktingpolitik. Migrationsverket ska ha tack för att det på det här sättet visar konsekvenserna av denna politik.

Många har i dag vädjat till tjänstemännens känslor. Hur kan man vara så kallhamrad att man skiljer mor från barn på det här sättet?

Migrationsverket svarar att man inte kommenterar enskilda fall och att dess bedömningar måste grunda sig på lag allena, inte styras av känslor.

Helt rätt. Om myndigheterna inte agerar enligt den lagstiftning som regeringen Sipilä står bakom får vi heller ingen bild av vad lagen innebär.

Finland kan inte ha en asylpolitik som är human tack vare att Migrationsverket frångår lagen och tyr sig till tjänstemännens känslor. Finland måste ha en asylpolitik och utlänningslag som är human rakt igenom. Det har vi inte i dag, och det inser vi för att Migrationsverket omsätter dem i praktiken.

Så mot vem ska kritiken riktas? Förstås mot regeringen som ytterligare vill skärpa villkoren för familjeåterföreningar.

Bland dem finns inrikesminister Petteri Orpo (Saml), som inte hittills sett några problem med att tillmötesgå Sannfinländarnas önskemål om en inhumanare asylpolitik. Att Orpo i dag skriver att han bett Migrationsverket om en utredning om den nämnda familjen är bara ett försök att fly det egna ansvaret:

Att SDP:s ordförande Antti Rinne twittrar att ”människor inte är saker” är direkt osmakligt givet att Rinne tidigare inte haft några problem med regeringens planer på att göra det svårare för människor i nöd att få uppehållstillstånd i Finland:

Poängen är den här: Finland kan inte ha en situation där enskilda fall särbehandlas för att media uppmärksammar dem och allmänheten ryter till och politikerna inte har mage att stå bakom den egna politiken.

Medierna kan inte uppmärksamma alla omänskliga situationer och det kollektiva samvetet avtrubbas efter ett visst antal fall.

Vi behöver en politik och en lag som utgår från fall som det som Helsingin Sanomat uppmärksammat i dag. Så att de inte inträffar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vi måste prata om ”Vi måste prata om…”

Har ni noterat att det finns sjuhelsikes mycket som vi måste prata om?

Otaliga rubriker gör gällande att vi måste prata om pengar, människoliv, smärta, oskuldsnormer, Maria Kulles skånska i ”Bron”, hundar, Zlatan, våldet mot kvinnor, ensamkommande barn, ”Making a Murderer”, det organiserade rofferiet, näthat, hur man säger Auschwitz, hiv, cancer, föräldrars ansvar, vad flyktingar kostar, sjukskrivningar, könsroller, Bonniers, självmord osv osv.

En rad mer eller mindre viktiga frågor avhandlas utgående från det här sättet att rubricera. ”Vi måste prata om…” signalerar ett antal saker. Dels att ämnet som avhandlas i texten inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Måstet i rubriker följs aldrig av en förklaring till varför vi diskuterar ett visst ämne, som om man egentligen menade ”därför pratar vi om…” Vilket är märkligt eftersom rätt många frågor som behandlas under dessa måste-rubriker är frågor som diskuteras hela tiden.

Dels signalerar rubriken textförfattarens förträffliga iakttagelseförmåga, som om hen sa ”ingen annan har noterat denna lucka i samhällsdebatten – förutom jag!” Måstet antyder författarens insyn i något som den övriga allmänheten missat eller inte vill se: ”ni får inte blunda för det här!”

Sen har vi förstås själva måstet, det som signalerar hur akut läget är. Vi måste prata om oskuldsnormer, näthat, Zlatan osv annars… Ja annars vadå? Vad händer om vi inte pratar om det som textförfattaren panikartat försöker uppmärksamma oss på?

Vi måste prata om-rubrikerna är i slutändan främst ett stilgrepp, om än ett fantasilöst sådant (med undantag av rubriken för detta inlägg förstås). Stilgreppet syns också i rubriker som påstår att ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan”. Det handlar om rubriker som formats av den tuffa konkurrensen, den som uppstår då alla kräver konsumentens uppmärksamhet.

Vilket är rätt ironiskt. Vi måste prata om-rubrikerna är inte ett tecken på att saker inte diskuteras utan på att allt diskuteras – i större och mindre omfattning förstås, men trots det: ändlöst och hela tiden.

Vi har redan passerat inflationspunkten för dessa rubriker. Få tror på riktigt på det akuta som ”vi måste prata om” signalerar, för vi pratar redan om det. Och i nästa stund pratar vi om något annat som motiveras av ett måste som vi sedan länge slutat tro på.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Seriösa medier är medskyldiga till lögnmediernas framgång

”Gränserna för god smak och anständighet har redan för länge sedan överskridits.”

Så skriver 22 chefredaktörer i ett gemensamt ställningstagande mot lögnmedier och förtalskampanjer.

Först av allt: Ställningstagandet är välkommet. Inte minst eftersom chefredaktörerna svart på vitt ger nyhetskonsumenterna följande måttstock: ”Vi tar även i fortsättningen ansvar för för de nyheter vi publicerar och deras tillförlitlighet och vi ansvarar också för redaktionella fel och för att korrigera dem.”

De orden gäller förstås alla landets nyhetsmedier, inte bara de som undertecknat ställningstagandet.

För det andra: Om gränserna för god smak och anständighet redan för länge sedan överskridits, varför kommer ställningstagandet först nu?

Omformulerat kan man fråga: Har medierna varit en del av problemet och är dagens utspel orsakat av den insikten?

Vi backar bandet. För drygt 10 år sedan, då nätsidor, bloggar och sociala medier, började ta form beskrevs den mediala revolutionen som ett uppror mot gammelmediernas tyranni. Etablerade medier beskrevs som att ha dikterat nyheter från en predikstol högt uppe, men nu var det slut på det. Deltagarmedierna, gjorda av folket, skulle sätta agendan.

Jag ifrågasatte den här kritiken redan då (kolla länkarna längst ner) eftersom folk verkade dra likhetstecken mellan dålig journalistik och traditionella medier. Självklart är det så att dålig och inte förankrad journalistik kan förekomma i nymedia, liksom i gammelmedia, eftersom i slutändan är det värvet, inte tekniken, som avgör.

Välfungerande och ändamålsenlig teknologiska lösningar ger goda förutsättningar för bra journalistik men är ingen garanti för densamma.

Men de upproriska stämningarna födde en osäkerhet på nyhetsredaktionerna. Kardinalsynden verkade vara att tro, eller åtminstone öppet säga, att journalister vet bättre. Allt som upplevdes som trösklar skulle filas ner. Möjligheten att kommentera anonymt skulle ge folk en möjlighet att tycka till; ”snackisar” skulle inspirera nyhetsbevakningen; tilltalet skulle vara folkligt.

Att journalistik är ett kunskapsdrivet hantverk pratade få om.

Ingen skulle komma på tanken att berätta för en mjölbonde, en barnmorska eller en rörmokare hur hen ska göra sitt jobb. Åtminstone ingen som inte har en gedigen insyn i branschen. Men journalistik… tja, där verkade uppstå en gråzon.

Det vore ju en form av elitism om en journalist öppet påstod att en nyhetskonsument måste lita journalistens yrkeskunskap.

Det vore ju att säga att journalisten vet mera än nyhetskonsumenten, hen som tycker sig ha upptäckt hemlig propaganda i nyhetsbevakningen.

En mild variant av det förakt som vällt in över de nerfilade trösklarna hittar man bl a i kommentarsfältet under Svenska Yles nyhet om KSF Medias situation.

I det aktuella ställningstagandet skriver chefredaktörerna ”Då någon medvetet försöker fördunkla eller förvränga fakta reagerar vi i våra egna medier.”

I dagsläget är det lätt att peka ut MV-lehti och andra sidor som skvalpar runt i bottenskum. Men jag påstår att dylika webbalster får sin näring ur gråzoner som medierna själva varit med om att skapa – och upprätthåller: fakta förvrängs och fördunklas i mediernas kommentarsfält och på deras Facebooksidor. Men, förstås, då i form av folks omhuldade åsikter.

De låga trösklarna har nämligen inte lett till en större förståelse för journalistiken och det redaktionella arbetet. I stället har det lett till ett djupt missförstånd; till att svartmålande – inte kritiskt ifrågasättande – blivit en rättighet; till att censur är det som seriösa medier sysslar med om de skriver balanserat och korrekt om t ex asylsituationen.

Det är därför som lögnmedier blomstrar. För att många inbillar sig att de vet vad journalistik är och inte är, och för att det här missförståndet tillåtits växa med seriösa mediers goda minne.

I medierevolutionens kaos – och den ekonomiska osäkerhet som följde – tappade vi bort oss själva; vi förlorade berättelsen om oss själva, om vårt värv och vad det kräver.

Bland annat kräver det att man inte skäms över att man faktiskt besitter en kunskap som de som inte är journalister saknar. Det här är själva poängen med yrket!

Lösningen är nu inte att stänga kommentarsfälten och släcka ner Facebooksidorna, utan snarare att göra det som 22 chefredaktörer i dag sent om sider gör – och gärna ännu kraftigare – d v s påminna folk om vad det journalistiska värvet innebär.

I går fick filmen Spotlight en Oscar för 2015 års bästa film. Journalisterna i den verklighetsbaserade filmen avslöjade den katolska kyrkans brott eftersom de brydde sig om allmänheten på bästa möjliga sätt: utgående från sitt eget kunnande och yrkesstolthet, och med fokus på sanningen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

P.S. För den nyfikna, bakom länken här och här finns texter jag skrev för 9 år sedan i tidskriften Ikaros om medierevolutionen.

Journalistisk bottennotering i Åbo

Vi talar mera om tiggarna än vi talar med dem. ”Vi” inkluderar också journalister.

Ibland kan man ha överseende med det. Tiggeri är bl.a. ett politiskt överstatligt problem och politiker och tjänstemän kan förväntas svara på hur det ska lösas.

Men ibland är det oförsvarligt. Ibland bidrar journalistiken till att cementera avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Den gör så för att den är slarvig, dålig eller t.o.m. medvetet illvillig.

I dag publicerade lokaltidningen Turkulainen en bildserie tagen av läsare. Av serien ska vi förstå att tiggare, på parkeringsplatsen utanför stadshuset, iklär sig sina ”arbetskläder”, d.v.s. mer tiggarliknande kläder, för att sedan ta itu med att tigga.

Tidningen försöker ge sken av nån sorts osäkerhet genom att låta rubriken vara en fråga – ”Fotograferade läsaren tiggare som tar arbetskläder på?” – men har trots det inga problem att publicera bilderna.

Frågan känns falsk. Turkulainen vet precis hur onödig den kommer att vara i mångas ögon – de som redan bestämt sig; som får sina fördomar bekräftade genom bildserien. Läs kommentarerna under bilderna och ni förstår.

Det hade varit mycket enkelt för tidningen att reda ut det här. Genom att gå fram och prata med tiggarna – som vore de mänskor som, säg, ”vi” andra – hade redaktionen fått mera kött på benen; frågetecknet hade raderats.

Men det hade ju minskat på avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Frågetecknet sitter nog bra där det sitter, för det tillåter oss att själva tolka det vi ser – och ge oss själva rätt.

Yle Turku – en hörnpelare i vårt public service-bolag – drar också de sitt strå till den bittra stacken.

På sin Facebook länkar redaktionen till nämnda bildserie med tillägget (ung.) ”Turkulainen publicerade en bildserie från stadshusets parkering som onekligen väcker frågor.”

Återigen dessa frågor. Och vem ska svara? Givet att Yle Turkus uppdatering delats 60 gånger (i skrivande stund) är svaret: ”vi”!

”Vi” är också bra på att komma med råd. Bland kommentarerna under uppdateringen kan vi bl.a läsa att tiggarna behöver ett kok stryk. Återigen: det här är på en av det skattefinansierade public service-bolaget Yles Facebook-profiler.

Avslutningsvis plockar jag kallt ur Journalistreglerna (betoningarna är mina):

”10. Journalister bör kontrollera uppgifter så väl som möjligt – även om de har publicerats tidigare.

11. Allmänheten ska kunna skilja fakta från åsikter och fiktivt material. Inte heller bild- eller ljudmaterial får användas på ett vilsledande sätt.

12. Journalister ska förhålla sig kritiskt till informationskällorna. Detta är särskilt viktigt i kontroversiella frågor, eftersom nyhetskällorna kan syfta till egen vinning eller till att skada andra.

13. Nyheter kan publiceras även utgående från begränsad information. Rapporteringen om saker och händelser bör kompletteras då ny information finns att tillgå. Nyhetshändelser bör helst följas upp till förloppets slut.

Mediers maktlöshet mot nedrigheten i det lilla

En mamma till ett adoptivbarn publicerar ett blogginlägg om rasistiska påhopp på den femåriga pojken på en badstrand i Vasa.

Inlägget får genomslagskraft – det görs nyheter på händelsen, det skrivs ledare.

Förutom de rasistiska glåporden, som två tonårstjejer riktat mot femåringen, är badfolkets ovilja att ingripa det som upprör.

Folk vände bort blicken då tjejerna tyckte att det kvittar om pojken drunknar eftersom han är mörkhyad.

Men när händelsen blir först ett blogginlägg och sedan nyhetsstoff, då händer något annat.

Då är det många som vill tycka till – i den grad att mamman raderar blogginlägget. Hon ”säger att uppståndelsen blev för mycket för familjen”, skriver Svenska Yle.

Vad är det som händer här?

Hur går vi från att ingen vill ingripa till att så många vill ha en åsikt att de som utsattes upplever sig utsatta igen?

Jag tror det beror på att i vår mellanmänskliga tillvaro finns situationer som kräver att vi agerar. Det finns lite eller inget utrymme för tyckande eller åsiktsodling då vi ser en medmänniska förnedras eller skadas.

Vi vänder bort blicken för att skapa ett avstånd mellan oss och det som sker.

Det avståndet förser mediernas oss med. Kravet att agera finns inte längre, men utrymme att tycka till finns det gott om.

Det lilla barnets rädsla, mammans förtvivlan, tjejernas rasistiska påhopp är nu något för oss att ha en åsikt om, att teoretisera kring.

Vi argumenterar och dömer ut andras argument; vi synar de direkt involverade och betygsätter dem. För oss är de inte medmänniskor, de är exempel på något som vi tror oss behöva namnge på korrekt sätt.

Men vad det är, är en nedrighet i det lilla. Och medier, sociala eller inte, är dåliga verktyg då det handlar om att komma åt denna nedrighet.

För medierna ger oss chansen att behandla den på armslängds avstånd, som om vi själva var fria från nedrigheten; som om vi själva inte var små på det sättet.

Det betyder inte att journalister ska sluta skriva om rasism, eller att vi ska sluta läsa om rasism.

Det betyder snarare att vi ska förstå vad rasism innebär för dem som utsätts för det.

Det betyder att vi ska förstå vad medier kan göra och inte kan göra i den här fråga, och sedan förstå hur vårt ansvar tar vid detta ”inte kan göra” – genom att göra det människorna på badstranden i Vasa inte gjorde.

Dan

Hur ska vi förstå Haglunds slips-löfte?

Först framstår det som oskyldigt, nästan småroligt att Finlands försvarsminister Carl Haglund (SFP) lovar Svenska Yles journalist Freddi Wahlström att bära en blågul slips med anledning av krisen på Krimhalvön.

Kanske är det också det, en lättsam randanmärkning i en allvarlig berättelse. Kanske har Wahlströms kollega Mattias Fagerholm rätt då han rubricerar ”En höna av en ukrainsk slips” i sin blogg och i sammanfattningen inkluderar rysk medias kritiska tolkning av slipsvalet.

Men ändå. Löftet och slipsvalet hade sin upprinnelse i en diskussion om politiska signaler (där också jag deltog på ett hörn). Rysk media läser (in) ett budskap och försvarsministern ger sin förklaring.

Vilken slutsats ska vi i vår landsända dra? Och då menar jag inte bara av slipsvalet, utan också av det faktum att det görs som ett löfte till en journalist.

Ska vi tänka att den komprimerade och ibland familjära diskussion som finns på Twitter, också mellan journalister och politiker, förs i ett för sociala medier naturligt tonläge?

Ska vi tänka att den som missar detta tonläge också gör en höna av en fjäder/slips?

Ska vi tänka så för det andra alternativet – att det fanns ett outtalat samförstånd mellan journalisten och ministern om att något skulle signaleras – cementerar inte bara ett okritiskt ”vi mot dem (ryssarna)” utan också en relation mellan medierna och statsmakten som känns obekvämt mysig; som en motsvarighet till det vi tänker oss att rysk media gör i kritiken mot slipsvalet?

De här frågorna är värda att ställas. Inte för att jag tror att journalister och politiker överlag har ett osunt förhållande till varandra eller för att Wahlströms slips-tips skulle vara ett grovt övertramp, utan för att också detta förhållande sänder signaler som bäddar för budskap att läsa in.

Dan

Vill vi gå på toa i Nazityskland medan Storebror tittar?

Medan jag förberedde en efterrätt – nej, ni får inte receptet – lyssnade jag på ett intressant inslag av Yle-kollegan Markus Ekholm. I korthet handlar det om om och hur finländare ska tänka då det gäller det egna virtuella avtrycket, i sociala medier och diverse molntjänster.

Sammantaget är experternas bedömning att vanlig folk är naiva då de uppdaterar, surfar runt och sparar information om sig själva. Parallellerna som dras är (inte oväntat) med George Orwells roman 1984, Nazityskland (tänk om Hitler haft den här mängden information) och att göra toabesök i ett shoppingfönster.

En kort reflektion kring det här. För det första är det bra att Edward Snowdens avslöjande om NSA förankras i vår vardag. Våra virtuella hus har betydligt fler fönster än våra verkliga – möjligheterna att titta in är fler. Det är ett faktum vi inte kommer runt.

För det andra tror inte heller jag att president Obamas tal i fredags är en vändpunkt i det globala spioneriet. I sitt tal jämförde Obama USA med Ryssland och Kina och sa att den stora skillnaden är att USA för en offentlig diskussion om övervakningen. Att Snowdens avslöjande tvingat fram den diskussionen nämnde fredspristagaren inte.

Det är inte orättvist att betrakta den ”offentliga diskussionen” som en skademinimerande strategi signerade den amerikanska säkerhetstjänsten.

För det tredje – och det här är mitt inlägg i en debatt som jag inte påstår är avgjord, ens för mig själv – tror jag inte att (t.ex.) webbutvecklaren Simon Rönnholms tillvägagångssätt, att vandra genom den virtuella världen med fejkad identitet är lösningen.

Mitt argument för det här är troligen ett som IT-experterna kallar för naivt, men ändå… Så här tänker jag: Den mest skrämmande parallellen till 1984 är inte övervakningens tekniska aspekt utan dess mänskliga. Kom ihåg att i Orwells dystopi är tekniken bara en liten del av det totalitära samhället. Den avgörande biten har att göra med att folk inte litar på varandra; att de anger varandra (barn anger föräldrar, romanens hjälte sin stora kärlek); att det enda bestående är statens totalitet (vem som t.ex. är statens fiende varierar).

Då demokratier går genom trauman är ”det öppna samhället” ett ofta återkommande begrepp. Så pass ofta att jag ibland är rädd att det förlorar sin innebörd. Men om vi tar begreppet på allvar måste vi också se att det omfattar nätet.

Det vill säga: om jag agerar som om Nazityskland väntar runt hörnet eller som om mina toabesök har blivit allmän egendom utan min vetskap, då har jag gett upp tanken om det öppna samhället och dess ideal.

I min naivitet försöker jag alltså två motstridiga tankar att existera samtidigt (det Orwell kallade ”dubbeltänk”, ha-ha):

  1. Den teknik vi använder utnyttjas av för oss okända krafter för att samla information om oss på ett synnerligen odemokratiskt sätt.
  2. Vi använder själva it-tekniken eftersom vi upplever att den är, inte ens en förlängning utan en del av det demokratiska samhället.

Det första ska vi vara medvetna om, och försöka förändra; det senare ska vara den bärande tanken i det öppna samhällets virtuella värld.

Dan

Så skulle mediekritiken fungera

I dagens ledare för jag ett resonemang om mediekritik som utmynnar i ett förslag: skapa ett gemensamt mediekritiskt veckomagasin.
Här är lite mera kött på benen.
Om inte för annat så för att nån ska kunna komma med ett bättre förslag.

Vem ska vara med?
Yle och de stora mediekoncernerna och -husen, typ Sanoma, HSS och KSF, är givna kandidater.
Insatsen kunde vara en procentuell andel av den egna omsättningen.
Men det skulle finnas vissa gränsvärden så att små, fristående tidningar kunde vara med om de så önskar – utan att riskera den egna budgeten. (Jo, jag tänker t.ex. på ÅU.) Vi pratar inget tvång här, all medverkan är frivillig. De som är med får använda det producerade materialet som de vill.

Varför vara med?
Det är svårt att hitta ett ekonomiskt incitament. Åtminstone till att börja med. Främst handlar det om hur medierna upplever sig själva och hur de vill framstå för allmänheten.
Medieforskaren Anu Koivunen skrev helt korrekt i en Twitterdiskussion tidigare idag att det handlar om en profilhöjning för journalistyrket. Det är alltså en kvalitetsfråga, inte en affärsmodell.
Jag noterade på Facebook ett antagande att kvällstidningarna inte bryr sig om en sån här möjlighet och att de seriösa dagstidningarna redan får värdefull feedback av sina läsare. Men det håller inte streck. Mediekritiken gör ingen skillnad på kvälls- och dagstidningsjournalistik. Och medan läsarrespons ska högaktas så ska den inte tas för en målmedveten analys som höjer sig över också det kvalificerade tyckandet.

Vilket är materialet?
Här kan man gå olika vägar, eller kombinera dem. En möjlighet är att materialet, som sagt, är tillgängligt för alla som är med i projektet. Med andra ord skulle materialet vara sånt som lämpar sig för tv, radio, webb och tidning.
Det kan betyda versionering, t.ex. en artikel i olika format – ljud, bild, grafik.
Det kan också betyda att olika innehåll görs för olika medier – t.ex. att (delar av) redaktionen tar sig an ett visst uppslag med ett visst medium i tankarna. Produkten kan sedan yngla av sig i andra format, men kortare. Materialet ska också finnas på svenska – förstås.
En annan möjlighet är att det mediekritiska materialet har en helt egen plattform: webb(-tv), podsändning, men knappast tidning.

Vem granskar medierna?
Finansieringen skulle möjliggöra en tillräckligt stor och självständig redaktion. Den kan vara centraliserad – t.ex. i redan befintliga redaktionsutrymmen: också ett sätt för ett mediebolag att vara med i samarbetet – eller utspridd i landet.
Pengarna från mediebolagen skulle kanaliseras in i ett fristående produktionsbolag. Det här borde inte vara ett problem för skattefinansierade Yle som redan nu använder sig av outhouse-produktioner.
Avgörande är att redaktionen är tvåspråkig och multimedial (betyder inte att en person måste vara bägge, men att det präglar redaktionen som helhet).

Men…
Mediekritik är något som inte får lämpas på en enskild redaktion.
Den borde vara en naturlig del av det journalistiska hantverket. Att ifrågasätta är inte att kakka i eget bo. Det är i bästa fall att göra boet bättre. Och det vill väl alla journalister bidra till…