Därför ska Yle säga upp kontraktet med Juha Malinen

RoPS-tränaren Juha Malinen har ingen visat hur okej han tycker det är att skilja på folk och folk.

Tidigare i dag twittrade Malinen följande:

 

Det här är inte första gången som Juha Malinen gör sin mänskosyn känd.

I fjol i april konstaterade han stolt att RoPS är det mest finska laget i fotbollsligan. Den tid då Rovaniemis ligalag hade svarta män i leden är förbi, pöste Malinen.

Bollförbundet har tagit avstånd från Juha Malinens synsätt. Det är det minsta man kan begära av förbundet: den här sortens beteende, speciellt då det upprepas, borde kanske straffas hårdare.

Bollförbundets svängrum är troligen inte stort. Men Yle, som använder Juha Malinen som expertkommentator, kan agera.

Till Yle försöker Malinen förklara att hans tweet ska läsas som en hyllning till invandrare. De presterar bättre än infödda finländare (”kantasuomalaiset”), säger Malinen som med sitt utspel ville ”lyfta invandrarnas värde”.

Bara en som inte har några som helst problem med att klassificera mänskor utgående från namn och hudfärg tycker att det är något berömvärt. Om man spelar i det finländska landslaget, vari ligger då värdet som ska lyftas genom att påpeka att man egentligen inte är finländare?

I en diskussionstråd kallades Juha Malinen slarvrasist: han har inte tänkt igenom saker och ting.

Det är mycket möjligt. Jag tycker att Yle ska ge Malinen tid att reflektera genom att inte anlita honom som expert längre.

Signalen skulle vara den här: Vi tar fotboll på så stort allvar att uttalanden om ras och tillhörighet inte kan passera opåtalade – speciellt inte då de upprepas.

Yle gör homosexuella idrottare en björntjänst

Simmaren Ari-Pekka Liukkonen har som första finländska manliga toppidrottare berättat om sin homosexualitet. Det här gjorde han för Yle Urheilu.

Det Liukkonen gjort är modigt och han ska ha beröm för sin öppenhet.

Samtidigt är det nedslående att sådana beskrivningar och uppskattningar är på sin plats. Det här är Finland 2014, som påstås vara ett av världens mest demokratiska, jämställda och trygga länder.

Ari-Pekka Liukkonens sexualitet borde egentligen inte vara ett diskussionsämne.

Men låt gå, nu är det offentligt. Hur hanterar Yle Urheilu det toppsimmaren valt att berätta genom redaktionen?

Svar: Som om ”det korrekta” i Liukkonens uttalande fortfarande är ett föremål för diskussion.

Fast egentligen inte ens en diskussion. Yle Urheilu vill att allmänheten ska ”delta” i homodiskussionen genom att svara ja eller nej på frågan ”Kan en idrottare vara öppet homosexuell?”

(Tillägg 3.2: Yle har avslutat diskussionen och ändrat rubriksättningen.)

Att ”delta” är alltså att klicka för ett av alternativen.

Men det är egentligen inte förvrängningen av vad det innebär att delta i en diskussion som är värst här. För vad Yle Urheilu gör med själva frågeställningen är att påskina att den här frågan på riktigt är något som allmänheten har rätt att avgöra.

Här fanns kanske goda intentioner men sportredaktionen drar mattan undan sin och framför allt Ari-Pekka Liukkonens budskap: idrottare är som vi finländarna i allmänhet – en heterogen grupp för att alla inte är hetero

Det här är ett faktum, inte en öppen fråga om rätt och fel.

Liukkonen själv vill se en diskussion om homosexualitet, bl.a. med tanke på OS i Sotji, och att diskussionen i något skede blir onödig.

Frågor formulerade som Yle Urheilus visar att vi har lång väg till det.

Hur jag brände propparna på finsk sportradio

För protokollet: jag är ett Jaro-fan och det färgar inlägget.

Yles sportsändningar i Puhe-kanalen idag följde Kungstravet i Kuopio, friidrottstävlingarna i Vasa och ligamatcherna i Helsingfors (HJK-JJK) och Jakobstad (Jaro-VPS).

Fotbollsmatchernas första halvlekar bevakades bra. I princip bollade Yle sändningen mellan de två matcherna, med avstickare till Vasa och till Kuopio då det drog ihop sig där.

Bägge matcherna var intressanta på sitt sätt. HJK:s ineffektivitet mot JJK var påtaglig och i Jakobstad hade nästan 5000 åskådare sökt sig till Centralplanen för en riktigt klassiker.

Själv låg jag i bersån och lyssnade. Det var ett hyfsat radiopaket som Yle satt ihop – tills det föll ihop. Och på ett sätt som får mig ventilera ett personligt gryende missnöje med hur bolaget sköter sina fotbollsrundor, speciellt då de kombineras med annan sportbevakning.

I korthet (och nu skriver jag främst utgående från Jaro-VPS-matchen): cirka 17:40, då är vi inne i andra halvlek, kommer sändningen från Jakobstad. Jaro har gjort 2-0 med drygt 10 minuter kvar att spela. Sen över till Helsingfors där HJK gjort mål på JJK, men bara ett – den matchen är långt ifrån avgjord. Vilket, visar det sig minuten senare, inte heller derbyt i Österbotten är. VPS har reducerat. Jaro leder 2-1 och det är 5 minuter plus tilläggstid kvar att spela.

Jag sitter nu i bilen, på väg till tågstationen. Radion är min enda informationskälla. Så jag förväntar mig, då sändningen går till friidrottstävlingarna i Vasa för att följa 3000 meter hinder för damer, att vi snart är tillbaka i Jakobstad.

Förstå mig rätt: jag ville också höra om Nykarlebys Sandra Eriksson skulle klara VM-kvalgränsen (vilket hon gjorde, YES!) men med tanke på att ett hinderlopp går på drygt 9 och 30 trodde jag att det fanns gott om tid att göra korta avstickare till Jakobstad respektive huvudstaden.

Men icke. Istället dröjde Yle vid hinderloppet, uppmärksammade andra grenar som inte var inne i ett avgörande skede, såg damerna gå i mål (vilket jag inte ifrågasätter), gav kommentatorerna chansen att fälla utdragna plattityder om idrott i allmänhet, intervjuade tvåan Oona Kettunen som var så andfådd att det var svårt att höra vad hon sa.

I det här skedet steg jag ur bilen, tillbaka från tågstationen. Fotbollsmatcherna var färdigspelade. Men det fick jag inte veta tack vare radiosändningen. Det bekräftade istället gamla goda text-tv.

Alltså: Yles fotbollsreferat konstaterar att två viktiga matcher är inne i ett kritiskt skede. Sedan: 20 minuter tystnad. Inte ett knyst om upplösningen på de matcher man följt under merparten av en och en halv timme.

Antingen har Yle ingen strategi eller så har bolaget fel strategi. När det gäller fotbollsrundorna i Yle Puhe kan jag slås av att man hastar från en match till en annan. Det viktiga verkar vara att alla matcher bevakas lika mycket, inte att fokusera på de viktiga matcherna (för så är det: ett tag in i säsongen är vissa matcher viktigare än andra). Och om annat försiggår samtidigt så verkar det vara helt egalt hur man går från tävling till match – vilket dagens exempel visade.

Jag förslår att Yle börjar regissera fotbollsrundorna. Hittar den viktiga matchen. Hajpar den. Har den som kärna, för att sedan göra nedslag i övriga matcher. Om man inte bevakar en match hela tiden är den slumpen som avgör om man sänder just då målen görs. Bättre då att styra det som kan styras – den enskilda matchen; snacket kring den och under den – och sedan, beroende på matchutvecklingen, ta in de andra matcherna.

Det har talats mycket om fotbollskulturen i Finland. Just nu gör Yle inte mycket för att förbättra den.

Mindre ballad, mera nyans

Mikko Koivu. Inget för landslaget? Foto: Wikimedia.

Journalisten Jari Korkki skriver i dag fränt om hockeyliraren Mikko Koivu som lämnar Åbo och TPS av skatteskäl.

Korkki går så långt som att kräva att de som inte betalar skatt ”då fosterlandet som mest behöver dem” inte heller ska spela i landslaget. Ett skäl till att Koivus sejour i moderklubben blev kortvarig har att göra med den tid som han kan spela i Finland utan att det påverkar beskattningen.

Korkkis inlägg är märkligt. Det dryper av samma fosterländska ordval som gör att den typen av diskussion som han vill initiera kvävs i sin linda. Men inlägget är en början och värt att spinna vidare på.

Jag ser det på följande sätt. Det är helt rimligt att diskutera professionella idrottares agerande i skattefrågor. Frågan är bara: hur får diskussionen en rimlig utgångspunkt?

Medveten om att jag gör mig skyldig till en generalisering vill jag påstå att rapporteringen om den professionella idrotten mera liknar ballader om bravader på Olympos höjder än välgrundade redogörelser för vad som händer i rinkar, på planer, i idrottshallar.

(I Finland är vi eventuellt mer sobra än i Sverige där mål i en träningslandskamp kan få journalister att tappa fattningen.)

Problemet är inte att sportjournalistiken tittar på annat än själva utövandet av idrotten. Snarare tvärtom.

Liksom underhållningsbranschens stjärnor är de stora idrottshjältarna inte på något naturligt sätt inflätade i samhällsdiskussionen. Vilket är onaturligt med tanke på hur oskiljbara idrott och samhälle är.

Nu vill någon säga att idrottare inte är politiker. De behöver inte bära ett större ansvar än medborgaren i gemen – betala skatt o.s.v. – och ofta gör de mer än så, genom välgörenhet t.ex.

Helt riktigt. För det som behövs kräver ingen ansträngning av idrottarna – om de så inte vill – men nog en ansträngning av den journalistkår (inte bara den med prefixet ”sport”) som bevakar idrotten och av dem som genom sitt sportintresse följer bevakningen. Det som behövs är en nyanserande diskussion om idrotten: om dess plats i samhället; om vårt förhållande till den; om rimliga och orimliga krav på idrottare o.s.v.

Det som kännetecknar den nyanserade diskussionen är t.ex. att en professionell idrottare inte jämförs med dem som tjänat Finland i krig. Därför kan den också behandla frågor om idrottares skattestrategier utan att dra paralleller till landsförräderi.

Dan

P.S. Det är möjligt att Jari Korkki med sitt ordsvall ville parodiera sportjournalistiken då den är som värst. I så fall dyker säkert ett uppföljande inlägg upp.