Om män och kvinnor bakom ratten

I måndags kanade en bil ner i Aura å i Åbo. Föraren, en kvinna, klarade sig oskadd, liksom andra i olyckans närhet.

I ingressen till notisen på ÅU:s webb nämndes bilistens kön – ”Den kvinnliga föraren…” – vilket i sin tur ledde till en kommentar på vår Facebook: Skulle det inte ha räckt med ”bilist”?

Den kommentaren fick många tummar. Den ledde också till en intern diskussion på redaktionen. Vi tar våra läsares kommentarer på allvar.

Så här ser jag på det hela: För det första är det inte så att kvinnor behandlas orättvist då det handlar om trafikolyckor eller -förseelser.

En snabb koll i vårt arkiv – då handlar det om rattfylleri – visar att könet på bilisten nämns oavsett om det är en man eller en kvinna. (Männen är i klar majoritet bland rattfyllona.)

Den mer övergripande diskussionen handlar om det här: Förstärker vi stereotyper genom formuleringar som ”den kvinnliga bilisten”? De som reagerar på formuleringen svarar troligen ja.

Kanske de tänker så här: Om en tidning som ÅU är snabbt ute med att etablera könet låter den förstå, om än indirekt, att könet har något med olyckan att göra.

Jag svarar nej. Vi ska alltid fundera på formuleringar, och ”kvinnlig” har problematiska konnotationer. Men medierna kan inte anklagas för att hänga ut kvinnor som sämre bilister om det är fastslaget att bilisten var en kvinna.

Att rapportera om en händelse är inte att fälla ett påstående.

Fakta är motsatsen till fördomar. Om vi börjar försöka föregå eller undvika diskussioner om ”kvinnliga och manliga bilister” genom att undanhålla fakta drar vi undan mattan för oss själva.

Det här kommer vi inte ifrån: Nyheter förstärker ofta människors världsbild. Om det i nån stackares världsbild ingår en idé om att kvinnor är av naturen sämre bilister är det inte mycket vi journalister kan göra åt det.

Men det vi aldrig ska göra är att låta fördomar styra förutsättningarna för hur vi gör nyheter.

Jag önskar alla en god jul!

Dan

Förenklingen är det farliga

På tal om artiklarna i tisdagens ÅU: Polisens samarbete med medierna är viktigt. Men det finns saker att beakta.

Det här är verkligheten: Brottsrapporteringen vilar – för de redaktioner som inte har kriminalreportrar – på poliskårens axlar. Notiser om rattfylleri, misshandel, stölder och andra brott grundar sig på dagliga polisrapporter.

I förlängningen handlar det om att nyhetsredaktionerna vet att allmänheten vill ta del av brottsrapporteringen.

Det ligger i polisens intresse att visa framfötterna; visa vad kåren gör, hoppas på förebyggande effekter och på bättre rekryteringsresultat.

Riskfaktorerna finns här:

  • En liten redaktion kan inte skärskåda rapporterna och en underbemannad poliskår ägnar inte rapporterna den omtänksamhet som känsligt material kräver: Förenklade redogörelser blir nyhetsstoff.
  • En medialt medveten poliskår kan försöka förstärka genomslagskraften av rapporteringen: Då polisens ordval börjar likna kvällstidningarnas kan budskapet överrösta alla försök till en mer försiktig – och mer verklighetsförankrad – beskrivning av t.ex. hur farlig stadstrafiken är.
  • En generös rapportering ger medier möjlighet att välja och vraka: Då polisen formar sin information efter mediernas intresse och medierna själva plockar russinen ur kakan, kan polisens goda avsikter resultera i vinklade nyheter.

Alla de här riskfaktorerna har det här gemensamt: Istället för att bidra till en nyanserad nyhetsrapportering bekräftar de en snedvriden övertygelse. På det här sättet blir samhället farligare, hoten blir fler, lösningarna enklare.

Det är den förenklingen som är det farliga.

Dan

Innan ångan går ur kollektivet

Jag läser Vasabladets ledare om VR och kommer att tänka på en tudelad essä om järnvägstrafiken av historikern Tony Judt.

Judt skriver bl.a. att järnvägstrafiken blev en symbol för det moderna samhället eftersom den var ett kollektiv projekt som resulterade i individuella fördelar.

Med andra ord: det moderna samhället är inte liktydigt med individen; det moderna samhället kännetecknas av att det presenterar kollektiva lösningar för individen.

Tågtrafiken är en kollektiv lösning där vi delar offentliga rum (t.ex. tågvagnarna) för vårt gemensamma bästa, utan att det här inkräktar på vår personliga frihet.

Järnvägstrafiken är inte bara en symbol. Den är också ett bevis för att vi fortfarande tycker att vi kan nå gemensamma lösningar. Frågan är hur länge vi kommer att tycka så.

Det finns åtminstone två saker som kan få oss på andra tankar. Den ena är missnöje. Missnöjet med ett statligt järnvägsbolag som med sina misslyckanden – och med sina försök att förklara dessa misslyckanden – signalerar att kollektivtrafik är ett hopplöst fall.

Den andra är vi själva. Jag påstår inte att kritiken är obefogad, eller att vi inte har rätt att förvänta oss fungerande tåg – speciellt med tanke på biljettpriset.

Men vi befinner oss i en riktning där det gemensamma inte nödvändigtvis känns som det mest naturliga valet. Den vinstdrivna marknaden – som kanske ersatt det moderna samhället – ser gärna att varje individ fattar individuella beslut och att valen fattas många gånger om. Utbud och efterfrågar handlar, i ljuset av detta, inte om gemensamma lösningar.

Vi får hoppas – jag gör det åtminstone – att 150-åringen VR klarar av att förbättra sin service och att vi har tålamod så länge. Ångan har sen länge gått ur lokomotivet, låt oss hoppas att den inte går ur kollektivet.

Dan