Kategoriarkiv: Vetenskap

Den böljande vetenskapen

Postat av
1

Undra! på Kåren den 15 november

Jag är sällan nöjd med hur vetenskaperna hanteras. Populariserad ter den sig för ytlig; specialiserad för tungrodd; politiserad för styrd; ignorerad för… tja, ignorerad.

Men jag börjar lära mig.

För medan det är viktigt att vetenskapliga resultat görs begripliga, inte förenklade; medan det specialiserade inte får vända sig bort från allmänheten utan mot den; medan politiken ska skapa möjligheter, inte styra, så får vi dras med avigsidorna.

Allt det här innebär nämligen att vetenskaperna finns på samhällets fabriksgolv, inte i kontorsbyggnaden som höjer sig över golvet.

Torsdagskvällens Undra!-afton på Kåren i Åbo var ett bra exempel på det här. (Jo, jag är synnerlig jävig i den bedömningen.)

Det slog mig, då filosofen Olli Lagerspetz svarade på frågan om varför vissa ord är fula att hans svar också kan beskriva själva utgångspunkten för vetenskaperna.

Lagerspetz sa att svordomar visar vilken betydelse språket har för oss. Det finns inte till för att enbart leverera påståenden och frågor; det uttrycker förhållandet mellan oss: glädje, sorg, ilska, humor…

Lite så är det med vetenskaperna. För även om deras metoder är underkastade krav på exakthet och välgrundade och välformulerade argument, så har vetenskaperna sin upprinnelse i människan tillvaro och samvaro.

Vetenskap är gravallvarligt, men samtidigt lättsamt; den är seriös men aldrig fri från humor; den är exakt och böljande.

Jag vill tro att vetenskapsaftonen Undra! var ett bevis på det här.

Dan

Den optimerade uppväxten

Postat av
1

Helen Lovejoy, pastor Lovejoys fru i The Simpsons, brukar med jämnan utropa ”Snälla! Nån måste tänka på barnen!”

Helen Lovejoy bryr sig.

Jag tänkte på Helen Lovejoy då jag hörde Aktuellt-17 ägna sin första kvart åt en ”larmrapport” om barns TV-tittande.

Jag borde vara glad. Jag är den första att välkomna att forskningsresultat får en framskjuten placering i nyhetsrapporteringen.

Men jag tänker inte orda om det. Inte om heller om den för larmrapporten typiska retoriken om sambandet mellan X och diverse hemskheter – slaganfall, diabetes, hjärtsjukdomar.

Inte heller tänker jag orda om skillnaden mellan anglosaxisk TV-kultur och nordisk – åtminstone inte mer än det här: att påpeka att ”de” tittar mera på TV än vad ”vi” gör, och att vi därmed är utom fara, är ett moraliserande tjatter som, om något, visar på det verkliga problemet.

Det verkliga problemet är tanken om den optimerade uppväxten.

Då A-17 på sitt möte bestämde att larmrapporten skulle toppa sändningen så gjorde redaktionen den helt korrekta bedömningen att det här berör folk. Den berör, i det här fallet främst, barnföräldrar som går omkring bombarderade av goda råd och med dåligt samvete.

Nyheter om barns uppfostran säljer eftersom den rådande tanken är att det finns en magisk väg – den optimerade uppväxten – där alla dåliga saker (TV-tittande, dataspel, godis, överdrivet daltande alternativt frånvarande föräldrar osv.) motats i vägrenen och bara de goda består.

Vilka är de goda? Ja, det vete fan – men råden är många. Därför, då meningar innehållandes ”forskare slår larm”, ”barn”, ”kan leda till” annonserar nyhetsinslag, lystrar föräldrarna.

För även om de i slutändan inte bryr sig, inte hinner bry sig då vardagen väller på och de gör sitt bästa medan råden haglar och samvetet tynger, så måste de ändå ge larmrapporterna en tanke.

Att inte göra det vore ju, Gud förbjude, att inte ta idén om den optimerade uppväxten – den som prästfrun Helen antyder – på allvar.

Dan

Olika perspektiv på Östersjön

Postat av
Svara

Jag har på annat håll skrivit om och hoppats på en starkare kontakt mellan universitetsvärlden, speciellt då forskarsamfundet, och medierna. Helt enkelt därför att uppdraget att informera är nåt som förenar de två lägren, även om arbetstempot och metoderna skiljer dem åt.

Nu har jag funderat på Östersjön ett tag – ett väldigt litet tag om man jämför med de forskare som sysslat med innanhavet under hela forskarkarriären – och det där med tempo och metod behöver ägnas några rader. Speciellt eftersom det är en aspekt som gör att vetenskapen, nyhetsjournalistiken men också politiken skaver mot varandra.

Bottenprov från Erstan.

Om vi utgår från att Östersjöns botten ställvis är som en öken; att det mesta som har ett naturligt habitat i havet mår illa; att antalet främmande arter ökar på andras bekostnad, så kan vi ställa frågor som är av olika betydelse för de involverade. Här är tre:

Hur säker är kunskapen? Medan orsakerna till övergödningen har kunnat fastslås så finns det andra faktorer – klimatförändringen och innanhavets ”egen” förändring – som utesluter exakta prognoser och konsekvensbedömningar. För vetenskapen är osäkerheten välbekant; för journalistiken irriterande; för politiken hindrande, alternativt ansvarsbefriande.

Vilka beslut ska tas? Vi kan säga att Östersjöns tillstånd är resultatet av en ohållbar utveckling men vi kan inte säga att tillståndet blir bättre (eller hur snabbt) med en hållbar utveckling eller hur en sådan, och dess effekt, ser ut. Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Vem bär ansvaret? Dagsläget beror på tidigare generationers beslut och värderingar. Ett intensifierat jordbruk, en effektiv industri, växande tätorter: också vår tid drar nytta av det här. Att hötta med näven bakåt i tiden hjälper föga; att göra det åt samtiden kan motverka syftet; att göra det åt framtiden är omöjligt. Tålamod är vad som krävs.

Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Så ska det förstås inte vara. När det gäller Östersjön, miljöfrågor överlag, så måste vetenskapen, politiken och nyhetsjournalistiken komma in i samma tempo. På följande sätt:

  • Frånvaron av hundraprocentig fakta, långa tidsperspektiv och effekter som delvis är oförutsägbara ska inte hindra forskare från att ge rekommendationer.
  • Samma aspekter motiverar varför journalister ska nyansera sin rapportering. Miljöpolitiken ska granskas kritiskt trots att problemen är komplexa.
  • Och fortfarande: samma aspekter fungerar inte som ett frikort för politiker. Att välja en miljöpolitik, eller att välja att sätta en annan politik framom miljöpolitiken, ska kunna motiveras – för samhället, via journalister och med forskares tydliga budskap som bakgrund.

Dan

 

 

 

Ge resultatet en resonansbotten

Postat av
Svara

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)

Nyhetsbloggen tipsar!

Postat av
Svara

Bloggen präglas i juli av en slumrande semestertillvaro. Så vad bättre än att tipsa om andlig rekreation? (”Andlig” i den mest sekulära betydelsen.)

Själv är jag halvvägs in i Hilary Mantels historiska roman Bring Up the Bodies, uppföljaren till Wolf Hall, och kan redan nu säga att det kommer att vara den bästa boken jag läst i år, precis som Wolf Hall var det för ett par år sedan. (Böckerna har tyvärr inte översatts till svenska.)

Handlingen i korthet: Thomas Cromwell tar sig upp ur rännstenen, överlever soldatlivet, blir jurist och slutligen en av kung Henrik VIII:s (just det: han med sex fruar) närmaste män. Cromwell vill få ordning på England, Henrik VIII vill ha en son och Mantel beskriver kungliga konspirationer som ingen annan.

Annan sommarläsning:

Böcker är ju bara halva nöjet och film är inte alltid bäst på bio (av den enkla anledningen att de filmer som går på bio inte alltid är bra). Hollywoodfilmer från 70-talet hör till mina favoriter och bland dem Alan J. Pakulas ”paranoia-trilogi”: Klute, Sista vittnet (här en scen från den) och Alla presidentens män.

Fler filmtips:

Dessutom finns det en hel drös med podradioprogram som man kan lyssna på, vid sidan om Vegas program naturligtvis.

En kort lista, i ingen speciell ordning:

Mycket nöje!

Dan

 

Blygsamt skryt

Postat av
Svara

Forskare på Harvard säger sig ha hittat en neurologisk grund för vår benägenhet att prata om oss själva (hittade redogörelsen via HS.fi).

Det verkar handla om att den biologiska hårdskivans belöningssystem aktiveras då vi placerar oss själva i samtalets mitt.

Experimenten som ligger till grund för forskarnas påstående kan inte översättas till vardagliga sammanhang och som så ofta känns den inledande frågan, ”Varför föredrar vi att prata om oss själva?”, konstlad: Att vi procentuellt sett viker endast 30-40 procent av samtalstiden till oss själva känns som… lite.

För det är ju så, att vi kan prata utgående från oss själva på en mängd olika sätt. I forskarnas abstrakt används begreppet ”subjektiv erfarenhet” och det kan inbegripa också annat än strikt självcentrerat snack.

Jag kan mycket väl använda mig själv som exempel i ett samtal utan att vilja framhäva mig själv utan istället göra en mer generell poäng (men att jag utgår från mig själv är inte oviktigt). Å andra sidan kan jag göra en generell poäng bara för att lyfta fram (upp) mig själv.

Exempel? Tja, ifall jag vill beskriva tillkortakommanden som jag tror vi alla delar – trångsynthet, självupptagenhet m.m. – så gör jag klokt i att inkludera och utgå från mig själv.

Men ifall jag beskriver de här dragen och konsekvent subtraherar bort mig själv så är den en form av självhävdelse.

Psykologen Per Naroskin levererade en träffsäker spaning om ”kommenterande idioter” i Sveriges Radios Spanarna. Hans poäng var att vi inte längre ställer frågor. Istället kommenterar vi, hävdar oss själva utan att involvera oss på det sätt som kännetecknar genuin nyfikenhet.

Och sen finns det andra variationer av fenomenet. Det blygsamma skrytet är säkert lika gammalt som civilisationen men av skrytets former det mest falska. Just för att det är blygsamt, inlindat i annan information som egentligen bara fungerar som skrytets transportmedel.

Följ Blygsamt skryt på Twitter och ni förstår vad jag menar.

Dan

Dystopi utan riktning

Postat av
Svara

Jag lyssnade på Johanna Grönqvists radioprogram ”Hunger efter undergången” som tar upp den dystopiska skildringen av ett framtida USA i boken och filmen Hungerspelen.

Dystopier är samtidsskildringar trots att de är förlagda i framtiden. George Orwells bok 1984 är en beskrivning av den förrådda revolutionen i Sovjet men också en kritik av det språkliga förfall som Orwell tyckte sig se (m.m.).

Suzanne Collins fick idén till Hungerspelen då bilder av dokusåpor och kriget i Irak smälte samman. I Grönqvists program resoneras också kring hur dystopier är ett sätt att formulera sin oro över vad som händer i världen just nu och vart det kan leda.

Dystopin har liksom utopin en riktning. Det blir värre. Värre än vad det just nu är. Det här visas, i litteraturen och på film, genom förfallna samhällen; maktutövning och övervakning; människoliv reducerade till noll värde.

Här är en tanke: Tänk om dystopin också finns i status quo? Det vill säga att ”livet”, för att använda en samlande term, blir generellt sett inte sämre. Men det blir inte bättre heller. Och här finns den egentliga tragedin.

Så här på Europadagen ventileras en framstegstanke som genomsyrar all mänsklig verksamhet. Vi har olika åsikter om hur framsteget förverkligas  – de delade åsikterna om EU är ett bevis för det här – men att förbättringen är genomförbar är de flesta överens om.

Kanske är det i skuggan av den här optimismen som dystopin finns. De nya lösningarna – tekniska, politiska, kulturella – gör bara att problemen återkommer i nya former. Ibland är de stora och förödande, ibland små och obetydliga. Men de återkommer.

Här är nåt för författare att bita i: Hur bäst fånga den utvecklingskurva som inte pekar spikrakt ner, inte heller uppåt utan som raklång och statisk för oss in i framtiden utan att vi ens märker det?

Glad Europadag förresten!

Dan

Sex, droger & bananflugor

Postat av
Svara

Bananflugor som inte får sex söker sig till sprit, skriver Svenska Yle och hänvisar till en artikel i Science (som i sin tur bygger på själva forskningen).

En rätt så typisk rubrik för en nyhet i kategorin ”forskning och vetenskap”. Typisk för att den är lättbegriplig (flugor som inte har sex super), rolig (flugor på fyllan, ha-ha) och antyder något om oss människor (tänka sig, vi tar ju också till flaskan).

Dessutom finns här tanken att forskningsresultatet säger något mer: ”… forskningsresultaten kan också tillämpas på människor, tror forskarna”, skriver Svenska Yle.

Egentligen så tror inte forskarna det. I artikeln säger de att resultatet inte kan överföras från flugor till människor. Däremot säger de att resultatet väcker frågor och antyder att mer forskning behövs.

Och vilken forskning gör väl inte det?

Det är begripligt att forskarna gör svepande gester och att nyhetsmedierna följer dem. Forskning är ju intressant bara om den säger något om oss och vår värld. Därför måste de små krypen ges mänskliga drag. i Science-artikeln heter det att:

  • flugorna får ”kalla handen” (cold shoulder)
  • flugorna ger sig på spriten (go for the booze)
  • flugorna dricker bort avsnäsningen (drinking away rejection)

Och visst är det roligt att tänka sig att det pågår små dramer i insektsvärlden. Vi tänker på deprimerade flugor som dränker sina sorger i alkohol och nyheten gör ett bra diskussionsämne i kafferummet. Det är lättsamt men också – på ett odefinierat sätt – djupt: det handlar ju ändå om vetenskap.

Frågan om det här är bra eller dåligt är inte lika viktig som den här uppmaningen: Då du läser en nyhetsrubriken av den här typen, fundera på varför du tycker att den är intressant. Vad är det den vill säga och håller påståendet streck?

Den tanketråden kan ge betydligt mer insiktsfulla svar än själva forskningsresultatet.

Dan