Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Alexander Stubbs vädjan till Yle är skenhelig och problematisk

Finansminister Alexander Stubb (Saml) riktade i dag på sin Facebooksida en vädjan till Yle som bolaget också fått från annat håll: lämna över råmaterialet bakom Panamaläckan till polisen och Skatteförvaltningen.

Alexander_Stubb

 

Programmet MOT:s producent Renny Jokelin har redan tidigare gjort klart för polisen att Yle inte tänker lämna ut materialet. Polisen kan vända sig till ICIJ, men nätverket kommer troligen att ge samma svar, säger Jokelin.

Yle Spotlights Kjell Lindroos, en av de journalister som jobbat med materialet, svarade också på ett liknande krav i tv-programmet OBS (från cirka 12 minuter framåt). I det fallet var antagandet från Handelskammarens Leena Linnainmaa att om journalisterna inte överlämnar materialet så agerar de domare.

Polisens fråga är på sin höjd begriplig. De måste trots allt försöka få tillgång till allt som rör deras utredning. Att de inte får den tillgången torde inte överraska dem.

Linnainmaas utspel är ett tecken på ett missförstånd. Å ena sidan berömmer hon journalisternas jobb och de avslöjanden som följer av det. Å andra sidan anklagar hon journalisterna för att döma oskyldiga om de inte överlämnar materialet.

Linnainmaa verkar inte förstå att det hon berömmer journalisterna för är möjligt bara om källskyddet hålls intakt. Dessutom: att journalisterna gör avväganden om hur materialet ska omsättas i konkreta rapporteringar tyder på motsatsen till att ”döma oskyldiga”, det tyder på sunt journalistiskt förnuft.

Stubbs vädjan däremot är mer problematisk. Som erfaren politiker, partiledare och finansminister är han väl införstådd i vad som gäller för journalistkåren. Trots det vädjar han, medveten om vad Yle sagt tidigare, också i andra fall, och vad bolaget kommer att säga nu.

Så varför vädjar han? En förklaring är att Stubb behöver visa aktivitet i frågan. Hans kamp för förvaltningsregistret, som kritikerna beskriver som ett verktyg för skattesmitare, har ställt honom i dålig dagar.

Stubb behöver visa beslutsamhet. Då är det tacksamt att sända en till synes hedersam vädjan till Yle, som för att säga ”Vi jobbar alla tillsammans i den här frågan… eller hur, Yle?”

Det problematiska och skenheliga här, är att fokus riskerar förflyttas från problemet – en global struktur som inkluderar Finland och som möjliggör en skattesvindel av enorma proportioner – till den som avslöjar problemet. Som om journalister som inte ställer sig till myndigheternas förfogande blir en del av problemet.

Alexander Stubb behöver inte Yles rådata för att jobba mot skatteplanering och skattesmitning. Däremot behöver Stubb och andra politiker journalister som ser till att folkvalda tar problemet på allvar. Journalister kan bara göra det här jobbet om deras arbetssätt hålls intakta.

Det här vet Stubb. Att han låtsas vara ovetande är skenheligt och problematiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vår schizofrena regering

Några timmar efter att regeringen presenterat hur den tänker skärpa sin asylpolitik twittrade finansminister Alexander Stubb (Saml) följande:

Tajmingen, sättet och innehållet är symptomatiskt för hur schizofrent ohederlig den här regeringen är i sina budskap.

Å ena sidan har vi en statsminister – Juha Sipilä (C) – som erbjuder sitt hem till asylsökande. Å andra sidan är det samma statsministers åsikt att Finland måste ”skära av den okontrollerade strömmen av asylsökande”. Fundera på den meningen ett tag. Vilken bild målar den? En bild som fångar det ansvar och medmänsklighet som Finland nu har chans att visa – och som inte ska förväxlas med den naives blåögdhet?

Eller är det en bild av ett yttre hot, av något som för tankarna till en svärm gräshoppar av biblisk proportion? Jag påstår att det är den här bilden regeringen målar.

Å ena sidan har vi en inrikesminister – Petteri Orpo (Saml) – som fått beröm för hur han agerat i flyktingfrågan – sakligt alltid beredd att ta avstånd från de främlingsfientliga uttalanden som regeringskumpanerna i Sannfinländarna strör runt sig. Å andra sidan är det samma inrikesminister som nu höjer redan näst intill oöverkomliga hinder för familjeåterföreningar.

Lägg därtill en justitieminister (i det här fallet finns inget å ena sidan) som, liksom hans partikollegor och många i de övriga regeringspartierna, verkar ha mobbens öga på en sak och endast en sak: Asylsökande som våldtäktsmän.

Som Susanna Ginman skriver på ledarplats: Det finns lite nytt i det skärpta asylprogrammet. Men det dryper av nattsvart cynism. Men för en del av allmänheten ter det sig säkert realistiskt och programmet har denna tysta majoritet(?) som adressat.

Amnesty Finlands juridiska rådgivare Susanna Mehtonen gav en bra analys av programmet i Aktuellt 17 i kväll: Det är kontraproduktivt då det gäller den så betonade integrationen. Den kan också komma i strid lagar och förordningar som Finland ratificerat.

Under ett besök på flyktingmottagningen i Pansio hörde jag Röda Korsets chef i sydvästra Finland Pauli Heikkinen säga att i deras ögon har varje asylsökande redan beviljats uppehållstillstånd. Jag citerar ungefärligt: ”Vi kan inte vänta i sex månader och sedan börja förhålla oss till människor som människor. Det ger dem en dåligt start i Finland och för dem som får stanna en dålig start på integrationsprocessen.”

Det regeringen nu gör – genom att bland annat ändra på säkerhetsbedömningen i afrikanska länder och Irak och Afghanistan, och genom att utlova reviderade bedömningar, och genom att prata om asylprocessen som vore inte varje fall unikt utan snarare politiskt användbar statistik – är det rakt motsatta.

Alexander Stubb tycker att vi ska omfamna hat med kärlek. Jag är inte säker på vad det betyder, men jag vet en sak: Den här regeringen mäktar inte med det för den kan inte ens omfamna de som inte hatar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om regeringen inte skärper sig)

Den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen, som också leder nationalistiska Suomen Sisu, lovar dyrt och heligt att han och hans stridskamrater ska slåss för en sann finsk nation.

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

Det här är vem Olli Immonen är. Mycket av det han sagt och gjort tidigare, inklusive gruppbilden med finländska nationalsocialister, slinker in som hand i handske med Facebookuppdateringen.

Det finns en Breivisk klang i orden, men Immonen har rätt att uttrycka dem. Frågan är snarare hur Immonens ord sammanfaller med hans uppdrag som medlem av Finlands riksdag, som medlem av Sannfinländarna – som i sin tur är ett regeringsparti.

Professor Kimmo Grönlund har rätt då han skriver att Immonens krigsed inte är förenlig med grundlagen:

Så hur kan en riksdagsledamot som inte tror på likhet inför lagen fortsätta vara ledamot? Sannfinländarna, genom gruppordförande Sampo Terho, gör det de oftast gör i såna här lägen – de gör skillnad mellan privatpersonen Olli Immonen och riksdagsledamoten Olli Immonen.

En liten grundkurs i logik till Sampo Terho & co: Om en person lovar att hen ska slåss mot multikulturalismen ”until the end” så begränsar hen knappast den kampen till efter jobbet.

Det är självklart att Olli Immonen använder den plattform han har i egenskap av folkvald politiker för att sprida sitt budskap. Det här vet partiordförande Timo Soini, som i skrivande stund ligger lågt.

Kommer Soini att agera i fallet Immonen? Knappast självmant. Det kan finnas två skäl till att tro det. Det första skälet kunde vara att Soini delar Olli Immonens hat mot det mångkulturella samhället. Men även om det finns beröringspunkter mellan deras världsåskådningar så är det inte troligt att Soini är en så fullfjädrad nationalist som Immonen är, åtminstone inte sett till hur Soini väljer att formulera sig i invandrings-, flykting- och minoritetsfrågor.

Det andra, mer troliga skälet är att Soini målat in sig i ett hörn. Soini har, då han pressats, tagit avstånd från åsikter som Sannf:s rasistiska falang uttryckt. Men han har inte tvingats svara på frågan om vad det är i Sannf som lockar till sig personer som Immonen och Jussi Halla-aho.

Att svara på den frågan skulle vara att erkänna rasismen inom partiet och tvingas agera mot den. Och det skulle i sin tur betyda att Immonen skulle göras sällskap av en rad andra sannfinländare på vägen ut.

Frågan blir nu: Hur tänker Samlingspartiet och Centern agera? Regeringsprogrammet är sparsamt vad gäller frågor om det mångkulturella samhälle som Finland allt mer blir, troligen på grund av Sannf:s regeringsmedverkan. I programmet finns en mening om att rasism inte är tillåtet, och om tolerans och mänskovärde.

Marianne Lydén skrev tidigare att ”förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om ‘en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället’ och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik.”

Helt rätt, och ändå lyckas Olli Immonen gå emot också floskler om rasism. Ska statsminister Juha Sipilä (C) acceptera det? På vårkanten i ett Slaget efter tolv-program sa jag att Sipilä framstår som en no nonsense-minister. Med det menade jag att han har en målsättning som främst rör ekonomiska frågor och vill inte att nåt kommer i vägen för regeringens arbete för att nå målet.

Det här betyder dels att det regeringens prioriteringar är ganska från skogen. Så kallade värdefrågor verkar behandlas som tjafs. Det betyder också att Sipilä prioriterar en funktionsduglig regering. Det har varit Sannf:s räddning så långt.

Då Timo Soini sms:ade FNB om att han motsätter sig den flyktingkvot som Finland redan bundit sig till, och sedan fegade ur, teg både Sipilä och Alexander Stubb (Saml). Saker och ting blir hanterbara då de tigs ihjäl.

Slutsats: Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Dan

 

Dags att lägga ”den taxellska paradoxen” i malpåse

På en rödvinsstänkt fest under studietidens första år kom filosofistuderande Lolax att diskutera svenskan i Finland med någon vars identitet han i skrivande stund inte erinrar sig. Ett argument slängdes fram av motparten: ”Den taxellska paradoxen håller streck!”

Lolax frös till is. På lektionerna hade Zenons paradoxer diskuterats. Men den taxellska paradoxen? Vilken är den? Och hur relaterar den sig till svenskan i Finland. Är den taxellska paradoxen lik Schrödingers katt – handlar den om ett både-och-tillstånd?

Jag har sedermera lärt mig vad den taxellska paradoxen är. Jag har också, på ett fantasilöst och för journalister brukligt sätt, frågat Christoffer Taxell om paradoxen – för det är ju det man gör då man intervjuar karl’n.

Den taxellska paradoxen lever kvar i den finlandssvenska debatten, Alexander Stubbs kliniska bedömning av paradoxens hälsotillstånd och den efterföljande debatten är bevis för detta. (Läs t ex Susanna Ginman och Jan-Erik Andelin.)

Men frågan är om paradoxen – ett tvåspråkigt land kräver enspråkiga lösningar – stjälper mer än den hjälper.

Märk väl: nu pratar jag inte om diskussionen om t ex tvåspråkiga skolor. Jag menar själva begreppet ”den taxellska paradoxen”.

Paradoxen hänger kvar för att:

  1. den antas hålla streck.
  2. den antas höra till allmänbildningen i (Svensk)Finland.
  3. den sammanfattar komplexa frågor – något politiker och journalister gillar.

Men kan det vara så, att begreppet gör diskussionen en björntjänst genom att syfta på en tidigare partiledare för SFP, och därmed gör sig sårbar för kritik om ett dammigt, borgerligt patriarkat vars språkpolitik också tjänar ett egenintresse?

Kan det vara så, att paradox-delen i begreppet, oavsiktligt eller inte, ger sken av att vilja slå fast en oföränderlig världsbild – som om vi hade att göra med något vetenskapligt – och därmed gör sig sårbar för kritik om att blunda för en föränderlig verkligheten?

Kan det vara så, att det bland journalister och politiker finns en övertro på hur etablerat detta begrepp är, också bland yngre människor, och att man genom att använda det omedvetet ger diskussionen ett bäst före-datum som för länge sedan passerats?

Om de här frågetecknen är motiverade är det illa för diskussionen om tvåspråkiga lösningar i det här landet.

Månne det är möjligt för alla berörda att föra den diskussionen utan att hänvisa till den nämnda paradoxen? Själv tänker jag försöka. Från och med NU!

Dan

Tror Alexander Stubb på ett ”fiksu kansa”?

Såg återigen minister Alexander Stubb i Yles tv-nyheter bestrida att det finns nåt konstigt med att han tävlar om partiordförandeposten för Samlingspartiet (och därmed uppdraget som statsminister) och samtidigt är röstmagnet i EU-valet.

Stubbs svar på frågan var, i korthet att finländarna är ett smart folk (fiksu kansa); att uppdraget som parlamentariker är detsamma han skulle ha som statsminister i ministerrådet; att han, återigen, går dit fosterlandet kallar (det sista har han nu upprepat in absurdum).

Alexander Stubb har rätt att ställa upp i vilka val han än väljer, liksom det är fritt fram för folk att rösta på honom eller låta bli. Men att strunta i att det finns en konflikt mellan hans genuina intresse att leda Samlingspartiet och det mandat 148 000 väljare gav honom i söndags är inte rakryggat.

Varför? Tja för att:

  1. mandatet Stubb beviljades i söndags ger honom ett uppdrag i EU i fem år; statsministerjobbet håller honom sysselsatt fram till nästa riksdagsval – efter det är Stubb kanske inte längre minister.
  2. det ger en rätt märklig bild av hur EU fungerar om man till sina väljare säger att bara man är inne, så är det ingen skillnad vad man gör – som om parlamentet, ministerrådet och kommissionen stod på samma linje.
  3. i söndags var det 148 000 medborgare som bar Stubb till Europaparlamentet; då ordförandekampen avgörs är det en intern samlingspartistisk uppgörelse – inte en folkvilja som avspeglas.

Ett fiksu kansa borde känna till den konflikten. Och Stubb borde veta att folket borde känna till det.

Såvida han inte tror att han inte har att göra med ett fiksu kansa, utan med ett som ställer sig i okritisk givakt så fort det hör orden ”fosterlandet kallar”.

Dan