Vi måste också hitta fall där Migrationsverket hade rätt (eller fel på ett annat sätt)

Jag satt i dag på Migrationsverkets enhet i Reso och lyssnade på verkets tjänstemän förklara asylprocessen och de många avvisningarna med grafer och siffror och lagparagrafer. Sen cyklade jag tillbaka till redaktionen och skrev en artikel (betala 1 euro om du vill läsa). Men jag är inte nöjd. Långt ifrån. Det är något med den samlade kårens bevakning av Finlands asylpolitik och dess konsekvenser som stör mig. Jag ska försöka återge det här.

Det är en utmaning för en vanlig mänska att få hjärnan runt Migrationsverkets resonemang i dessa frågor. Eller snarare är det utlänningslagen som förbryllar. I korthet: en asylsökande kan få uppehållstillstånd om kriterierna som fastställs utgående från paragraferna 87 och 88 i utlänningslagen uppfylls (förföljelse, hot om dödsstraff etc). Men även om dessa uppfylls beaktar Migrationsverket möjligheten till internt flyktingskap. Typ: en irakier som svävar i livsfara i Bagdad kan leva relativt säkert i södra Irak.

Det är relationen till det här som Migrationsverkets tjänstemän, utgående från intervjuer med asylsökande och bedömningen om säkerhetsläget i den flyendes land, försöker se om personens upplevda rädsla också kan säkerställas objektivt. Det är efter såna bedömningar som vi får fall som jag själv rapporterat om: en irakisk journalist strök nästan med då någon sprängde hans bil i luften men Migrationsverket, som inte betvivlar attentatet, ser inga bevis på att bomben var riktad mot journalisten. ”Din rädsla är inte objektivt befogad.”

Puh. Det är såna här fall – ologiska, omänskliga t o m – som medier rapporterar om och som folk rasar mot. Allt det här är på sin plats, för det är mediernas uppgift att förklara konsekvenserna av finländsk asylpolitik och det är folkets rätt att anpassa reaktionen enligt egen bedömning av situationen.

Men. Är den mediala bilden skev? Säger vi att Migrationsverkets alla nekande beslut är fel? Säger vi att alla beviljade uppehållstillstånd är korrekta?

Här är det förstås viktigt att nyansera vi:et. Jag utesluter personer som vill stänga Finlands gränser eller som inte känner sig obekväm med en vi-och-dem-indelning, där ”dem” kanske inte ens tillskrivs mänskliga attribut.

I vi:et inkluderar jag folk som har nån sorts förmåga att analysera och tänka kritiskt, också om hur den egna åsikten. Men framför allt inkluderar jag mig själv och mitt eget skrå.

Det heter att journalister ska vara konsekvensneutrala, dvs inte undra över vilka följder journalistiken får utan enbart vara sanna i rapporteringen. Det här är en devis jag tror på. Men jag tror också att journalister måste utmana sin konsekvensneutralitet för att försäkra sig om att den inte rullar runt i gamla hjulspår.

Då jag var grön journalist på Yle Åboland hörde jag nån fiffig person säga att man ska ”vända på biffen”. Dvs att om man har ett upplägg till en nyhet ska man alltid tänka ”tänk om det är tvärtom”.

I den journalistiska bevakningen av flyktingfrågan skulle den tanken inte översättas till ”tänk om avvisningen av detta offer för mänskohandel är en bra sak” utan snarare till det här: bland de 8 963 nekande beslut som Migrationsverket fattade mellan 1.1.2015-30.8.2016 måste det finnas korrekta bedömningar och bland de 6 158 beviljade uppehållstillstånd måste det finnas felaktiga beslut.

Det fanns en gång en vetenskapsfilosof som hette Karl Popper som menade att vetenskapsmän borde ägna mer tid åt att försöka falsifiera sina teorier – hitta fel med dem – än få dem bekräftade. På så sätt undviker man luddiga generaliseringar och löper mindre risk att selektivt välja ut sån information som styrker egna uppfattningar.

Låter det inte som nåt som gäller journalister också?

Min slutkläm: Vi journalister måste bli bättre på att uppmärksamma fall där Migrationsverkets avvisningsbeslut var korrekt eller där ett beviljat uppehållstillstånd kan ifrågasättas. Inte för att skapa nån falsk balans – typ: för orättvist beslut måste vi rapportera om ett rättvist – utan för att själva journalistiken lider om bevakningen av asylpolitiken blir ensidig.

Om nyanserna inte finns där börjar rapporteringen framstå som allt annat än konsekvensneutral; som en generalisering tänkt att styrka förutfattade meningar. Än värre, den kanske inte bara framstår som en sådan. Rapporteringen blir en sådan generalisering.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Migrationsverket ska ha tack för att det vill splittra en irakisk familj

De sociala medierna pyr i dag av kritik mot Migrationsverkets beslut att splittra en irakisk familj. Mamman i familjen ska avvisas tillsammans med ett treårigt barn. Familjens tre månader gamla baby får för tillfället stanna, tillsammans med pappan som sedan många år bor i Finland. Migrationsverket har inte godkänt en familjeåterföring på grund av att pappans inkomster är för låga. Man bedömer inte heller att mammans liv är hotat i Irak, trots att mannens liv är det.

Migrationsverkets beslut är ett resultat av finländsk flyktingpolitik. Migrationsverket ska ha tack för att det på det här sättet visar konsekvenserna av denna politik.

Många har i dag vädjat till tjänstemännens känslor. Hur kan man vara så kallhamrad att man skiljer mor från barn på det här sättet?

Migrationsverket svarar att man inte kommenterar enskilda fall och att dess bedömningar måste grunda sig på lag allena, inte styras av känslor.

Helt rätt. Om myndigheterna inte agerar enligt den lagstiftning som regeringen Sipilä står bakom får vi heller ingen bild av vad lagen innebär.

Finland kan inte ha en asylpolitik som är human tack vare att Migrationsverket frångår lagen och tyr sig till tjänstemännens känslor. Finland måste ha en asylpolitik och utlänningslag som är human rakt igenom. Det har vi inte i dag, och det inser vi för att Migrationsverket omsätter dem i praktiken.

Så mot vem ska kritiken riktas? Förstås mot regeringen som ytterligare vill skärpa villkoren för familjeåterföreningar.

Bland dem finns inrikesminister Petteri Orpo (Saml), som inte hittills sett några problem med att tillmötesgå Sannfinländarnas önskemål om en inhumanare asylpolitik. Att Orpo i dag skriver att han bett Migrationsverket om en utredning om den nämnda familjen är bara ett försök att fly det egna ansvaret:

Att SDP:s ordförande Antti Rinne twittrar att ”människor inte är saker” är direkt osmakligt givet att Rinne tidigare inte haft några problem med regeringens planer på att göra det svårare för människor i nöd att få uppehållstillstånd i Finland:

Poängen är den här: Finland kan inte ha en situation där enskilda fall särbehandlas för att media uppmärksammar dem och allmänheten ryter till och politikerna inte har mage att stå bakom den egna politiken.

Medierna kan inte uppmärksamma alla omänskliga situationer och det kollektiva samvetet avtrubbas efter ett visst antal fall.

Vi behöver en politik och en lag som utgår från fall som det som Helsingin Sanomat uppmärksammat i dag. Så att de inte inträffar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vår schizofrena regering

Några timmar efter att regeringen presenterat hur den tänker skärpa sin asylpolitik twittrade finansminister Alexander Stubb (Saml) följande:

Tajmingen, sättet och innehållet är symptomatiskt för hur schizofrent ohederlig den här regeringen är i sina budskap.

Å ena sidan har vi en statsminister – Juha Sipilä (C) – som erbjuder sitt hem till asylsökande. Å andra sidan är det samma statsministers åsikt att Finland måste ”skära av den okontrollerade strömmen av asylsökande”. Fundera på den meningen ett tag. Vilken bild målar den? En bild som fångar det ansvar och medmänsklighet som Finland nu har chans att visa – och som inte ska förväxlas med den naives blåögdhet?

Eller är det en bild av ett yttre hot, av något som för tankarna till en svärm gräshoppar av biblisk proportion? Jag påstår att det är den här bilden regeringen målar.

Å ena sidan har vi en inrikesminister – Petteri Orpo (Saml) – som fått beröm för hur han agerat i flyktingfrågan – sakligt alltid beredd att ta avstånd från de främlingsfientliga uttalanden som regeringskumpanerna i Sannfinländarna strör runt sig. Å andra sidan är det samma inrikesminister som nu höjer redan näst intill oöverkomliga hinder för familjeåterföreningar.

Lägg därtill en justitieminister (i det här fallet finns inget å ena sidan) som, liksom hans partikollegor och många i de övriga regeringspartierna, verkar ha mobbens öga på en sak och endast en sak: Asylsökande som våldtäktsmän.

Som Susanna Ginman skriver på ledarplats: Det finns lite nytt i det skärpta asylprogrammet. Men det dryper av nattsvart cynism. Men för en del av allmänheten ter det sig säkert realistiskt och programmet har denna tysta majoritet(?) som adressat.

Amnesty Finlands juridiska rådgivare Susanna Mehtonen gav en bra analys av programmet i Aktuellt 17 i kväll: Det är kontraproduktivt då det gäller den så betonade integrationen. Den kan också komma i strid lagar och förordningar som Finland ratificerat.

Under ett besök på flyktingmottagningen i Pansio hörde jag Röda Korsets chef i sydvästra Finland Pauli Heikkinen säga att i deras ögon har varje asylsökande redan beviljats uppehållstillstånd. Jag citerar ungefärligt: ”Vi kan inte vänta i sex månader och sedan börja förhålla oss till människor som människor. Det ger dem en dåligt start i Finland och för dem som får stanna en dålig start på integrationsprocessen.”

Det regeringen nu gör – genom att bland annat ändra på säkerhetsbedömningen i afrikanska länder och Irak och Afghanistan, och genom att utlova reviderade bedömningar, och genom att prata om asylprocessen som vore inte varje fall unikt utan snarare politiskt användbar statistik – är det rakt motsatta.

Alexander Stubb tycker att vi ska omfamna hat med kärlek. Jag är inte säker på vad det betyder, men jag vet en sak: Den här regeringen mäktar inte med det för den kan inte ens omfamna de som inte hatar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Att regeringen tar avstånd från Ku Klux Klan förklarar inget

Det är först då flyende barnfamiljer möts av slagord och raketer och då stenar kastas av typer i Ku Klux Klan-dräkt mot Röda Korsanställda som regeringen tycker det är dags att fördöma rasisterna.

Före det har budskapet varit ett om förståelse för dem som utan att blinka avfärdar asylsökande som lyckosökare, brottslingar och desertörer.

Om man riktigt anstränger sig – men jag medger att det är svårt – kan regeringens beröringsskräck för rasismens fula tryne ha att göra med att man vill låta trynet grina i det tysta och på så sätt täppa till det. Jag kan också tycka att det är problematiskt att rasisterna tillåts överskugga de många fler som ställer upp för asylsökande.

Men i slutändan är det ändå så här: den politiska ledningen måste våga diskutera landet som den leder – med vårtor och allt. Just nu verkar ledningen vara rädd att vårtorna sprickor om man petar i dem – kanske pga. att de också finns på regeringens rygg.

Inrikesminister Petteri Orpos konststycke i absurdism då han försökte förklara att Finland är för en fördelning av kvotflyktingar men trots det röstade mot förslaget visar hur schizofren vår regering är.

Philip Teir förklarade den splittrade Finlandsbilden på ett bra sätt i Dagens Nyheter häromdagen, och Anu Koivunen är inne på samma fråga i en kolumn i HBL då hon skriver att dubbelspelet föranleds av inrikespolitik.

Dubbelspelet orsakas inte enbart av Sannfinländarna, men visst skulle regeringens linje i flyktingfrågan vara lättare att läsa om Sannf inte byggt sin makt på, i bästa fall, en restriktiv invandringspolitik och, i värsta fall, ren och skär främlingsfientlighet.

Så sent som i går sa Sannf:s Europaparlamentariker Jussi Halla-aho att asylsökande borde interneras vid den finsk-svenska-gränsen i en enda stor barackby. Flyktingarna skulle inte få något stöd och levnadsförhållandena skulle vara så enkla som möjligt.

Om denna politiker skrev utrikesminister Timo Soini (20.9.) i sin ”Ploki”: Minua, EU-politiikasta ja Jussi Halla-ahoa maahanmuuttopolitiikasta, on arvosteltu rajusti. Vääriksi väitteitämme ei ole todistettu. Alltså: Ingen har bevisat Halla-aho fel i hans syn på invandringspolitiken.

Det är därför som regeringens fördömande inte förklarar något av värde. Ta regeringens utspel ordagrant. Så här står det i pressmeddelandet:

På svenska: Finland är ett internationellt, öppet och tolerant land, där de allra flesta godkänner migrationen.

På finska: Suomi on kansainvälinen, avoin ja suvaitsevainen maa, jonka suuri enemmistö hyväksyy maahanmuuttajat.

Jämför det sista ledet i meningen med några plock i Timo Soinis ”Ploki”:

(20.9) Perussuomalaiset ovat vuosia varoittaneet sekä moraalittomasta europolitiikasta  ja löperöstä maahanmuuttopolitiikasta Euroopassa, myös Suomessa.

(3.9) Olemme olleet oikeassa sekä  eurokriisissä että pakolaispolitiikassa. Tulokset ovat kaikkien nähtävissä. Kun ei ajoissa uskota, kalliiksi käy.

(18.12.2014) Jytky tehtiin kovalla sitoutumisella. Lautakasat, puoluerajoituskorruptio, EU-kriisi, maahanmuuttopolitiikka ja monet uudet kasvot loivat voitolle olosuhteet.

Alltså: Sannf har, enligt Soini, haft rätt i sin kritik mot EU:s och Finlands omoraliska och slappa invandringspolitik och partiets framgång bygger bland annat på att man bundit sig till att ändra på detta.

Man frågar sig: Gäller ”de allra flesta” också regeringen? Det vill säga: Godkänner inte hela regeringen migrationen?

Otydligheter som det här gör att det krävs mer än ett fördömande av uppenbar främlingsfientlighet.

Dan

 

 

 

 

”Du smutskastar våra myndigheter”

AnonymtBrevLördagens långa reportage i ÅU har fått bra spridning också på webben där det publicerades i söndags.
Det gläder. Dels för att det visar att långa texter inte är lika med höga hinder.
Dels för att själva ämnet – laglig och illegal invandring, myndighetstro och -kritik, det formella och det medmänskliga – är viktigt.

Reportaget har fått en del tummar på Facebook, uppskattande ord i sociala medier och IRL, men det längsta responsen i textform kom per post i morse.
Jag vet inte vem som sänt mig brevet, men kritiken i det tycker jag behöver mötas. Jag kan bara hoppas att personen som skrev brevet också läser denna blogg.

Brevet har fyra kritiska invändningar mot reportaget och mitt val att göra det. Jag tar dem i tur och ordning.

1. Ingen i Finland behöver vara rädd för polisen om man har rent mjöl i påsen och följer lagar och föreskrifter för immigration.
Majoriteten av dem som finns i Finland, finländare eller inte, är inte rädda för polisen. Majoriteten av dem som är, kanske inte alltid rädda men som har skäl att hålla sig undan polisen gör så av en orsak. Den orsaken är inte alltid en kriminell handling, även om det enligt gällande lagar och föreskrifter ser ut som ett brott.
Det måste vi kunna skriva om och diskutera utan att beskyllas för att underminera rättssamhället eller ta brottslingar i försvar.

2. Personerna i reportaget har sysslat med mänskosmuggling och brutit mot sitt lands traditioner. Därmed är deras förtroende förbrukat.
En av personerna smugglades ur sitt hemland, på flykt undan den egna familjen. Att välja den vägen är en akt av desperation.  Det är inte att ”syssla med människosmuggling” (citat). Hade personen i fråga kunnat hade hon rest till Finland som en fri människa. Det var hon inte. Att bryta mot traditioner var i detta fall att bryta sig fri.
Jag påstår att det ingjuter, inte förbrukar förtroende.

3. Reportaget är ansvarslös marknadsföring för hur man tar sig illegalt in i Finland. Reportaget är smutskastning av främst polisen, som inte kan munhuggas med redaktörer.
Inga detaljer om hur personen i fråga tog sig in i landet finns i reportaget. Givet det som personens val ledde till har jag svårt att se det som marknadsföring. Reportaget ger en bild av personens situation och av dem som den närmast berör. Reportaget tar också upp myndighetskritik som initierade källor stått för under intervjuer.
Polisen och andra myndigheter ger sin syn på situationen. Längdmässigt upptar den biten hälften av reportaget. Jag kallar inte det smutskastning utan balanserad rapportering.

4. Illegala mänskoströmmar är ett allvarligt problem. Det är allas vår uppgift att undvika spridning av enkla populistiska problemlösningar.
Instämmer med det första. De här mänskoströmmarna innebär ofta en otrolig misär och ett oumbärligt lidande. Mänskor flyr av olika anledningar, ibland för att överleva; ibland för skäl som inte är försvarbara (d.v.s. de flyr inte alltid). Jag tror inte att alla som kommer till Finland har goda grunder att stanna. Jag tror heller inte att alla poliser är onda.
Däremot tror jag att det finns brister i vårt asylsystem. De som presenteras i reportaget och deras eventuella lösningar – resurser så att minoritetsombudsmannen kan utföra sin lagliga plikt t.ex –är inte populistiska.

”Tänk nu två gånger före du gör följande reportage!” avslutar den anonyma brevskribenten.
Låt mig intyga att jag tänkte två gånger många gånger då jag skrev lördagens reportage. Och att jag kommer att göra det på nytt då jag skriver nästa.

Dan

Tänker du vissla? Se då till att vara homo, tro fel och rösta fel!

Först och främst: fy skäms, Nyhetsbloggen! Att vara på semester är inget skäl att låta bloggen ligga nere.

Till saken: Edward Snowden, visslaren som avslöjade att amerikanska NSA spionerar på sina medborgare, eventuellt också på EU, är i limbo. Från flygplatsen i Moskva har han sökt om asyl i 20 länder, bland dem Finland.

Det här dramat är väldigt tydligt, ypperligt lämpat för nyhetsmedierna. Då filmen om Snowden kommer – och tro mig, det är en tidsfråga – kommer taglinen på affischen att säga: Hunted – for telling the truth!

Det är bra att Snowdens öde inte glöms bort men jag kan trots det tycka att dramat överskuggar den principiella diskussion om vad en stat kan tillåtas göra för att skydda sina medborgare.

Det blir väldigt lätt så att några sekunder in i diskussionen spelar någon 1984-kortet (Orwells roman, ni vet) och då är det meningen att alla ska begripa exakt vad det handlar om. Problemet är bara det att jämförelsen inte håller streck. Om nåt så visar reaktionerna på Snowdens avslöjande att vi inte lever i Orwells dystopi.

I 1984 kuvas mänskor av vetskapen om att ”Storebror ser dig”. Barn anger sina föräldrar, mänskor blundar för objektiva sanningar och, i slutet, förråder huvudpersonen Winston Julia. 2013 så rasar mänskor då det framgår att de – eller några av dem – övervakats. De låter sig inte kuvas och det var troligen aldrig heller spionprogrammets syfte.

Men åter till Snowden. Det han avslöjat är i stor utsträckning olagligheter (den finns en kaka av spioneriet som i en strikt juridisk mening verkar vara lagligt inom USA:s gränser men avslöjandena gäller också Storbritannien och USA:s avlyssning av EU).

Därför är det synnerligen intressant att Ben Zyskowicz (Saml) i samma andetag lyckas kalla spionprogrammet skandalöst och inte se grunder för att bevilja Snowden asyl – utan vars agerande det ”skandalösa” fortfarande vore höljt i dunkel.

Zyskowicz utgår från att den som beviljas asyl måste kunna bevisa att hen förföljs p.g.a. politiska eller religiösa övertygelser eller p.g.a. ras eller sexuell läggning. Det faktum att Snowden avslöjat ett brott som eventuellt begåtts direkt mot EU-landet Finland spelar ingen roll för samlingspartisten.

Istället ifrågasätter Zyskowicz om Snowden alls förföljs. Han nöjer sig istället med att formulera som att USA vill ställa visslaren till svars för sina brott – som alltså är att ha avslöjat ett spionprogram som direkt berör Finland.

Med den här logiken: den som tänker avslöja olagligheter och eventuellt söka asyl i Finland ska se till att höra till en förföljd folkgrupp inom en bespottad reiligion, gärna vara homo och med politiska åsikter som inte välkomnas i hemlandet.

Och nej, det här handlar inte om att behandla Snowden annorlunda än andra asylsökare. Det handlar om hur logiska kullerbyttor trivs i politikers mun och eventuellt i lagtexter.