Vi måste också hitta fall där Migrationsverket hade rätt (eller fel på ett annat sätt)

Jag satt i dag på Migrationsverkets enhet i Reso och lyssnade på verkets tjänstemän förklara asylprocessen och de många avvisningarna med grafer och siffror och lagparagrafer. Sen cyklade jag tillbaka till redaktionen och skrev en artikel (betala 1 euro om du vill läsa). Men jag är inte nöjd. Långt ifrån. Det är något med den samlade kårens bevakning av Finlands asylpolitik och dess konsekvenser som stör mig. Jag ska försöka återge det här.

Det är en utmaning för en vanlig mänska att få hjärnan runt Migrationsverkets resonemang i dessa frågor. Eller snarare är det utlänningslagen som förbryllar. I korthet: en asylsökande kan få uppehållstillstånd om kriterierna som fastställs utgående från paragraferna 87 och 88 i utlänningslagen uppfylls (förföljelse, hot om dödsstraff etc). Men även om dessa uppfylls beaktar Migrationsverket möjligheten till internt flyktingskap. Typ: en irakier som svävar i livsfara i Bagdad kan leva relativt säkert i södra Irak.

Det är relationen till det här som Migrationsverkets tjänstemän, utgående från intervjuer med asylsökande och bedömningen om säkerhetsläget i den flyendes land, försöker se om personens upplevda rädsla också kan säkerställas objektivt. Det är efter såna bedömningar som vi får fall som jag själv rapporterat om: en irakisk journalist strök nästan med då någon sprängde hans bil i luften men Migrationsverket, som inte betvivlar attentatet, ser inga bevis på att bomben var riktad mot journalisten. ”Din rädsla är inte objektivt befogad.”

Puh. Det är såna här fall – ologiska, omänskliga t o m – som medier rapporterar om och som folk rasar mot. Allt det här är på sin plats, för det är mediernas uppgift att förklara konsekvenserna av finländsk asylpolitik och det är folkets rätt att anpassa reaktionen enligt egen bedömning av situationen.

Men. Är den mediala bilden skev? Säger vi att Migrationsverkets alla nekande beslut är fel? Säger vi att alla beviljade uppehållstillstånd är korrekta?

Här är det förstås viktigt att nyansera vi:et. Jag utesluter personer som vill stänga Finlands gränser eller som inte känner sig obekväm med en vi-och-dem-indelning, där ”dem” kanske inte ens tillskrivs mänskliga attribut.

I vi:et inkluderar jag folk som har nån sorts förmåga att analysera och tänka kritiskt, också om hur den egna åsikten. Men framför allt inkluderar jag mig själv och mitt eget skrå.

Det heter att journalister ska vara konsekvensneutrala, dvs inte undra över vilka följder journalistiken får utan enbart vara sanna i rapporteringen. Det här är en devis jag tror på. Men jag tror också att journalister måste utmana sin konsekvensneutralitet för att försäkra sig om att den inte rullar runt i gamla hjulspår.

Då jag var grön journalist på Yle Åboland hörde jag nån fiffig person säga att man ska ”vända på biffen”. Dvs att om man har ett upplägg till en nyhet ska man alltid tänka ”tänk om det är tvärtom”.

I den journalistiska bevakningen av flyktingfrågan skulle den tanken inte översättas till ”tänk om avvisningen av detta offer för mänskohandel är en bra sak” utan snarare till det här: bland de 8 963 nekande beslut som Migrationsverket fattade mellan 1.1.2015-30.8.2016 måste det finnas korrekta bedömningar och bland de 6 158 beviljade uppehållstillstånd måste det finnas felaktiga beslut.

Det fanns en gång en vetenskapsfilosof som hette Karl Popper som menade att vetenskapsmän borde ägna mer tid åt att försöka falsifiera sina teorier – hitta fel med dem – än få dem bekräftade. På så sätt undviker man luddiga generaliseringar och löper mindre risk att selektivt välja ut sån information som styrker egna uppfattningar.

Låter det inte som nåt som gäller journalister också?

Min slutkläm: Vi journalister måste bli bättre på att uppmärksamma fall där Migrationsverkets avvisningsbeslut var korrekt eller där ett beviljat uppehållstillstånd kan ifrågasättas. Inte för att skapa nån falsk balans – typ: för orättvist beslut måste vi rapportera om ett rättvist – utan för att själva journalistiken lider om bevakningen av asylpolitiken blir ensidig.

Om nyanserna inte finns där börjar rapporteringen framstå som allt annat än konsekvensneutral; som en generalisering tänkt att styrka förutfattade meningar. Än värre, den kanske inte bara framstår som en sådan. Rapporteringen blir en sådan generalisering.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

På grund av Jussi Niinistö (Sannf) är det nu ok att häva ur sig vad som helst

Det får bli ett kort inlägg i dag, som en epilog på gårdagens. (Tack för kommentarerna till det förresten.)

Många är oroade över hur lättvindigt vanligt folk sprider rasistiska rykten och faller för dem. Det förklaras ibland med okunskap, sociala mediers kraft, socio-ekonomisk bakgrund och så vidare.
Men hur ska man förstå att Finlands försvarsminister Jussi Niinistö utnyttjar polismyndigheternas rådd och mediernas tjänstefel i rapporteringen om vad som skedde under nyårsaftonen i Helsingfors?
Ett svar är att Niinistö är lika mycket bakom flötet som den som vägrar tänka ett steg till; som vägrar invänta resultaten av polisens utredning och som känner att det är okej att strunta i det som är en hörnsten i rättstaten Finland – att ingen är skyldig förrän dömd, och att ingen grupp döms för individers handlingar.

Ett annat svar är att Niinistö är sannfinländare och inte sen att föra fram partiets främlingsfientliga mål och inte heller skyr några medel då han gör så.

I sitt senaste blogginlägg –  ”Ei Tahririn aukioita Suomeen” (ung. Inga Tahrirtorg till Finland) – drar Niinistö kurvorna ännu rakare än vad många medier gör då de rapporterar om ”kopplingar” mellan brottsvågen i Köln under nyårsnatten och det som påstås ha hänt i Helsingfors.
Men försvarsministern börjar inte i Köln. Han börjar på Tahrirtorget i Kairo, Egypten.
Under folkresningen där våldtogs kvinnor. Det som hände på torget i Kairo och i Köln kunde ha hänt i Helsingfors, skriver Niinistö (”Tahriri ja Köln olisivat voineet tapahtua myös Suomessa.”)

Jussi Niinistö drar alltså en rak linje mellan brott som begicks under en revolution i Egypten och organiserad brottslighet i Köln och rykten och obekräftade misstankar om något som inte ens polisen är överens om.

Men det struntar försvarsministern i. I hans värld har 1 000 irakiska män planerat att våldta kvinnor i stationstunneln i Helsingfors och det här har polisen förhindrat.
Det vi vet i dagsläget är att många asylsökande, precis som många finländare, samlats i Helsingfors för att fira nyår. Polisen känner till tre fall där kvinnor antastats, inga av dem har inträffat i stationstunneln. (Läs Annakaisa Sunis utmärkta intervju för mer information om detta: ”Mitä asematunnelissa todella tapahtui? – Ei ilmoituksia ahdistelusta”)
Men det struntar försvarsministern i. För allt handlar om att basunera ut Sannfinländarnas credo: De som söker asyl är välfärdssurfande våldtäktsmän och ett hot mot det finländska sättet att leva.

Jussi Niinistö har inte bara sänkt ribban för vad en regeringsrepresentant får häva ur sig. Han har avlägsnat den helt och hållet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nu slirar seriösa mediers rapportering ordentligt

De sexuella trakasserierna och rånen under nyårsnatten i tyska Köln är en otroligt allvarlig sak.
Synd då att finländska medier inte förstår att behandla den så.
I stället dras likhetstecken mellan organiserad brottslighet och asylsökande och obekräftade uppgifter blir slående rubriker då MTV 3, Yle och andra seriösa medier fradgande springer gatlopp med MV-Lehti och dess läsare.

Vi ställer upp debaclet.
Den 31.12.2015 grips sex irakier på flyktingförläggningen Aavaranta i Kyrkslätt. De misstänks ha planerat brott mot ordning och säkerhet. Männen släpps två dagar senare.
Under nyårsnatten i Köln inträffar rån och sexuella övergrepp mot kvinnor. Förövarna verkar vara från Mellanöstern och Nordafrika, men polisen tillbakavisar att de skulle vara asylsökande. Snarare handlar det om organiserad brottslighet.
I går berättade MTV 3 att irakierna i Kyrkslätt misstänks ha planerat liknande brott som i Köln. Yle får liknande ”information” men polisens förundersökningsledare Thomas Elfgren säger att det inte finns några kopplingar till det som hände i Köln.
I dag publicerade Yle en nyhet där inrikesminister Petteri Orpo (Saml) påstås bekräfta att det finns en koppling mellan Köln och Kyrkslätt. FNB upprepar nyheten – som visar sig vara felaktig. Orpo bekräftade bara att han kände till misstankarna som ledde fram till gripandet i Kyrkslätt.
I dag har en rad medier också gått ut med polisens uppgift om att ”tusen asylsökande irakier” fanns i stationstunneln vid Helsingfors järnvägsstation under nyårsaftonen. Polisen gjorde några ingripanden – om det gällde asylsökande framgår inte i rapporteringen.

Ser ni vad som händer här?
Vi går från:

  • Misstankar mot sex irakier – misstankar som fortfarande utreds, som polisen inte förtydligat och som självfallet ingen dömts för
  • Till övergrepp och rån i Köln som är kopplat till organiserad brottslighet, inte asylsökande
  • till ”uppgifter” om att de asylsökande irakierna skulle ha planerat liknande – nåt som polisen inte bekräftar
  • Till en groda om att Petteri Orpo bekräftar de uppgifterna
  • Till rubriker om tusen asylsökande i stationstunneln och obestämda uppgifter om polisingripanden.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det som hände i Köln var organiserad brottslighet – de var utlänningar, precis som asylsökande.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det handlar om misstankar som utreds – de riktas mot utlänningar som planerade nåt inför nyår – precis som i Köln.

I det här nyhetsflödet gör det inget att folk vanligtvis samlas i stora skaror under högtider – de var irakier, de var många, som i Köln, och polisen grep några – läsaren får anta att det handlar om ”dem”.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU