Vill vi gå på toa i Nazityskland medan Storebror tittar?

Medan jag förberedde en efterrätt – nej, ni får inte receptet – lyssnade jag på ett intressant inslag av Yle-kollegan Markus Ekholm. I korthet handlar det om om och hur finländare ska tänka då det gäller det egna virtuella avtrycket, i sociala medier och diverse molntjänster.

Sammantaget är experternas bedömning att vanlig folk är naiva då de uppdaterar, surfar runt och sparar information om sig själva. Parallellerna som dras är (inte oväntat) med George Orwells roman 1984, Nazityskland (tänk om Hitler haft den här mängden information) och att göra toabesök i ett shoppingfönster.

En kort reflektion kring det här. För det första är det bra att Edward Snowdens avslöjande om NSA förankras i vår vardag. Våra virtuella hus har betydligt fler fönster än våra verkliga – möjligheterna att titta in är fler. Det är ett faktum vi inte kommer runt.

För det andra tror inte heller jag att president Obamas tal i fredags är en vändpunkt i det globala spioneriet. I sitt tal jämförde Obama USA med Ryssland och Kina och sa att den stora skillnaden är att USA för en offentlig diskussion om övervakningen. Att Snowdens avslöjande tvingat fram den diskussionen nämnde fredspristagaren inte.

Det är inte orättvist att betrakta den ”offentliga diskussionen” som en skademinimerande strategi signerade den amerikanska säkerhetstjänsten.

För det tredje – och det här är mitt inlägg i en debatt som jag inte påstår är avgjord, ens för mig själv – tror jag inte att (t.ex.) webbutvecklaren Simon Rönnholms tillvägagångssätt, att vandra genom den virtuella världen med fejkad identitet är lösningen.

Mitt argument för det här är troligen ett som IT-experterna kallar för naivt, men ändå… Så här tänker jag: Den mest skrämmande parallellen till 1984 är inte övervakningens tekniska aspekt utan dess mänskliga. Kom ihåg att i Orwells dystopi är tekniken bara en liten del av det totalitära samhället. Den avgörande biten har att göra med att folk inte litar på varandra; att de anger varandra (barn anger föräldrar, romanens hjälte sin stora kärlek); att det enda bestående är statens totalitet (vem som t.ex. är statens fiende varierar).

Då demokratier går genom trauman är ”det öppna samhället” ett ofta återkommande begrepp. Så pass ofta att jag ibland är rädd att det förlorar sin innebörd. Men om vi tar begreppet på allvar måste vi också se att det omfattar nätet.

Det vill säga: om jag agerar som om Nazityskland väntar runt hörnet eller som om mina toabesök har blivit allmän egendom utan min vetskap, då har jag gett upp tanken om det öppna samhället och dess ideal.

I min naivitet försöker jag alltså två motstridiga tankar att existera samtidigt (det Orwell kallade ”dubbeltänk”, ha-ha):

  1. Den teknik vi använder utnyttjas av för oss okända krafter för att samla information om oss på ett synnerligen odemokratiskt sätt.
  2. Vi använder själva it-tekniken eftersom vi upplever att den är, inte ens en förlängning utan en del av det demokratiska samhället.

Det första ska vi vara medvetna om, och försöka förändra; det senare ska vara den bärande tanken i det öppna samhällets virtuella värld.

Dan

Om varför ”krig” är viktigt för en fredspristagare

Drönare.

I ÅU imorgon kan ni läsa folkrättsexperten Mikaela Heikkiläs analys av filmen Zero Dark Thirty. Intervjun berör ett inslag i USA:s krig mot terrorism som i.o.m. ett läckt dokument är rykande aktuellt. Dokumentet handlar om att president Barack Obama har rätt att ge order om att amerikanska medborgare ska dödas, utan rättegång. (SVT summerar dokumentet här.)

Sedan långt tidigare står det klart att USA tagit sig den rätten vad gäller icke-amerikanska medborgare.

För landet har begreppet ”krig mot terrorism” varit centralt sedan al-Qaidas dödliga 11 september-attacker. Mikaela Heikkilä säger att USA tolkar ordet ”krig” på ett sätt som inte samstämmer med folkrättens definition.

– Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien var först med att definiera en väpnad konflikt. Tribunalen utgick då från hur intensivt man hade använt våld och hur organiserade parterna i konflikten hade varit. Ett krig är inte våldsdåd som förekommer sporadiskt här och där, säger hon.

Den här definitionen rimmar illa med den amerikanska tolkningen, där USA:s krigsförklaring mot terrorismen ger landet argument för att utplåna (enligt egen bedömning) terrorister med hjälp av så kallade drönare – obemannat flygvapen – även om de misstänka finns i andra länder.

– Men det finns inget som ger USA rätt att agera myndighet i andra länder, säger Mikaela Heikkilä.

* * *

Då Obama fick Nobels fredspris 2009 tog han i sitt tal inte avstånd från våld. ”Kriget som företeelse har en roll att spela för att bevara freden”, sa Obama.

Men han betonade vikten av att följa internationella standarder, eftersom de här ”stärker dem som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar dem som inte gör det. … Dessutom kan inte Amerika – i själva verket ingen nation – kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är.”

Under Obamas tid vid makten har antalet drönarattacker eskalerat och deras konsekvenser är, enligt vissa källor, betydligt ruggigare än vad Vita huset vill erkänna.

USA:s agerande är kanske inte godtyckligt utgående från Obama-administrationens juridiska definitioner. Men mätt med den internationella standard som presidenten betonade verkar stormakten försöka rättfärdiga sitt eget regelbrott.

Dan

2012 handlar om 2016 som börjar 2014

It’s never too soon to talk about the next one – hördes i CBS valstudio i morse (som Yle sände på Arenan: tack för det). Det är aldrig för tidigt att tala om nästa val.

Helt rätt. Valet i USA innebar det här: status quo kostade sex miljarder dollar.

Segern, som NY Times rapporterar om den.

Så mycket räknar experter att president- och kongressvalkampanjen kostade. Resultatet: Obama blev omvald; republikanerna håller representanthuset; demokraternas övertag i senaten är oförändrad.

Sex miljarder dollar och läget oförändrat. Men för det republikanska partiet är ”läget oförändrat”=sista beviset på en dramatisk förändring.

Varför? För att USA är inget land för vita, äldre män (längre). Republikanerna kan inte förlita sig på dem och partiet kan – bevisligen – inte tilltala kubanerna, puertoricanerna, dominikanerna och den övriga spansktalande väljarkåren. De når inte ut till unga i tillräckligt hög grad, inte heller till kvinnor.

Mitt Romney förde kampanj i sex år – kom ihåg att han 2008 förlorade kandidatkampen mot John McCain – men trots det förlorade han.

Varför? För att vinna kandidaturen måste Romney börja långt högerut. Under resans gång har han närmat sig mitten (ingen ordvits avsedd) och under den sista TV-sända debatten kunde hans utrikespolitiska linje svårligen skiljas från Obamas. Den här resan – från den högerkraft som styr republikanerna till huvudfåran som majoriteten av amerikanerna trampar – visar att partiet är vilse.

Inte vilse nog för att förlora all makt men vilse nog för att de ska inse följande: plöjer man ner miljarder i en valkampanj, förlorar den och åstadkommer bara några pareringssegrar, då är status quo ett tecken på förändring.

Därför handlar 2012 om 2016: hur vänder republikanerna på det här? Jeb Bush, Paul Ryan och Chris Christie – vita män som just nu är starka kandidater – löser inte problemet.

Inte heller demokraterna kan slappna av. Vem kommer efter Obama? Hillary Clinton – som nu tar några sabbatsår – är en trolig kandidat. Men vad om hon inte ställer upp?

Räkna därför med att 2016 kommer tidigt, 2014 senast.

Dan

 

Romney gick stärkt ur statistikstorm, Obama gick vilse

Tji fick jag som trodde att Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, skulle haverera i den första TV-sända debatten. I natt finsk tid fick Romney president Barack Obama att se rätt så blek ut.

I Twitterflödet skrev senatorn John McCain – som förlorade mot Obama för fyra år sedan – ”hade debatten varit en boxningsmatch så hade domaren stoppat den”. Inte oväntat att en republikan skriver så, men också det liberala fältet – t.ex. Bill Maher – gav segern till Romney.

Romney avvek inte från sin linjelöshet, inte heller styrkte han sina reformlöften med någon egentlig substans, men han var den mer aggressiva av de två.

Debattens moderator, Jim Lehrer från PBS, hade ingen som helst kontroll och Romney utnyttjade det här skickligt och styrde diskussionen dit han ville ha den.

Och var han ville ha diskussionen var i ett flöde av (inte faktacheckad) information som innehöll arbetslöshetsstatistik, beskattnings- och momsförslag, den så av högern hatade ”Obamacare”, investeringar, arbetsmarknads- och utbildningspolitik osv., och allt det här blandat med ett kroppsspråk som signalerade två saker: sänkta skatter (händerna åker ner) och ”jag bryr mig” (händerna förtroligt nära kroppen).

Lägg så till några anekdoter om folk som Romney påstod sig ha träffat under valkampanjen, hänvisningar till Gud och den amerikanska frihetsdeklarationen: här var utmanarens recept i natt.

Och det fick Obama att se rätt så dålig ut.

Inte för att Obama lät bli att ifrågasätta substansen i det Romney sa, kräva honom på detaljer då de saknades eller förklara varför republikanens utlovade skattesänkningar kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare men gynna de rika.

Obamas problem, verkar det som, är att i situationer som den i natt, då han tvingas försvara, förklara och berömma sin politik, så blir han något av en föreläsare – bara en skugga av den känslosamma ledare som i övrigt verkar känna varje amerikan.

Resultatet av nattens debatt: Mitt Romney återfick en del av det som han förlorade med pratet om USA:s fyrtiosju procent och republikanerna kan gå mer rakryggat genom kampanjen.

Debatten avgjorde inte presidentvalskampanjen utan visade snarare att den är långt från avgjord.

Dan