En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett alternativt öppet brev till Timo Soini

Nån kanske tycker att jag klampar in på KSF Medias område då jag formulerar ett alternativt öppet brev till Timo Soini.
Men jag gör det inte för att kritisera Barbro Teirs brev, utan för att påpeka att diskussioner om journalisters förhållande till makten de bevakar kan föras på olika sätt, med olika betoningar och är allmängiltig.
Om Soini kan bojkotta KSF Medias tidningar kan han bojkotta vilken tidningen som helst. Det som följer gäller för alla i maktposition – och för alla journalister.

Till: Timo Soini, utrikesminister och partiordförande för Sannfinländarna
Du bojkottar KSF Medias tidningar och anger som skäl att kolumnister insinuerat att du är rasist. Efter uppmärksamheten som ditt utspel fick har du sagt att bojkotten inte varar för evigt. Du uppmanar KSF Media att fortsätta sända dig intervjuförfrågningar.

Låt oss börja där. En insinuation finns också i läsarens öga, i det här fallet ditt. Men det här handlar inte om dig personligen. Det är större än så. Det här handlar om ditt ansvar som utrikesminister och partiordförande.
Det finns inga insinuationer. Det finns dokumenterade övertramp, rasistiska uttalanden och personangrepp bland medlemmar i Sannfinländarna och det finns beskrivningar av hur du som partiordförande och minister hanterat dessa.

Vad du är eller inte är i egenskap av privatperson i dessa sammanhang är irrelevant. En journalists uppdrag är bland annat att bevaka makten och skriva om den. Det är i egenskap av ordförande och minister som du har den makten. Det är i relation till den makten – som den ter sig i ord och handling – som journalistiska texter ska förstås.

För att exemplifiera med dina egna ord: I augusti i år förvånades du över att Antti Rinne (SDP), Paavo Arhinmäki (VF) och Ville Niinistö (Gröna) inte fördömt en Facebooksida som av många sågs som ett hot mot Alexander Stubb (Saml). (Länken till ditt blogginlägg hittar du här.)
Jag utgår ifrån att du gjorde detta för att påkalla partiledarnas ansvar i värnandet om ett öppet samhälle, inte för att insinuera att de godkänner hot mot din regeringskollega och därmed är antidemokratiska.

Timo Soini, du säger att uppmärksamheten som din bojkott fått har sänt KSF Media ett budskap.
Vilket budskap är det?
Att du personligen är illa berörd? Men det har aldrig handlat om dig som person.
Att tidningen gör bot och bättring? Det vore att acceptera din beskrivning av något som du upplever att tidningen insinuerat om dig som person.

Timo Soini, du har tolkningsföreträde till din privata hållning i olika frågor. Ingen vettig journalist skulle komma på tanken att genskjuta dig där.
Men det du gör eller inte gör, säger eller inte säger, i egenskap av partiordförande och utrikesminister är föremål för granskningar och uttalanden – det måste det få vara.
Det vet du, det säger du att du vet, men det lever du i egenskap av anställd i det offentligas tjänst inte upp till just nu.

Timo Soini, en vägran att ge intervjuer är inte att tiga. Med din bojkott sänder du ut otaliga budskap. Problemet är bara att du inte har kontroll över dem.
De är som tomma papper, redo att fyllas i av mänskor som redan formulerat en uppfattning om dig.
handlar det om din person och du, inte kolumnisterna, har själv styrt diskussionen dit.

Dan Lolax, samhällsreporter på Åbo Underrättelser

Om varför Staffan Bruuns misstroende är ett problem för KSF Media

”Jag har just lämnat HBL för jag tycker att de gör det så jävla dåligt.”

beskriver journalisten Staffan Bruun Konstsamfundets förmåga att ge ut HBL och orsaken till varför han efter 36 år på tidningen valde att lämna den. Bruun tycker att KSF borde sälja papperstidningen HBL till kapitalstarka intressenter som varit i kontakt med honom, och låta KSF Media satsa på det digitala.

Just nu tar sig konstellationen papper-digitalt fram haltande, menar Bruun som tidigare på morgonen tillsammans med kollegan Jeanette Björkqvist redogjorde för läget på Husis – sett ur deras ögon.

Bruuns och Björkqvists poäng, om jag förstått den rätt, är att HBL:s digitala satsning sker på innehållets, journalistikens och journalisternas bekostnad.

Som alla vet är frågan om övergången från papper till digitalt en som delar åsikterna. I viss mån är det en generationsfråga, men inte uteslutande. Då Staffan Bruun säger att många som han talat med vill ha gårdagens viktigaste nyheter – politik, sport och kultur – samlade i en papperstidning så låter det förlegat om ens medievanor är uteslutande digitala.

Till saken hör, att förhållandevis få av dem som ännu bryr sig om nyheter i Svenskfinland har övergett pappret helt och hållet. Många av dem kommer att göra det, det tror jag personligen, men med vilken tidtabell är oklart.

Det är också en tidtabell som mediehusen – i det här fallet KSF Media – styr över. Ungefär som när man drar bort ett plåster: Man kan göra det långsamt eller med ett ryck; man kan lyckas göra det utan gråt och tandagnisslan – eller misslyckas kapitalt.

Då Staffan Bruun säger att det är KSF:s ansvar att ge ifrån sig ansvaret för HBL så är det klart att han – tidningens mest kända journalist – inte litar på ledningens förmåga att dra bort plåstret, eller om det ens är dags att dra bort det.

Jag tror att det här misstroendet är i dagsläget ett större problem för KSF Media, dess ledning och – för den delen – andra mediehus i samma situation.

Ett mediehus ska inte fyllas av ja-sägare utan av kritiska och analytiska mänskor – allt annat vore ett svek mot värvet. Det kan finnas olika åsikter om vägen framåt, också medan man går den: Det tvingar fram de goda argumenten som är ett tecken på att besluten står på en solid grund.

Om det här inte är på sin plats infinner sig misstroendet. Jag har inte insyn nog i KSF Medias organisation för att bedöma hur befogad Bruuns och Björkqvists kritik är, men jag vet det här: I allmänhetens ögon är de betrodde journalister som folk lyssnar på.

KSF Medias VD Barbro Teir ser inget konstigt i att folk lämnar HBL. Jag håller med. Att folk lämnar Husis är inte problemet, men hur de gör det kan visa sig vara ett större problem än övergången från papper till digitalt. I den övergången måste nämligen läsarnas förtroende följa med, och det följer med bara om journalisterna själva tror på att det är journalistiken som styr förändringen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

HBL:s journalister gjorde debatten en björntjänst

Det ligger nåt paradoxalt över HBL:s fackklubbs förklaring till varför den uppmanade medlemmar att inte delta i Publicistförbundets debatt om den finlandssvenska journalistikens framtid.

Å ena sidan ser fackklubben KSF:s nedskärningar som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Å andra sidan råder klubben sina medlemmar att sätta det egna jobbet före hotet mot demokratin – därav frånvaron i debatten.

Man kunde ha tänkt sig, att om KSF-tidningarnas reform rubbar det finlandssvenska samhället i grunden – jag kan mycket väl se hur reformen kan göra det – så är journalisternas högljudda medverkan än mer viktig.

Om journalisterna på HBL upplever sig hotade av bossarna Teir och Bergh, så är det inte en fråga separerad från det större hotet som beskrivs. En journalist som tiger i rädsla för att förlora sitt jobb är hotet mot demokrati förverkligat.

Om KSF:s nedskärningar är av allmänt intresse, är det inte allmänheten till gagn att debatten haltar. Mediehusets ledning kan visserligen grillas av utomstående – det allmänna intresset gör det möjligt – men husets folk vet mer än utomstående.

Okej, fackklubben på HBL ville få fram en poäng, närmare bestämt missnöjet med ledningen och tvivlet på reformen. Och eftersom uttalandet väckte viss uppståndelse tycks klubben också ha lyckats.

Men jag tror det är en illusorisk framgång. För när folk hör ”hot mot det fria ordet och demokratin” tänker de på Kim Jong-un eller Aleksandr Lukasjenko, inte på en f.d. förlagsdirektör från Vasa. Journalisternas drag riskerar framstå som en överdrift.

Det bästa sättet att förmedla poängen är alltid att ta debatten. Vilket för mig till min personliga käpphäst, mediekritiken i Svenskfinland. Den är synnerligen dålig (i Finland överlag också), och vi behöver en plattform – gärna i form av ett tv- och eller radioprogram – som kan följa med medieutvecklingen, ställa alla involverade kritiska frågor och fungera som förmedlare av kritiken.

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.