Finland är ett ojämlikt land. Löneklyftan mellan män och kvinnor är fortfarande påtaglig; i börsbolagens styrelser blir kvinnorna fler men jämlik är situationen inte; våld mot kvinnor är ett djupt rotat samhällsproblem men vi som jobbar inom mediebranschen är dåliga på att granska det här.

Det är mot bakgrund av den här typen av vetskap som Susanna Ginmans påstående om att ”kvinnor mäts med annan måttstock” är begriplig.

Just därför är det beklämmande att Ginman, HBL och majoriteten av oss som bevakar problem av det här slaget mäter med just denna andra måttstock.

HBL:s rubrik i går: ”Kvinnorna kan spela ut Anna-Maja Henriksson”. En braskande rubrik naturligtvis. Men vad förutsätter den? Jo att den norm som är ett problem – ”män röstar på män” – inte låter sig överföras på kvinnorna. Det kunde förstås vara en bra sak men HBL väljer att antyda ett taktiskt drag: justitieministern spelas ut.

Ok, men är det inte denna andra måttstock som Susanna Ginman vill komma åt med sitt inlägg? Eventuellt jo, men i så fall subtraherar hon bort en viktig komponent: den journalistiska bevakningen.

Ginman skriver om nyligen återvalda SDP-ordförande Jutta Urpilainen. Hon hade det inte lätt i början, hittade inte en naturlig ledarroll. Korrekt beskrivet, Ginman, men ett tillägg saknas: det här är väldigt mycket mediernas beskrivning av Urpilainen och den utgår från att hon är kvinna.

Det är viktigt att påpeka det här eftersom medierna är ständigt med och styr i diskussionen om könets betydelse. I fallet med valet av ny SFP-ordförande så kan det te sig naturligt att frågan om en ”kvinnlig ledare” avhandlas. En av kandidaterna är kvinna; partiet har aldrig haft en kvinna som ordförande.

”Naturligt” betyder också, tror jag, ”lätt”. Man gör en indelning enligt kön, kollar hur många delegater som kommer att sätta sin röst på ”sitt” kön, och så har man en ramberättelse som intresserar läsaren men som också kan fyllas med en liberal diskussion om jämlikhet.

Men varför inte låta bli? I det här fallet så handlar det om meriterade kandidater: en justitieminister och en europaparlamentariker. Kunde man tänka sig att det här, i kombination med deras ideologiska övertygelser, är så pass intressant att deras kön aldrig ens behöver bli en fråga?

Ojämlikheten i vårt land är en åthutning åt oss journalister. Vi måste skärpa vår bevakning av den.

Men vi riskerar göra försöken till en förändring en björntjänst ifall vi låter den reella problematiken kanaliseras genom varje tillfälle då en man och en kvinna tävlar om samma post; eller då en kvinna/man väljs till en post; eller inte väljs; eller fråntas en post.